Bläddra i boken 1 (pdf 431 kb) - Warne Förlag

GERT Z NORDSTRöm
KONST BILDER PEDAGOGIK
eller Gossen som inte ville sluta skolan
Varannandagsskola i Henån, läroverk i Uddevalla, konstutbildning
på Slöjdföreningen och Valand i Göteborg, Konstfack i Stockholm;
revoltör -68, lärare, rektor, professor…
WARNE FÖRLAG

Bokomslag: Gert Z Nordströms första oljemålning, 1951.
För- och eftersätts visar klotter ur Gert Z:as skolbok från realskolan.
Idé och form: Jockum och Valentin Nordström.
Omslagsfoto: Per-Erik Adamsson.
Bildkällor:
Göteborgs Konstmuseum, s. 141
Övriga bilder i boken kommer huvudsakligen från privata fotoalbum och tidigare publikationer.
Warne Förlag
Knektevägen 58
433 69 PARTILLE
telefon: 031-340 91 90, mobil: 070-580 03 90
e-post: forlag@warne.se
hemsida: www.warne.se
Layout och grafisk form: Kjell Warne
©Gert Z Nordström och Warne Förlag, Partille 2011
Tryckeriagentur Omnigraf International, Halmstad
Tryckt i Estland, 2011
ISBN 978-91-85597-30-7

Innehåll
Förord · 7
Henån · 9
Skolhuset · 9
Småskolan · 13
Farfar på Fiskebäck och kusinerna i Tuve · 15
Kropp och själ · 16
Uddevalla · 18
Thorburns · 18
Arne Andersson från Tidaholm · 20
Strykjärnet på Skolgatan · 21
Nils Asp · 23
Reportern · 23
Sigurd · 24
Stenungsön · 25
Tillägg · 33
Göteborg · 35
Slöjdis · 35
Valand · 36
Sturm und Drang – Att måla katastrofer · 39
Stockholm · 52
Mot öster · 52
60-tal och början till politisering · 53
Idén till ett nytt bildämne · 58
1968: Revolt och polariserande metodik · 59
Den nya bildanalysen · 64
Semiotik med S och / eller Z · 67
Bollgruppen · 68
Kampen mot LUK · 71
Nyhetsbilden · 75
5

6
Barnbilden · 78
En ny konstpedagogik · 82
Metodikveckan 20 år · 86
Musik politik pedagogik · 94
Korridoren mot Valhallavägen · 96
Rektorerna på Konstfack · 100
Över tid och rum · 104
Karl, Gerhard och jag · 104
Som installandus · 105
Somrarna i Bohuslän · 109
Idrotten i mitt liv · 115
PS · 120
Lévi-Strauss och medlidandet · 120
Den goda konstkritiken · 121
Makt och kontext · 123
Bilddialog · 125
Med siktet inställt att döda · 127
Olof Palmes begravning – en lyrisk iscensättning · 129
Las Meninas · 132
Nytt millennium · 136
Två självporträtt · 139
Sinnesformen vs Färgformen · 140
Ingen rök utan eld · 143
Boken lever · 144
Skolavslutning · 145
Utställningar · 146
Litteratur · 147
Personregister · 150

Förord
Det är händelser i min levnadshistoria jag samtalar om i den här boken. Därmed
inte sagt att jag tror mig om att beskriva dem utan mina historiska glasögon.
Men även om glasögons uppgift är att förbättra synen avslöjar de aldrig sanningen.
Det är därför jag vill betona samtalet. Historien är inte avgjord. Perspektiven
är förhoppningsvis alltjämt öppna. Jag har något att berätta. Därför skriver jag. En och
annan gång har jag också befunnit mig i händelsernas centrum.
Ingen självklar gräns mellan privat och offentligt liv finns egentligen. De två sfärerna
glider in i varandra och påverkar varandra. Det som kommer till uttryck i den ena kan ha
sin upprinnelse i den andra. Detta är anledningen till att jag här noterar allt från mitt liv
som dyker upp i mitt medvetande såväl från barndom och vuxet privatliv som från min
verksamhet som konstnär, författare, rektor, pedagog eller forskare.
När jag påbörjade det här projektet var tanken att innehållet skulle följa en kontinuerlig
utveckling. Det gör det också i två tredjedelar av boken, men jag kom snart underfund
med att vissa händelser och reflektioner i mitt liv hade en överskridande karaktär och
därför behövde behandlas utifrån andra perspektiv än tidsmässiga. Till dessa avsnitt hör
mina kopplingar till Bohuslän och idrotten, min syn på konst, poesi, konstkritik, strukturalism,
moral och ateism. Frågor av det slaget fann jag också väsentliga för att göra den
totala berättelsen intressant och trovärdig. Jag hoppas kunna dela den uppfattningen
med mina läsare.
Göteborg i februari 2011
Gert Z Nordström
7

