Olle Ohlsson – Uppsats barnaga.pdf

Borde Guds folk slå sina barn?
En undersökning av Gamla testaments syn på barnaga
Olof Ohlsson
5p B-uppsats i Gamla testamentets exegetik
Handledare: Mark Sluys
Johannelunds teologiska högskola
Datum: 070503
1

Innehållsförteckning
1 Inledning...........................................................................................................................3
1.1 Problem.......................................................................................................................3
1.2 Syfte och frågeställning...............................................................................................4
1.3 Avgränsning................................................................................................................4
1.4 Metod..........................................................................................................................4
2 Resultat.............................................................................................................................5
2.1 Barnaga i Ordspråksboken..........................................................................................5
2.1.1 Ordanalys.............................................................................................................5
2.1.2 Två möjligheter i översättningen..........................................................................6
2.1.3 Nyckelversernas tillkomst och auktoritet..............................................................7
2.2 Barnaga i kanon..........................................................................................................9
2.2.1 Salomos roll i kanon.............................................................................................9
2.2.2 Salomos barnuppfostran i kanon.......................................................................10
2.2.3 Andra kanoniska texter om barnaga...................................................................11
3 Avslutning.......................................................................................................................12
3.1 Slutsats.....................................................................................................................12
3.2 Sammanfattning........................................................................................................13
4 Litteraturförteckning......................................................................................................14
2

1 Inledning
1.1 Problem
Diskussionen om barnaga är i stort sett död i Sverige och det är straffbart med fysisk
bestraffning av barn sedan 1979. 1 Samtidigt är det en mycket stor fråga på den globala
arenan. Man beräknar att upp till 98% av alla barn i världen växer upp med praktiserad fysisk
bestraffning. 2 Forskning visar hur barnaga får mycket allvarliga följder. Man har sett samband
med ångest- och depressionssjukdomar, hallucinatiner, minnesstörningar och aggressivitet.
Livsstilsmönster påverkas hos individer som utsatts tidigt på så sätt att risk för hjärt-, lung-,
och leversjukdomar ökar, liksom könssjukdomar. Risken för missfall är högre liksom
benägenhet till våld mot partner och självmordsförsök. 3 Detta tycks vara ett världsvitt
problem som övergår alla konfessionsgränser, men i min studie är jag mest bekymrad av
situationen i kristna sammanhang. Man har i studier konstaterat ett samband mellan
konservativt kristna värderingar och ökad användning av barnaga. 4 Carlsson visar dock att det
i Sverige även i kristna familjer tas avstånd från auktoritär uppfostranstil inkluderande
barnaga. 5 Internationellt och framförallt i USA förespråkas barnaga av konservativt kristna
företrädare. Det hävdas att barnaga är nödvändig för att odla karaktären och att det befalls i
Bibeln av Gud. 6 Det skrivs och har skrivits också en hel del rådgivande material för föräldrar kring
ämnet och hur aga skall gå till. Ett exempel från den kanske mest kända boken lyder som följer.
It is not nessecary to beat the child into submission; a little bit of pain goes a long way for a
young child. However, the spanking should be of sufficient magnitude to cause the child to cry
genuinely. 7
Orden är hämtade ur James Dobsons Dare to Discipline, en mycket inflytelserik bok inom
konservativ kristen barnuppfostran. Miljontals exemplar är sålda och den har nyligen kommit ut i en
nyutgåva. Boken har varit källa till omfattande debatt och har konservativt evangelikala krafter
bakom sig och sitt budskap. Tyvärr är det gemensamt bland både de som förespråkar barnaga och
många av de som är negativt inställda till det att man uppfattar det som att Gamla testamentet
påbjuder barnaga. Det blir istället oftast en debatt om värdegrund, om man varje pris skall följa
Bibelns ord eller om mänskliga värden ibland får gå före? För mig är det ett problem om Bibeln
påbjuder eller oemotsagt hävdas påbjuda en praxis som förutom att vara olaglig också kliniskt
bevisats vara både grym och verkningslös.
