Solidaritet med undantag - Försäkringskassan

Solidaritet 

med undantag 

Rapport från forskarseminariet 

i Umeå 2002 

NR 2:2002

SOLIDARITET MED 

UNDANTAG 

Rapport från forskarseminariet i 

Umeå Januari 2002

© 2002 Försäkringskasseförbundet (FKF) 

Förlag: FKFs förlag, Box 1224, 111 82 Stockholm 

Grafisk produktion: Informationsenheten, FKF 

Omslag: RÅDIS AB, Per Jonebrink 

Tryck: Sjuhärads tryckeri AB 

FKF 105-005 02.03 

ISSN 1650-5816 

ISBN 91-7500-311-2 

2 

Forskarseminariet år 2003 

Nästa års seminariumn i Umeå äger rum 

den 22-23 januari 2003. Inbjudan sänds 

ut under september månad men kommer 

också att påannonseras i tidningen Social 

Försäkring samt på www.fkf.se 

Har du synpunkter är du välkommen att 

kontakta Margareta Karlsson, FKF på 

telefon 08-723 22 93 eller e-post: 

margareta.karlsson@fkf.sfa.se

Innehåll 

Förord ...................................................................................... 4 

Förbundsdirektör Jan-Åke Brorsson 

Anförande ................................................................................. 5 

Socialförsäkringsminister Ingela Thalén 

Demokrati, socialt kapital och förtroende ................................... 15 

Professor Bo Rothstein, Statsvetenskapliga institutionen, 

Göteborgs universitet 

Välfärdsstatens utmaningar och demokratins villkor.................... 35 

Professor Tommy Möller, Statsvetenskapliga institutionen, 

Stockholms universitet 

Den nya ekonomin ................................................................... 51 

Universitetslektor Urban Herlitz, Institutionen för socialt 

arbete, Göteborgs universitet 

Kvalitet som ultimatum ............................................................. 67 

Eva Bejerot, Arbetslivsinstitutet, Stockholm och 

Hans Hasselbladh, Handelshögskolan i Göteborg 

Arbetsmarknadspolitikens utmaningar: ...................................... 83 

Långtidsarbetslöshet och arbetsmarknadsutbildning 

Generaldirektör Susanne Ackum-Agell, Institutet för 

arbetsmarknadspolitisk utvärdering, IFAU 

Ny kris i befolkningsfrågan? ...................................................... 95 

Docent Mårten Palme, Handelshögskolan, Stockholm 

Debatten om privat och offentligt välfärdstjänstearbete - 

vart tog de offentliga arbetsgivarna vägen? ............................... 105 

Professor Rolf Å Gustafsson, Arbetslivsinstitutet, Stockholm 

Försörjning och arbetsliv under 1990-talet ................................ 129 

Fil.dr. Mia Hultin, Institutet för social forskning, 

Stockholm. Kommittén Välfärdsbokslut 

Välfärdstjänsternas förändring och medborgarnas välfärd .......... 143 

Docent Marta Szebehely, Socialhögskolan, Stockholm 

Kommittén Välfärdsbokslut 

FKFs skriftserie ...................................................................... 165 

3

4 

Förord 

Ännu ett uppskattat seminarium genomfört i Umeå Folkets Hus. Nu 

för elfte året i rad. Drygt 90 förväntansfulla forskare och praktiker 

ifrån hela landet samlades till två intensiva dagar i varm - ja nästan 

familjär stämning. Årets tema: ”Solidaritet med undantag”. En ämne 

som manar till eftertanke. 90-talets krisår har satt sina spår. 

Ingela Thalén berör detta i sitt anförande. Hon säger bl.a. att vår solidaritet 

inte får ha undantag. Men säger också att hon är också plågsamt 

medveten om att det idag finns de som satta på undantag vad 

gäller solidariteten med och från oss andra. Som exempel nämner hon 

bl. a. äldre med stort behov av stöd och låg pension, ohälsans offer, 

hemlösa och människor som är fast i missbruk. 

En av politikens huvuduppgifter blir därför att röja undan de hinder 

som finns för att alla ska omfattas av den solidaritet och välfärd som 

de flesta av oss tar för självklar, säger socialförsäkringsministern. 

Hon pekar även på att det trots 90-talets hårda år finns en generell 

välfärd kvar och en stabil grund för utvecklingen i samhället. 

I slutronden - efter att alla föredragshållare sagt sitt - diskuteras utmaningarna 

för framtiden. Detta samtal leds av direktör Alf Molin 

och medverkar gör Anna Hedborg, RFV, Agneta Karlsson, Socialdepartementet, 

Johan Kreicbergs, Svenskt Näringsliv, Sture Nordh, 

TCO och Irene Wennemo, LO. Många klokheter fördes fram både 

från podiet och från salen. 

I denna skrift återfinns alla spännande föreläsningar. Däremot avstår 

vi ifrån att försöka återge debatter och slutdiskussion. Debattglädje, 

spänstiga inlägg, entusiasm och glädje måste upplevas på plats! 

Stockholm i mars 2002 

Jan-Åke Brorsson 

Förbundsdirektör

Solidaritet med undantag – 

anförande 

Ingela Thalén 

Adress: Socialdepartementet 

Fredsgatan 8 

103 33 Stockholm 

E-post: registrator@social.ministry.se 

5

6 

Solidaritet med undantag 

Ingela Thalén 

Tack för inbjudan till det årliga och spännande mötet mellan forskare, 

samhällsdebattörer, myndigheter och förtroendevalda 

Solidaritet med undantag är det möjligt och vad är ett undantag? 

För mig är svaret på den första frågan självklart – vår solidaritet 

får inte ha undantag. Men jag är också plågsamt medveten om att 

det idag finns de som är undantagna. Ensamförsörjare, äldre med 

stort behov av stöd och låg pension, barn i skolor utan god kvalitet, 

ohälsans offer, hemlösa och människor fast i missbruk är satta 

på undantag vad gäller solidariteten med och från oss andra. 

Och så länge det förhåller sig så att några är satta på undantag så 

är för mig politikens huvuduppgift att röja undan de hinder som 

finns för att alla ska omfattas av den solidaritet och välfärd som 

de flesta av oss tar för självklar. 

En slutsats jag tycker att man kan dra efter det hårda 90-talet är att 

det trots allt finns en generella välfärd kvar som en stabil grund för 

utvecklingen i samhället. Jämfört med många andra länder har vi 

små inkomstklyftor. Vi har en hög medelålder, låg spädbarnsdödlighet 

och generellt sett en god hälsa. Vi har en hög utbildningsnivå, 

låg arbetslöshet och en familjepolitik som många längtar efter. 

Vi har också ett stabilt pensionssystem. 

Men det finns många viktiga frågor att lyfta upp i en debatt om 

solidaritet med undantag. Jag väljer som utgångspunkt arbetslivets 

villkor och ohälsans utveckling och dess koppling till barn 

och familj. 

Men jag vill börja med att ta sats i de utmaningar som ligger i den 

demografiska utvecklingen. 2005 kommer den första årskullen av 

fyrtiotalisterna att gå i ålderspension –om de inte arbetar till 67 

förstås. Detta innebär stora förändringar och kommer verkligen att 

innebära att solidariteten inte får sättas på undantag. 

Åren därefter fortsätter pensionsavgångarna i strid ström, och

arbetsmarknaden tappar erfarenhet och kompetens som måste 

kompenseras på annat håll. Det finns en överhängande risk att vi 

går mot en situation med arbetskraftsbrist. Om inte andra argument 

är tillräckligt starka för att förändra arbetslivets villkor i rätt 

riktning, så att vi kan få det goda arbetet är den demografiska utvecklingen 

skäl nog i sig. 

Generell välfärd, som är ett uttryck för solidaritet, är inte bara stöd 

för livets goda utan en viktig drivkraft för ekonomisk tillväxt. 

Människor som känner trygghet kan bättre anta utmaningar och 

förändringar. Och det behövs om vi ska klara de omställningar 

som ett samhälle som förändras i mycket snabb takt kräver. 

Det handlar om att våga utbilda sig. Att satsa på nytt jobb. Kanske 

starta eget. Men också något så mänskligt viktigt som att bilda 

familj och skaffa de barn som jag vet att unga verkligen vill ha. 

Det är av största vikt att behålla den generella välfärden och att 

åstadkomma jämlikt samhälle. Har vi detta som utgångspunkt blir 

arbetet för att minska skillnader i hälsa en given uppgift. Som det 

ser ut i dag är hälsan klassbunden. Skillnader i hälsa beror till stor 

del på utbildningsnivå och/eller ekonomisk standard. 

Det finns ingen enkel lösning på problemet. Men att satsa på generell 

välfärd är grundläggande om man både vill bekämpa fattigdom 

och ojämlikhet och öka tillväxten. Länder som satsar på att 

minska inkomstskillnaderna har också en bättre hälsa. Inkomstskillnader 

förstör den sociala miljön och mindre jämlika samhällen 

tenderar att utveckla en kultur som är mindre sammanhållande. 

Nyligen redovisades också detta i en OECD-rapport. 

Klasskillnader skapar och återskapar ohälsa i arbetslivet. Är man 

lågutbildad med en liten kontroll över det egna arbetet är risken 

mycket stor för arbetslöshet och annan utslagning från arbetsmarknaden. 

Längre utbildning ökar möjligheterna på många områden. 

Klyftorna i arbetslivet är fortfarande stora mellan grupper och 

individer. Vissa har stora friheter, utveckling, nätverk och kan 

styra över sitt arbete. Andra är låsta, har liten möjlighet att påverka, 

drabbas av belastningsskador och psykiska problem. 

Detta senare är en konsekvens av ett arbetsliv med för låg bemanning, 

negativa attityder mot äldre arbetskraft och människor med 

invandrarbakgrund, dåligt ledarskap. 

7

Dessutom ser vi idag en oerhört stark press på unga både med och 

utan familj. Ser vi enbart till långtidssjukskrivningarna som ett 

uttryck för ohälsa är det både en köns- och klassfråga – och en fråga 

om ålder. Det är kvinnor, kvinnor med belastningssjukdomar 

och det är äldre kvinnor. Ser vi till just långtidssjukdomar är det 

problem i rörelseorganen som är den främsta orsaken. 

Men många vittnar om att man är stressad, utbränd eller körd i 

botten av en sjuk arbetsorganisation. Men det är inte det enda problemet. 

Vi har många arbetslösa som är sjuka av andra skäl än 

arbetsplatsens problem. Det är också en fråga om balans i livet. 

Om tid – eller brist på tid. 

För många räcker inte tiden till, varken till att utföra det arbete 

man åtagit sig, till familjen eller till sig själv. För andra finns oceaner 

av tid som man helst av allt vill använda till arbete. 

Det oroar mig mycket att de är bland de yngsta åldersgrupperna 

som sjukskrivningarna ökar som mest. 

Här kan vi se en problematik som inte är klassrelaterad – möjligen 

tvärtom. När jag besökte försäkringskassan på Ekerö i Stockholms 

län fick jag ett tydligt exempel på detta. Ekerö är en med 

Stockholms mått mätt ganska liten kommun. Det är också en kommun 

med ganska unga och välutbildade människor. Människor 

som ekonomiskt sett är oberoende och självständiga. 

Dessa människor lider lika mycket av den självpåtagna stressen 

som den ”yttre” stressen. De har tagit lån på sina hem som ofta är 

på gränsen till vad de klarar av och måste jobba hårt för att kunna 

upprätthålla sin ekonomiska standard. När de sedan drabbas av 

sämre tider slår det hårt mot dem på flera plan. De får ångest för 

att inte kunna betala amorteringarna på sina stora lån. Då får de 

arbeta extra mycket och har sedan dåligt samvete för att de inte 

kan ägna tid åt sina barn. Deras självkänsla sjunker i botten när de 

inte längre ses som vinnare av omgivningen. 

Det är dessa unga människor som nu står för en stor del av sjukfallen 

i kommunen. Sjukskrivningarna kryper ner i åldrarna och 

ökar allra mest bland tjänstemän under 35 år. En ny tendens är att 

personer födda på 1960- och 70-talet, som inte hunnit vara ute i 

arbetslivet så länge, allt oftare sjukskrivs med diagnoser relaterade 

till depression, utbrändhet och svår stress. 

8

Vår stressade tillvaro kan också få ödesdigra konsekvenser för andra. 

Vi för över vår stress och oro på människor i vår omgivning 

och särskilt de som står oss nära, våra barn. Välfärdsbokslutet som 

nyligen presenterade sitt slutbetänkande fann att psykosomatiska 

besvär hos barn var ganska vanliga. Vart femte barn har magont, 

vart fjärde har huvudvärk, vart tredje har svårt att somna och fyra 

av tio känner sig stressade minst en gång i veckan. Barns och ungdomars 

psykiska hälsa hänger nära ihop med såväl hushållets som 

den personliga ekonomiska situationen. 

När jag för ett tag sedan träffade Läkarsällskapet påtalade de att 

de kan se en ökning av antalet barn med diabetes och att en av 

orsakerna till detta kan vara en stressad livsmiljö. Den ökade tendens 

till fetma som man kan skönja hos barn och ungdomar kan 

delvis också förklaras med stress och dåliga vanor. Röstförändringar 

till följd av dålig och stressad andning är andra förändringar 

hos barn som läkare kan märka och som man tror är en följd av en 

stressad och pressad tillvaro. 

Detta är oerhört alarmerande. Vi får på inga villkor föra över en 

stressad levnadsstil på våra barn och ungdomar så att de får bestående 

fysiska och psykiska men. 

Kort sagt pressen är hård på de unga i dag. De ska göra karriär i 

sitt arbete, de ska vara duktiga mammor och pappor och ska förverkliga 

sig själv och sina drömmar och samtidigt vara vackra och 

unga. 

Antalet sjukskrivna längre än 365 dagar har mellan 1997 och 2001 

ökat från 75 000 till 120 000. Den relativa ökningstakten har under 

de senaste fyra åren legat på cirka 30 procent. Kostnaderna för 

förtidspension, sjukpenning och rehabiliteringspenning har under 

åren 2000 och 2001 ökat med i genomsnitt 750 miljoner kronor 

per månad, eller 25 miljoner kronor om dagen. 

Vi har inte råd med ett sådant slöseri med såväl mänskliga som 

ekonomiska resurser. 

Regeringen vill som utgångspunkt för arbetet med ökad hälsa se 

ett helhetstänkande där vi på allvar inser och tar konsekvenserna 

av att arbete, familj, barn och fritid är lika viktiga delar för att nå 

balans i livet. 