8
Flygfoto över Henåns skola från 1940-talet.

Henån
Skolhuset
Skolhuset, den gamla folkskolan, i Henån byggdes år 1900. Det låg knappt hundra
meter från stora landsvägen. Det finns kvar men är idag, mer än ett sekel sedan
det uppfördes, så kringskuret av andra byggnader att jag fortsättningsvis talar om
det i imperfektum.
På långt håll kunde man se att det var ett skolhus. Det följde tidens ritningar. Det
var cirka 20 meter långt och 10 meter brett. Invändigt var det avdelat i två lika stora
delar med en korridor emellan. I den del som vätte mot norr fanns skolsalen, i den södra
lärarbostaden med sina två rum och kök. Från bostaden ledde en dörr ut mot korridoren
och från den en annan dörr in i skolsalen. Undervisningen var en s.k. C-form vilket
innebar att eleverna gick varannan dag i skolan och hade långa läxor. Men som norrlandsförfattaren
Hadar Hessel en gång uttryckt det om sin egen skolgång: ”Visserligen
var det bara varannandagsskola – men oöverträffad skolform för den som söker visdom
utanför lärosalen…”
Utanför lärarbostadens köksingång låg en lång faluröd vedbod och i vinkel mot den
ett litet brygghus. En stor sandad skolgård skilde skolhuset från en trädgård med flera
fruktträd. På 1940-talet inreddes vinden över bostaden med två rum och balkong. Runt
hela tomten löpte en hagtornshäck som bland annat hindrade betande kor och hästar att
ta sig in på skolområdet.
Mamma Annie kom som nyexaminerad lärare till Henån vid tiden för första världskriget
och stannade till sin pension 1960. Förutom min bror Alf och jag fanns alltid ett
hembiträde i familjen. Under mina första år var det Hildur. Efter henne kom Valla. Jag
tyckte mycket om båda. Hildur var som en andra mor för mig. Hon gifte sig och flyttade
senare till Stenungsund. Vi har haft
kontakt genom åren. Hon satt närmast
mig när jag firade min 70-årsdag. Sista
gången vi sågs var på sensommaren 2002,
strax innan hon dog.
Jag var två år när jag kom till skolhuset
första gången. Fastän jag anstränger
mig att minnas, kan jag inte medvetandegöra
något från denna händelse.
Hildur berättade strax innan hon dog
att jag kommit med tåg från Göteborg till
Ödsmål ledsagad av någon funktionär
från Göteborgs barnavårdsnämnd. Där
mötte mamma Annie upp assisterad av en
Alfen och Gerten i kohagen.
9

