Deras uppdrag är att dokumentera den svenska försvarsmakten ...

En dag med en yrkesfotograf
FOTOGRAF
I SKOTT-
LINJEN
Deras uppdrag är att dokumentera den svenska
försvarsmakten under alla övningar och insatser,
både i Sverige och i konfliktzoner i olika delar av
världen. Fotosidan följer med delar av den militära
enheten Combat Camera på träning i ett isande
kallt Skellefteå.
TEXT: INGRID FOLKESSON FOTO: MARTIN STENMARK

18 EN DAG SOM: KRIGSFOTOGRAF EN DAG SOM: KRIGSFOTOGRAF 19
Denna sida
Härdad. Niklas har varit i många krigshärjade
områden, Rumänien, Kurdistan och Sarajevo, för
att nämna några.
Motsatt sida
Vinterkrig. Det ihärdiga snöandet gör att sikten
blir begränsad, både för våra fotografer och för
stridsvagnsförarna som ska skjuta mot ett mål
längre bort.
05:30
Klockan ringer. Så här tidigt
är jag sällan uppe. Men så är
det inte heller varje dag som jag medverkar
vid en militärövning i en liten by norr om
Skellefteå. På några minuter är jag fullt vintermunderad
och redo att åka. Vi har hyrt en
bil som ska ta oss till den lilla byn Tåme. Tur
att det finns GPS.
06:00
Vi kör på små undangömda,
men välskottade, vägar
tills vi kommer till en avspärrning. Niklas
Ehlén, stillbildsfotograf på Combat Camera,
släpper in oss. Äventyret kan börja.
Vi kommer in i en matsal full av grönklädda
värnpliktiga som sitter och småpratar över
ostmackor och risgrynsgröt. I ett litet rum
längre in sitter de andra två från Combat
Camera. På deras namnbrickor står det Emil
Marczak och Mats Nyström. Alla tre har
flugits in från Stockholm för att dokumentera
dagens militärövning. Emil och Mats jobbar
enbart med rörlig bild. Dagens uppdrag är att
göra en film om försvarets vinterförmåga. Det
kan handla om allt från hur man ska klä sig
till hur material beter sig när temperaturen
kryper långt under noll grader.
07:10
Vi tar bilen till ett ammunitionsförråd.
Här får vi inte
fotografera. En tunn liten kille står utanför
och vaktar med en AK5.
– Stackaren. Han har säkert stått där hela
natten, säger Niklas.
Framför oss står några stridsvagnar. Vi måste
vänta på att de är klara innan vi kan åka.
– Det är mycket väntan i det här jobbet. Och
att förbereda nästa steg, säger Niklas.
Niklas passar på att ta upp telefonen och
ringa hem. Han pratar på ett bra tag innan
han avslutar samtalet.
– Älskar dig, säger han till dottern i andra
änden. Sedan lägger han på.
Det märks att han har ringt det där samtalet
förut.
Efter en liten stund börjar vi röra på
oss igen. Vi kommer ut till ett litet fält där
tre stridsvagnar står parkerade. Solen har
fortfarande inte gått upp, men i skenet av
strålkastarna kan man ändå ana att snön yr
där utanför.
Våra kamerakillar går ut och börja rigga
upp ett stativ. Det är dags att ta dagens första
bilder. Niklas tar fram två kameror med stora
teleobjektiv som han hänger på sig.
– Det är orättvist. Ni har bara en kamera att
hålla reda på, säger han till Mats och Emil.
En kille har tagit sig ut ur stridsvagnen och
kommer vadandes mot oss i den djupa snön.
– Om du ska fota mig får du ha ett vidvinkelobjektiv,
skojar han.
De småpratar lite. Ser över dagens planering.
Då och då åker det förbi något militärfordon.
Förarna tittar åt vårt håll och nickar
som hälsning.
– Här, säger Mats och ger mig ett par
hörselskydd.
Det kommer att smälla rejält i dag.
Det finns ingen
’sann’ verklighet,
och därför behövs
fler bilder.”
Stridsvagnarna är laddade med ammunition
värd en kvarts miljon kronor.