1 Föräldrabalken, lag 1949:381
2 Pinheiro 2006, s. 10
3 Ibid, s. 12
4 Thompson Gershoff 2002, s. 563
5 Carlsson 1997, s. 262
6 Mohler 2004
7 Dobson 1970, s. 35
3

1.2 Syfte och frågeställning
Uppsatsens syfte är enkelt, den syftar till att finna exegetiskt stöd för att argumentera emot barnaga.
Min tes blir alltså följande: Det sammantagna budskapet i Gamla testamentet är att Guds folk inte
skall slå sina barn.
1.3 Avgränsning
Ett par viktiga avgränsningar behöver nämnas. Jag kommer inte utöver introduktionen att diskutera
eller argumentera varför eller om barnaga är dåligt. Detta skulle höra hemma inom medicin,
psykologi, etik eller pedagogik och får alltså inte utrymme i denna uppsats. I uppsatsens
argumentation förutsätts helt enkelt att barnaga är något dåligt utifrån andras tidigare nämnda
studier i dessa ämnen. Inte heller har jag valt att göra skillnad på barnaga, misshandel, övergrepp,
kroppslig bestraffning etc. Jag har också valt att isolera mig till Gamla testamentet, helt enkelt för
att ämnet är Gamla testamentets exegetik. Dessutom hämtar de flesta motståndarna till barnaga sin
huvudsakliga argumentation från Nya testamentet med den underförstådda uppfattningen att Gamla
testamentet på något sätt är passé eller har fel. Jag förespråkar inte den typen av argumentation och
ser den dessutom som helt omöjlig att anföra i detta ämne.
1.4 Metod
Uppsatsen kretsar kring ett antal verser i Ordspråksboken som används i snart nog all argumentation
i ämnet barnaga. Mot dessa har jag exegetiskt prövat min tes genom ordstudium, analys av historisk
och kanonisk kontext och försökt hitta linjer i övriga Gamla testamentet i ämnet.
Där annat ej angetts är Bibel 2000 den översättning som jag använt.
Trots att barnaga är ett mycket aktuellt och brännande ämne i den kristna världen har det varit svårt
att hitta exegetisk forskning kring det i artikelform. En genomgång av Old Testament Abstracts från
1977 till 2006 resulterade inte i en enda träff på de aktuella texterna, trots att det i dessa volymer
redogörs för tiotusentals artiklar. Därför har jag fått hämta mitt huvudsakliga material från
kommentarlitteratur, uppslagsverk och ett fåtal användbara artiklar. De senare lutar ofta ett av sina
ben mot mot etiken och men argumenterar även exegetiskt för sin sak.
4

2 Resultat
2.1 Barnaga i Ordspråksboken
I Ordspråksboken finns några verser som använts som de huvudsakliga stöden för biblisk barnaga.
De aktuella är Ords 13:24, 19:18, 22:15, 23:13f och 29:15. Redovisningen av min undersökning
börjar därför med att pröva hur starkt dessa verser förespråkar barnaga. Jag gör det i form av ett
ordstudium av ett par återkommande hebreiska ord. Dessa ord är nämligen avgörande för
betydelsen av alla dessa verser.
2.1.1 Ordanalys
טב שׁ (šēbet)
Ordet טבשׁ (šēbet) Förekommer i ords 13:24 , 22:15, (översätts ”riset”), 23:13, 14 (översätts ”aga”)
och 29:15, 17 (översätts ”käppen”). Ordet används också i GT på många olika sätt, den vanligaste
förekomsten är ”folkstam”, vilket dock inte passar in på dessa verser. Det kan beteckna olika slags
tillhygge, ett verktyg använt för att tröska kummin men också bildligt sett beteckna Guds straffande
av Israel. Det kan även förstås som en maktinnehavare spira, dvs. ett tecken på makt eller slutligen
fåraherdens stav, använd både för att leda fåren och för att avvärja faror. 8 Paul Wegner drar
slutsatsen att ordet innebär olika grader av bestraffning men att det knappast enbart handlar om
fysisk bestraffning. Även om ”...[šēbet] undoubtedly suggests some type of corporal punishment, it
is possible that the word came to signify a broader range of discipline than just 'spanking'”. 9 Man
kan sortera tolkningarna av šēbet i två kategorier, bokstavlig och bildlig. I den bokstavliga kategorin
är šēbet ett tillhygge att bruka av den uppfostrande för att fysiskt kuva eller straffasitt barn. I den
bildliga betyder ordet auktoritet, makt eller till och med omsorg och beskydd i likhet med
fåraherden.
