Solidaritet med undantag - Försäkringskassan

Solidaritet med undantag - Försäkringskassan Solidaritet med undantag - Försäkringskassan

uppsol.forsakringskassan.se
from uppsol.forsakringskassan.se More from this publisher
09.09.2013 Views

Staten och marknaden intar i denna modell en något mindre central roll. Variationerna i den ”välfärdsmix” som tillhandahålls medborgarna är fortfarande stora mellan olika länder, men såväl de totala välfärdsutgifterna som den offentliga andelen av dessa utgifter har ökat i de flesta länder. Framförallt i Sydeuropa har det ägt rum ökade (offentliga) välfärdssatsningar under de senaste två decennierna. Alltjämt är det de kontinentala och skandinaviska välfärdsstaterna som det relativt sett satsas mest offentliga resurser på välfärd. Åtskillig forskning har ägnats åt att söka förklara skillnaderna i de olika modellernas ”välfärdsmix”. Man har uppmärksammat sociala strukturer i det förindustriella samhället, hur de politiska institutionerna utformats, graden av homogenitet bland befolkningen, men även kulturen i stort och värderingsförändringars inverkan – hur aktörer i olika system vid vissa tidpunkter tycks vara mer benägna att ta till sig nya idéer än andra – har varit föremål för forskarnas intresse. Noterbart är att vissa centrala välfärdspolitiska institutioner – exempelvis socialförsäkringssystem – har introducerats i samtliga modeller, vid delvis olika tidpunkter. Skillnaderna sammanhänger med att det, redan innan sådana offentliga system infördes, fanns betydande sociala skyddsnät i flertalet länder. Kyrkan i de katolska länderna tog sålunda tidigt ett stort ansvar för medborgarnas välfärd och i de skandinaviska länderna tog kommunerna ett motsvarande ansvar. I sammanhanget finns även anledning att anknyta till den statsteoretiska diskussion som förs inom den moderna välfärdsstatsforskningen. I denna har bland annat den amerikanska historikern Theda Skocpol framlagt tesen att ett av skälen till att vissa västländer expanderat den offentliga sektorn mer än andra förklaras av den historiskt ärvda karaktären på de olika staterna. I de länder där staten vid 1900-talets början allmänt var korrumperad (till exempel USA) eller administrativt svag (Storbritannien) eller auktoritär (som i Sydeuropa), såg även radikala vänsterpolitiker med stor misstänksamhet på möjligheten att använda staten som ett instru- 41

ment för välfärdspolitiken. I andra länder, framförallt de skandinaviska, var staten av en annan karaktär – mindre auktoritär och relativt befriad från korruption – vilket gjorde att de radikala politiska grupperingarna kom att se mera positivt på staten. Stein Kuhnle och Matti Alestalo menar att man bör tala om ”typer av välfärdsstater” snarare än ”välfärdssystem” eller ”välfärdsmodeller”. De vill härigenom understryka den tentativa karaktären på denna typ av klassifikationer och framhåller samtidigt att det genomgående är fråga om en gradvis och pragmatiskt betingad framväxt av de europeiska välfärdsstaterna snarare än att man vid ett givet tillfälle infört en viss ”modell”. Denna stegvisa process har dock hela tiden beledsagats av en ganska ambitiös filosofisk överbyggnad: intentionen är att göra medborgarna autonoma genom att tillhandahålla resurser av olika slag. Inom den normativa välfärdsforskningen intar livschansbegreppet en central plats: statens roll är förutom att kompensera individerna för olika slag av orättvisor som de drabbas av också att skydda dem från situationer som de kan inskränka på deras långsiktiga frihet. Härigenom blir det möjligt för alla att förverkliga sina livsprojekt. Välfärdsstaten kan i så måtto beskrivas som ett gigantiskt frihetsprojekt. Ambitionen är att befria medborgarna från de bojor i form av sjukdom, fattigdom och okunskap som fanns i det gamla samhället. 42 Utmaningar Dagens Europeiska välfärdsstater befinner sig alltså under press när det gäller att anpassa sina institutionella arrangemang. De förhållanden som existerade när dessa system utformades under den närmaste efterkrigstiden föreligger inte längre. Åtminstone fyra strukturella förutsättningar påverkar välfärdstatens möjligheter att fullgöra sina åtaganden: · Den demografiska utvecklingen. Den tidigare relativt stabila balansen mellan olika generationer har försvunnit. Befolkningen i Europa åldras snabbt till följd av minskande fertilitetstal och ökad medellivslängd. En åldrande befolkning kräver mer resurser

ment för välfärdspolitiken. I andra länder, framförallt de skandinaviska,<br />

var staten av en annan karaktär – mindre auktoritär och<br />

relativt befriad från korruption – vilket gjorde att de radikala politiska<br />

grupperingarna kom att se mera positivt på staten.<br />

Stein Kuhnle och Matti Alestalo menar att man bör tala om ”typer<br />

av välfärdsstater” snarare än ”välfärdssystem” eller ”välfärdsmodeller”.<br />

De vill härigenom understryka den tentativa karaktären<br />

på denna typ av klassifikationer och framhåller samtidigt att<br />

det genomgående är fråga om en gradvis och pragmatiskt betingad<br />

framväxt av de europeiska välfärdsstaterna snarare än att man<br />

vid ett givet tillfälle infört en viss ”modell”. Denna stegvisa process<br />

har dock hela tiden beledsagats av en ganska ambitiös filosofisk<br />

överbyggnad: intentionen är att göra <strong>med</strong>borgarna autonoma<br />

genom att tillhandahålla resurser av olika slag. Inom den normativa<br />

välfärdsforskningen intar livschansbegreppet en central<br />

plats: statens roll är förutom att kompensera individerna för olika<br />

slag av orättvisor som de drabbas av också att skydda dem från<br />

situationer som de kan inskränka på deras långsiktiga frihet. Härigenom<br />

blir det möjligt för alla att förverkliga sina livsprojekt.<br />

Välfärdsstaten kan i så måtto beskrivas som ett gigantiskt frihetsprojekt.<br />

Ambitionen är att befria <strong>med</strong>borgarna från de bojor i form<br />

av sjukdom, fattigdom och okunskap som fanns i det gamla samhället.<br />

42<br />

Utmaningar<br />

Dagens Europeiska välfärdsstater befinner sig alltså under press<br />

när det gäller att anpassa sina institutionella arrangemang. De<br />

förhållanden som existerade när dessa system utformades under<br />

den närmaste efterkrigstiden föreligger inte längre. Åtminstone<br />

fyra strukturella förutsättningar påverkar välfärdstatens möjligheter<br />

att fullgöra sina åtaganden:<br />

· Den demografiska utvecklingen. Den tidigare relativt stabila<br />

balansen mellan olika generationer har försvunnit. Befolkningen<br />

i Europa åldras snabbt till följd av minskande fertilitetstal och<br />

ökad <strong>med</strong>ellivslängd. En åldrande befolkning kräver mer resurser

Hooray! Your file is uploaded and ready to be published.

Saved successfully!

Ooh no, something went wrong!