07:56
Snöfallet gör att schemat blir
försenat och det blir ännu
mer väntan. Niklas börjar småspringa till
bilen, sådär lite hukat som om han värjde sig
för fiender. Vi följer efter. Det är riktigt skönt
att få komma in och värma sig en stund.
Niklas var 13 år när han bestämde sig för
att bli fotograf. Han klarade inte av att bara
sitta hemma när han visste att det fanns så
mycket orättvisor i världen.
– Har man sett bilderna på lidandet så har
man ett ansvar, säger han.
Sitt första utlandsuppdrag fick han som
21­åring. Han skulle åka till Irak via organisa­
tionen Hoppets stjärna. Det var tänkt att han
skulle stanna en vecka, men det blev längre
än så.
– Jag övertalade organisationen att låta mig
stanna. Till slut fick jag 500 dollar av dem, jag
satte mig i en taxi och åkte in i igen.
Efter två månader var pengarna slut och
det blev dags att åka hem. Men det var lättare
sagt än gjort. Han tog sig till ett svenskt läger,
men de kunde inte hjälpa honom eftersom
han inte var rätt försäkrad. Till slut lyckades
han ta sig hem med hjälp av brittiska Royal
Airforce som kunde smuggla hem honom.
– När jag landade på Arlanda hade jag 60 kronor
kvar som precis räckte till flygbussen hem.
Nu när Niklas jobbar för Combat Camera
är han lika mycket soldat som fotograf. Det
gör att jobbet blir lite säkrare. Risken för
kidnappningar och hot minskar.
– Åker du som frilans är du mer sårbar.
Någon kan rikta en pistol mot dig och säga
»hit med kameran«. Då har du inget att sätta
emot, säger han.
Samtidigt innebär det också att du blir
delaktig i insatsen på ett helt annat sätt.
– När vi fotografer kommer ut till insatsområdet
måste vi vara följsamma så att vi
inte blir en belastning. Vi blir ju utplacerade
i en grupp och då måste vi veta hur de jobbar.
För det krävs kunskap om hur det går till i en
strid, säger han.
Att befinna sig i konfliktområden innebär
alltid en viss risk. Men Niklas är sällan orolig.
Han har erfarenheten i ryggen och har alltid
koll på var hoten finns.
– Då är det värre att åka tunnelbana hem en
sen kväll i Stockholm. Då vet man inte vilka
faror som lurar runt hörnet, säger han.
Men visst har det hänt att Niklas har varit
rädd. När han var i Rumänien blev han tillfångatagen
av sudanesiska säkerhetsvakter. De
hotade honom genom att hålla en Kalasjnikov
mot hans bakhuvud. Niklas försökte agera så
lugnt han kunde för att inte skapa bråk. Det
hela slutade med att FN fick komma och hämta
ut honom efter ett tiotal timmar i fångenskap.
Fakta: Niklas Ehlén
Ålder: 39 år.
Bor: Stockholm.
Medlemsnamn: ehlen
Familj: Sambo och barn.
Yrke: Combat Camera-fotograf och soldat
Alltid med: Minneskort och 24-14L, 35-14L, 50
1,2 och ett 85 1,2.
Plogbilen kör förbi.
– Glöm inte kameran, säger Mats.
Niklas har lämnat kameraväskan i en
snödriva utanför bilen för att snabbt kunna
plocka upp den när det blir dags att plåta
igen. Nu måste han skynda sig ut för att
flytta den så att den inte blir begravd i
snömassorna.
Emil hoppar in i bilen efter att ha varit ute
en sväng. Han har blivit rejält köldbiten på
den korta stunden.

20 EN DAG SOM: KRIGSFOTOGRAF EN DAG SOM: KRIGSFOTOGRAF 21
Bilder denna sida
Riskfyllt. Trots att det kan vara väldigt farligt att vara
Combat Camera-soldat är Niklas sällan orolig. Efter
några år i yrket har han för det mesta koll på var
farorna lurar.
Hålls med utrustning. Combat Camera förser sina
militärer med kameror. Niklas är lite sur nu när de
ska gå över till Nikon.