רסי (yāsar)
Det hebreiska ordet רסי (yāsar) Förekommer i ords. 19:18 (översätts ”fostra”) 29:17 (översätts
”tukta”) och det närbesläktade רסוּמ (mûsar) i 22:15, 23:13 (översätts ”fostrande” respektive
”fostran”). Yāsar handlar mycket riktigt om olika former av fostran. Det kan betyda allt från
uppfostran i allmänhet till barnaga i synnerhet. 10 Flera tolkningar är möjliga, vilket visar sig bland
forskare. Roland E. Murphy hävdar t.ex. att det är tydligt att det i vers 19:18 handlar om barnaga, då
han menar att andra ledet av ordspråket skall översättas ”But no death! Don't get overwrought!”. 11
8 Zobel 2004, s.302-311
9 Wegner 2005, s. 22
10 Branson 1990, s. 127-131
11 Murphy 1998, s.140, 145, Murphy & Huwiler 1999, s.97
5

Detta skulle ju antyda att man skall fostra med våld, men att det inte är rätt att ta i så hårt att det
leder till den uppfostrades död. Denna tolkning råder det dock inte konsensus om. Andra forskare
tänker sig att detta rör allmän fostran som skyddar från döden, likt den svenska översättningen
menar. 12
Diskussion
Det är intressant att se hur ordet šēbet används på andra ställen i Bibeln. I 2 Mos 21:20 används det
i en form där det bokstavligen handlar om ett tillhygge för bestraffning av slavar. Det fastställs som
straffbart att slå sin slav till döds. En jämförelse med Ords 23:13f kan då bli problematisk om det är
samma betydelse av šēbet som avses. I Ords 23:13 lovas det ju att sonen inte kommer dö, samtidigt
som 2 Mos 21:20 tycks tala om ett tillhygge kraftfullt nog för att användas att slå ihjäl någon med.
Hur kan då Ordspråksboken lova att den slagne inte dör? Svaret kan antingen vara att ordet šēbet
här inte åsyftar den bokstavliga betydelsen, alltså ett tillhygge, utan en bildlig betydelse. Det kan
också vara att döden är i bildlig betydelse, barnet riskerar att bokstavligen dö av behandlingen, men
hamnar inte i dödsriket, jfr. vers 14. 13 I det andra fallet skulle versen kunna betyda att det är
frälsningsgrundande att bli slagen, möjligen ihjälslagen, som barn. Ords 23:13f är mycket tydliga
med att det handlar om något annat än milt ledande, eftersom šēbet i dessa verser kombineras med
verbet הבנ (nkh), straffa eller slå. 14 En möjlig utväg är att tolka det som att bildligt slå någon med
sin auktoritet, utan fysiskt tvång, men det är troligare att de i detta fall explicit talar om barnaga med
sagda problematik.
2.1.2 Två möjligheter i översättningen
För att visa hur de ord jag undersökt gör avgörande skillnad för innebörden av ordspråken, vill jag
göra två mycket olika översättningsprov av ordspråksbokens verser där viss parafrasering har gjorts
för att förtydliga poängen. Jag utmärker de ord som har bearbetats med a för šēbet, b för yāsar och c
för nkh i tabellen nedan.
12 Waltke 2005, s.111f, Kidner 1964, s.134, Longman 2006, s.370
13 Davidsson, Joanne (u.å.)
14 Van Dam 1997, s. 103ff
6

Vers Sträng bokstavlig tolkning Mild bildlig tolkning
13:24 Den som spar på agan a hatar sin son,
den som älskar honom slår b i tid.
19:18 Aga b din son medan det finns hopp;
Men inte så mycket att han dör.
22:15 Dårskapen sitter djupt hos pojken;
de tuktande b slagen a driver ut den.
23:13f Undanhåll inte pojken tuktan b ,
slår a du honom slipper han dö.
Det är du som skall ge honom aga b
och rädda honom från dödsriket.
