Deras uppdrag är att dokumentera den svenska försvarsmakten ...

22 EN DAG SOM: KRIGSFOTOGRAF EN DAG SOM: KRIGSFOTOGRAF 23
Amerikanerna tycker att kvaliteten på våra
produktioner är väldigt hög, och det beror nog
på att vi kommer från en mediabakgrund.”
När Combat Camera startades 2007 blev
det en rejäl mediastorm. Vissa menade att det
enda syftet med den nya enheten var att sprida
propaganda om försvaret, och att det i sin
tur skulle leda till en mindre nyanserad bild
av konflikterna ute i världen. Niklas tycker
att det inte behöver finnas någon motsättning
mellan det jobb Combat Camera utför och det
jobb medierna utför.
– Det finns ingen »sann« verklighet, och
därför behövs fler bilder. Ju fler bilder som
visas, desto närmre sanningen kan vi komma.
Medias skyldighet är fortfarande att granska
försvarsmakten. Det är inte Combat Camera
något hinder för, säger han.
Konceptet och namnet Combat Camera
kommer från början från USA. Där finns ett kamerateam
för marinen, ett för flygvapnet och
ett för marksoldaterna. Både det amerikanska
och det svenska Combat Camera har egna
You Tube­kanaler på nätet, och det är faktiskt
den svenska kanalen som har flest visningar.
Därför har Nato visat ett stort intresse för hur
svenska Combat Camera jobbar.
– Amerikanerna tycker att kvaliteten på
våra produktioner är väldigt hög, och det
beror till stor del på att vi kommer från en
mediabakgrund. Folk här har jobbat för SVT,
bildbyråer, tidningar och så vidare. Och vi
har en väldigt platt organisation, till skillnad
från den amerikanska som är mer hierarkisk,
säger Niklas.
12:30
De här killarna har många
intressanta historier att
berätta, och den extra långa lunchen gick
väldigt snabbt. Vi får småspringa för att
hinna till vårt nästa uppdrag. Några minuter
sent anländer vi till en uppsamling vid ett
slags garage. Ett hundratal värnpliktiga står
uppställda och lyssnar på ett befäl som går
igenom eftermiddagens schema. Ett antal
olika vapen ska demonstreras. Pansarskott,
stridsvagnar och granater bland annat.
Bakom dem står två bussar och puttrar på
tomgång, beredda att åka vilken sekund
som helst. De värnpliktiga börjar springa.
Det är dags.
13:00
Vi står mitt på ett öppet
fält. Hörselskydden har åkt
på igen. Det är så kallt att det riktigt biter i
kinderna vilket gör det svårt att stå still och
lyssna. Längre bort syns en plåtvägg och en
bunker. Det är målet för spränggranaterna.
För varje minut som går fryser ansiktet allt
mer till is. Tårna skulle kunna huggas av och
användas som isbitar i en drink. De värnplikta
rör inte en min. De står blickstilla och
lyssnar, precis som våra tappra kameramän.
På plats finns ytterligare en kameraman.
Niklas och de andra växlar några ord med
honom. Han jobbar som informatör på Bodens
regemente och ska också dokumentera dagens
händelser. Efter drygt 20 minuter i den
extrema kylan blir det en efterlängtad paus
och vi kan värma oss en stund. Termometern
visar »bara« minus 15 i dag, men vindstyrkan
adderar en hel del kyla, speciellt på det öppna
fältet där vinden har fritt spelrum.
– Minus 45 kan man nog säga att det motsvarar,
säger Bodenkillen.
– Blir det mycket kallare än så? undrar jag.
– Näej, det kan man nog säga att det inte
blir, svarar han.
Jag har ingen anledning att misstro honom.
Jag har varit med om extrem kyla förut, men
aldrig på det här sättet. Efter tio minuter i
bilen har fötterna fortfarande inte tinat upp.
13:45
Dags att gå ut igen. Nu ska det
skjutas med stridsvagnar. Det
tar en stund innan det händer något, och de
värnpliktiga börjar bli rastlösa. De kastar snö
på varandra och det stimmas och skojas. Även
kamerakillarna börjar bli trötta på all väntan.
– Vi ska få Nikon nu, säger Niklas.
– Ja, men det är ju typ samma sak, säger
Bodenkillen.
– Jo. Men jag är ju Canonist, säger Niklas.
Men helst av allt skulle jag vilja ha en Leica M9.
– Ja, det skulle ju passa dig, säger Bodenkillen.
Egentligen är inte Niklas speciellt intresserad
av tekniken. För honom handlar foto
mer om psykologi och filosofi. Det viktigaste
för en krigsfotograf är ju inte vilken kamera
han har utan hur han läser av människor, och
vilken förmåga han har att sätta sig in i andra
kulturer och sammanhang.