9

Arbete har därför inletts på bred front. Ett antal utredningar har 

gett oss kunskaper om orsakerna till och konsekvenserna av ohälsan 

i arbetslivet. Jan Rydh har lämnat sitt slutbetänkande som har 

givit oss ett antal förslag att vidare analysera och diskutera. Förslaget 

är nu ute på remiss. 

Redan i årets budget redovisar regeringen ett brett spektrum av 

åtgärder – på kort och på lång sikt. 

Målet är att fler människor ska ges förutsättningar att förbli eller 

återgå i arbete. Var och en ska kunna delta i arbetslivet efter 

förmåga. Effektivare förebyggande insatser krävs, så att 

arbetsförhållanden och arbetsmiljö inte ger upphov till sjukdom 

och arbetsskada. 

Det krävs också en väl fungerande rehabilitering och effektiva 

försäkringssystem så att ett snabbt tillfrisknande och återgång till 

arbete blir möjligt. 

Bland annat ska nationella mål för ökad hälsa i arbetslivet utarbetas 

och vid utformandet av dessa ska arbetsmarknadens parter delta. 

Målen kommer att vara färdiga under våren. 

I programmet lyfter regeringen fram ekonomiska drivkrafter för 

arbetsgivare för att förebygga ohälsa. Jan Rydh har föreslagit en 

förlängd sjuklöneperiod för arbetsgivare. Jag hör tydligt vad alla 

kritiker säger – men det är ett faktum att 70% av alla sjukskrivningar 

slutar före 60:e dagen och att 30% av alla sjukskrivningar 

står för 70% av hela utgiften. Detta kommer vi inte ifrån. Om arbetsmarknadens 

parter inte tycker att det är en bra lösning måste 

parterna presentera något annat. 

För att underlätta förändringsarbetet krävs relevanta fakta. Offentliga 

arbetsgivare ska, genom hälsobokslut, göra en redovisning hur 

de anställdas situation ser ut och kostnaderna för frånvaron. 

Förutsättningarna för att genomföra detta i privat sektor ska också 

undersökas. Jan Rydh föreslår till exempel att krav på att 

sjukfrånvaro ska redovisas ska införas i årsredovisningslagen för 

företag. Som stöd i utvecklingsarbetet får ett antal offentliga arbetsgivare 

projektstöd på 50 miljoner under 2001 till olika typer 

av försök för att minska ohälsan. Projekten är av mycket olika 

omfattning och innefattar såväl stora som små arbetsgivare. Under 

2002 finns 20 miljoner för liknande investeringar. Från dessa 

försök ska erfarenheter dras och goda exempel spridas vidare. 

10

Förnyelse av rehabiliteringen är en annan viktig punkt. RFV och 

AMS har fått i uppdrag att utveckla en metod för tidig, fördjupad 

bedömning av den enskildes arbetsförmåga och behov av rehabilitering, 

att utveckla metodiken i försäkringskassornas handläggning 

av sjukfall och rehabiliteringsärenden samt förtydliga rehabiliteringssamordnarnas 

yrkesroll och genomföra en pilotverksamhet 

vad gäller samordnad organisation mellan försäkringskassan 

och arbetsförmedlingen för arbetslivsinriktad rehabilitering. 

Vi har också beslutat om en utveckling av arbetsmiljöarbetet dels 

genom metodutveckling av företagshälsovården men också genom 

utbildning av regionala skyddsombud som har en mycket viktig 

roll i det lokala arbetsmiljöarbetet. 

Hur sjukskrivning går till är avgörande för möjligheten att komma 

tillbaka i arbetet. Jag vill se samma syn på arbetslinjen i denna 

process som finns sedan årtionden inom arbetsmarknadspolitiken. 

Men vi behöver mer kunskaper. RFV och Socialstyrelsen får 

uppdraget att analysera detta. Tillsammans med det arbete som 

SBU genomför och arbetet med att öka kunskaperna om försäkringsmedicin 

kommer vi att kunna erbjuda bättre möjligheter för 

många fler. 

Ökad tillgänglighet till vård och behandling i hälso- och sjukvården 

är en annan viktig ingrediens. Landstingen har tillförts 3.75 

miljarder för detta ändamål. 

En av de mer strategiska punkterna i handlingsprogrammet är de 

så kallade trepartssamtalen med arbetsmarknadens parter. Dessa 

startade i november förra året. Det kan tyckas vara banalt men är 

enligt min mening den åtgärd som kan bli helt avgörande. Jan 

Rydhs utredning visar att det inte går att dra generella slutsatser 

om varför sjuktalen ökar. Skillnaderna mellan och inom regioner, 

branscher och sektorer är stora vilket leder till att problemen 

är starkt knutna till individ – arbetsplats. 

Det är därför ohälsan måste bekämpas på arbetsplatserna och då 

är det av största vikt att de centrala parterna är överens om problembilden 

och vilka åtgärder på olika nivåer som krävs för att 

komma till rätta med denna. Avsikten är att trepartssamtalen vid 

halvårsskiftet 2002 ska kunna presentera någon form av gemensam 

handlingsplan. 

Dessutom tar 11-punktsprogrammet upp behovet av förbättrad 

statistik och kunskap på området. Regeringen beslutade i förra 

11

veckan ge generaldirektör Anna Hedborg uppdrag att utreda behovet 

och organisationen av ett sådant arbete, hur en analysgrupp 

på området skulle kunna formeras och arbeta. En sådan analysgrupp 

ska bland annat medverka till att ge en samlad bild av hälsoläget 

på arbetsmarknaden, samt kontinuerligt uppdateras den 

forskning som sker. Regeringen har också till riksdagen lagt en 

proposition om en reformerad arbetsskadeförsäkring för öakd 

trygghet, rättvisa och jämlikhet. Det ska bli lättare att få en skada 

eller sjukdom godkänd som arbetsskada och hanteringen av försäkringen 

ska bli effektivare och mer rättssäker. 

Det krävs en samverkan mellan många för att tillsammans finna 

kreativa lösningar för att de som ligger i riskzonen inte ska drabbas 

och för att vi inte ska överföra våra dåliga levnadsvanor till 

våra barn som tar intryck och blir stressade redan från början. 

För att kunna upprätthålla en generell välfärd som omfattar alla 

behöver vi en väl fungerande arbetsmarknad som dels genererar 

resurser till vår gemensamma välfärd som sedan solidariskt omfördelar 

resurser mellan individer och över tid. Och vi har inte råd 

att låta en sjuk arbetsmarknad fortsätta vara sjuk och ta i anspråk 

stora resurser till en sjukpenning som enbart finansierar mänskligt 

lidande. 

12

Demokrati, socialt kapital 

och förtroende 

Bo Rothstein & Staffan Kumlin 

Adress: Statsvetenskapliga institutionen 


Box 711 

SE 405 30 Göteborg 

E-post: bo.rothstein@pol.gu.se 

staffan.kumlin@pol.gu.se 

15

16 

Demokrati, socialt kapital 

och förtroende 

Bo Rothstein & Staffan Kumlin 

Få böcker har haft en sådant genomslag i den internationella politiska 

debatten som Robert D. Putnams Making Democracy Work 

vilken publicerades 1993. Boken handlade om något så prosaiskt 

som effekterna av en decentraliseringsreform som genomfördes i 

Italien i början av 1970-talet (Putnam 1996). Reformen innebar att 

väldigt mycket av det som tidigare bestämts i Rom, nu lades ut på 

tjugosju olika regionala parlament och styrelser. Innehållsligt 

handlade det om sjukvård, daghem, näringspolitik, skolfrågor, 

äldreomsorg, med mera. Putnam och hans forskarlag kunde under 

närmare tjugo års tid följa vad som hände med denna politiska 

reform, dvs hur väl man lyckades få den demokratiska processen 

att fungera i de olika regionerna. Ett av de centrala resultaten 

var att det snabbt uppstod stora, för att inte säga, dramatiska skillnader 

mellan hur väl de olika regionerna lyckades hantera sitt 

ansvar för dessa områden och få den demokratiska processen att 

fungera. Med något undantag visade sig detta vara en nord-syd 

historia, dvs i norr fungerade demokratin avsevärt bättre än i söder. 

Som brukligt är i samhällsvetenskapen sökte Putnam och hans 

forskarlag efter förklaringar i gängse teorier om vad som påverkar 

demokratins sätt att fungera. De undersökta t ex om skillnaderna 

i demokratins kvalitet kunde bero på ekonomiska eller sociala 

förhållanden eller på att det helt enkelt var olika politiska majoriteter 

som kunde vara förklaringen. Resultatet var magert, inga av 

de ”vanligtvis misstänkta” faktorer kunde på ett tillfredsställande 

sätt bidra till förklaringen till demokratins variation i de olika regionerna. 

Istället visade Putnams studie på ett överraskande resultat, nämligen 

att det var tätheten och tyngden i det lokala organisationsväsendet 

som var avgörande för demokratins sätt att fungera. Kort

sammanfattat: ju mer människorna var organiserade i olika frivilliga 

nätverk och organisationer som t ex sångkörer, fågelskådarklubbar, 

idrottsföreningar, etc., desto bättre visade sig demokratin 

fungera. Analysen gick emellertid ett steg till i det att Putnams 

studie visade att organisationsväsendets densitet inte bara förklarade 

varför demokratin fungerade bättre i vissa regioner, utan 

varför dessa också haft en överlägsen ekonomisk tillväxt. Det är 

inte ekonomisk tillväxt som ger ett starkt frivilligt organisationsliv, 

utan tvärtom organisationsväsendet som ger ekonomisk tillväxt. 

Förklaringen till detta är enligt Putnam att deltagandet i organisationsväsendet 

skapar ett socialt kapital som innebär att medborgarna 

mellanhavanden kan bygga på förtroende för andra människor 

i samhället, dvs man vågar samarbeta därför att man hyser 

förtroende att den andre också kommer att samarbeta. I det frivilliga 

organisationslivet uppstår ett sammanhållande kitt i form av 

starka sociala normer om tillit och ömsesidigt som möjliggör eller 

underlättar den typ av samarbete som demokratin bygger på. 

Ett samhälle har enligt teorin tre typer av tillgångar, nämligen 

fysikt, humant och socialt kapital och den senare typen av kapital 

har hittills varit ett försummat område när villkoren för demokrati 

och ekonomisk tillväxt skall analysera. 

Att bowla ensam 

I sin i fjol publicerade bok Bowling Alone: The Collapse and 

Revivial of American Community beskriver Putnam hur han från 

att ha varit en respekterad men tämligen okänd professor vid Harvard, 

på väldigt kort tid blev en celebritet med inbjudningar till 

samtal med Bill Clinton på Camp David, diverse debattprogram 

i TV och mängder med inbjudningar att hålla föredrag (Putnam 

2000). Anledning till denna plötsliga berömmelse var inte i första 

hand den ovan nämnda boken om Italien, utan en artikel i en föga 

känd tidskrift 1995 med just titeln ”Bowling Alone”. Anledning 

var att Putnam vänt sin forskning mot sitt eget USA och hävdade 

att amerikanerna från att ha varit ett folk som i mycket hög grad 

var aktiva i olika frivilliga organisationer, hade blivit ett folk av 

17

socialt isolerade individualister. Titeln ”Bowling Alone” syftade 

på att visserligen bowlade man lika mycket som tidigare, men att 

bowlandet till skillnad från tidigare inte skedde i klubbar eller i 

grupper där sociala band kunde knytas och upprätthållas, utan i 

ensamhet. I boken Bowling Alone lägger Putnam på 540 sidor 

fram överväldigande belägg för att det civila samhället i USA är 

i kris. Amerikanen är i allt mindre grad medlem eller aktiv i frivilliga 

organisationer samt deltar även mera sällan i olika slags 

informella sociala nätverk. Putnam har data på allt från bridgespel 

till gemensamma picnic-utflykter med grannarna och hur ofta man 

bjuder vänner på middag. Alla indikatorer pekar enligt boken sedan 

mitten på sjuttiotalet i ökande grad ”åt fel håll”, dvs det sociala 

kapitalet som enligt Putnam är demokratins grundbult, är på 

väg att erodera i USA. 

Termen ”Bowling Alone” blev, kan man säga, en ”instant hit” 

i både den amerikanska men också i den europeiska politiska och 

samhällsvetenskapliga debatten. Som Putnam beskriver i Bowling 

Alone fick idén om den ökande sociala anomien ett mycket starkt 

genomslag hos den breda och politiskt intresserade allmänheten 

medan forskarna, som vanligt, åtminstone inledningsvis, förhöll 

sig skeptiska. För många gav termen mening åt en intuitiv förståelse 

av vad som hade blivit fel i det amerikanska samhället. Putnam 

själv är starkt involverad i reparationsinsatser, boken avslutas 

med ett antal rekommendationer om vad som kan göra för att 

öka det sociala kapitalet i USA. 

Forskningen om det sociala kapitalet som en grund för demokrati 

och ekonomisk tillväxt har kommit att få ett stort inflytande 

inte bara bland statsvetare, utan även många sociologer och ekonomer 

har tagit teorin till sig. Eftersom begreppet har beröringspunkter 

med många olika slags forskning, alltifrån policyanalys 

över matematisk spelteori, historia och survey-analyser har inriktningen 

givit upphov till mycket intressant flervetenskaplig analys. 

Även på politikens praktiska fält har analysen fått mycket stort 

genomslag. Världsbanken har t ex tagit teorin till sig, vilket betyder 

att man satsar på att stödja uppbyggandet av frivilliga organisationer 

som ett sätt att skapa ekonomisk tillväxt i utvecklingsländerna. 

Många länders internationella biståndsorganisationer förefaller 

ha hängt på, däribland vårt eget SIDA. Även i svensk politik 

har teorin om det sociala kapitalets betydelse fått ett stort ge- 

18

nomslag. I den nyligen avslutade Demokratiutredning, som letts 

av förre kultur- och utbildningsministern Bengt Göransson, har 

detta tänkande fått stort genomslag. Den svenska demokratins 

brister handlar enligt utredningen mycket om att människor inte 

i tillräcklig grad aktiverar sig i partier och olika folkrörelser. Utredningen 

inleder sitt betänkande med att hävda att det finns ett 

antal förutsättningar för ett demokratiskt styrelseskick. Dessa är 

att ”en medborgaranda av ömsesidig respekt och tillit hålls vid liv 

i familjen, på arbetsplatserna, i förskola och skola, i civilsamhället 

och naturligtvis också i politiken” (En uthållig demokrati, 

SOU 2000:1, s 15). 