29:15 Tillrättavisning genom slag a ger vishet,
Men en ouppfostrad pojke är en skam för
sin mor
29:17 Aga b din son, så gör han dig nöjd
och fyller dig med välbehag.
Den som inte tar makt a över sin son hatar
honom,
den som älskar honom fostrar b i tid.
Fostra b din son medan det finns hopp;
Du vill ju inte att han skall dö.
Dårskapen sitter djupt hos pojken;
Bestämd a fostran b driver ut den.
Undanhåll inte pojken fostran b ,
Tar du makt a över honom slipper han dö.
Det är du som skall fostra b honom
och rädda honom från dödsriket.
Bestämd a tillrättavisning ger vishet,
Men en ouppfostrad pojke är en skam för
sin mor.
Uppfostra din son, så gör han dig nöjd
och fyller dig med välbehag.
Jag har i huvudsak hämtat formuleringarna i tabellen från Bibel 2000 men gjort vänsterspalten mer
bokstavligt förespråkande där originalet var mer antydande. Den högra spalten är mer bildligt
refererande till barnuppfostran. Huvudpoängen är att visa att en helt annan översättning än den
förhärskande är möjlig och gör stor skillnad. För egen del anser jag den vara att föredra, inte som
direkt översättning men som tolkning. En tolkning som mer överensstämmer med det vi vet om
barnpsykologi och Bibelns vittnesbörd om en Gud som är älskar barn och ger dem vad de behöver
tycks bättre tjäna sitt syfte. Nu är ju dock även tolkningarna i den vänstra spalten i tabellen
naturligtvis möjliga utifrån grundtexten. Dessutom representerar de den konventionella tolkningen,
om än något tillspetsad. Därför vill jag fortsatt i undersökningen pröva om verserna, i det fall de
skall förstås på det sättet, representerar Gamla testamentets uppfattning av barnuppfostran.
2.1.3 Nyckelversernas tillkomst och auktoritet
Det är av intresse att undersöka varifrån dessa ordspråk kommer för att pröva deras auktoritet i
Bibeln som sammanhang. Ordspråksboken själv benämner Salomo som portalperson för boken som
helhet (1:1). Detta tycks göras för att ge boken auktoriet och har kopplingar till 1 Kung 3:1-15 där
det beskrivs hur han får sin visdom från Gud och 4:29-35 där det beskrivs hur han författar 3000
ordspråk. Ordspråk som kommer från honom tycks där värderas högt. Nu är ordspråksbokens
tillkomst lite mer komplicerad än att Salomo själv skulle ha skrivit den. Det kan redan i texten
konstateras att både flera upphovsmän och flera redaktörer finns för boken.
7

1-9 Inledning, boken eller de följande ordspråken tillskrivs Salomo
10:1-22:16 De följande ordspråken tillskrivs Salomo
22:17-24:34 De visas ord.
25-29 Salomos ordspråk, samlade av Hiskias män
30 Agurs ordspråk (Agur sägs vara kung av Massa)
31 Lemuels mors ordspråk (Lemuel sägs vara kung av Massa)
”De visa”, Agur och Lemuel står som upphovsmän av skilda textavsnitt. Salomo står uttryckligen
som upphovsman till ordspråken i 10:1-22:16 och 25:1-29:27, men den senare samlingen står kung
Hiskias män som redaktörer för. Hiskia var kung av Juda 200 år efter Salomos död. Agur och
Lemuel är okända historiskt, men det finns bibliska referenser till Massa, i form av Ismaels
avkomma. Massa tros ha varit beläget i norra Arabien 15 . Nu finns inte någon av undersökningens
verser i kapitel 30 och 31, men det är anmärkningsvärt att Ordspråksboken själv utryckligen
tillskriver delar av sin text till författare utanför Israels folk. Utifrån ordspråksbokens egen
indelning står Salomo ansvarig för samtliga av denna undersöknings bibelord utom 23:13f.