10
ung flicka vid namn Rut. De tog mig
in i en taxi som förde oss de två milen
till Henån. Per telefon har jag senare
varit i kontakt med Rut som bekräftat
händelseförloppet. 1933, i skuggan
av arbetslöshet, svält och ekonomiska
kriser i Västvärlden, blir jag fosterbarn
i en familj som just då bestod
av endast två medlemmar:mamma
Annie, som några månader tidigare
blivit änka och hennes son Alf, som
var sju månader äldre än jag.
Min födelsedag är 10 maj. Redan
som barn tyckte jag det var något särskilt
med den dagen på året. Maj är
förväntningarnas månad. Den ljusa,
Till vänster mamma, lärarinnan, på skoltrappan.
gröna och varma sommaren är nära.
I en vacker dalgång nedanför skolhuset ringlade en bäck. Den närmsta sidan pryddes
varje vår av vitsippor och vårlökar. Vårlöken fanns alltid med på födelsedagsbordet och
blev min älsklingsblomma. Av månadernas alla dagar är siffran 10 den ädlaste. Vad kan
överträffa 10 maj? Ingenting! Den dagen är årets höjdpunkt.
Tyvärr kan man inte säga samma sak om mitt födelseår 1931. Ett av de mest krisdrabbade
år på hela seklet. Västvärlden skakas i sina ekonomiska grundvalar. På New Yorkbörsen
faller kurserna på emissionsbolaget Kreuger & Tolls obligationer dramatiskt. Från
sin högsta notering i mars 1929 på över 46 dollar till 4.5 dollar i slutet på 1931. Den store
svenske finanskungen Ivar Kreuger och hans koncern är på väg mot sitt sammanbrott.
Det slutar bedrövligt med Kreugers självmord i Paris 1932. Med dessa händelser följer inte
bara vittgående ekonomiska verkningar för folk med värdepapper. Det skapar också stor
arbetslöshet och fattigdom som drabbar helt vanliga människor.
Ett skolhus på landet vid den tiden var ett socialt centrum. Våravslutningarna med
blomstersmyckning, sång och orgelspel var stora tilldragelser. Likaså höstavslutningarna
med luciafirande och teatertablåer. Vid ett tillfälle var jag Nils Holgersson med röd luva
och pappslöjdad gås under armen. Jag deklamerade ett tiotal verser utan att haka mig.
Bara den första minns jag:
Upp genom luften på gåsen jag flög
då fick jag se att Sverige det dög
jag hade trott det var fattigt och platt
nu fick jag se att det var en skatt
Husförhör, ett gammalt kontrollverktyg från 1686 års kyrkolag, hölls långt in på 1930-talet i
Henåns skola. I centrum stod Luthers lilla katekes med förklaringar. Prästen frågade och den
församlade menigheten svarade så gott den kunde. Svaren infördes i s.k. husförhörslängder.
I Henån hade Röda korset en lokal avdelning. Mamma Annie var ordförande vid tiden för

det finsk-ryska vinterkriget 1939–40. Till
hennes arbetsuppgifter hörde att anordna
särskilda sykvällar där traktens kvinnor
framställde vita skiddräkter till de finska
soldaterna. Finlands sak är vår manade
man. Alf och jag intresserade oss speciellt
för de vantar som syddes. Pekfingret var
nämligen frilagt från övriga fingrar. Vi förstod
varför. Ska man skjuta fiender måste
man kunna sköta avtryckaren.
Till arbetet i Röda korset hörde
också de årliga välgörenhetsfesterna.
Alla skulle skänka något som kunde
köpas eller lottas ut. Vid ett tillfälle donerade
en bonde en levande tupp som
förvarades i brygghuset. Prästen som
drog vinstlotten fick dock aldrig hämta
sin röda kors-tupp. Den hade tagit sig ut
Återseende av skolgården där jag lärde mig cykla
och spela fotboll.
ur brygghuset och återfanns senare hos sin tidigare ägare. Där fick den stanna resten av
livet. Den hade trots flykt och hemlängtan bidragit med 49.50 kronor till fattiga barn. Den
dråpliga historien återberättades tre decennier senare av min svärmor Åsa, som gav den
i födelsedagspresent till min son Jockum. Han fick dessutom i uppgift att illustrera den.
Skolgården var min favoritplats. Alla raster användes den till fotbollspel. Varje morgon
var jag där, minst en halvtimma innan första lektionen började. Det fanns fler
som älskade fotboll och kom i tid till matcherna som gick över dagens samtliga raster.
Ofta "pangades" något fönster i lärarbostaden. Valla blev förtvivlad och ville stoppa
det hon kallade ”den förfärliga bollinga”, men jag hörde aldrig mamma Annie yttra ett
negativt ord. Hon ringde en granne som kom och satte in ett nytt fönster. De gånger
hon blev missmodig handlade det om nedtrampade tomatplantor eller tulpanstjälkar
som slagits av.
På väggen bakom katedern i Henåns folkskola fanns alltid en stor blindkarta över
Sverige. Varje år byttes den ut och elever som var duktiga i teckning fick färglägga den
med vaxkritor. Höjdskillnader skulle markeras. Likaså alla städer med en röd prick. Innan
jag själv börjat skolan trodde jag att Vänern var det hav vi åkte på med ångbåt till Lysekil,
Uddevalla eller Göteborg. Jag blev mycket besviken på Alf när han förklarade hur litet
Orust var och hur små vikarna var kring Henån.
Skolhuset hade två musikinstrument. En orgel i skolsalen och ett piano i lärarbostaden.
Alf tog lektioner och fick då och då spela i kyrkan. Jag lärde mig inte noter men spelade
varje dag. Helst egna melodier. Under årens lopp har det blivit en del, kanske ett femtiotal.
I slutet av 1950-talet när jag alltjämt studerade på Valands konstskola i Göteborg kunde
jag sommartid använda skolsalen som ateljé. Jag målade porträtt på både mamma Annie och
Alf, och jag gjorde också flera studier på kor som betade i hagarna utanför. Ett av porträtten
på Annie hänger idag i Henåns kulturhus Kajutan.
11

