fukt i fjärrvärmerör, larmsystem och detektering - Svensk Fjärrvärme

digt. Ett enstaka försök har genomförts i laboratorium av Bodin m fl (Bodin m fl, 1987).
Vid detta försök preparerades proven genom att fjärrvärmerörets ändytor låg tre veckor i
20ºC vatten (± 2ºC), varefter montage genomfördes i direkt anslutning till att fjärrvärmeröret
togs upp ur vattnet. Efter skarvningen mättes PUR-skummets impedans under
fem dygn och jämfördes med den hos tre skarvar som förvarats torrt. Inga skillnader
kunde iakttas mellan de torra skarvarna och den fuktiga skarven: uppmätta värden låg
på samma nivå. En tolkning kan vara dels att den höga andelen slutna celler utgör gott
hinder för vattenupptagning om vattentemperaturen är låg, dels att förändringarna av
kapacitansen inte är mätbara vid lokal fuktinträngning. Byggfuktens inverkan redovisas
dock av Ljungqvist m fl inte med avseende på larmfunktion utan med avseende på
PUR-skummets kvalitet (Ljungqvist m fl, 1987).
Isolationsresistansen beror inte endast på den torra eller våta PUR-isoleringens egenskaper,
utan även på de övergångsresistanser som finns i gränsytorna mellan isoleringen
och såväl medierör som larmtråd. Detta har till exempel påpekats av Rundström och
Schleimann-Jensen. I fyra företagsinterna utredningar har tester genomförts för att få en
uppfattning inverkan av olika parametrar som rostens påverkan på ledningsförmågan,
inverkan av oxidering av larmtråd och rörytor om de utsätts för vatten, inverkan av PUR
hud på larmtråd och medierör etc.
I det test som genomförts för att studera inverkan av rostens påverkan på ledningsförmågan
– konduktansen [mS/cm] som definieras som inverterade värdet av resistansen
[kΩ] – vid fukt har olika prov genomförts, dels på blankslipat yta, dels på ett rostangripet
medierör. Det noterades i testrapporten att medieröret var rostskyddsmålat med en
elektriskt isolerande färg och så länge färgen var intakt kunde inte larm erhållas även
om kulverten var helt vattenfylld. Resistansmätningar på torr yta gav hög resistans vilket
visar att rost i torrt tillstånd är en bra isolator men att minsta fuktmängd på rostyta
absorberades snabbt och rosten blev elektriskt ledande.
Även försök har genomförts för att bedöma skumningsresultaten kring skenan. Vid
dessa försök konstaterades att vid skumningen har skenan lyft från stålröret i alla punkter
utom där tejp suttit samt att PUR-isoleringen har varit porös mellan skena och stålrör.
Vidare konstaterades att den momentana höjningen av isolationsmotståndet efter
skumning troligen kan förklaras av att ett PUR-skikt bildas mellan skena och stålrör och
att denna fungerar som isolator. I ytterligare ett test med larmtråd med PUR-hud har den
relativa resistansförändringen uppmätts som funktion av tiden. Tråden har i detta fall
varit nedsänkt i ett vattenbad med temperaturen 50 ºC. Avståndet mellan larmtråd och
medierör var konstant. Mätningarna pågick under en månad och den relativa resistansförändringen
som var 1 då mätningen påbörjades uppmättes till 0,15 vid perioden slut.
Vid högre temperaturer erhålls förmodligen ett snabbare förlopp, men man konstaterar
att tendensen är tydlig. Under mätningarna mättes dock inte eventuella förändringar i
vattnets konduktivitet.
I en test från 1987 mättes impedansen mellan koppartråd och medierör bland annat för
att studera inverkan av:
46