Lars O. Ericsson

Lars O. Ericsson
Docent i praktisk filosofi, författare, konstkritiker och konstskribent. 1987-2004 var han konstkritiker
och kulturskribent i DN samt 1989-1994 regelbunden medarbetare i amerikanska Artforum.
Striden om det verkliga
Fra esseysamlingen ”i den frusna passionens heta skugga” Carlsson Bokförlag, 2001
”striden om litterär form är en strid om vad som skall gälla som verkligt”, skriver
Horace Engdahl i ”Den Romantiska Teksten” Tänkvärda ord, inte minst i dessa dagar
när anklagelserna mot den unga konsten och litteraturen för bristande realism duggar
allt tätare.
Verkligheten är inte en gigantisk readymade färdig att speglas eller reflekteras.
Det pågår tvärtom en ständig kamp om dess gränser, struktur och innehåll. Och den
kampen förs med såväl vetenskapliga, politiska som konstnärliga medel. En realism
som inte inser detta och handlar deretter är inte värd namnet.
Varje värld är något gestaltat, en produkt av någon form av symbol- eller
representationssystem. Konsten är, lika lite som vetenskapen, en spegel, inte ens
något deformerad sådan. Ty en reflektor är inte medproducent av verklighet, utan
återkastar endast ljuset från de redan existerande tingen.
Språket kan liknas vid den hand som formar leran till et kärl. Både den
formande handen och språket bidrar till att skänka tingen deras fenomenologiska
gestalt. Utan representationssystem finns inga ”kärl”, endast ett namnlöst och
ovetbart nogot.
Det är denna innsikt som den gamla realismens företredare tycks vara ur stånd
att ta till sig. Man framhärdar till synes helt aningslös med sin döda optiska metaforik.
Fortsetter att kräva av litteraturen att den skall spegla samhället, utan att innse att det
är just detta spegeltänkande som skymmer sikten och skapar ett slags
synnedsettning. Konsten och litteraturen har aldrig varit passiva specula, de har alltid
varit aktiva, verklighetsskapande media.
Konstnärliga och litterära formuppfattningar är således inte internt estetiska, de
är i högsta grad politiska. De är drag i maktspelet ”om vad som skall gälla som
verkligt”. Den realistiska formen berövar vissa teman hemortsrätt i ”verkligheten”,
andra estetiska former, genrer eller modi forvandlar det realistisk overkliga till
påtaglig verklighet. T ex drömmens, fantasins, mytens och de existensiella frågornas
verklighet
Det vi behöver idag är en ny realism som bygger på innsikten att alla språkliga
skapelser (inklusiva vetenskapliga teorier) rymmer ett betydande mått av fiktivitet, att
det även är realism att ägna sig åt att uttolkaoch kritiskt belysa tecknens
månskiftande imperier och att det språkligt ogestaltade är behäftat med irrealitet. En
ny realism som ägnar sig åt att synlig- och verkliggöra genom språkarbete, åt att ge
språk åt de/det språklösa. Och detta är nogåt helt annat än att luta sig mot ljummen
konsensus betreffande lika snäva som stelbenta avbildningskonventioner. Den
realism som krever sammhällsspegling är farlig genom att förutsätta att verkligheten
är någonting som existerar oberoende av oss och maktens kontroll over
representationen.
1(2)

Eftersom språket inte är ett ljusknippe som böjer av och återkastas från en
blank yta, utan ett medium genom vilket bl a sinnesretningar struktureras till
upplevelser, måste varje seriös språkanvendning (inklusive den vetenskapliga)
präglas av ett ansvarsmedvetande. Felet med eksemplvis reklamens språk är inte att
det inte ”speglar samhället”, utan att det varken skapar rett sorts verkligheter eller tar
nogåt som helst ansvar för de verkligheter det är med och skapar.
Till det ironiska med kombinationen av spegelmetaforik och realismens
traditionelle sanningsanspråk hör att speglingen alltid är falsk i sin omkastande logik!
Ingen estetik och således inte heller realismen, står over spelet, den deltar själv
i det. Den befinner sig i samma semiotiska och maktpolitiska rum som alla andra
symboliska ordningar. Allt annat är metafysik i dimskapandets och det beståendets
tjänst.
2(2)