Solidaritet med undantag - Försäkringskassan

I dagsläget står vi inför en rad ekonomisk-politiska arbetsmarknadsutmaningar,
men som bör/kan ses som möjligheter. Vi måste
dels vara beredda på att konjunkturavmattningen kan fördjupas
samtidigt som vi har, för svenska förhållanden, en mycket hög
total arbetslöshet som ingångsvärde; dels uppvisar delar av ekonomin
arbetskraftsbrist. Åtgärder måste således vidtas för att förhindra
att arbetslösheten biter sig fast och att inflationsdrivande
flaskhalsar uppstår. I ett sådant läge är naturligtvis arbetsmarknadspolitiken
ett viktigt instrument. Men innan politikerna fattar
beslut om dess dimensionering och inriktning så är det viktigt att
man drar lärdom från de uppföljningar och utvärderingar som
gjorts av politiken under 1980- och 1990-talet. I denna diskussion
har jag tänkt fokusera på två arbetsmarknadspolitiska utmaningar
framöver: att göra de långtidsarbetslösa anställningsbara och
utformningen av arbetsmarknadsutbildningen.
2 Problemen för de långtidsarbetslösa
Långtidsarbetslösheten är ett stort gissel, både för de individer
som drabbas och för samhället som helhet. Det finns en rad olika
tänkbara förklaringar till varför de långtidsarbetslösa har mycket
stora problem på arbetsmarknaden. Det kan vara så att denna
grupp inte har de yrkeskunskaper som efterfrågas eller att de bor
på platser där efterfrågan på arbetskraften är låg. Det kan också
vara så att de har andra ”egenskaper” som gör att de har det svårare
att få ett jobb på den reguljära arbetsmarknaden, t ex ett arbetshandikapp.
Det kan även vara så att arbetsgivarna uppfattar
långtidsarbetslöshet i sig som ett tecken på lägre produktivitet och
att de därmed hellre anställer någon annan. Evidens i den riktningen
återfinns i Agell & Lundborg (1999): De finner att många personalchefer
uppfattar de som varit öppet arbetslösa eller deltagit
i någon arbetsmarknadspolitisk åtgärd som potentiellt mindre produktiva
än de utan denna erfarenhet. 2
2 Resultaten tyder vidare på att denna stigmatiseringseffekt mildras för personer som deltagit
i en arbetsmarknadsutbildning jämfört med dem som enbart varit öppet arbetslösa. Man finner
däremot ingen skillnad mellan att enbart vara öppet arbetslös och att delta i någon åtgärd
som innebär subventionerad sysselsättning (t ex ALU eller beredskapsarbete). Behrenz
(1998) och Klingvall (1998) studerar också denna fråga, men deras studier rör ett speciellt
urval, nämligen de arbetsgivare som utnyttjar förmedlingens tjänster. De finner att arbetsgivare
hellre anställer en arbetslös som deltagit i en åtgärd än någon som varit öppet arbetslös.
Man finner också att arbetsgivaren föredrar de som deltagit i arbetsmarknadsutbildning
före de som deltagit i någon annan arbetsmarknadspolitisk åtgärd.
85