Motsatt sida
Enorm smäll. När stridsvagnen slutligen fyrar av ett
skott känns det i hela kroppen. Det trots att vi står
20 meter bort.
www.fotosidan.se Se Niklas egna bilder
och kommentera på
fotosidan.se/magasin
– Det knakar i skägget, säger han och rör
på käken.
Han visar stolt upp bakgrundsbilden han
har på sin mobil. Det är det gamla stabsfotografmärket
som i dag har blivit ett emblem
för Combat Camera. Bilden föreställer ett
linselement, men det är inte så lätt att se för
den som inte är insatt.
– När jag visar det för folk frågar de om jag
är fallskärmsjägare eller något, haha.
Fotografer har i stort sett alltid funnits
inom militären. Det var först på 80­talet som
de rationaliserades bort. Nu är de alltså tillbaka
igen, fast i en modernare version.
– Vi är generation 2.0. Vi är renodlade specialister
på visuell information, säger Emil.
09:25
En bandvagn har kommit
för att hämta upp oss. Det
finns inte plats för alla i den främre vagnen
så jag erbjuder mig att sitta ensam i den
bakre. På vagnen finns en lucka baktill, och
en träbänk på vardera sida. Det är en skumpig
färd som går över ängar, diken och vägar. Kors
och tvärs. Jag måste hålla emot med benen på
den andra bänken för att inte flyga omkring
där inne.
09:43
Folk börjar droppa in nu,
och Ivan får allt mer att
göra. Han måste hela tiden hålla koll vid
dörren så att han fångar de intressanta
personerna. I början var det svårt att veta
vilka människor som var »viktiga« och vilka
som inte var det, och det kunde vara svårt att
hinna med.
Plötsligt hörs en enorm smäll och hela vagnen
skakar till. Jag tar skydd med händerna
över huvudet och väntar en stund innan jag
vågar titta ut genom den lilla fönstergluggen.
Nej, vi har inte blivit påkörda av en bil. Det är
stridsvagnen som har avfyrat ett skott. Och
det kändes. I. Hela. Kroppen. Några minuter
senare kommer ett andra skott. Det är ännu
värre. Det känns som om att hela marken
skakar. Aldrig trodde jag att ett skott kunde
kännas så starkt, ens från en stridsvagn.
10:30
Tillbaka vid vapenförrådet.
När vi hoppar ut ur
bandvagnen förklarar de andra för mig att
övningen blev misslyckad. Det var för dålig
sikt. De två granater som avfyrades var bara
ett spel för gallerierna, så att våra fotografer
skulle få något material med sig hem. Den
unge stridsvagnsföraren är inte sen att uttrycka
sin besvikelse.
– Jag har aldrig haft så mycket ammunition
och gjort av med så lite, säger han och gestikulerar
likt matadoren i Tjuren Ferdinand.
11:00
Det blir en tidig lunch. Det är
torsdag och som vanligt bjuds
det på ärtsoppa och pannkakor. Dessutom
serveras en otroligt god bonussoppa med
champinjoner. Vi väljer den senare.

22 EN DAG SOM: KRIGSFOTOGRAF EN DAG SOM: KRIGSFOTOGRAF 23
Amerikanerna tycker att kvaliteten på våra
produktioner är väldigt hög, och det beror nog
på att vi kommer från en mediabakgrund.”
När Combat Camera startades 2007 blev
det en rejäl mediastorm. Vissa menade att det
enda syftet med den nya enheten var att sprida
propaganda om försvaret, och att det i sin
tur skulle leda till en mindre nyanserad bild
av konflikterna ute i världen. Niklas tycker
att det inte behöver finnas någon motsättning
mellan det jobb Combat Camera utför och det
jobb medierna utför.
– Det finns ingen »sann« verklighet, och
därför behövs fler bilder. Ju fler bilder som
visas, desto närmre sanningen kan vi komma.
Medias skyldighet är fortfarande att granska
försvarsmakten. Det är inte Combat Camera
något hinder för, säger han.
