Solidaritet med undantag - Försäkringskassan
Solidaritet med undantag - Försäkringskassan Solidaritet med undantag - Försäkringskassan
Svårt att förändra välfärdsinstitutioner? Först finns anledning att slå fast att välfärdspolitiska institutioner är svåra att förändra med hjälp av politiska reformer. Det gäller i Sverige likväl som i andra länder, oavsett vilken typ av välfärdsmodell som finns. Trots att såväl neddragningar som en del organisatoriska förändringar ägt rum under 90-talet, och att en växande politisk samsyn tycks finnas om behovet av förnyelse, har hittills ändå väldigt lite inträffat. I dess grundstruktur är välfärdsstaten tämligen intakt. Inom forskningen har det framhållits att det är svårt att förändra stora sociala system som berör huvuddelen av befolkningen: institutionella systemskiften är i regel förknippade med politiska och ekonomiska kostnader. Därför tenderar välfärdspolitiska politikområden att förändras ytterst marginellt och i stort sett bara när det är ofrånkomligt, och då detta sker följer förändringarna utvecklingsbanor som är lätt förutsedda; de existerande institutionella förutsättningarna bildar i praktiken en referensram som blir starkt styrande för reformarbetet. Det talas i det sammanhanget om ”spårberoende”. En anledning till att det politiskt är svårt att genomföra förändringar inom välfärdsområdet är det starka stöd som de välfärdspolitiska institutionerna har i opinionen. Medborgarna – även de som är förhållandevis välbeställda – har blivit beroende av den välfärd som tillhandahålls via offentliga system och motsätter sig därför förändringar. En etablerad hypotes inom välfärdsforskningen är därför att välfärdsstaten är irreversibel: förväntningarna på vård, service och social trygghet är så höga att det i praktiken finns små förutsättningar att reformera eller avveckla de institutioner som sammantaget kan sägas konstituera den moderna välfärdsstaten. I litteraturen om välfärdspolitik har det talats om en ”smygande universalism”. Begreppet syftar på att välfärdsstaten har en inneboende expansionistisk logik: från att ursprungligen, med riktade socialpolitiska insatser, varit avsedd att hjälpa de svagaste i samhället, har programmen byggts ut så att allt större delar av befolk- 37
ningen kommit att omfattas av dem. När medelklassen så småningom inte bara genom sina skatter kommit att ta ett tungt ansvar när det gäller att finansiera socialpolitiken, utan även i stigande grad kommer i åtnjutande av den, ökar således välfärdspolitikens legitimitet. Det är här som draget av irreversibilitet kommer in. Att avveckla uppskattade välfärdsprogram låter sig inte göras i en handvändning. Medborgarnas egenintressen borgar nämligen för välfärdsstatens fortbestånd. Men stämmer verkligen detta? Allt fler bedömare har hävdat att de europeiska välfärdsstaterna står inför en oundviklig förändring. En fortsatt expansion av framstår av finansiella skäl som orealistisk, har det hävdats, även i länder där den är av väsentligt mindre omfattning än i de skandinaviska länderna. De statsfinansiella problemen under 90-talet resulterade i en samsyn om behovet av att genomföra sociala neddragningar och förändra de institutionella förutsättningarna så att deras långsiktiga stabilitet kan garanteras. Sådana neddragningar och institutionella reformer har också skett. Det senaste decenniets erfarenheter från olika länder visar att antagandet om välfärdsstatens irreversibilitet åtminstone delvis är felaktigt. Det dominerande mönstret över europeisk socialpolitik är välfärdsstatens reträtt. Det har varit möjligt att minska de offentliga åtagandena och reformera välfärdsstatens institutioner och program. En privatisering har ägt rum, om man med privatisering menar beslut som politiskt valda organ fattar, vars innebörd det är att ansvaret för något som tidigare varit under offentligt ansvar, överförs till olika typer av icke-offentliga aktörer. Genomgående är det ekonomiska besparingsmotiv som ligger bakom. I regel har det krävts extraordinära politiska strategier för att genomföra sådana besparingar. Ur demokratisk synvinkel är dessa exempel inte alldeles uppbyggliga. Vårt eget land kan anföras som ett exempel på en sådan utveckling. Under en socialdemokratisk regering har, på några få år i slutet av 90-talet, de offentliga utgifternas andel av BNP minskat från 70 till 55 procent av BNP. Enligt den ovanstående definitionen genomfördes således en privatisering. Den förda politiken har dock i allt väsentligt varit reaktiv till sin karaktär. Vid i stort sett 38
- Page 1 and 2: Solidaritet med undantag Rapport fr
- Page 3 and 4: © 2002 Försäkringskasseförbunde
- Page 5 and 6: 4 Förord Ännu ett uppskattat semi
- Page 7 and 8: 6 Solidaritet med undantag Ingela T
- Page 9 and 10: Dessutom ser vi idag en oerhört st
- Page 11 and 12: Arbete har därför inletts på bre
- Page 13: veckan ge generaldirektör Anna Hed
- Page 17 and 18: 16 Demokrati, socialt kapital och f
- Page 19 and 20: socialt isolerade individualister.
