Deras uppdrag är att dokumentera den svenska försvarsmakten ...

18 EN DAG SOM: KRIGSFOTOGRAF EN DAG SOM: KRIGSFOTOGRAF 19
Denna sida
Härdad. Niklas har varit i många krigshärjade
områden, Rumänien, Kurdistan och Sarajevo, för
att nämna några.
Motsatt sida
Vinterkrig. Det ihärdiga snöandet gör att sikten
blir begränsad, både för våra fotografer och för
stridsvagnsförarna som ska skjuta mot ett mål
längre bort.
05:30
Klockan ringer. Så här tidigt
är jag sällan uppe. Men så är
det inte heller varje dag som jag medverkar
vid en militärövning i en liten by norr om
Skellefteå. På några minuter är jag fullt vintermunderad
och redo att åka. Vi har hyrt en
bil som ska ta oss till den lilla byn Tåme. Tur
att det finns GPS.
06:00
Vi kör på små undangömda,
men välskottade, vägar
tills vi kommer till en avspärrning. Niklas
Ehlén, stillbildsfotograf på Combat Camera,
släpper in oss. Äventyret kan börja.
Vi kommer in i en matsal full av grönklädda
värnpliktiga som sitter och småpratar över
ostmackor och risgrynsgröt. I ett litet rum
längre in sitter de andra två från Combat
Camera. På deras namnbrickor står det Emil
Marczak och Mats Nyström. Alla tre har
flugits in från Stockholm för att dokumentera
dagens militärövning. Emil och Mats jobbar
enbart med rörlig bild. Dagens uppdrag är att
göra en film om försvarets vinterförmåga. Det
kan handla om allt från hur man ska klä sig
till hur material beter sig när temperaturen
kryper långt under noll grader.
07:10
Vi tar bilen till ett ammunitionsförråd.
Här får vi inte
fotografera. En tunn liten kille står utanför
och vaktar med en AK5.
– Stackaren. Han har säkert stått där hela
natten, säger Niklas.
Framför oss står några stridsvagnar. Vi måste
vänta på att de är klara innan vi kan åka.
– Det är mycket väntan i det här jobbet. Och
att förbereda nästa steg, säger Niklas.
Niklas passar på att ta upp telefonen och
ringa hem. Han pratar på ett bra tag innan
han avslutar samtalet.
– Älskar dig, säger han till dottern i andra
änden. Sedan lägger han på.
Det märks att han har ringt det där samtalet
förut.
Efter en liten stund börjar vi röra på
oss igen. Vi kommer ut till ett litet fält där
tre stridsvagnar står parkerade. Solen har
fortfarande inte gått upp, men i skenet av
strålkastarna kan man ändå ana att snön yr
där utanför.
Våra kamerakillar går ut och börja rigga
upp ett stativ. Det är dags att ta dagens första
bilder. Niklas tar fram två kameror med stora
teleobjektiv som han hänger på sig.
– Det är orättvist. Ni har bara en kamera att
hålla reda på, säger han till Mats och Emil.
En kille har tagit sig ut ur stridsvagnen och
kommer vadandes mot oss i den djupa snön.
– Om du ska fota mig får du ha ett vidvinkelobjektiv,
skojar han.
De småpratar lite. Ser över dagens planering.
Då och då åker det förbi något militärfordon.
Förarna tittar åt vårt håll och nickar
som hälsning.
– Här, säger Mats och ger mig ett par
hörselskydd.
Det kommer att smälla rejält i dag.
Det finns ingen
’sann’ verklighet,
och därför behövs
fler bilder.”
Stridsvagnarna är laddade med ammunition
värd en kvarts miljon kronor.
07:56
Snöfallet gör att schemat blir
försenat och det blir ännu
mer väntan. Niklas börjar småspringa till
bilen, sådär lite hukat som om han värjde sig
för fiender. Vi följer efter. Det är riktigt skönt
att få komma in och värma sig en stund.
Niklas var 13 år när han bestämde sig för
att bli fotograf. Han klarade inte av att bara
sitta hemma när han visste att det fanns så
mycket orättvisor i världen.
– Har man sett bilderna på lidandet så har
man ett ansvar, säger han.
Sitt första utlandsuppdrag fick han som
21­åring. Han skulle åka till Irak via organisa­
tionen Hoppets stjärna. Det var tänkt att han
skulle stanna en vecka, men det blev längre
än så.
– Jag övertalade organisationen att låta mig
stanna. Till slut fick jag 500 dollar av dem, jag
satte mig i en taxi och åkte in i igen.
Efter två månader var pengarna slut och
det blev dags att åka hem. Men det var lättare
sagt än gjort. Han tog sig till ett svenskt läger,
men de kunde inte hjälpa honom eftersom
han inte var rätt försäkrad. Till slut lyckades
han ta sig hem med hjälp av brittiska Royal
Airforce som kunde smuggla hem honom.
– När jag landade på Arlanda hade jag 60 kronor
kvar som precis räckte till flygbussen hem.
Nu när Niklas jobbar för Combat Camera
är han lika mycket soldat som fotograf. Det
gör att jobbet blir lite säkrare. Risken för
kidnappningar och hot minskar.
– Åker du som frilans är du mer sårbar.
Någon kan rikta en pistol mot dig och säga
»hit med kameran«. Då har du inget att sätta
emot, säger han.
Samtidigt innebär det också att du blir
delaktig i insatsen på ett helt annat sätt.
– När vi fotografer kommer ut till insatsområdet
måste vi vara följsamma så att vi
inte blir en belastning. Vi blir ju utplacerade
i en grupp och då måste vi veta hur de jobbar.
För det krävs kunskap om hur det går till i en
strid, säger han.
Att befinna sig i konfliktområden innebär
alltid en viss risk. Men Niklas är sällan orolig.
Han har erfarenheten i ryggen och har alltid
koll på var hoten finns.
– Då är det värre att åka tunnelbana hem en
sen kväll i Stockholm. Då vet man inte vilka
faror som lurar runt hörnet, säger han.
Men visst har det hänt att Niklas har varit
rädd. När han var i Rumänien blev han tillfångatagen
av sudanesiska säkerhetsvakter. De
hotade honom genom att hålla en Kalasjnikov
mot hans bakhuvud. Niklas försökte agera så
lugnt han kunde för att inte skapa bråk. Det
hela slutade med att FN fick komma och hämta
ut honom efter ett tiotal timmar i fångenskap.
Fakta: Niklas Ehlén
Ålder: 39 år.
Bor: Stockholm.
Medlemsnamn: ehlen
Familj: Sambo och barn.
Yrke: Combat Camera-fotograf och soldat
Alltid med: Minneskort och 24-14L, 35-14L, 50
1,2 och ett 85 1,2.
Plogbilen kör förbi.
– Glöm inte kameran, säger Mats.
Niklas har lämnat kameraväskan i en
snödriva utanför bilen för att snabbt kunna
plocka upp den när det blir dags att plåta
igen. Nu måste han skynda sig ut för att
flytta den så att den inte blir begravd i
snömassorna.
Emil hoppar in i bilen efter att ha varit ute
en sväng. Han har blivit rejält köldbiten på
den korta stunden.