Men stämmer teorin? 

Det finns två kritiska frågor som måste ställas till denna numera 

så omhuldade teori. Den första är empirisk, stämmer Putnams resultat 

om sociala kapitalets erodering i USA även för europeiska 

länder som t ex Sverige. Har svenskarna också börjat att ”bowla 

ensamma”? Den andra frågan är teoretisk – finns det skäl att tro 

att teorin stämmer, dvs att det för demokratin så centrala mellanmänskliga 

förtroendet genereras av aktivitet i det frivilliga organisationsväsendet 

eller för den del i mera informella social nätverk? 

Den första fråga är redan besvarad med ett nej. I ett internationellt 

projekt som letts av Robert Putnam har ett antal länder undersökts 

(Australien, Frankrike, Japan, Spanien, Storbritannien, 

Sverige, Tyskland). Det huvudsakliga resultatet från projektet är 

att den kraftiga nedgång i mellanmänsklig tillit och deltagande i 

frivilliga organisationer/nätverk som skett i USA inte har någon 

motsvarighet i de övriga länderna. Projektets resultat, som är under 

publicering, tycks visa att USA härvidlag är ett undantag (Putnam 

2001) . För den svenska delen av projektet som en av oss 

ansvarat för har det inte gått att visa på en nedgång under efterkrigstiden 

i de faktorer som enligt teorin utgör indikatorer på samhällets 

sociala kapital (Rothstein 2000a; Rothstein 2001b). 

19

I SOM undersökningarna har sedan 1996 ställts frågor om graden 

av tillit till andra medborgare. Svarspersonerna ha fått markera 

på en elvagradig skala i vilken utsträckning de anser att man kan 

lite på de flesta andra människor. 

Figur 1. Mellanmänsklig tillit 1996-2000 på en 0-10 skala. 

Kommentar: Data från SOM-undersökningarna 1996-2000. Andelen 

inget uppgivet svar var 6 procent 1996, 4 procent 1997, 1 

procent 1998, 4 procent 1999 och 3 procent 2000. 

20 

9 

27 

58 

13 

32 

50 

13 

29 

57 

12 

29 

55 

12 

30 

55

SOM-undersökningarna ger en förvånansvärt stabil bild av graden 

av förtroende mellan människor bosatta i Sverige. Den tidigaste 

undersökningen av detta i Sverige gjordes 1981. Under dessa snart 

20 år kan man inte se någon minskning av graden av tillit, utan 

snarare en svag ökning. Det skall då tilläggas att Sverige tillsammans 

med övriga Skandinaviska länder ligger högst i internationellt 

jämförbara mätningar av den mellanmänskliga tilliten. Medan 

i Sverige ca 66 procent svarar ja på frågan om de anser att ”man 

kan lita på de flesta andra människor”, är siffran för USA 48 procent, 

för Tyskland 38 procent, för Portugal 23 procent och för 

Turkiet 10 procent för att ta några exempel (data från World Value 

Studies 1990-93, Inglehart 1997). 

Slutsatsen måste bli att även om det som demokratiutredningen 

och andra hävdat, finns många brister i den svenska demokratin, 

kan de inte föras tillbaka på ett minskande socialt kapital, åtminstone 

inte som vi kunnat mäta detta, det medges, tämligen svårfångade 

fenomen (Rothstein 2001a). 

Den andra, och mera avgörande frågan, är om Putnams teori 

håller streck mer generellt. Det första som kan sägas är att teorin 

är häpnadsväckande stark på sk. aggregerad nivå. Om man finner 

en stad, en kommun, ett land eller en region med ett vitalt frivilligt 

organisationsväsende och mycken övrig social interaktion 

mellan medborgarna, är sannolikheten stor för att man också skall 

finna att de har en hyfsad demokrati och en växande ekonomi. 

Problemet, som är mycket vanligt inom samhällsvetenskaperna, är 

att samband på aggregerad nivå inte bevisar någonting, eftersom 

man inte kan dra slutsatser om hur orsakssambanden på individnivå 

faktiskt ser ut från sådana data. Det kan födas mycket barn i 

områden där det också finns mycket storkar, men de flesta av oss 

avvisar numera att det finns ett orsakssamband mellan dessa variabler. 

Samband på aggregerad, eller som det också heter makronivå, 

kan endast användas som indikatorer för var någonstans på 

mikronvån det kan vara lönt att söka vidare (Elster 1983). För att 

ett kausalt samband skall anses existera måste man visa att det 

även fungerar på mikronivå. Detta kräver två saker – dels en teori 

om hur den sociala mekaniken på individnivå skall förstås och 

förklaras, dels givetvis någon form av empiriska indikatorer som 

stöder en sådan teori (Hedström and Swedberg 1998). 

21

22 

Om betydelsen av att kunna lita på andra 

Det skall även tilläggas att Putnams teori står stark rent teoretisk. 

Med hjälp av olika spelteoretiska och rationalistiska teoriet 

finns det eleganta modeller som förklarar varför en hög grad av 

förtroende mellan människor är positivt för att skapa en effektiv 

demokrati och ekonomiskt tillväxt. Mycket förenklat handlar det 

om att utan förtroende för att andra människor uppträder solidariskt 

och ärligt (t ex betalar sina skatter, avstår från brottslighet och 

olika former av korruption, håller ingångna avtal, källsorterar sina 

sopor, kommer på institutionens seminarier, osv) är det föga meningsfyllt 

att själv agera solidariskt och ärligt (jfr Rothstein 

2000c). 

Vad som emellertid alltmer kommit att ifrågasättas av flera forskare 

är om det verkligen finns ett kausalt samband så att det är 

deltagande i olika organisationer/nätverk som ökar individernas 

benägenhet att lita på andra människor. Att utröna om så är fallet 

kräver data över tid och de forskare som kunnat arbeta med sådana 

har kommit fram till att sambandet inte existerar (Stolle 1998; 

Stolle 1999; Uslaner 2000; Whiteley 1999). Deltagande i frivilliga 

organisationer och nätverk kan nog vara bra av många skäl, men 

det verkar inte öka tilliten till andra människor. Det samband 

mellan högt organisationsdeltagande och hög tillit som finns beror 

på en självselektionsprocess som innebär att det är människor 

som, oftast i unga år, redan är sk. höglitare som företrädesvis går 

med i och är aktiva i organisationer/nätverk, men själva deltagandet 

i sig ökar inte människors benägenhet att lita på andra. Av 

betydelse förefaller istället vara socialisationsprocessen i familjen 

som barn/ungdomar går igenom, dvs på vanlig svenska handlar 

detta om vilken bild av det omgivande samhället som föräldrar 

förmedlar till sina barn. 

Det andra problemet med Putnams teori är det faktiskt är svårt 

att finna ut hur den sociala mekaniken är tänkt att fungera. Nämligen, 

många frivilliga organisationer och nätverk är uppbyggda på 

att skapa misstroende mot medlemmarna i andra organisationer. 

Det är inte bara i övertydliga fall som att Hells Angels medlemmar 

förutsätts misstro medlemmarna i Bandidos och att AIKs sk. 

”black army” inte hyser några varmare känslor för Djurgårdens

supportrar. Många frivilliga organisationer är av religiös, politisk, 

etnisk och könsbaserad karaktär och bygger delvis sin existens på 

en ”särskiljandets” logik, dvs att etablera en distans gränsande till 

misstro mot konkurrerande organisationer/nätverk. Detta är, kan 

man säga, mycket av organiseradets natur. Alla frivilliga organisationer 

är inte som ”Hem och Skola” eller fågelskådarklubbar, 

utan istället handlar de om konkurrens och avskiljande som näppeligen 

alltid genererar mellanmänsklig tillit (Levi 1996). Som en 

kollega från Bosnien nämnde vid en konferens – ”vårt problem har 

varit att vi haft för mycket socialt kapital”. Detsamma kan förmodligen 

sägas om Nordirland och Israel-Palestina. Det finns, som 

Putnam själv pekar på i sin senaste bok, också en mörk sida av det 

sociala kapitalet. 

Frågan är då var vi i så fall kan hitta en annan typ av förklaring 

till vad som genererar mellanmänskligt förtroende i ett samhället. 

Ett alternativ till Putnams sociologiskt inriktade förklaring 

till graden av tillit i ett samhälle är att se på hur de politiska och 

statsvetenskapliga variablerna kan tänkas påverka graden av förtroende 

i ett samhälle. Om vi börjar leta på aggregerad nivå hittar 

vi ett intressant samband mellan hög grad av tillit i ett samhälle 

och de politiska institutionerna, nämligen graden av korruption i 

samhället. Ju mer ett lands politiska institutioner uppfattas vara 

korrupta, desto lägre grad av mellanmänskligt förtroende (Inglehart 

1999; La Porta et al. 1999; Paldam 2000; Paldam and Svendsen 

2000). Förtroende för politiska institutioner är emellertid en 

smula komplicerat därför att i en demokrati finns olika typer av 

politiska institutioner. En uppdelning som ofta görs i statsvetenskapliga 

analyser är den mellan politikens representativa och dess 

implementerande sida. På den förra har vi sådant som politiska 

partier, kommunstyrelser, riksdag och regering. Ett skäl till att förtroende 

för dessa och förtroende för andra människor inte alls 

behöver vara kopplat är att politikens representativa sida har som 

sin huvuduppgift att vara partisk. Politiska partier skall driva sin 

ideologi, det är kan man säga poängen med dem. Om man är övertygad 

moderat men bor i en stad eller i ett land som styrs av socialdemokrater, 

är det svårt att finna någon logik varför man skulle 

ge ett positivt svar på frågor om man har förtroende för regeringen/kommunstyrelsen. 

På den genomförande sidan ser det 

emellertid mycket annorlunda ut just vad gäller detta med opar- 

23

tiskhet. I grundlagen finns stadgat i första kapitlets nionde paragraf: 

Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör 

uppgifter inom den offentliga förvaltningen skall i sin verksamhet 

beakta allas likhet inför lagen samt iakttaga saklighet och opartiskhet. 

(RF 1 kap, 9 §) 

Det är som framgår en mycket strikt formulerad paragraf. Tilläggas 

skall att den har ställning av rättsregel och inte, såsom RF 1:2, 

enbart en allmän målsättning. Den innebär t ex att varje form av 

diskriminering, partiskhet, nepotism, favoritism och liknande är 

förbjuden, liksom naturligtvis alla former av direkt korruption, 

mutor och bestickning. Det förtjänar att understrykas att detta inte 

bara gäller vid myndighetsutövning utan vid varje fullgörande av 

uppgift inom den offentliga förvaltningen (Blomqvist and Rothstein 

2000). 

24 

Politikens två sidor 

Ett av de tyngre resultaten från SOM-underökningarna under de 

senaste åren är att det finns ett stor skillnad i graden av förtroende 

som människor har för dessa båda sidor av politiken. Medan 

förtroendet för politikens representativa sida ligger på minus, är 

förtroendet för de institutioner eller kårer som har i uppgift att 

genomföra den offentliga politiken högt. Sjukvården, skolan, polisen, 

domstolar, universitet och högskolor ligger alla stadigt på 

klara plus i opinionsbalansmätningarna (se t ex Sören Holmbergs 

& Lennart Weibulls kapitel i denna rapport). Ett skäl till detta 

höga och tämligen stabila förtroende för politikens genomförande 

sida kan just vara frånvaron av företeelser som korruption, 

mutor, diskriminering och nepotism. Med andra ord att etiken (och 

kanske också kompetensen) hos de kårer som ansvarar för genomförandet 

av olika offentliga åtgärdsprogram är hög. 

En preliminär slutsats är då följande: Analys på aggregerad 

nivå visar att Sverige är ett land med relativ hög mellanmänsklig 

tillit och låg grad av korruption. Detta samband är generellt. På

individnivå vet vi att medan förtroendet för politikens representativa 

sida är lågt är individernas förtroende för genomförandesidan 

högt. 

Vad har detta då för samband med den mellanmänskliga tilliten. 

Hur kan vi skapa en teori som kan förklara den kausala mekaniken 

mellan grad av korruption i den offentliga förvaltningen 

och graden av mellanmänsklig tillit. Förslagsvis ser den ut enligt 

följande (Rothstein 2000b): 

1. Om offentliga tjänstemän i ett samhälle är kända för att vara 

korrumperade, kommer medborgaren att dra slutsatsen att även 

personer som enligt lag skall agera i allmänhetens tjänst inte är att 

lita på, och därför kan man inte heller lita på ”de flesta människor”. 

2. Vidare kommer medborgaren att dra slutsatsen att de flesta 

människor som finns i ett sådant samhälle med korrupta tjänstemän, 

för att erhålla vad de anser rättmätigt, måste engagera sig 

i bestickning, mutor och olika former av nepotism. Således är 

därmed “de flesta andra människor” inte att lita på. 

3. För att själv kunna verka i ett sådant samhälle måste medborgaren, 

trots att hon eller han moraliskt kan tycka det är fel, 

också börja syssla med mutor, bestickning och nepotism. Och eftersom 

man då själv inte “är att lita på”, varför skall då andra vara 

att lita på. 

Denna treställiga sociala mekanik är ett försök att förklara hur ett 

samband på mikronivå mellan graden av korruption i ett samhälle 

påverkar den mellanmänskliga tilliten. Frågan är, finns det några 

belägg för en sådan teori på mikronivå. Svaret är att det åtminstone 

finns klara indikatorer från SOM-undersökningarna som pekar 

i hypotesens riktning. 

För det första finns det ett positivt samband mellan graden av 

förtroende för t ex polis och domstolar och graden av förtroende 

för andra människor, även då man kontrollerar för bakgrundsvariabler 

som ålder, utbildning och ekonomiska tillgångar (Rothstein 

2000b). 

25

Ett andra exempel på detta är den SOM-undersökning av befolkningen 

i olika stadsdelar i Göteborg 1996-97 som gjorts av Lennart 

Nilsson och Jonas Persson. Denna undersökning visar att invånarna 

i stadsdelen Angered, som har en hög grad flyktingar och 

immigranter, har lägre grad av mellanmänsklig tillit jämfört med 

dem som bor i stadsdelarna Centrum, Majorna och Mölndal samt 

också i jämförelse med Göteborg stad som helhet. Förklaringen till 

detta kan enligt vår modell vara att jämförelsevis fler av dem som 

bor i Angered kommer från länder med hög grad av korruption och 

diskriminering. 