12
Mamma Annie, målad av mig 1958. Målningen finns i Kulturhuset Kajutan, Henån.

Småskolan
Vanligen låg folkskola och småskola intill varandra i samma skolområde. Men inte i
Henån. Där låg de två kilometer från varandra. Men bara om man valde landsvägen via
Henåns centrum. Det fanns också en mindre genväg mellan skolorna som nästan halverade
avståndet. Den var min bror Alf och jag skyldig att välja de tre år vi gick i småskolan. Det
hade Mamma Annie bestämt.
I småskolan härskade den schartauanskt hängivna fröken Rut. Fast skolan hade egen
lärarbostad föredrog hon att varje dag cykla den tre kilometer långa vägen mellan arbetet
och sitt hem på Staberget. Varje söndag cyklade hon dessutom till kyrkan. Hon hade två
att välja mellan. Socknens kyrka Röra, som låg sju km från Henån och Tegneby ytterligare
fem kilometer bort. Det som bestämde hennes val var egentligen inte kyrka utan
präst. För henne var kyrkoherde Knut Johnsson nummer ett. Han predikade den rätta
schartauanska läran och enligt förordningen måste han växelvis tjänstgöra i Röra och
Tegneby kyrkor. Mamma Annie besökte kyrkan så gott som varje söndag. Hon cyklade
inte. Jag tror inte hon kunde. I början av 1930-talet åkte hon häst och vagn, senare med
Larssons taxibil som under kriget drevs med gengas. Fröken Rut tittade ofta in till oss när
hon cyklade förbi skolhuset. Privat kallade vi henne inte fröken utan Tant Rut.
Så snart barnen lärt sig skriva i småskolan fick de pränta sina namn på arbetsböckerna.
Jag skrev Gert Karlsson eftersom min något äldre bror Alf hette Karlsson i efternamn.
Men det fick jag inte skriva. Jag var fosterson hos Annie och mitt namn var Nordström.
Efter flera försök gav jag upp. Alf tvingades också byta namn. I hans klass fanns två elever
som hette Alf. Fröken Rut löste det problemet med att kalla Alf för Alf-Henry, en sammanslagning
med hans andra namn. Jag tror vi stukades något båda två. Hos Mamma
Annie i skolhuset hade vi fått vår egentliga identitet och det i bestämd form. Vi kallades
alltid Alfen och Gerten.
Enligt den gudfruktiga fröken Rut var det väldigt mycket som var syndigt. Det var
syndigt att hugga ved på söndagarna, att gå på bio, att använda läppstift eller att glömma
tacka Gud för maten. Skoldagen började alltid med en dubbeltimma kristendom. När
fröken Rut berättade något tragiskt ur bibeln, t. ex. om korsfästelsescenen på Golgata,
grät hon. Om någon räckte upp handen för att gå på toaletten svarade hon: ”Du måste
tröga!”. Åtminstone vid två tillfällen under mitt första läsår hände det att barn kissade ner
sig på lektionen och att de själva fick torka upp det på rasten. Att industrisamhället var
på frammarsch och agrarsamhället på väg ut hade ingen effekt på småskolan i Ölseröd.
Att katekesläsningen hade slopats redan i 1919 års svenska undervisningsplan märktes
inte. Så länge fröken Rut hade kommandot i småskolan var katekes- och psalmkunskap
obligatorisk långt in på 1940-talet.
Småskolans varannadagsläsning innebar att årskurs ett gick för sig medan årskurserna
två och tre gick tillsammans. En händelse från mitt andra läsår minns jag särskilt.
Jag var på väg hem helt ensam. Varför inte Alf var med minns jag inte. Han kan ha
slutat tidigare på dagen. Precis som jag passerat bron över ån, den som gett Henån sitt
namn, och kommit in på min genväg får jag höra Fröken Ruts uppbragta röst från andra
sidan. Mellan träden skymtade jag hennes figur. Hon stod med ena foten på vägen
13