Konceptet och namnet Combat Camera
kommer från början från USA. Där finns ett kamerateam
för marinen, ett för flygvapnet och
ett för marksoldaterna. Både det amerikanska
och det svenska Combat Camera har egna
You Tube­kanaler på nätet, och det är faktiskt
den svenska kanalen som har flest visningar.
Därför har Nato visat ett stort intresse för hur
svenska Combat Camera jobbar.
– Amerikanerna tycker att kvaliteten på
våra produktioner är väldigt hög, och det
beror till stor del på att vi kommer från en
mediabakgrund. Folk här har jobbat för SVT,
bildbyråer, tidningar och så vidare. Och vi
har en väldigt platt organisation, till skillnad
från den amerikanska som är mer hierarkisk,
säger Niklas.
12:30
De här killarna har många
intressanta historier att
berätta, och den extra långa lunchen gick
väldigt snabbt. Vi får småspringa för att
hinna till vårt nästa uppdrag. Några minuter
sent anländer vi till en uppsamling vid ett
slags garage. Ett hundratal värnpliktiga står
uppställda och lyssnar på ett befäl som går
igenom eftermiddagens schema. Ett antal
olika vapen ska demonstreras. Pansarskott,
stridsvagnar och granater bland annat.
Bakom dem står två bussar och puttrar på
tomgång, beredda att åka vilken sekund
som helst. De värnpliktiga börjar springa.
Det är dags.
13:00
Vi står mitt på ett öppet
fält. Hörselskydden har åkt
på igen. Det är så kallt att det riktigt biter i
kinderna vilket gör det svårt att stå still och
lyssna. Längre bort syns en plåtvägg och en
bunker. Det är målet för spränggranaterna.
För varje minut som går fryser ansiktet allt
mer till is. Tårna skulle kunna huggas av och
användas som isbitar i en drink. De värnplikta
rör inte en min. De står blickstilla och
lyssnar, precis som våra tappra kameramän.
På plats finns ytterligare en kameraman.
Niklas och de andra växlar några ord med
honom. Han jobbar som informatör på Bodens
regemente och ska också dokumentera dagens
händelser. Efter drygt 20 minuter i den
extrema kylan blir det en efterlängtad paus
och vi kan värma oss en stund. Termometern
visar »bara« minus 15 i dag, men vindstyrkan
adderar en hel del kyla, speciellt på det öppna
fältet där vinden har fritt spelrum.
– Minus 45 kan man nog säga att det motsvarar,
säger Bodenkillen.
– Blir det mycket kallare än så? undrar jag.
– Näej, det kan man nog säga att det inte
blir, svarar han.
Jag har ingen anledning att misstro honom.
Jag har varit med om extrem kyla förut, men
aldrig på det här sättet. Efter tio minuter i
bilen har fötterna fortfarande inte tinat upp.
13:45
Dags att gå ut igen. Nu ska det
skjutas med stridsvagnar. Det
tar en stund innan det händer något, och de
värnpliktiga börjar bli rastlösa. De kastar snö
på varandra och det stimmas och skojas. Även
kamerakillarna börjar bli trötta på all väntan.
– Vi ska få Nikon nu, säger Niklas.
– Ja, men det är ju typ samma sak, säger
Bodenkillen.
– Jo. Men jag är ju Canonist, säger Niklas.
Men helst av allt skulle jag vilja ha en Leica M9.
– Ja, det skulle ju passa dig, säger Bodenkillen.
Egentligen är inte Niklas speciellt intresserad
av tekniken. För honom handlar foto
mer om psykologi och filosofi. Det viktigaste
för en krigsfotograf är ju inte vilken kamera
han har utan hur han läser av människor, och
vilken förmåga han har att sätta sig in i andra
kulturer och sammanhang.
– Det handlar mycket om att skapa ett
förtroende hos dem man fotograferar,
säger Niklas.
Niklas är faktiskt medlem på Fotosidan
sedan länge, och har ett antal uppmärksammade
bilder i sin portfolio. En av dem han är
mest nöjd med föreställer två rumänska gatubarn
som sitter och tigger. En hand sträcker
fram några mynt till dem. Barnens blickar är
tomma och ett av dem försöker värja sig med
ena foten mot kameran. När Niklas berättar
om bilden nickar jag och fotografen till varandra.