Ett annat resultat kommer från förtroendemätningar i USA där det 

visat sig att svarta har ett betydligt lägre förtroende för andra 

människor (även för andra svarta) också om man kontrollerar för 

utbildning och inkomst (Patterson 1999). En sociologisk förklaring 

spårar orsaken tillbaka till slaveriet och rasismen i den amerikanska 

södern som gjorde det omöjligt eller åtminstone mycket 

svårt för svarta att bygga upp fungerande frivilliga organisationer 

och sociala nätverk. Problemet med denna förklaring är densamma 

som för Putnams allmänna teori enligt ovan, men med tillägget 

att mycket av detta ligger långt bak i tiden. En mera trolig 

förklaring är att svarta medborgarna i USA utsatts för så mycket 

systematisk diskriminering av offentliga tjänstemän (inte minst av 

polisen) så att de tre kausala mekanismer vi pekat på genom socialiseringsprocesser 

i uppväxtåren etableras som en slags ”kollektiva 

minnen” av hur samhället och dess sociala relationer fungerar. 

Det skulle emellertid också kunna bero på att flyktingar och invandrare 

kommer i kontakt med en särskild typ av myndigheter, 

nämligen de som företrädesvis sysslar med sk. selektiva åtgärder. 

Detta bygger på en omfattande forskning som visar att selektiva 

välfärdsinstitutioner, eftersom de måste pröva varje fall för sig, är 

mera utsatta för misstankar om att syssla med oegentligheter i 

form av maktmissbruk eller integritetskränkande kontroller för att 

hindra bidragsfusk än generella program där alla skall få samma, 

t ex allmänna barnbidrag. Vi har därför valt att särskilt testa detta. 

26

Undermineras mellanmänsklig tillit av en selektiv välfärdsstat? 

Vår hypotes är att kontakter med selektiva, behovsprövade välfärdsinstitutioner 

tenderar att minska tilliten till andra människor. 

Personliga kontakter med selektiva offentliga institutioner kan 

därför framkalla negativa mentala bilder, inte bara av offentliga 

institutioner, utan även av andra medborgare enligt modellen 

ovan. 

För att pröva idén använder vi de undersökningar SOM-institutet 

årligen genomför i Västra Götalandsregionen. I dessa undersökningar 

finns riklig information om svarspersonernas personliga 

kontakter med olika sorters offentlig service (jfrNilsson 2000). I 

1999 års undersökning ombads de svarande exempelvis att uppge 

huruvida man varit i kontakt med någon av följande offentliga 

institutioner, vilka i stor utsträckning fördelar behovsprövad service 

och tjänster. 

· bostadsbidrag 

· socialtjänst 

· färdtjänst 

· förtidspension 

· handikappomsorg 

· arbetsförmedling 

· äldreomsorg 

Två tredjedelar av de svarande hade inte varit i kontakt med någon 

av dessa i huvudsak selektiva institutioner medan 24 procent 

hade varit i kontakt med en av verksamheterna. Endast 9 procent 

hade erfarenhet från två eller flera selektiva verksamheter. Dessa 

siffror understryker den svenska välfärdsstatens universella karaktär. 

Hjälp och service distribueras till medborgarna enligt universella 

principer, inte bara till dom som befinner sig under en viss 

inkomst- eller levnadsnivå. Den stora majoriteten av befolkningen 

kommer inte i kontakt med behovsprövning. 

Leder då kontakter med selektiva välfärdsinstitutioner till lägre 

mellanmänsklig tillit? Resultaten i tabell 1 nedan stärker denna 

hypotes. Den genomsnittliga tilliten bland den majoritet som inte 

varit i kontakt med selektiva institutioner är 6,7. Siffran sjunker till 

27

6,0 i den grupp som har erfarenhet av någon av de selektiva institutioner 

som ingår i datamaterialet, och till 5,7 bland de som har 

varit i kontakt med två eller flera av dessa verksamheter. 

Tabell 1 Personliga kontakter med selektiva välfärdsinstitutioner 

och mellanmänsklig tillit 

28 

Antal selektiva välfärdsinstitutioner 

man varit i kontakt med 

0 1 2+ 

Genomsnittlig tillit (0-10) 6,7 6,0 5,7 

Andel ”negativ tillit” (0-4) 14 22 29 

Antal svarande 2411 829 294 

Kommentar: Data kommer från Västra Götalands-SOM 1999. Mellanmänsklig 

tillit mättes i denna undersökning på samma sätt som i Riks-SOM 2001. Se 

löpande text för mer information om den oberoende variabeln (antal selektiva 

välfärdsinstitutioner man varit i kontakt med). 

En alternativ vinkel på sambandet är undersöka hur stor andel som 

placerar sig på den negativa delen av tillitsskalan. Denna andel är 

endast 14 procent bland dem som inte varit i kontakt med selektiva 

institutioner. Andelen ”låglitare” ökar till 22 procent i den 

grupp som har erfarenhet av en selektiv institution. Bland de som 

har varit i kontakt med två eller flera selektiva institutioner placerar 

sig inte mindre än 29 procent på den negativa delen av tillitsskalan. 

Ett problem i analysen är naturligtvis att det finns skillnader mellan 

de olika kategorierna som inte har att göra med vilka välfärdsstatsinstitutioner 

människor haft eller inte haft kontakt med. Dessa

faktorer kan i sin tur påverka mellanmänsklig tillit. Det kan handla 

om bakgrundsfaktorer som social status och klasstillhörighet, eller 

om attityder och uppfattningar av olika slag. Utmaningen är att 

isolera effekterna av dessa för oss irrelevanta faktorer. För att 

åstadkomma detta estimerade vi en multipel regressionsanalys där 

effekterna av kontakter med selektiva institutioner kontrollerades 

för ideologisk vänster-högerplacering, politiskt intresse och engagemang, 

anställningssektor, utbildningsnivå, subjektiv klasstillhörighet, 

familjeinkomst och huruvida man vid undersökningstillfället 

var arbetslös. 

Inte oväntat visade det sig att de enkla sambanden i tabell 1 ger en 

något överdriven bild av effekterna av kontakter med selektiva 

institutioner. När vi i regressionsanalysen undersöker sambandet 

bland människor med samma värden på kontrollvariablerna avtar 

sambandets styrka. Å andra sidan: huvuddelen av det bivariata 

sambandet i tabell 1 håller även för detta hårda test. 

Den genomsnittliga tilliten sjunker närmare bestämt med 0,65 

enheter när vi rör oss från människor som inte haft kontakt med 

selektiva institutioner, till människor med erfarenhet av två eller 

fler sådana verksamheter. Den motsvarande effekten i tabell 1 

uppgick till ungefär 1,00 enheter (6,7 jämfört med 5,7). Innebörden 

av resultatet är att kontakter med selektiva offentliga institutioner 

samvarierar med lägre mellanmänsklig tillit. Detta samband 

återfinns även då man tar hänsyn till skillnader i social status, inkomst, 

utbildning och politisk ideologi. 

Vi har således funnit visst empiriskt stöd för idén att personliga 

erfarenheter av selektiva, behovsprövade välfärdsinstitutioner 

tycks reducera mellanmänsklig tillit. Om vår tolkning av sambandet 

är riktig kan vi ha stött på en av förklaringarna till att Sverige 

är ett land med hög grad av mellanmänsklig tillit, nämligen att 

relativt få svenskar har erfarenheter av selektivt distribuerad offentlig 

välfärd och service. 

29

30 

En socialiserande process? 

Vad är det då som sker i de socialiseringsprocesser som skapar 

tillit eller misstro enligt modellen ovan. Här kan vi än så länge 

bara gissa men i detta kan vi t ex ta hjälp av den moderna litteraturen. 

I Mikael Niemis med Augustpriset belönta roman ”Populärmusik 

från Vittula” finns en scen som förefaller högst plausibel. 

Romanen som utger sig för att vara delvis självbiografisk handlar 

om hur en ung pojke växer upp i Pajala i nordligaste Sverige under 

1960-talet. Scenen nedan utspelar sig en lördagskväll då far 

och son som brukligt badar bastu. 

”Den här kvällen blev dock annorlunda. I efterhand förstod jag att 

farsan planerat det hela, det låg något i luften. Nervositet. Vi satte 

oss i omklädningsrummet där tvättmaskinen stod i ett hörn. 

Mamma skyndade ut, det var tydligt att hon ville lämna oss 

ifred…. Farsan harklade sig men förblev tyst i flera minuter…. 

- Nu när du inte längre är en liten unge… började han till sist 

på finska… 

- Du har väl kanske undrat ibland … ställt dig en frågor… 

Förvånat sneglade jag på honom och såg att hans käkmuskler dunkade. 

- Frågat dig själv …. om livet… om människorna … Nu när 

du blivit större bör du få veta… 

Han gjorde en paus, drack igen och undvek att titta på mig. Jag 

tänkte att nu blir det sexualkunskap. Kondomer. 

- Det här måste stanna mellan oss. Förtroende. Man och man 

emellan…. Det finns två släkter i kommunen som gjort oss mycket 

illa, och som du i all framtid måste hata. I det ena fallet bottnar det 

i en menedsrättegång 1929, i det andra gäller det några myrslåtterrättigheter 

som en granne lurade till sig av din farmors far 1902, 

och båda dessa oförrätter skall hämnas med alla medel så snart du 

får möjlighet, ända tills dom djävlarna erkänt, betalat, och dessutom 

bett om ursäkt på sina bara knän. 

Farsan sammanfattade de invecklade turerna genom årens lopp. 

Det var stämningar och mostämningar, falska intyg, mutande av 

myndighetspersoner, det var handgemäng, hotelsebrev, skador på 

egendom, utpressningsförsök och vid ett tillfälle en lovande älg-

hund som kidnappats och knivmärkts som en ren i öronen. Det var 

ingen hejd på de grymheter som dess vettvillingar förföljt oss med, 

och trots att vi hämnats efter förmåga låg vi fortfarande på mycket 

minus….. Han nämnde släkternas namn, och redogjorde noga för 

deras olika sidogrenar och ingiften, där i vissa fall efternamnen 

ändrats, men där blodet var av samma giftiga sort som förut…. Jag 

lade på minnet, och farsan förhörde mig eftersom ingenting fick 

glömmas eller förlåtas av rent slarv. …Han föreslog mig en yrkeskarriär 

inom kommunal förvaltning, eftersom man där på en maktposition 

kunde orsaka helvetes mycket djävligheter, och dessutom 

var omöjlig att få bort, och genom finessrik svågerpolitik kunde 

mygla in anhöriga till kommunen blev omöjlig att vistas i för dessa 

menedare och marktjuvar” (s 173ff). 

Socialiseringsprocesser betyder förmodligen en rätt enkel sak, 

nämligen vilka sedelärande historier om samhället som föräldrar 

berättar för sina barn. Bland annat är detta ofta historier som handlar 

om vem och vilka man kan, och inte kan, lita på. 

Implikationer 

Implikationerna om denna teori skulle visa sig hålla även för 

framtida empiriska prövningar är avsevärda. Dels skulle ett par av 

de inomvetenskapliga anomalier som ovan utpekats i Putnams 

teori kunna få sin lösning, framförallt hur förtroende etableras på 

ett annat sätt än genom organisationsdeltagande vilket lika gärna 

kan skapa misstro som förtroende för andra människor. Det innebär 

vidare att för att få tillstånd en bättre fungerande demokrati 

(och ökad ekonomisk tillväxt) skall politiken inte inriktas på att 

stödja olika frivilliga organisationer eller informella nätverk (eftersom 

det inte är dessa företeelser som ökar mellanmänsklig tillit). 

Istället handlar det om att öka kvalitén i de politiska institutioner, 

särskilt dem som har ansvar för genomförande av offentliga 

uppgifter. Skulle denna teori om det sociala kapitalet vara 

korrekt, skjuter den vidare i sank mycket av den folkrörelseroman- 

31

tik som präglar Demokratiutredningens betänkande. Det viktiga 

blir inte att öka deltagandet i olika frivilliga organisationer, det är 

snarare ett symptom på den mellanmänskliga tilliten än en orsak 

till att sådan tillit etableras i samhället. För politiken gentemot 

problemen med fattigdom och brist på demokrati i tredje världen 

länder blir givetvis också implikationerna avsevärda. Satsningen 

på att genom stöd till olika frivilliga organisationer skapa socialt 

kapital kan då få rakt motsatt effekt om dessa organisationer istället 

i praktiken bidrar till öka tribalism, misstro, nepotism och korruption 

i den offentliga förvaltningen. Ingenting är med andra ord 

så praktiskt som en korrekt teori. 

Referenser 

Blomqvist, Paula, and Bo Rothstein. 2000. Välfärdsstatens nya ansikte. Demokrati 

och marknadsmodeller i den offentliga sektorn. Stockholm: Agora Förlag. 

Elster, Jon. 1983. Explaining Technical Change: A Case Study in the Philosophy 

of Science. Cambridge: Cambrdige University Press. 

Hedström, Peter, and Richard Swedberg. 1998. Social Mechanisms: An Introductory 

Essay. In Social Mechanisms: An Analytical Approach to Social Theory, edited 

by P. Hedström and R. Swedberg. New York: Cambridge University Press. 

Inglehart, Ronald. 1997. Modernization and Postmodernization. Cultural, Economic 

and Political Change in 43 Countries. Princeton: Princeton University Press. 

Inglehart, Ronald. 1999. Trust, well-being and democracy. In Democracy & Trust, 

edited by M. E. Warren. New York: Cambridge University Press. 

La Porta, Rafael, Florencio Lopez-de-Silanes, Andrei Shleifer, and Robert Vishny. 

1999. The Quality of Government. Journal of Law, Economics and Organization 

15 (1):222-279. 

Levi, Margaret. 1996. Social and Unsocial Capital. A Review Essay of Robert 

Putnam’s Making Democracy Work. Politics & Society 24 (1):45-55. 

Nilsson, Lennart, ed. 2000. Region i omvandling. SOM-rapport 23. Göteborg: 

SOM-institutet, Göteborgs universitet. 

Paldam, Martin. 2000. The big pattern of corruption. Economics, culture and the 

seesay dynamics. Aarhus: Aarhus University, Department of Economics. 

Paldam, Martin, and Gert Tinggaard Svendsen. 2000. Missing Social Capital and 

the Transition in Eastern Europe. Aarhus: Aarhus University, Department of Economics. 