Idag är forskare dock ganska eniga om att Ordspråksboken inte ens har den koppling till Salomo
som boken själv påstår. 16 Istället tros ordspråksboken röra sig om en samling ordspråk som
utvecklats och tillkommit under lång tid i och utanför Israel, med början under kungatiden (1000-
600tal f.kr) och ett slutförande efter exiltiden, så sent som på 400-talet f.kr. 17 Man har identifierat
den del som tillskrivs ”de visa”, som till stor del inspirerad av Amenenope, en äldre egyptisk
vishetsskrift 18 och andra texter. Det i fråga om barnaga explicita bibelordet 23:13f har identifierats
som språkligt mycket nära en Akkadisk text, Ahiqar, som bedöms vara från 600-talet f.kr. och som
man vet var betydelsefull i Judisk kultur: 19
Spare not your son from the rod,
otherwise, can you save him [from wikckedness]?
If I beat you, my son, you will not die;
but if I leave you alone, you will not live. 20
Det går naturligtvis inte att avgöra om ahiqar eller ordspråksboken kom först och inspirerade
varandra, eller om en tredje text är källa åt båda, men poängen är att det finns skäl att tro att
inte alla ordspråk i ordspråksboken härstammar från Salomo, kanske särskilt de som
ordspråksboken själv hävdar kommer från andra källor.
15 Murphy 1988, s. 239
16 Longman 2006, s. 23ff
17 Perdue 2000, s. 1ff
18 Longman 2006, s. 53f
19 Lindenberger 1985, s.486f
20 Ahiqar 3, 4 enligt Lindenberger 1985, s.498
8

Diskussion
Här visar sig alltså två möjliga vägar. Antingen är Salomo ansvarig för alla ordspråken som talar om
barnaga implicit enligt ovan, medan det som explicit talar om barnaga tillskrivs ”de vise”. I det
fallet verkar som om åtminstonde Salomos ordpråk ges auktoritet från GT eftersom han var smord
till kung och hans vishet var given av Gud. Vad gäller ”de vise” kan vi inte känna till något om
deras identitet, eventuella gudomliga smörjelse, nationalitet eller signifikans inom GT. Därför kan
man argumentera för att deras ord bör få lägre auktoritet och behöver visst stöd av andra bibelord.
Det andra alternativet är att det är fråga om århundraden av tillägg och utveckling av ordspråken,
liksom okänd grad av inflytande från andra kulturer. Tillförlitligheten och den historisk-kulturella
bakgrunden hos enskilda ordspråk utifrån ålder och upphovsman kan då omöjligt uppskattas och
varje ordspråk behöver behandlas utifrån sin samstämmighet med övrig kanon för att få auktoritet.
I båda fallen sticker Ords. 23:13f ut som ett orspråk med betydligt svagare ställning än de övriga.
2.2 Barnaga i kanon
2.2.1 Salomos roll i kanon
Låt oss ändå arbeta med hypotesen att Salomo är upphovsman till de aktuella bibelverserna. Det är
då intressant för frågeställningen att undersöka hur han beskrivs i Gamla testamentet. Salomo
beskrivs inledningsvis som en mycket vis och framstående kung. Det beskrivs hur han har en god
relation till Gud, hur han bygger templet, sitt eget palats, försvarsverk och mycket annat. Det talas
om hur han gör Israel rikt, mäktigt och lyckligt och hur omgivande länder beundrar honom. Det
framgår att han är en man med smak för pompa, ståt och lyx, men också att han är grym mot de
underkuvade, bland annat med tvångsarbete. (kap 3-10). Det beskrivs också hur han dödar sina
bröder för att säkra makten innan han blir kung (kap 2). I kap 11 beskrivs hur Salomo genom sina
hundratals utländska fruar började offra till andra gudar, något som bröt både hans eget och Israels
förbund med Gud. Detta blir anledningen till kungatidens slut, Gud beslutar att riket skall tas ifrån
den Davidiska dynastin, dock först genom hans son, som skall avhandlas i nästa avsnitt.