Vi har båda sett bilden och kommer ihåg
den mycket tydligt.
Fotografer som jobbar i konfliktområden
blir inte sällan kritiserade för att vara kallhjärtade
och själviska i sin jakt på ära och
berömmelse. Vissa menar att de går för långt i
jakten på en bra bild. Niklas har blivit väldigt
trött på hela den debatten.
Han tar upp den sydafrikanska bildjournalisten
Kevin Carter som ett exempel. Det
var han som tog den kända bilden på ett
utmärglat, döende barn med en hungrig gam
i bakgrunden. När bilden kom ut i medierna
blev det en folkstorm eftersom fotografen
tog bilden i stället för att rädda barnet. 1994
belönades Carter med Pulitzerpriset för samma
bild. Carter tog livet av sig samma år.
– Då har det gått för långt. Varför ska man
kritisera budbäraren? Om bilderna inte kom
ut skulle folk inte veta något om det som
pågår i världen. Betraktaren har också ett
ansvar, säger Niklas.
Rätt var det är börjar alla springa tillbaka
till bussarna. Samordnat och lugnt. Några
ser brutala ut, maskerade och tungt beväpnade.
Ibland måste jag nästan påminna mig
själv om att det är en övning. Vi är inte med i
finska vinterkriget.
14:10
Nu står alla uppradade på
nytt. Det är dags för handgranater.
Soldaterna är fortfarande väldigt
tappra. Att koncentrera sig på det som sägs
blir allt svårare. Ansiktet börjar domna bort
helt och hållet.
Något är fel. Det blir en väntan igen. Jag
väljer att låta kylan segra över mig och
sätter mig för att iaktta det hela från bilen.
Efter en liten stund får jag sällskap av de
andra. Det blev inga bra bilder på stridsvagnarna
denna gång.
– De lovade att de skulle förvarna innan de
sköt, men det gjorde de inte. Då är det svårt
att hinna ta bilden i rätt ögonblick, säger
Bodenkillen.
15:01
Övningen är slut och vi återvänder
till övningsledningsstaben.
Det är ganska skönt att vara inomhus
igen måste jag erkänna. Det där med vinterkrig
kanske inte riktigt är min grej. Killarna
håller med.
– Jo. Kylan är nog värst. I värmen kan du
svettas som en gnu, men här blir du så uttorkad.
Så vinterförhållandena är klart tuffare,
säger Niklas.
Några dagar senare pratar jag med Niklas på
telefon. Han berättar att han precis har tackat
nej till att åka till Haiti. Han är inbokad på en
resa till Afghanistan om två veckor, och tyckte
att schemat blev lite väl tufft. Och det kan man
ju hålla med om. Även en luttrad krigsfotograf
kan ibland behöva en andningspaus. Förutom
att jobbet är väldigt fysiskt krävande, med
tung skyddsutrustning och tunga kameror, så
är det också påfrestande rent psykiskt.
Som mest berörd blev Niklas när han var
i Sydafrika och fotade aidskatastrofen. När
han var där förstod han ingenting. Det var
när han kom hem som allting kom över honom.
Då förstod han.
– Naturkatastrofer kan vara stora och
extremt förödande, men dem kan man prata
om. Aids är en osynlig skam som drabbar så
många. Det går inte att prata om, säger han.
Jag frågar om han någonsin vänjer sig vid
att se alla hemskheter. Hopplösheten, hjälplösheten,
fattigdomen. Om det går att stänga
av. Niklas blir tyst och kryper ihop lite där
han sitter. Vill inte gärna prata om det här.
– Nej. Jag vill berätta en historia. Jag har
ett ansvar.
Niklas kan bli väldigt irriterad över attityden
som finns hos många av oss västerlänningar.
Vi klagar ofta och tänker inte på att vi
egentligen har det ganska bra ställt.
– Många av våra »problem« blir i ett större
sammanhang rent nonsens. Vissa kan till
exempel klaga på matpriserna när de har två
bilar och fem videoapparater hemma. Hur
tänker de? Vi är ju inget fattigt folk.
Ingrid Folkesson
Skribent