Patterson, Orlando. 1999. Liberty against the democratic state. on the historical 

and contemporary sources of American distrust. In Democracy &Trust, edited by 

M. E. Warren. Cambridge: Cambridge University Press. 

Putnam, Robert D. 1996. Den fungerande demokratin: Medborgarandans rötter 

i Italien. Stockholm: SNS Förlag. 

32

Putnam, Robert D. 2000. Bowling Alone: The Collapse and Revival of American 

Community. New York: Simon & Schuster. 

Putnam, Robert D., ed. 2001. Dynamics of Social Capital. Oxford: Oxford University 

Press. 

Rothstein, Bo. 2000a. Det sociala kapitalet i den socialdemokratiska staten. Den 

svenska modellen och det civilia samhället. Arkiv för studier i arbetarrörelsens 

historia (79):1-55. 

Rothstein, Bo. 2000b. Social Capital and Institutional Legitimacy. Washington 

D.C.: Annual Meeting of the American Political Science Association. 

Rothstein, Bo. 2000c. Trust, Social Dilemmas and Collective Memories. Journal 

of Theoretical Politics 12 (4):477-503. 

Rothstein, Bo. 2001a. Social Capital in the Social Democratic State. The Swedish 

Model and Civil Society. Politics and Society 29. 

Rothstein, Bo. 2001b. Sweden: Social Capital in the Social Democratic State. In 

The Dynamics of Social Capital, edited by R. D. Putnam. Oxford: Oxford University 

Press. 

Stolle, Dietlind. 1998. Bowling Together, Bowling Alone: The Development of 

Generalized Trust in Voluntary Associatons. Political Psychology 19 (3):497-526. 

Stolle, Dietlind. 1999. Communities, Citizens and Local Government. Atlanta: 

Annual Meeting of the American Political Science Association. 

Uslaner, Eric M. 2000 (forthcoming). The Moral Foundation of Trust. 

Whiteley, Paul F. 1999. The Origines of Social Capital. In Social Capital and European 

Democracy, edited by J. W. van Deth, M. Maraffi, K. Newton and P. F. 

Whiteley. London: Routledge. 

33

Välfärdsstaten utmaningar 

och demokratins villkor 

Tommy Möller 

Adress: Statsvetenskapliga institutionen 

Stockholms universitet 


E-post: tommy.moller@statsvet.su.se 

35

36 

Välfärdsstatens utmaningar 

och demokratins villkor 

Tommy Möller 

För att demokratins villkor skall vara goda brukar man säga att det 

krävs väl fungerande institutioner: medborgerliga fri- och rättigheter, 

valsystem, partiväsende, fria medier etc. Det handlar här om 

institutioner som ligger den politiska processen i snäv mening 

nära. På senare år brukar andra förutsättningar framhållas för att 

demokratin skall fungera väl. Det handlar om mer bakomliggande 

förutsättningar som påverkar demokratins vitalitet. Mest känd 

är diskussionen om socialt kapital och vad som ger upphov till ett 

sådant. Inom forskningen har man också pekat på partiväsendets 

omvandling och på det som kan kallas förtroendeproblemet – det 

ökade avståndet mellan medborgarna och de politiska beslutsfattarna. 

Jag tänkte här koncentrera mig på frågan om välfärdsstaten 

och dess utmaningar. 

Inte minst i svensk politik brukar just välfärdsstaten nämnas i 

anslutning till att demokratins villkor diskuteras. Det har att göra 

med att välfärdsstaten anses ha haft en avgörande inverkan på 

medborgarnas frihet; att den genom att tillhandahålla resurser ökat 

individernas handlingsutrymme. Den har också bidragit till en 

höjd levnadsstandard och bättre utbildning, ett relativt jämlikt 

samhälle och har således haft en viktig roll i den långsiktigt avläsbara 

förändring av medborgarnas värderingar och beteenden. 

Men samtidigt står välfärdsstaten inför svåra utmaningar. Man kan 

med stor säkerhet anta att välfärdsstaten om tio år kommer att se 

ganska annorlunda ut jämfört med idag. Den fråga jag skall rikta 

uppmärksamheten mot är vilka dessa utmaningar är och vad denna 

förväntade transformation av välfärdsstaten kan betyda för demokratins 

villkor.

Svårt att förändra välfärdsinstitutioner? 

Först finns anledning att slå fast att välfärdspolitiska institutioner 

är svåra att förändra med hjälp av politiska reformer. Det gäller i 

Sverige likväl som i andra länder, oavsett vilken typ av välfärdsmodell 

som finns. Trots att såväl neddragningar som en del organisatoriska 

förändringar ägt rum under 90-talet, och att en växande 

politisk samsyn tycks finnas om behovet av förnyelse, har hittills 

ändå väldigt lite inträffat. I dess grundstruktur är välfärdsstaten 

tämligen intakt. 

Inom forskningen har det framhållits att det är svårt att förändra 

stora sociala system som berör huvuddelen av befolkningen: institutionella 

systemskiften är i regel förknippade med politiska och 

ekonomiska kostnader. Därför tenderar välfärdspolitiska politikområden 

att förändras ytterst marginellt och i stort sett bara när det 

är ofrånkomligt, och då detta sker följer förändringarna utvecklingsbanor 

som är lätt förutsedda; de existerande institutionella 

förutsättningarna bildar i praktiken en referensram som blir starkt 

styrande för reformarbetet. Det talas i det sammanhanget om 

”spårberoende”. 

En anledning till att det politiskt är svårt att genomföra förändringar 

inom välfärdsområdet är det starka stöd som de välfärdspolitiska 

institutionerna har i opinionen. Medborgarna – även de som är 

förhållandevis välbeställda – har blivit beroende av den välfärd 

som tillhandahålls via offentliga system och motsätter sig därför 

förändringar. En etablerad hypotes inom välfärdsforskningen är 

därför att välfärdsstaten är irreversibel: förväntningarna på vård, 

service och social trygghet är så höga att det i praktiken finns små 

förutsättningar att reformera eller avveckla de institutioner som 

sammantaget kan sägas konstituera den moderna välfärdsstaten. 

I litteraturen om välfärdspolitik har det talats om en ”smygande 

universalism”. Begreppet syftar på att välfärdsstaten har en inneboende 

expansionistisk logik: från att ursprungligen, med riktade 

socialpolitiska insatser, varit avsedd att hjälpa de svagaste i samhället, 

har programmen byggts ut så att allt större delar av befolk- 

37

ningen kommit att omfattas av dem. När medelklassen så småningom 

inte bara genom sina skatter kommit att ta ett tungt ansvar när 

det gäller att finansiera socialpolitiken, utan även i stigande grad 

kommer i åtnjutande av den, ökar således välfärdspolitikens legitimitet. 

Det är här som draget av irreversibilitet kommer in. Att 

avveckla uppskattade välfärdsprogram låter sig inte göras i en 

handvändning. Medborgarnas egenintressen borgar nämligen för 

välfärdsstatens fortbestånd. 

Men stämmer verkligen detta? Allt fler bedömare har hävdat att 

de europeiska välfärdsstaterna står inför en oundviklig förändring. 

En fortsatt expansion av framstår av finansiella skäl som orealistisk, 

har det hävdats, även i länder där den är av väsentligt mindre 

omfattning än i de skandinaviska länderna. De statsfinansiella 

problemen under 90-talet resulterade i en samsyn om behovet av 

att genomföra sociala neddragningar och förändra de institutionella 

förutsättningarna så att deras långsiktiga stabilitet kan garanteras. 

Sådana neddragningar och institutionella reformer har också 

skett. Det senaste decenniets erfarenheter från olika länder visar 

att antagandet om välfärdsstatens irreversibilitet åtminstone delvis 

är felaktigt. Det dominerande mönstret över europeisk socialpolitik 

är välfärdsstatens reträtt. Det har varit möjligt att minska 

de offentliga åtagandena och reformera välfärdsstatens institutioner 

och program. En privatisering har ägt rum, om man med privatisering 

menar beslut som politiskt valda organ fattar, vars innebörd 

det är att ansvaret för något som tidigare varit under offentligt 

ansvar, överförs till olika typer av icke-offentliga aktörer. 

Genomgående är det ekonomiska besparingsmotiv som ligger 

bakom. I regel har det krävts extraordinära politiska strategier för 

att genomföra sådana besparingar. Ur demokratisk synvinkel är 

dessa exempel inte alldeles uppbyggliga. 

Vårt eget land kan anföras som ett exempel på en sådan utveckling. 

Under en socialdemokratisk regering har, på några få år i 

slutet av 90-talet, de offentliga utgifternas andel av BNP minskat 

från 70 till 55 procent av BNP. Enligt den ovanstående definitionen 

genomfördes således en privatisering. Den förda politiken har 

dock i allt väsentligt varit reaktiv till sin karaktär. Vid i stort sett 

38

varje givet beslutstillfälle har ambitionen varit att temporärt, i 

avvaktan på gynnsammare ekonomiska förutsättningar, minska de 

offentliga åtagandena. Reformernas syfte har varit att bevara det 

existerande systemet, inte att i grunden förändra det. 

Hotas solidariteten? 

Men eftersom det handlar om beslut som sammantaget kommit att 

minska statens och kommunernas åtaganden gentemot medborgarna 

har förutsättningarna för medborgarskapet förändrats, och därmed 

även för demokratins villkor. Genom att ”rulla tillbaka staten” 

lämnar man – enligt det normativa argumentet om välfärdsstatens 

roll i förverkligandet av ett demokratiskt medborgarskap 

– de svaga i sticket; ambitionen att vidmakthålla ett solidariskt 

samhälle tonas ned. En nära till hands liggande tolkning är således 

att dessa mål behöver omformuleras. Minskade offentliga åtaganden 

innebär i stället utökad frihet för de enskilda individerna. 

Välfärdsstatens fokus är i det perspektivet inte i första hand riktat 

mot de sämst ställdas behov utan mot medelklassens. En annan 

tolkning är dock att dessa mål står fast men kan och kanske måste 

uppnås på andra sätt än genom en statlig hegemoni inom välfärdsområdet. 

Välfärdsstaten kan i allmänna termer beskrivas som ett omfördelnings- 

och riskreduceringssystem. Den omfördelar mellan grupper 

och mellan livscykler; normativa begrepp som jämlikhet, fördelning 

och rättvisa intar därför en central roll i diskussionen om 

välfärdsstaten. Tanken är att staten, med hjälp av olika trygghetssystem, 

kompenserar för olika former av risker och utsatthet som 

inte marknaden eller det civila samhällets institutioner med självklarhet 

kan förväntas ta ansvar för. 

Bismarcks sociallagstifting på 1880-talet brukar betraktas som 

starten för välfärdsstaten. Decennierna därefter infördes i flera 

europeiska länder arbetsskadeförsäkringar och pensionssystem 

och sjukförsäkringar. Under mellankrigstiden utökades de offentliga 

åtagandena ytterligare gentemot medborgarna. Expansionen 

hängde samman med att nya risker – framförallt en omfattande 

39

arbetslöshet – identifierades. Den verkligt stora expansionen ägde 

rum efter andra världskriget. På kort tid byggde i stort sett samtliga 

europeiska länder upp omfattande socialförsäkringssystem. 

Redan 1950 fanns system med offentliga pensioner, arbetsskadeoch 

sjukförsäkringar i nästan hela Europa. Mellan 1950 och 1980 

skedde en omfattande expansion av dessa system; det var under 

denna period som välfärdsstaten på allvar etablerades i Europa. 

Utvecklingen därefter har kännetecknats av fortsatt expansion, 

men i flera länder har det varit fråga om en dämpad ökningstakt i 

förhållande till decennierna efter andra världskriget. 

40 

Typer av välfärdsstater 

Men även om de offentliga åtagandena gentemot medborgarna, 

sett i ett historiskt sammanhang, utökats i samtliga länder kan man 

inte tala om en gemensam europeisk välfärdsstat. Variationerna 

mellan länderna är betydande. I litteraturen skiljer man mellan fyra 

typer av europeiska välfärdssystem: 

· Den anglo-saxiska modellen med en tillbakadragen roll för 

staten och en stor roll för familjen och inte minst marknaden, som 

dels genom att företagen fullgör vissa sociala åtaganden mot sina 

anställda, dels genom att privata företag tillåts spela en framträdande 

roll när det gäller produktionen av olika typer av välfärdstjänster, 

bidrar till medborgarnas sociala trygghet. 

· Den kontinentala modellen där marknaden spelar en mindre 

framträdande roll, men där såväl staten som familjen och det 

civila samhället bidrar till den sociala tryggheten. 

· Den skandinaviska modellen där det till övervägande del är 

staten (den offentliga sektorn) som svarar för den sociala tryggheten. 

Marknaden, familjen och det civila samhället spelar däremot 

en begränsad roll. 

· Den sydeuropeiska modellen där familjen och civilsamhället, 

inte minst genom den katolska kyrkans insatser, spelar huvudrollen 

när det gäller att tillförsäkra medborgarna social trygghet.

Staten och marknaden intar i denna modell en något mindre central 

roll. 

Variationerna i den ”välfärdsmix” som tillhandahålls medborgarna 

är fortfarande stora mellan olika länder, men såväl de totala 

välfärdsutgifterna som den offentliga andelen av dessa utgifter har 

ökat i de flesta länder. Framförallt i Sydeuropa har det ägt rum 

ökade (offentliga) välfärdssatsningar under de senaste två decennierna. 

Alltjämt är det de kontinentala och skandinaviska välfärdsstaterna 

som det relativt sett satsas mest offentliga resurser på 

välfärd. 

Åtskillig forskning har ägnats åt att söka förklara skillnaderna i de 

olika modellernas ”välfärdsmix”. Man har uppmärksammat sociala 

strukturer i det förindustriella samhället, hur de politiska institutionerna 

utformats, graden av homogenitet bland befolkningen, 

men även kulturen i stort och värderingsförändringars inverkan – 

hur aktörer i olika system vid vissa tidpunkter tycks vara mer benägna 

att ta till sig nya idéer än andra – har varit föremål för forskarnas 

intresse. Noterbart är att vissa centrala välfärdspolitiska 

institutioner – exempelvis socialförsäkringssystem – har introducerats 

i samtliga modeller, vid delvis olika tidpunkter. Skillnaderna 

sammanhänger med att det, redan innan sådana offentliga system 

infördes, fanns betydande sociala skyddsnät i flertalet länder. 

Kyrkan i de katolska länderna tog sålunda tidigt ett stort ansvar för 

medborgarnas välfärd och i de skandinaviska länderna tog kommunerna 

ett motsvarande ansvar. 