– Det handlar mycket om att skapa ett
förtroende hos dem man fotograferar,
säger Niklas.
Niklas är faktiskt medlem på Fotosidan
sedan länge, och har ett antal uppmärksammade
bilder i sin portfolio. En av dem han är
mest nöjd med föreställer två rumänska gatubarn
som sitter och tigger. En hand sträcker
fram några mynt till dem. Barnens blickar är
tomma och ett av dem försöker värja sig med
ena foten mot kameran. När Niklas berättar
om bilden nickar jag och fotografen till varandra.
Vi har båda sett bilden och kommer ihåg
den mycket tydligt.
Fotografer som jobbar i konfliktområden
blir inte sällan kritiserade för att vara kallhjärtade
och själviska i sin jakt på ära och
berömmelse. Vissa menar att de går för långt i
jakten på en bra bild. Niklas har blivit väldigt
trött på hela den debatten.
Han tar upp den sydafrikanska bildjournalisten
Kevin Carter som ett exempel. Det
var han som tog den kända bilden på ett
utmärglat, döende barn med en hungrig gam
i bakgrunden. När bilden kom ut i medierna
blev det en folkstorm eftersom fotografen
tog bilden i stället för att rädda barnet. 1994
belönades Carter med Pulitzerpriset för samma
bild. Carter tog livet av sig samma år.
– Då har det gått för långt. Varför ska man
kritisera budbäraren? Om bilderna inte kom
ut skulle folk inte veta något om det som
pågår i världen. Betraktaren har också ett
ansvar, säger Niklas.
Rätt var det är börjar alla springa tillbaka
till bussarna. Samordnat och lugnt. Några
ser brutala ut, maskerade och tungt beväpnade.
Ibland måste jag nästan påminna mig
själv om att det är en övning. Vi är inte med i
finska vinterkriget.
14:10
Nu står alla uppradade på
nytt. Det är dags för handgranater.
Soldaterna är fortfarande väldigt
tappra. Att koncentrera sig på det som sägs
blir allt svårare. Ansiktet börjar domna bort
helt och hållet.
Något är fel. Det blir en väntan igen. Jag
väljer att låta kylan segra över mig och
sätter mig för att iaktta det hela från bilen.
Efter en liten stund får jag sällskap av de
andra. Det blev inga bra bilder på stridsvagnarna
denna gång.
– De lovade att de skulle förvarna innan de
sköt, men det gjorde de inte. Då är det svårt
att hinna ta bilden i rätt ögonblick, säger
Bodenkillen.
15:01
Övningen är slut och vi återvänder
till övningsledningsstaben.
Det är ganska skönt att vara inomhus
igen måste jag erkänna. Det där med vinterkrig
kanske inte riktigt är min grej. Killarna
håller med.
– Jo. Kylan är nog värst. I värmen kan du
svettas som en gnu, men här blir du så uttorkad.
Så vinterförhållandena är klart tuffare,
säger Niklas.
Några dagar senare pratar jag med Niklas på
telefon. Han berättar att han precis har tackat
nej till att åka till Haiti. Han är inbokad på en
resa till Afghanistan om två veckor, och tyckte
att schemat blev lite väl tufft. Och det kan man
ju hålla med om. Även en luttrad krigsfotograf
kan ibland behöva en andningspaus. Förutom
att jobbet är väldigt fysiskt krävande, med
tung skyddsutrustning och tunga kameror, så
är det också påfrestande rent psykiskt.
Som mest berörd blev Niklas när han var
i Sydafrika och fotade aidskatastrofen. När
han var där förstod han ingenting. Det var
när han kom hem som allting kom över honom.
Då förstod han.
– Naturkatastrofer kan vara stora och
extremt förödande, men dem kan man prata
om. Aids är en osynlig skam som drabbar så
många. Det går inte att prata om, säger han.
Jag frågar om han någonsin vänjer sig vid
att se alla hemskheter. Hopplösheten, hjälplösheten,
fattigdomen. Om det går att stänga
av. Niklas blir tyst och kryper ihop lite där
han sitter. Vill inte gärna prata om det här.
– Nej. Jag vill berätta en historia. Jag har
ett ansvar.
Niklas kan bli väldigt irriterad över attityden
som finns hos många av oss västerlänningar.
Vi klagar ofta och tänker inte på att vi
egentligen har det ganska bra ställt.
– Många av våra »problem« blir i ett större
sammanhang rent nonsens. Vissa kan till
exempel klaga på matpriserna när de har två
bilar och fem videoapparater hemma. Hur
tänker de? Vi är ju inget fattigt folk.
Ingrid Folkesson
Skribent