Francisco de Mirandas dagböcker, rika och omväxlande källor

Dagböcker av största värde – Francisco de Mirandas
dagböcker, rika och omväxlande källor
10 januari 2013
Kaj Johansson avtackar Harald Forodden och
överlämnar ett exemplar av Sophie Elkans
roman John Hall. Foto: Rodolfo Castex.
Den sydamerikanske frihetskämpen Francisco
de Miranda tilldrar sig intresse både här och
var i världen. Han reste runt i både Europa och
Amerika, alltid lika vetgirig och alltid ivrig att
skriva ner sina upplevelser. Inte minst var han
intresserad av gruvor. Denne frihetskämpe
rörde sig över gränserna, och forskningen om
honom skapar många förbindelser och
åtskilligt samarbete forskare emellan över
gränserna. Jag skall nu berätta om sådant
samarbete.
Som en roman av Selma Lagerlöf
Onsdagen den 2 maj besöktes Göteborg, Gunnebo och
kvarnbyn av Harald Forodden, byggnadsingenjör från
Singsås i Gauldal i Norge. År 1787 besökte de Miranda både
Sverige och Norge. Även hans norska skildringar är av stort
intresse, men Francisco de Miranda är icke desto mindre ett
okänt namn i Norge. Harald Forodden har satt sig före att
ändra på dessa förhållanden. Den 2 maj besökte han
Gunnebo, där de Miranda år 1787 besåg de ännu inte
fullbordade anläggningarna. Därefter föreläste Forodden i
Kvarnbygården, Mölndals Hembygdsmuseum, om Francisco
de Miranda, hans resor och hans insatser för Venezuelas
befrielse. Föredraget hade samlat många åhörare, och
salongen var fullsatt. Filosofie doktor Göran Michanek
inledde. Harald Forodden föreläste, och Kerstin Nilsson
berättade närmare om de Mirandas besök i Göteborg och på
Gunnebo. Hon brukar högläsa ur klassisk svensk litteratur
för studiecirklar, bland annat verk av Selma Lagerlöf. När
hon återberättade Francisco de Mirandas öden och äventyr,
fick man förnimmelsen av en saga ur verkligheten. Tänk om
Selma Lagerlöf hade skrivit en roman om Francisco de
Miranda! Boksidorna skulle ha börjat glöda.
Älgen var ”ett synnerligen sällsynt djur”
Göran Michanek, Kerstin
Nilsson och Harald Forodden
hade mycket att berätta om
Francisco de Miranda. Foto:
Rodolfo Castex.
Francisco de Mirandas besök i Norge var inte långvarigt. Han reste in i Norge den 8
november och lämnade landet den 19 i samma månad, men anteckningarna är många, ty
han skrev om allt. På en middag den 11 november avhandlades åtskilligt: ”Vi talade om
sjömonster etc. i Norge, som de inte kände till och inte trodde på mer än vi. Älgen (elke),

försäkrade han mig, var redan ett synnerligen sällsynt djur, och därför är det förbjudet att
döda den. Efter måltiden hade jag ett ingående samtal om litteratur med Mr. Colbiörnsen,
som lärde mig mycket, och med Collet beträffande handeln.” Som synes var spännvidden i
de Mirandas intressen avsevärd. Forodden framhöll den då helt sanna uppgiften, att älgen
var ”ett synnerligen sällsynt djur” som ett exempel på hur genomgripande förhållandena
kan förändras på 200 år. Nu är älgen som bekant så vanlig, att den snarast är en
landsplåga i både Sverige och Norge. På den tiden var skogarna skövlade inom stora
områden i de båda länderna. Samtidigt jagade man ivrigt och skoningslöst för att få föda.
Då levde älgarna mycket farligt.
Sägner om sjöodjur betraktades som sagor
Sjöodjur trodde man på ännu under 1500talet,
men när de Miranda besökte Norge,
trodde ingen av de upplysta längre på sådana
varelser. Träsnitt från Olaus Magnus.
Väl så intressant är att varken spanjorer eller
norrmän trodde på ”sjömonster”. Anledningen
till att dessa fördes på tal torde ha varit, att
farvattnen utanför Norge sedan gammalt
ansågs vara särskilt hemsökta av sjöodjur. På
Olaus Magnus’ Carta Marina, den första kartan
över de nordiska länderna, från 1539 finns
åtskilliga sådana tecknade i farvattnen mellan
Norge och Västerhavets öar. I sin bok ”Historia
om de nordiska nordiska folken” från 1555
beskriver han dem ingående i ord och bild.
Utförligheten är anmärkningsvärd, om man
betänker, att de aldrig har funnits. Då trodde
man fullt och fast på dessa sjöodjur, men 1787
trodde ingen längre på dem, åtminstone inte
någon av de ”upplysta”, till vilka Francisco de
Miranda helt klart räknades. Minnet av forna tiders närmast vidskepliga föreställningar
levde dock kvar och var tydligen ett uppskattat samtalsämne under denna middag. Om
man tittar närmare på Carta Marina saknas sjömonster helt i Östersjön. Kände Olaus
Magnus sina egna farvatten så väl, att han inte kunde tro på sjöodjur i Östersjön?
de Miranda var intresserad av frimureri
Harald Forodden föreläste senare på kvällen
inne i Göteborg för frimurarnas
forskningsgrupp. Under sina resor besökte de
Miranda som regel frimurarhusen, och man
har därför dragit slutsatsen, att han själv var
frimurare. Hans vänner och medarbetare var
också i många fall frimurare. En medlem av
sådana ordnar var dock ålagd tysthetsplikt,
och här finns alltså ett ämne, som de Miranda
förbigår, så att dagbokens läsare inte får insyn.
Älgen, som nu är en landsplåga, var på 1700talet
så sällsynt, att den var helt fridlyst.

Översätt hela dagboken!
Den sydamerikanske resenärens hemland var Venezuela, och hans omfattande
dagboksanteckningar i tretton delar är skrivna på spanska. Det är utmärkt, att de är
utgivna på originalspråket, men alltsammans borde översättas till engelska, ty de Miranda
har gett oss en värdefull källa till Europas historia vid slutet av 1700-talet. Hans resa i
Norge och Sverige är översatt till svenska, och skildringen av hans upplevelser i Danmark
är översatt till danska, men alla dagboksbanden borde som sagt översättas till engelska.
Den sydamerikanske gästen har ett allomfattande intresse, och han skriver bra. Hans
intresse och hans iver smittar av sig på läsaren.
Läs vidare
Lars Gahrn
Miranda i Sverige och Norge 1787. General Francisco de Mirandas dagbok från hans resa i
september – december 1787. Utgiven med en levnadsteckning och i översättning från det
spanska originalet av Stig Rydén, Sthlm 1950.