I sammanhanget finns även anledning att anknyta till den statsteoretiska 

diskussion som förs inom den moderna välfärdsstatsforskningen. 

I denna har bland annat den amerikanska historikern Theda 

Skocpol framlagt tesen att ett av skälen till att vissa västländer 

expanderat den offentliga sektorn mer än andra förklaras av den 

historiskt ärvda karaktären på de olika staterna. I de länder där 

staten vid 1900-talets början allmänt var korrumperad (till exempel 

USA) eller administrativt svag (Storbritannien) eller auktoritär 

(som i Sydeuropa), såg även radikala vänsterpolitiker med stor 

misstänksamhet på möjligheten att använda staten som ett instru- 

41

ment för välfärdspolitiken. I andra länder, framförallt de skandinaviska, 

var staten av en annan karaktär – mindre auktoritär och 

relativt befriad från korruption – vilket gjorde att de radikala politiska 

grupperingarna kom att se mera positivt på staten. 

Stein Kuhnle och Matti Alestalo menar att man bör tala om ”typer 

av välfärdsstater” snarare än ”välfärdssystem” eller ”välfärdsmodeller”. 

De vill härigenom understryka den tentativa karaktären 

på denna typ av klassifikationer och framhåller samtidigt att 

det genomgående är fråga om en gradvis och pragmatiskt betingad 

framväxt av de europeiska välfärdsstaterna snarare än att man 

vid ett givet tillfälle infört en viss ”modell”. Denna stegvisa process 

har dock hela tiden beledsagats av en ganska ambitiös filosofisk 

överbyggnad: intentionen är att göra medborgarna autonoma 

genom att tillhandahålla resurser av olika slag. Inom den normativa 

välfärdsforskningen intar livschansbegreppet en central 

plats: statens roll är förutom att kompensera individerna för olika 

slag av orättvisor som de drabbas av också att skydda dem från 

situationer som de kan inskränka på deras långsiktiga frihet. Härigenom 

blir det möjligt för alla att förverkliga sina livsprojekt. 

Välfärdsstaten kan i så måtto beskrivas som ett gigantiskt frihetsprojekt. 

Ambitionen är att befria medborgarna från de bojor i form 

av sjukdom, fattigdom och okunskap som fanns i det gamla samhället. 

42 

Utmaningar 

Dagens Europeiska välfärdsstater befinner sig alltså under press 

när det gäller att anpassa sina institutionella arrangemang. De 

förhållanden som existerade när dessa system utformades under 

den närmaste efterkrigstiden föreligger inte längre. Åtminstone 

fyra strukturella förutsättningar påverkar välfärdstatens möjligheter 

att fullgöra sina åtaganden: 

· Den demografiska utvecklingen. Den tidigare relativt stabila 

balansen mellan olika generationer har försvunnit. Befolkningen 

i Europa åldras snabbt till följd av minskande fertilitetstal och 

ökad medellivslängd. En åldrande befolkning kräver mer resurser

inom sjuk- och hälsovård, äldreomsorg och pensioner. Redan i dag 

tunga utgiftsområden blir alltså än tyngre. Alltfler utanför arbetsmarknaden 

skall försörjas av allt färre som arbetar. 

· Utvecklingen på arbetsmarknaden. Avindustrialiseringen 

och den nya ekonomins snabba genombrott har gjort att delar av 

lagstiftningen om anställningsskydd, som beslutades under den tid 

då industrisamhället nådde sin kulm, kommit att uppfattas som 

omodern. Trenden går mot flexibilitet och mobilitet och därmed 

– generellt sett – minskad tryggheten på arbetsmarknaden. Irreguljära 

och atypiska anställningsförhållanden blir vanligare. 

· Värderingsförändringar. Lorens Lyttkens har diskuterat de 

kulturella implikationerna av den postindustriella välfärdstaten 

och menar att den framväxande ”kompetensekonomin” saknar den 

livsstilskonvergens som var kännetecknande för det industriella 

samhället. Överhuvudtaget sker en individualisering i de etablerade 

västdemokratierna. Autonomi och personligt självförverkligande 

utgör i stigande grad en central målsättning för allt fler. 

Medborgarna tenderar i allt högre grad att vända auktoriteter ryggen; 

de ställer inte bara krav på större delaktighet och personlig 

kontroll än tidigare, de efterfrågar också mer individuellt anpassade 

lösningar inom välfärdsområdet. Samtidigt har den traditionella 

familjen har utmanats av dels dubbelarbetande föräldrar 

(som kräver barnomsorg) och dels att antalet ensamstående föräldrar 

ökar vilket kräver resurser. Relationerna mellan kvinnor och 

män är också annorlunda, vilket har utmanat den könsmässiga 

ordningen i många välfärdsstatsarrangemang. 

· Den europeiska integrationsprocessen. I takt med att samarbetet 

kommit att omfatta fler områden har en debatt om en successiv 

framtida omstrukturering av välfärdssystemen uppstått. 

Särskilt den monetära unionen antas bidra till att medlemsländernas 

autonomi inskränks när det gäller att själva besluta över de 

egna systemen. I stigande grad blir socialpolitiken föremål för en 

europeisering. Effekterna av ett gradvis politiskt och ekonomiskt 

mer integrerat Europa innebär vidare att den hittillsvarande monopolställningen 

som nationalstaterna har när det gäller att tillhan- 

43

dahålla olika välfärdspolitiska lösningar undergrävs. Privatproducerade 

välfärdslösningar organiserade av transnationella företag 

kommer i stigande grad att förändra förutsättningarna, antas det. 

I den svenska debatten har det varit ett framträdande argument 

bland EU-motståndarna att Sverige, vid ett inträde i unionen, skulle 

riskera att behöva ge upp den svenska välfärdsmodellen. I den 

danska folkomröstningen om EMU-medlemskap återkom samma 

argument bland de danska EMU-skeptikerna. Inte minst sätter 

slutligen också den europeiska integrationen och ekonomins 

globalisering en gräns för skatteuttaget. 

Således: vi kan med stor säkerhet säga (a) att vi förmodligen inte 

kan höja skatteuttaget särskilt mycket mer, trots att (b) medborgarnas 

förväntningar på välfärd – och inte minst att själv kunna påverka 

den egna situationen – kommer att öka. Lägger man därtill 

(c) den demografiska utvecklingen hamnar vi i slutsatsen att välfärdsstaten 

om bara tio år kommer att se väsentligt annorlunda ut 

jämfört med i dag. 

Välfärdsmixen kommer med andra ord snart att se annorlunda ut. 

I vissa avseenden kommer civilsamhället att öka sina åtaganden: 

kyrkan och frivilligorganisationerna tar ett större ansvar för de 

mest utsatta (t.ex. hemlösa), i andra kommer familjens insatser att 

sannolikt öka (t.ex. anhöriginsatser inom äldrevården). Den svenska 

modellen kommer i dessa avseenden att närma sig den kontinentala 

modellen. Men även den anglo-saxiska marknadsmodellens 

marknadslösningar kommer sannolikt att spela en allt större 

roll. Vi kommer att se det inom socialförsäkringsområdet; exempelvis 

vittnar diskussionen om äldrevårdsförsäkring, samt om 

möjligheterna att bygga på de allmänna försäkringarna – sjukvårds- 

och arbetslöshetsförsäkring om detta, men även det växande 

pensionssparandet utgör en fingervisning. Troligen kommer 

också företagen att ta ett större socialt ansvar för sina anställda. 

Trots utmaningarna har som sagt de europeiska välfärdsstaterna 

varit motståndskraftiga mot systemförändringar. Två olika bedömningar 

kan göras i detta sammanhang. Enligt den ena är välfärdsstaten 

långt ifrån hotad. Den har visserligen varit föremål för jus- 

44

teringar och partiella rekonstruktioner, men det handlar om att 

anpassa de rådande systemen till förändrade ekonomiska förutsättningar. 

Nedskärningarna har följaktligen ägt rum i ett systembevarande 

syfte; det har handlat om att rätta munnen efter matsäcken. 

En annan tolkning är att dessa justeringar snarare är ett uttryck 

för en medveten och successiv nedmontering av välfärdsstaten. 

Utan att det sägs rent ut handlar det om att steg för steg dra tillbaka 

vissa av de åtaganden som funnits. De nedskärningar som var för 

sig kan betraktas som marginella är således, om de ses sammantagna, 

ett uttryck för de små stegens systemskifte. Endast så kan 

man reformera ett system som åtnjuter ett starkt folkligt stöd. 

Sociologen Stefan Svallfors har argumenterat för den senare tolkningen. 

Vad vi i svensk politik sett prov på under 90-talet är enligt 

Svallfors motsatsen till en smygande universalism – nämligen 

en smygande selektivisering. Genom de gradvisa nedskärningarna 

av de generella välfärdsprogrammen sker en successiv kvalitetsförsämring 

av den generella välfärden, menar han. Såväl de offentliga 

tjänsterna som socialförsäkringarna försämras alltså, vilket 

gör dem allt mindre intressanta för de mer etablerade delarna av 

befolkningen. Avtalsförsäkringar och privata försäkringar blir 

nödvändiga komplement för denna kategori, annars kan inte principen 

om levnadsstandardsskyddet upprätthållas på ett tillfredsställande 

sätt vid sjukdom, åldrande och arbetslöshet. Privata skolor 

framstår på motsvarande sätt som ett alltmer lockande alternativ 

när det offentliga skolsystemets kvalitet försämras. Mönstret 

kan bli det samma inom vård- och service. 

Den fråga som ligger i förlängningen i ett sådant scenario är hur 

länge dessa ”mer etablerade” personer är beredda att betala dubbelt 

– dels för en offentlig verksamhet som de inte vill eller behöver 

utnyttja, dels för de privata alternativ som de i stället använder 

sig av. Resonemanget är akut när det gäller socialförsäkringarna 

när man frångår inkomstbortfallsprincipen, mindre akut när 

det gäller skola, vård och omsorg där man med särskilda checklösningar 

ger alla samma möjlighet att välja mellan privata och offentliga 

alternativ. 

45

Också den danske sociologen Gösta Esping-Andersen tar fasta på 

detta senare perspektivet – det ”små stegens systemskifte” – när 

han i ett av sina senare arbeten reflekterar om välfärdsstatens 

framtid. Utgångspunkten hos Esping-Andersen är hur de värden 

som välfärdsstaten baseras på skall kunna upprätthållas när välfärdsstatens 

traditionella institutionella förutsättningar hotas. 

Välfärdsstaten måste genomgå en omfattande förändring, menar 

han, och tar fasta på vad som är välfärdsstatens kärna: jämlikhet 

och riskreducering. Ojämlikhet är i praktiken omöjlig att undvika, 

konstaterar han. Vad som krävs är ett omtänkande när det gäller 

fördelning och rättigheter. Man kan acceptera skillnader under 

vissa omständigheter om målsättningen är att undvika ojämlikhetens 

kumulativa effekter. Ty det är när ojämlikheter läggs till varandra 

som de förstärker varandra och leder till utslagning och 

social marginalisering. Det är detta, menar han, som till varje pris 

måste undvikas. Och för att detta skall ske krävs att man optimerar 

möjligheterna för de utsatta individerna att själva ta ansvar för 

sina liv – vilket i sin tur förutsätter ett omtänkande i synen på vad 

välfärdsstaten är. Politiska och institutionella mekanismer som 

försvårar ett sådant omtänkande måste brytas ned. Av legitimitetsskäl 

kräver detta helt nya politiska koalitioner, annars kommer inte 

en ny ordning att kunna etableras. 

46 

Framtiden 

Det är ett känt faktum att medborgarna uppskattar de välfärdspolitiska 

programmen. Undersökning efter undersökning har kunnat 

belägga detta förhållande. I Sverige tycks stödet för välfärdsstaten 

vara särskilt stort. Enligt hypotesen om den smygande universalismen 

är stödet alltså av närmast oåterkallelig natur. Genom att 

dra in medelklassen i de olika förmånssystemen gör man välfärdsstaten 

oangripbar. För den stora majoriteten uppstår ett starkt behov 

av de tjänster och trygghetssystem som tillhandahålls. Välfärdsstaten 

blir enligt detta resonemang som en sorts narkotika: ju 

mer man använder sig av den, desto större behov får man av den. 

Enligt en helt annan teori bär dock välfärdsstaten på fröet till sin 

egen undergång. Ju mer framgångsrik den är ur verkningssynpunkt

desto svårare får den att överleva. Med högre utbildningsnivå och 

förbättrad levnadsstandard förändras nämligen medborgarnas värderingar 

och levnadssätt. De blir alltmer individualistiska, ställer 

krav på delaktighet och inflytande och de efterfrågar välfärdslösningar 

av mer varierande slag än hittills, vilket den kollektivistiska 

samhällsmodell som välfärdsstaten bygger på inte förmodas 

vara i stånd att svar upp mot. Det krävs helt enkelt en större flexibilitet 

och mer av pragmatiska lösningar i framtidens välfärdspolitik, 

hävdas det. 

Den traditionella modellen bygger på kollektiva, standardiserade 

enhetslösningar. Med ökade inslag av individualistiska värderingar 

raseras fundamentet för den traditionella välfärdsmodellen som 

bygger på universalism och integration. Behov och önskemål 

kommer att se mer olika ut. Fler privata alternativ kommer att efterfrågas. 

När dessa kommer till stånd utmanas den traditionella 

välfärdsmodellen på två sätt. För det första blir det svårt att upprätthålla 

principen om universalism och jämlikhet. När man frångår 

enhetslösningarna betyder det att man accepterar ökade skillnader. 

För det andra kan en sådan utveckling leda till en kvalitetsförsämring 

inom den offentliga verksamheten, vilket i sin tur förväntas 

leda till att den medelklassens vilja att ”betala dubbelt” för 

sin välfärd – dels först en gång via skatten och därefter en gång till 

för de privata alternativ som de själva utnyttjar – minskar. En 

välfärdsstat med universalistiska ambitioner är helt enkelt inte 

möjlig utan medelklassens stöd, varken finansiellt eller politiskt. 

Välfärdsstaten är enligt detta betraktelsesätt ett instabilt system. 

Slutsatsen enligt detta scenario är således att välfärdsstaten står 

inför en mer eller mindre omfattande förändring. Vad innebär det 

för demokratins villkor? För det första uppkommer större skillnader. 