Diskussion
Grunden för ordspråksbokens auktoritet är att Salomo har fått sin vishet ifrån Gud. Det kan anses
klart att Salomo, som tidigare sagts, beskrivs som en mycket vis och betydelsefull regent i Gamla
testamentets beskrivning. Inledningsvis var han också trogen Gud. Men samtidigt är det tydligt att
9

han efter hand intryck från omgivande kulturer och länder i en så viktigt fråga som vilken Gud man
skall offra till. När han i en så grundläggande fråga lät sig färgas och förföras, hur kan vi då vara
säkra på vilka ordspråk som i själva verket avspeglar Guds vishet? I de omgivande kulturerna
cirkulerade en uppsjö av vishetsläror. ”One cannot help but be struck by similar interests and
themes that appear between Proverbs and other ancient Near Eastern wisdom traditions” 21 säger
Longman i inledningen till sin kommentar över ordspråksboken. Jag anser att det finns bibliska skäl
att vara försiktig med att låta Salomos ordspråk få för stor dignitet i biblisk lära. Utifrån detta bör,
som tidigare sagts, ordspråkens budskap prövas i fråga om överensstämmelse med övrig kanon.
2.2.2 Salomos barnuppfostran i kanon
Det finns också fler ledtrådar i det inombibliska materialet kring Salomo om hans barnuppfostran. I
1 Kung 12 kan vi läsa om hur det gick när Salomos son, Rehabeam, tog över makten i Israel.
Rehabeam ställs inför att folket begär lättnader från de tvångsarbeten Salomo ålagt dem. Nu händer
ett par saker som är värda att notera. Rehabeam tar emot råd från två grupper: De gamla, som varit i
tjänst hos hans far och de unga, som vuxit upp tillsammans med honom. Det både antyds i texten
och är rimligt att anta att åtminstonde några av de senare var hans bröder och halvbröder, genom
några av Salomos alla hustrur. Rådgivare och andra uppgifter inom hovet är en trolig karriär för alla
de kungabarn som inte kunde bli tronföljare. När de nu ställs inför ett folk som ber om mildhet, ser
de det som en konflikt, en utmaning. Denna utmaning skall bestraffas och Rehabeams makt skall
bevisas! ”Om min far pryglade er med spö skall jag prygla er med skorpiongissel”. Ordet som
översätts ”prygla” är רסי (yāsar), som vi tidigare diskuterat och som förekommer i ett flertal av
ordspråken. Här är det tydligt att det handlar om fysiskt våld, även om uppsåtet är att fostra folket.
Rehabeams tendens att ta till våld och oförmåga till konstruktiv konfliktlösning kostar honom
nästan livet och leder till att större delen av riket väljer sig en annan kung, riket delas. Rehabeam
vill sedan med med en armé på 180 000 man kuva de delar av landet som avsatt honom, men
hindras av Gud på vägen.
Diskussion
Låt oss förutsätta ett par saker. För det första att Ordspråksboken själv talar sanning och de aktuella
ordspråken härstammar från Salomo. För det andra att de skall tolkas i bokstavlig mening och för
det tredje att ordspråken reflekterar det Salomo själv upplever som riktigt och sant. I så fall bör
Rehabeam och hans bröder ha uppfostrats på ett sätt som överensstämmer med de ordspråk jag
nämnt. De bör alla ha uppfostrats enligt Salomos principer, med kroppslig bestraffning som metod
för att forma karaktären.
21 Longman 2004, s. 43
10

Det finns naturligtvis flera saker som samverkar i Rehabeams stora misslyckande som regent, men
den faktor som Bibeln nämner, hans benägenhet att försöka lösa konflikter med våld, är mycket
allvarlig. Detta är också en av de följder som psykologer varnar för vid bruk av fysiska
påtryckningsmedel i uppfostran.
When parents use physical means of controlling and punishing their children, they communicate
to their children that aggression is normative, acceptable, and effective. 22
Jerobeam avföll sannerligen inte från sin uppfostran utan höll den uppe som vuxen. Vittnesbördet
om Rehabeams uselhet som regent blir ett vittnesbörd emot den barnuppfostran som förespråkas av
Salomo och i Salomos namn. Bibelns eget berättande om Salomo och Rehabeam vänder på det
ordspråken förespråkar, de blir till vittnesbörd om något som inte fungerat, till varnande exempel
för andra.