- Page 21 and 22: I SOM undersökningarna har sedan 1
- Page 23 and 24: 22 Om betydelsen av att kunna lita
- Page 25 and 26: tiskhet. I grundlagen finns stadgat
- Page 27 and 28: Ett andra exempel på detta är den
- Page 29 and 30: 6,0 i den grupp som har erfarenhet
- Page 31 and 32: 30 En socialiserande process? Vad
- Page 33 and 34: tik som präglar Demokratiutredning
- Page 36 and 37: Välfärdsstaten utmaningar och dem
- Page 40 and 41: varje givet beslutstillfälle har a
- Page 42 and 43: Staten och marknaden intar i denna
- Page 44 and 45: inom sjuk- och hälsovård, äldreo
- Page 46 and 47: teringar och partiella rekonstrukti
- Page 48 and 49: desto svårare får den att överle
- Page 50: Liebfried, S. & Pierson, P. (1995),
- Page 53 and 54: 52 Den nya ekonomin Urban Herlitz N
- Page 55 and 56: Den industriella revolutionen och t
- Page 57 and 58: Jag tycker det förtjänar att påp
- Page 59 and 60: Freemans översikt avsåg den kapit
- Page 61 and 62: halvledarchips, programkoder, filmm
- Page 63 and 64: Nu är det inte alldeles ovanligt a
- Page 65 and 66: Åtskillnaden av utbildning i vårt
- Page 68 and 69: Kvalitet som ultimatum Eva Bejerot
- Page 70 and 71: organisationer: Att tillfredställa
- Page 72 and 73: art perspektiv för att studera kva
- Page 74 and 75: se ännu mer av denna typ av mätni
- Page 76 and 77: känslan ökar och arbetsglädjen i
- Page 78 and 79: med detta slutligen förvandlas til
- Page 80: Hasenfeld Y (1983). Human Service O
- Page 85 and 86: 84 Arbetsmarknadspolitiska utmaning
- Page 87 and 88: 86 Problem med att identifiera mål
ningen kommit att omfattas av dem. När <strong>med</strong>elklassen så småningom<br />
inte bara genom sina skatter kommit att ta ett tungt ansvar när<br />
det gäller att finansiera socialpolitiken, utan även i stigande grad<br />
kommer i åtnjutande av den, ökar således välfärdspolitikens legitimitet.<br />
Det är här som draget av irreversibilitet kommer in. Att<br />
avveckla uppskattade välfärdsprogram låter sig inte göras i en<br />
handvändning. Medborgarnas egenintressen borgar nämligen för<br />
välfärdsstatens fortbestånd.<br />
Men stämmer verkligen detta? Allt fler bedömare har hävdat att<br />
de europeiska välfärdsstaterna står inför en oundviklig förändring.<br />
En fortsatt expansion av framstår av finansiella skäl som orealistisk,<br />
har det hävdats, även i länder där den är av väsentligt mindre<br />
omfattning än i de skandinaviska länderna. De statsfinansiella<br />
problemen under 90-talet resulterade i en samsyn om behovet av<br />
att genomföra sociala neddragningar och förändra de institutionella<br />
förutsättningarna så att deras långsiktiga stabilitet kan garanteras.<br />
Sådana neddragningar och institutionella reformer har också<br />
skett. Det senaste decenniets erfarenheter från olika länder visar<br />
att antagandet om välfärdsstatens irreversibilitet åtminstone delvis<br />
är felaktigt. Det dominerande mönstret över europeisk socialpolitik<br />
är välfärdsstatens reträtt. Det har varit möjligt att minska<br />
de offentliga åtagandena och reformera välfärdsstatens institutioner<br />
och program. En privatisering har ägt rum, om man <strong>med</strong> privatisering<br />
menar beslut som politiskt valda organ fattar, vars innebörd<br />
det är att ansvaret för något som tidigare varit under offentligt<br />
ansvar, överförs till olika typer av icke-offentliga aktörer.<br />
Genomgående är det ekonomiska besparingsmotiv som ligger<br />
bakom. I regel har det krävts extraordinära politiska strategier för<br />
att genomföra sådana besparingar. Ur demokratisk synvinkel är<br />
dessa exempel inte alldeles uppbyggliga.<br />
Vårt eget land kan anföras som ett exempel på en sådan utveckling.<br />
Under en socialdemokratisk regering har, på några få år i<br />
slutet av 90-talet, de offentliga utgifternas andel av BNP minskat<br />
från 70 till 55 procent av BNP. Enligt den ovanstående definitionen<br />
genomfördes således en privatisering. Den förda politiken har<br />
dock i allt väsentligt varit reaktiv till sin karaktär. Vid i stort sett<br />
38
Change language