I värsta fall även drabbas fler grupper av ett utanförskap, vilket 

eroderar grunden för den demokratimodell som varit förhärskande 

i svensk politik. Att välfärdspolitiken har en avgörande inverkan 

på demokratins funktionssätt är odisputabelt. Om politiken 

kommer att handla om att parera och motverka den ojämlikhet 

som hotar kan under gynnsamma omständigheter det omtalade 

två-tredjedelssamhället undvikas. Om den i stället handlar om att 

47

undvika ett eliternas uppror, och siktar mot den stora medelklassens 

behov snarare än att motverka social marginalisering, blir 

situationen en annan. 

Att vi kan förvänta oss en ökad roll för civilsamhället tycks oomstridigt. 

Vad denna utveckling kan innebära i termer av riskreducering 

och fördelning är naturligtvis svårt att bedöma. Frivilligorganisationernas 

insatser syftar emellertid till att med riktade – och 

inte sällan utomordentligt effektiva – insatser nå just de kategorier 

som befinner sig i gränslandet till ett utanförskap. En ökad roll för 

civilsamhällets institutioner kan också stärka det sociala kapitalet, 

vilket sedan några år tillbaka brukar framhållas som en av de viktigaste 

förutsättningarna för en fungerande demokrati.. 

Litteratur 

Briggs, A. (1965), ” The Welfare State in Historical Perspective” , i Zald, M. (ed.), 

Social Welfare Institutions. New York: John Wiley & Sons. 

Bonoli, G., George, V. & Taylor-Gooby, P. (2000), European Welfare Futures. 

Towards a Theory of Retrenchment. Oxford: Polity Press. 

Castles, F. (1985), The Working Class and Welfare. Wellington: Allen & Unwin. 

Erskine, A. (1997), “ The Withering of Social Insurance in Britain” , I Clasen, J. (ed.), 

Social Insurance in Europe. Bristol: Policy Press. 

Esping-Andersen, G. (1990), The Three Worlds of Welfare Capitalism. Cambridge: 

Polity Press. 

(1996), ” After the Golden Age? Welfare State Dilemmas in a Global Economy” , i 

Esping-Andersen, G. (ed.), Welfare States in Transition. National Adaptions in 

Global Economies. London: Sage. 

Ferrera, M. (2000), ” Reconstructing the welfare state in Southern Europe” , i Kuhnle, 

S. (ed.), Survival of the European Welfare State. London: Routledge. 

Goodin, R. & LeGrand, J. (1987), ” Creeping Universalism in the Australian Welfare 

State” , i Goodin, R. & LeGrand, J. (eds.), Not Only the Poor. The Middle Classes 

and the Welfare State. London: Allen & Unwin. 

Kelsey, J. (1993), Rolling Back the State. Wellington: Bridget Williams Books. 

van Kerbergen, K. ” The declining resistance of welfare states to change?” , i Kuhnle, 

S. (ed.), Survival of the European Welfare State. London: Routledge. 

Kuhnle, S. & Alestalo, M. (2000), ” Growth, adjustment and survival of European 

welfare states” , i Kuhnle, S. (ed.), Survival of the European Welfare State. London: 

Routledge. 

Liebfried, S. (1993), ” Towards a European Welfare State? On Integration Poverty 

Regimes in the European Community” , i Jones, C. (ed.), New Perspectives on 

the Welfare State in Europe. London: Routledge. 

48

Liebfried, S. & Pierson, P. (1995), ” Semisovereign Welfare States: Social Policy 

in a Multitiered Europe” , i Liebfried, S. & Pierson, P. (eds.), European Social Policy: 

Between Fragmentation and Integration. Washington DC: Brookings Institutions. 

Lundqvist, L.J. (1997), “ Privatisering – varför och varför inte?” , i Rothstein, B. 

(red.), Politik som organisation. Förvaltningspolitikens grundproblem. Stockholm: 

SNS. 

Lyttkens, L. (1996), Alltmera huvud, allt mindre händer. Om kompetensekonomi 

och samhällsomvandling. Stockholm: Akademeja. 

Merrien, F.X. & Bonoli, G. (2000), ” Implementing major welfare reform. A comparison 

of France and Switzerland – a new institutional approach” , i Kuhnle, S. (ed.), 

Survival of the European Welfare State. London: Routledge. 

Möller, T. (2001), Att lyckas med reformer.Erfarenheter, strategier och förutsättningar. 

Stockholm: Reforminstituitet. 

Offe, C. (1986), Disorganized Capitalism. Contemporary Transformations of Work 

and Politics. Cambridge: Polity Press. 

Olsson, S.E. (1990), Social Policy and Welfare State in Sweden. Lund: Arkiv. 

Palme, J. & Wennemo, I. (1997), ” Swedish Social Security in the 1990s: Reform 

and Retrenchment” . Stockholm: Socialdepartementet. 

Parry, R. (2000), ” Public Expenditure in British Welfare State” , i Kuhnle, S. (ed.), 

Survival of the European Welfare State. London: Routledge. 

Pierson, P. (1994), Dismantling the Welfare State? Reagan, Thatcher and the 

Politics of Retrenchment. Cambridge: Cambridge University Press. 

Powell, M. (1998), ” Great Expectations? New Labour and the ´New´ UK National 

Health Service” . Critical Public Health, nr. 8. 

Rothstein, B. (1994), Vad bör staten göra? Om välfärdsstatens moraliska och 

politiska logik. Stockholm: SNS. 

Skocpol, T. (1985), ” Bringing the State Back in” , i Evans, P., Rueschemeyer, D. 

& Skocpol, T. (ed.), Bringing the State Back in. Cambridge: Cambridge University 

Press. 

Svallfors, S. 1996), Välfärdsstatens moraliska ekonomi. Välfärdsopinionen i 90talets 

Sverige. Umeå: Borea. 

Wilensky, H. (1975), The Welfare State and Equality. Berkeley: University of 

California. 

49

Den nya ekonomin 

Urban Herlitz 

Adress: Institutionen för socialt arbete 


Box 720 

SE 405 30 Göteborg 

E-post: urban.herlitz@socwork.gu.se 

51

52 

Den nya ekonomin 

Urban Herlitz 

Nyheter är ju numera inget särskilt nytt och att vi under senare år har 

fått en diskussion om att vi också fått en ”ny ekonomi” är kanske 

heller inte särskilt förvånande. Under senare år kan man väl säga att 

”den nya ekonomin” nästan blivit ett begrepp om än innebörden av 

detta har sett något olika ut. 

Några såg en ny svärm av produktinnovationer svepa fram över den 

allt mer sammanflätade världsekonomin under 1990-talet. Det handlade 

om att de nya varorna baserades på nya teknologier jämfört med 

vad som tidigare hade varit dominerande: mikroelektroniken firade 

stora triumfer och gav upphov till en uppsjö nya nödvändigheter. 

Andra såg utvecklingen under framför allt 90-talets andra hälft som 

en svårförklarligt lång högkonjunktur i främst den amerikanska ekonomin. 

Det hade varit en vanlig föreställning bland iakttagarna av 

långsiktig ekonomisk utveckling att den amerikanska ekonomin hade 

drabbats av en varaktig nedgång i produktivitetstillväxten. I slutet av 

80-talet hade det rentav framställts som en paradox att trots den kraftiga 

expansionen av mikroelektronisk teknik hade det inte avsatt några 

spår i produktivitetsstatistiken. Men nu började man skönja produktivitetsuppgång 

som tedde sig varaktig. Man sökte orsakerna i nya 

ekonomiska mekanismer som hängde ihop med skalfördelar i nätverksekonomier. 

Enligt en föreställning som blev populär ansågs 

nätverks nytta öka med kvadraten av antal deltagare. Nya tekniker 

anses också gynna förändrade organisationsformer som reducerar 

transaktionskostnaderna 1 

Det fanns också de som under längre tid har pratat om att de nya teknikerna 

kommer att driva fram andra mönster för produktions- och 

konsumtionssystem. 2 

1 The new economy dröm eller virkelighet? Red L.B Methlie, Bergen 2000. Methlie talar om det 

som Metcalfes lag om nätverksvärden. Såvitt jag förstår låter den sig väl förstås i samma 

termer som analytiker av den industriella ekonomins dhynamiska egenskaper talade om redan 

under mellankrigstiden. Se T ex A Young, Increasing returns and economic progress, 

Economic Journal 1928 eller N Kaldor The irrelevance of Equilibrium theory, Economic Journal 

1972. 

2 Två olika exempel kan utgöras av M Castells , Nätverkssamhället respektive R B Reich, 

Arbetets marknad inför 2000-talet.

Föreställningar om att ekonomin nu är ny fungerar på ett annorlunda 

sätt och kräver helt nya organisationsformer kräver en viss eftertanke. 

Vad är det som är nytt? Är det ett nytt ekonomiskt system? Hur 

fungerade det gamla som nu uppenbarligen är omodernt? 

Ideer om att ekonomin går in i ett nytt skede dyker upp av och till i 

historien. I vissa perioder finns det intresse av att dra upp demarkationslinjer 

mellan det nya och det gamla. I Sverige minns kanske 

några termen ”den nya ekonomin” som beteckning på Wigforss finanspolitik 

i början av 30-talet. Också då var uttrycket förknippat 

med föreställningar och förhoppningar om en ny inriktning på den 

socio-ekonomiska utvecklingen. 

Här finns alltså två uppsättningar frågor. Den ena gäller långsiktig 

ekonomisk tillväxt, den andra utformningen av strukturomvandlingen. 

För historiker har alltid periodiseringsfrågor varit ett lika känsligt som 

ofrånkomligt kapitel. Det går inte att komma ifrån att sammanhang 

måste konstitueras och gränsdragningar måste göras. Perioder blir 

ofrånkomliga om samhällets utveckling ska göras begriplig eller ens 

hanterbar. 

Diskussioner om cykler eller faser har varit ett ständigt återkommande 

tema i den ekonomisk-historiska debatten. När det förindustriella 

Europa diskuterades har frågan om sk sekulära faser varit en intensiv 

och omfattande diskussion under åtminstone tre decennier. I diskussionen 

om industrisamhällets utveckling är det föreställningen om 

den industriella revolutionen och debatten om de s k långa vågorna 

som stått i centrum 

Själva de mått och redskap med vilken den ekonomiska utvecklingen 

bedöms är heller inte särskilt gamla. Föreställningen om ekonomisk 

tillväxt såsom vi nu brukar förstå är vare sig särskild gammal 

eller särskild entydig. Den hör i det väsentliga hemma i perioden efter 

det andra världskriget och den har bland sina förutsättningar också 

de politiska motsättningar som präglade den tiden. Det berövar inte 

begreppen dess relevans men det finns en politisk tidsbudenhet i tillväxtdiskussionen 

som det finns skäl att hålla i minnet. Den har å ena 

sidan kopplingar till den s k kapplöpningen mellan socialistisk planekonomi 

och den västkapitalistiska marknadsekonomin. Den spelade 

å andra sidan en betydande roll för de gamla koloniernas utvecklingsstrategier. 

53

Den industriella revolutionen och tillväxten 

När moderna tillväxtanalyser tillämpas på 1700-och 1800-talens 

industriella revolution är det numera en iakttagelse som träder i 

förgrunden. Det är hur långsam tillväxten är under det industriella 

genombrottet och vilken tidseftersläpning som tycks finnas. I 

moderna ekonomisk-historiska läroböcker framställs den industriella 

revolutionen som en rörelse i två faser. En första fas som 

sträcker sig mellan 1770 och 1830 och en andra fas 1830-1900. 3 

Om man däremot granskar tillväxten i brittisk ekonomi så accelererar 

tillväxten först under den andra fasen och då ännu med ganska 

blygsamma tal jämfört med modern tid. 4 

Det är naturligtvis alltid besvärligt att tolka orsaksförhållanden 

och samband i den ekonomiska utvecklingen. Men det ligger i 

varje fall nära till hands att ändå konstatera ett par saker: 

1) det finns inte några omedelbara samband mellan den aggregerade 

tillväxten och mer spektakulära tekniska genombrott. 

Fabriksskorstenarna ökade förvisso i rask takt i England under det 

som kallats den industriella revolutionen men det gav inte några 

djupare spår i den allmänna ekonomiska tillväxttakten 

2) Skälet härför är helt enkelt att industrisektorn var för liten 

för att den trots allt dramatiska utvecklingen skulle ha mer genomgripande 

effekter på tillväxten. Englands ekonomi dominerades av 

jordbruk och andra näringar som visserligen expanderade men inte 

alls lika spektakulärt. Det var först senare, när industrisektorn hade 

vuxit, den tekniska framstegen vunnit insteg på andra områden och 

fler länder integrerats i den industriella expansionen och handelsnätet 

som tillväxten blev högre. 

3) För samtiden var förändringen nog så tydlig men föreställningen 

om varaktig tillväxt skulle dröja ännu något sekel på att få 

sitt genombrott. Den mest framstående ekonomiska tänkaren under 

denna omvälvning var D Ricardo. För honom var hotet om 

jordens knapphet den allt överskuggande frågan. Den industriella 

expansionen var en tillfällig omvandling betingad av tekniska 

genombrott och en fortlöpande kapitalackumulation. Men utvecklingen 

skulle snart ända i ett stationärt samhälle där jorden och naturresursernas 

begränsning också satte avgörande gränser för den 

3 Se t ex en aktuell lärobok C. Rider, En introduktion till Ekonomisk historia, Malmö 1998. 

4 N. Crafts, British economic growth during the industrial revolution, Oxford 1985. 

54

ekonomiska expansionen. Ricardos perspektiv skulle prägla åtskilliga 

dominerande ekonomiska tänkare långt in på 1900-talet däribland vår 

egen Knut Wicksell. 

4) Det finns också ett annat påpekande som jag tycker är värt att 

göras och som samtidigt som det kan synas självklart ibland riskerar 

att skymmas: den ekonomiska utvecklingen skapade inte bara vinnare. 

I den industriella revolutionen liksom i senare ekonomiska strukturomvandlingar 

fanns både vinnare och förlorare vilket gjorde att 

den ekonomiska omvandlingen var konfliktfylld. På dess grund alstrades 

sociala klasser och klasskonflikter. 

Om nu den ekonomiska tillväxten ändå har varit ett hallmärke för den 

ekonomiska utvecklingen alltsedan den industriella revolutionen så 

är det inte alldeles klart vad som ska menas med det. Vad är det som 

växer? Hur mäts det som växer? De här frågorna har följt debatten 

ända sedan den startade och det är inte enkelt att finna entydiga svar. 

Förvisso tycks man numera ganska entydigt tala om produktion per 

capita dvs om produktionen bara växer i takt med befolkningen tycks 

det mer allmänt tolkas som att man har nolltillväxt. 