2.2.3 Andra kanoniska texter om barnaga
Anmärkningsvärt nog har jag, utöver den apokryfa Jesus Syraks vishet, inte funnit speciellt mycket
material som behandlar barnaga i Gamla testamentet. Det finns möjligen en text, 5 Mos 21:18ff, där
det regleras hur en son som inte svarat mot uppfostran utan urartat skall hanteras. Som läsare
studsar man nästan till när det står att sonen skall stenas till döds. Detta låter drastiskt men är inom
ramen för rättsskipning som i övrigt förekommer i 5 Mos. Om vi översatte det till vår tid skulle det
motsvara att polisanmäla sin son så att samhället får hantera det som inte kan lösas i hemmet. Med
andra ord skall åtminstonde extrem fysisk bestraffning skötas av samhällelleliga funktioner. Vad
Bibeln talar en hel del om är vikten av fostran och disciplin, men det förutsätter ju inte metoden för
detta. Ett exempel är 1 Sam 3:13 där Elias söner urartat utan att Elia ingripit. Ett annat är 1 kung 1:5
där Davids son Adonia, Salomos halvbror, gör en militärkupp med den uttryckliga orsaken att
David aldrig tillrättavisat honom. I inget av dessa exempel föreslås det att föräldern varit för mild
eller borde ha använt våld, utan endast att föräldern borde satt gränser för sitt barn.
22 Thompsson Gershoff 2002, s. 555
11

3 Avslutning
3.1 Slutsats
Jag har undersökt om det är möjligt att läsa Gamla testamentet på ett sätt som inte förespråkar
barnaga. Efter undersökningen har jag funnit att den dominerande föreställningen, att Gamla
testamentet förespråkar barnaga, inte behöver stå oemotsagd. Jag har visat att det är möjligt att
upprätthålla min tes. Även om enskilda verser tycks förespråka barnaga så kan de genom
granskning ifrågasättas på flera nivåer:
1) Översättningen kan göras på olika sätt, särskilt med tanke det är en bok skriven i poetisk stil.
Det är inte nödvändigt att de enskilda textavsnitten bokstavligt refererar till aga. Därför bör
samstämmighet med övrig kanon kontrolleras.
2) Om en sträng bokstavlig tolkning skall göras så är det ändå inte säkert att den kan hänföras
till Salomo eller någon annan av Gamla testametet bekräftad auktoritet. Faktum är att boken
själv nämner personer i både andra århundraden än Salomo och andra nationer än
Israel/Juda som upphovsmän till enskilda delar. Därför bör samstämmighet med övrig kanon
kontrolleras.
3) Om en sträng bokstavlig tolkning skall göras och man antar Salomo som författare så finns
det skäl att ifrågasätta om verkligen alla ordspråk är i linje med Guds vishet eftersom
Salomo avföll från förbundet med Gud och bevisligen på andra sätt tog intryck från
omgivande kulturer. Återigen bör samstämmighet med övrig kanon kontrolleras.
4) Om en sträng bokstavlig tolkning skall göras och man antar Salomo som författare och
bestämmer sig för att bortse från möjligheten att omgivande kulturer influerat honom även i
fråga om vishet så kan man undersöka hur hans barnuppfostran tar sig uttryck. Hans son och
tronföljare Rehabeam uppvisar oförmåga att kompromissa, tendens att försöka lösa
konflikter med våld samt benägenhet att förtrycka andra människor i sin kungaroll. Detta
kan ses som ett inombibliskt vittnesbörd om Salomos barnuppfostran.
5) Några andra källor som skulle bekräfta att barnaga är en rekommenderad eller nödvändig
praxis står inte att finna i Gamla testamentet.
Därmed anser jag min tes vara om inte helt bekräftad, så åtminstonde både möjlig och rimlig att
anta.
12

3.2 Sammanfattning
Jag har undersökt barnaga i Gamla testamentet utifrån tesen att Gamla testamentet är emot att guds
folk slår sina barn. I undersökningen har jag undersökt ordspråksboken och de verser som brukar
anföras i diskussionen som stöd för barnaga. Detta för att se om de verkligen ensidigt stöder
barnaga och om de kan ses som tillförlitliga. Jag har funnit att de dels kan läsas på ett sätt som inte
förespråkar barnaga och att deras tillkomsthistoria och auktoritet kan ifrågasättas, bland annat i
ljuset av omgivande kulturell inverkan.
Jag har också tittat kanoniskt på versernas påstådda upphovsman, Salomo, för att se hur han
framställs. Jag har funnit att han framförallt i senare delen av livet framställs som grym och
halvhjärtad. Han avföll från den rena tron till förmån för andra gudar genom kulturell inverkan i
sängkammaren. Det beskrivs också hur hans son Rehabeam uppvisar aggression och
kompromisslöshet som kung. Han nämner bland annat sin faders brutalt fysiska ledarstil och hur
han själv vill överträffa den. Detta är katastrofalt för gudsfolket genom att det leder till rikets
delande.
Jag har inte funnit andra texter i Gamla testamentet som behandlar barnaga och tolkar denna
frånvaro som att de sedan tidigare tvivelshöljda verserna i Ordspråksboken saknar kanoniskt stöd.
Jag finner därför att min tes har gott stöd, ej är falsifierad och alltså är rimlig att vidhålla. Guds folk
skall inte slå sina barn.
13

4 Litteraturförteckning
Branson, R. D. (1990). רסי yāsar. I Botterweck, G. Johannes m.fl (red.) Theological Dictionary of the Old Testament.
Vol. VI S. 127-131. Grand Rapids, Michigan: Eerdmans.
Carlsson, Lars-Göran (1997). Perspektiv på barnuppfostran – En studie av föräldraskap i kristen miljö. Diss Uppsala
Universitet. Stockholm: Almqvist & Wiksell.
Lindenberger, J.M (1985). Ahiqar - A New Translation And Introduction. I Charlesworth, J. H. (red.) The Old Testament
Pseudoepigraphia. Vol 2 s.479-507. London: Darton, Longman & Todd
Davidsson, Joanne (u.å.). A Study of "The Rod" Scriptures (elektronisk). Tillgänglig:
http://joanneaz_2.tripod.com/positivedisciplineresourcecenter/id4.html (2007-04-25)
Dobson, James (1980). Dare to Discipline. Wheaton, Illinois: Tyndale House.
Longman III, Trevor (2006). Proverbs. I serien Baker Commentary on the Old Testament Wisdom and Psalms. Grand
Rapids, Michigan: Baker Academic.
Mohler, Albert R. (2004.) Should Spanking Be Banned? Parental Authority Under Assault (Elektronisk) Christian Post,
23 Juni. Tillgänglig: http://www.christianpost.com (2007-04-25)
Murphy, Roland E. (1998). Proverbs. I serien Word Biblical Commentary. Vol. 22 Nashville: Thomas Nelson.
Murphy, R. & Huwiler, E. (1999). Proverbs, Ecclesiastes, Song of Songs. Vol. 12 av New International Biblical
Commentary. Peabody, Massachusetts: Hendricksson.
Perdue, Leo G (2000). Proverbs. I serien Bible Commentaries. Louisville, Kentucky: John Knox.
Pinheiro, Paulo Sérgio (2006). Report of the independent expert for the United Nations study on violence against
children (elektronisk). United Nations General Assembly Resolution 56/138. PDF format. Tillgänglig:
http://www.violencestudy.org (2007-04-25)
Thompson Gershoff, Elizabeth (2002). Corporal Punishment by Parents and Associated Child Behaviors and
Experiences: A Meta-Analytic and Theoretical Review (elektronisk). I Psychological Bulletin Vol. 128, No. 4, 539 –
579. PDF format. Tillgänglig: http://www.apa.org/journals/releases/bul1284539.pdf (2007-04-25)
Van Dam, Cornelis (1997). הבנ nkh. I VanGemeren, Willem A. (red) Dictionary of Old Testament Theology & Exegesis.
Vol 3 s. 103 Carlisle: Paternoster Press.
Wegner, Paul D (2005). Discipline in the Book of Proverbs: To Spank or Not To Spank? I Journal of the Evangelical
Theological Society. Nr 4 2005, 36s. PDF format. Tillgänglig: http://www.phoenixseminary.edu/Portals/0/downloads/
pwegner/NEW%20PROVERBS%20PAPER%20JETS.pdf (2007-04-25)
Zobel, H-J. (2004). טבשׁ šēbet. I Botterweck, G. Johannes m.fl. (red) Theological Dictionary of the Old Testament. Vol
XIV s. 302-311. Grand Rapids, Michigan: Eerdmans
14