Tillväxt i produktion per capita beror i någon mening på att produktiviteten 

ökar. Vad man mer precist menar med produktivitet kan nog 

variera men det finns en intuitiv förståelse av produktivitet som är nog 

så central. Om man med oförändrad resursinsats i produktionen får 

ett större positivt output så ökar produktiviteten. Vad som ska avses 

med oförändrad resursinsats kan vara osäkert men argumentet har 

likafullt en betydande och bestående kraft. 

Hur produktivitetsstegring kommer till stånd kan också vara osäkert. 

Här har huvudkandidaterna varierat i historien. Under lång tid var det 

kapitalbildningen som ansågs vara huvudorsak. Senare blev det den 

beramade teknikfaktorn som ju mer den analyserades desto mer otydlig 

syntes den och döptes sålunda om till residualfaktorn. Sedermera 

har teknikfaktorn kommit att ersättas av den om möjligt än svårare 

kunskapsfaktorn. 

Men däremot synes det finnas en ganska utbredd överensstämmelse 

om hur produktivitetsökningen slår igenom i ekonomin. I en ganska 

omfattande ekonomisk-historisk litteratur så pekar man på prisutvecklingen. 

Stigande produktivitet leder till långsiktigt fallande priser och 

därigenom görs varorna lättare tillgängliga för flera. 5 Det långsiktigt 

relativa prisfallet uppfattas vanligen som den väsentliga mekanism 

genom vilken tillväxten i produktivitet manifesteras. 

55

Jag tycker det förtjänar att påpekas i en tid då det ständigt återupprepas 

att den nya ekonomin söker sina marknader på s k högvärdesproduktion. 

Nu är det visserligen viktigt att hålla isär lång sikt 

och kort sikt. På kort sikt stretar naturligtvis alla företagare emot 

ett prisfall på sin egen produktion och det finns givetvis fördelar 

med att kunna ta ut ett högre pris. Likafullt är det svårt att tänka 

sig en produktivitetsutveckling som på lång sikt inte tar sig uttryck 

i fallande kostnader och priser. 

56 

De långa vågorna 

Idén om långa vågor har också den haft en lång historia. Föreställningen 

om att den ekonomiska utvecklingen löper i olika vågmönster 

har haft en lång rad företrädare vid olika skeden. Under 

andra perioder har de varit i de närmaste tabu-belagda. En viss 

sanning ligger nog i att idéns popularitet har varierat med konjunkturerna. 

Den som lanserade idén om långa halvsekellånga vågor i den industriella 

ekonomin var den ryske ekonomen Kondratieff i seklets 

början. Han fick åtskilliga efterföljare under mellankrigstiden. 

Under perioden efter andra världskriget hamnade emellertid tanken 

långt ute i periferin. Det finns många skäl såväl teoretiska som 

politiska. Det var under sjuttitalet intresset för de långa vågorna 

tog förnyad fart. Inspirationen kom från högst olikmässiga håll. 

Här fanns gamla tillväxtoptimister som W W Rostow, schumpeterianer 

och marxister som fann varandra i intresset för den ekonomiska 

dynamiken. 

När det gällde periodiseringen kan man finna betydande likheter 

framför allt när det gällde att finna vågrörelser i äldre tid. 

Två av de mer kända framställningarna av vågrörelserna är dels 

den som utvecklats under ledning av C Freeman vid SPRU i 

Brighton och som i hög grad influerat M Castells arbete 6 . Det an 

dra är det Lennart Schön framställt om Sveriges ekonomiska utveckling. 

7 Det kan ställas bredvid varandra och man ser påfallande 

både likheter och skillnader. 

5 Se t ex W W Rostow, The world economy. History and prospect.(1978). För en undersökning 

på svensk botten där prisutvecklingen står i fokus J. Ljungberg, Priser och marknadskrafter 

i Sverige 1886-1965. Lund 1990. 

6 C Freeman, ” The third Kondratieff wave: age of steel., electrification and imperialism” , i: 

Samhällsavetenskap ekonomi historia. Festskrift till Lars Herlitz (1989). 

7 L Schön, En modern svensk ekonomisk historia, Stockholm 2000.

1 

Freeman(1989) 

Tid 1770- & 1780.tal - 1830- & 1840-tal 

Tidig mekanisering 

Schön (2000) 

Tid 1790-1850 

Jordbruksomvandling och tidig industrialisering 

2. 

Freeman (1989). 

Tid:1830- & 1840-tal - !880- &1890-tal 

Ångkraft och järnvägar 

Schön (2000). 

Tid: 1850 – 1890 

Industriell spridning och omvandling i Europa/Sverige 

under industrialiseringens genombrottsskede 

3. 

Freeman (1989). 

Tid: 1880- & 1890-tal – 1930- &1940-tal 

Den elektriska och tunga industrin 

Schön (2000) 

Tid 1890-1930. 

Industrisamhällets genombrott/Den andra industriella 

revolutionen 

4. Freeman (1989) 

Tid: 1930-& 1940-tal – 1980-& 1990-tal 

Fordistisk massproduktion 

Schön (2000) 

Tid 1930 – 1975. 

Det moderna industrisamhällets utveckling med en växande 

tjänsteproduktion 

5. 

Freeman (1989) 

Tid: 1980-& 1990-tal 

Information och kommunikation 

Schön (2000) 

Tid: 1975 – 

Den tredje industriella revolutionen och tjänstesamhällets 

genombrott 

57

Freemans översikt avsåg den kapitalistiska världsekonomin medan 

Schöns avsåg den svenska utvecklingen om än i ett internationella 

sammanhang. De svenska särdragen är tydliga. För 1800-talet 

betingas de av att Sverige fram till seklets slut förblev ett jordbrukssamhälle 

vars produktion i vårt vattenkraftsrika land berördes 

jämförelsevis lite av ångkraften. På 1900-talet har vi elkraften 

och freden. Detta till trots är överensstämmelsen stor. Den beror 

inte på inbördes beroende. 8 Däremot är både Freeman och Schön 

beroende av den consensus rörande hur industrialismen kan periodiseras 

som efterhand utvecklats ur Kondratief-diskussionen och 

som sedan bekräftats av författare som Landes och Rostow. 9 Dess 

huvuddrag med de två industriella revolutionerna – bomullsindustrins 

samt motorernas och stålets, följda av järnvägarnas tid respektive 

fordismens – är bärande både hos Freeman och Schön och 

uppenbarligen allmänt användbara för klassificeringen av industrialismens 

innovationer. 

En viktig skillnad är också att Schön inte använder vågmetaforen 

utan talar om omvandlings- och rationaliseringsfaser medan Freeman 

inte drar sig för att tala om uppgångs- och nedgångsfaser. 

Jag skulle vilja påstå att de empiriska problemen att fastställa de 

olika faserna är likartade och vilar på hur man hanterar långa tidsserier. 

10 Det är samtidigt klart att det är en avgörande skillnad om 

man kan hävda att det finns systematiska skillnader i tillväxtens 

storlek mellan olika faser. Det gör inte Schön och det finns därför 

mindre att utvinna där hos dem som väntar på en avgörande vändning 

mot en uppåtgående lång våg. 

En annan iakttagelse man kan göra om de s k långa vågorna så är 

det att konstatera att de har en iögonfallande överensstämmelse 

med viktiga skiften i den politiska utvecklingen. Det är naturligtvis 

också vanskligt att fastställa de avgörande brotten i politiska 

strukturer och man kan kanske hävda att det alltid går att hitta 

avgörande politiska strukturbrott i anslutning till ekonomiska förändringar. 

Ändå förtjänar det att betonas. De ekonomiska regimerna 

är i hög grad politiska. 

8 Schön, som kunde haft, har inga referenser till Freeman. 

9 D Landes., The unbound Prometheus. Technological change and industrial development in 

Western Europe from 1750 to the present (1972). W W Rostow, The world economy. History 

amd prospect (1978). 

10 Den svenske ekonom-historikern Bo Gustafsson som var en av de få som talade om långa 

vågor i mitten av 1960-talet varnade också för att de mycket väl kunde vara uttryck för ” ekonomisk 

astrologi” . 

58

Det kan också finnas anledning att i det här sammanhanget poängtera 

det något svårartade förhållandet mellan teknisk utveckling 

och de långa vågorna. Det har av många t ex av Nathan Rosenberg 

poängterats att inga av de författare som hävdat att tekniska 

genombrott skulle styra de långa vågorna har kunnat påvisa vilka 

kausala samband som skulle råda mellan innovationer, investeringar 

och aggregerad tillväxttakt. Föreställningen att långa vågor 

skulle vara bestämda genom tekniska innovationer eller system av 

innovationer är alltså problematisk. 11 

Arbetets organisering i den nya ekonomin 

På vilket sätt skulle då den nya ekonomin avse en ny fas eller inriktning 

för den ekonomiska utvecklingen? En författare som 

Manuel Castells t ex, som är väl bevandrad i litteraturen, är påfallande 

vag på den här punkten. Ändå ligger det nära till hands att 

associera till Freemans ”teknologiska paradigm” och Castells refererar 

också frikostigt till dessa. 

Freemans teknologiska paradigm handlar emellertid i första hand 

om strukturförändring. Varje Kondratieff-våg har sina särdrag vad 

beträffar den ekonomiska strukturens utformning och färdriktning. 

Här samspelar utveckling av konsumtionsmönster, produktionsförhållanden 

och inkomstfördelning med utveckling av innovationer. 

Arbetets organisation är en av de centrala studieobjekten. 

I en uppmärksammad bok av Robert Reich, som kom ut i 90-talets 

början, talar han en hel del om storföretagens övergång från 

storskalig produktion av standardvaror till att tillgodose speciella 

kunder och kundgruppers unika behov. Man övergår från produktion 

av hög volym till produktion av högt värde. Det får också 

betydande konsekvenser för arbetets organisering. 

”Om man ser närmare på dessa högvärdeföretag ser man tre olika 

men sinsemellan besläktade kompetenser som driver dem framåt. 

Det är just här som det höga värdet ligger. Först kommer förmågan 

att lösa problem som måste till för att man skall kombinera 

alla faktorer på unika sätt (de må vara legeringar, molekyler, 

11 N. Rosenberg/C. Frischtak, ”Den tekniska förnyelsen och de långa vågorna” i N. Rosenberg, Den 

tekniska förändringens ekonomi (1998). 

59

halvledarchips, programkoder, filmmanuskript, pensionsportföljer 

eller information). Problemlösarna måste vara mycket väl insatta 

i vad allt sådant kan åstadkomma när de kopplas ihop, och 

sedan måste de tillämpa de kunskaperna på konstruktioner och 

anvisningar för hur man skapar sådana resultat. Till skillnad från 

forskare och konstruktörer vilkas prototyper framträder fixa och 

färdiga ur laboratoriet eller ritbordet och kan sättas in direkt i storproduktion, 

söker dessa människor ständigt efter nya tillämpningar, 

kombinationer och förfiningar som kan lösa alla typer av problem 

som uppkommer. 

Därefter kommer förmågan att hjälpa kunderna att förstå vad de 

behöver och hur dessa behov bäst tillgodoses av kundanpassade 

produkter. I motsats till att sälja och marknadsföra standardvaror 

–vilket fordrar att man övertygar många kunder om fördelarna 

med en viss produkt, tar upp mängder med beställningar och därmed 

fyller försäljningskvoterna – måste man känna till en kunds 

företag i detalj om man skall sälja och marknadsföra produkter 

anpassade till det. Hemligheten är att klarlägga problem och möjligheter 

som den kundanpassade produkten kan användas på. 

Konsten att övertyga ersätts av att man identifierar en möjlighet. 

Det tredje som fordras är att man kan koppla samman dem som 

löser ett problem med dem som identifierar det. Personer med den 

uppgiften måste veta tillräckligt mycket om specifika tekniker och 

marknader för att urskilja potentialen för nya produkter, skaffa 

fram de pengar som behövs för att projektet ska komma igång och 

samla de rätta personerna så att det kan genomföras. De som har 

denna position i den nya ekonomien kallades ’entreprenörer’ i den 

gamla, men termen ger ingen heltäckande beskrivning av deras 

roll i företag av denna nya typ. Sådana personer sysslar ständigt 

med bearbetning av idéer istället för att styra organisationer, grunda 

företag eller göra uppfinningar. Den spelar den strategiska samordnarens 

roll. 

I högvärdeföretaget härrör vinsten inte från volym och tillverkning 

i stor skala utan från att man ständigt hittar nya kopplingar mellan 

lösningar och behov. Den distinktion som förr gjordes mellan 

varor och tjänster är meningslös eftersom så mycket av det värde 

som det framgångsrika företaget ger…drar med sig tjänster.” 12 

12 R. B. Reich, Arbetets marknad inför 2000-talet. Stockholm 1994 

60

En annan forskare som ägnat sig åt amerikansk arbetsmarknad sedan 

70-talet är M. Piore. Han menar att amerikansk arbetsmarknad 

ändrats i grundläggande avseenden under de senaste årtiondena. 

I det traditionella produktionssystemet dominerade den stora 

fabriken. Arbetet var reglerat genom fackföreningar och kollektiva 

förhandlingar. Det var en distinkt skillnad mellan arbete och 

fritid. Det fanns ett familjeliv åtskilt från arbetslivet och den manlige 

arbetaren var ensam familjeförsörjare. Till arbetsordningen 

fanns alltså också en social ordning och former för social mobilisering. 

Allt detta har enligt Piore nu förändrats eller håller på att 

förändras. Den sociala mobiliseringen är nu inte längre knuten till 

arbetets sociala identitet utan förankras i andra sociala identiteter. 

Det menar han vara förklaringen till det relativa lilla motstånd 

som kunnat mobiliseras emot den demontering av fackföreningarnas 

inflytande som ägt rum i USA. Det man förlorar i egenskap 

av arbetare kan man återvinna i form av offentliga rättigheter i 

egenskap av svart eller kvinna. 

Framväxten av en ny reglering av arbetslivet baseras på sönderfallet 

av den gamla som var en effekt av om jag förstått det rätt tre 

disparata men relaterade processer: fackföreningarnas tillbakagång, 

förändringarna av den traditionella fabriken genom underleverantörssystem, 

sammanslagningar och konkurser och outsourccing 

samt disintegrationen av familjelivet.. 

Arbetet tenderar också att förändras. Det uppgiftsorienterade 

fabriksarbetet ersätts av profesionellt arbete och i vissa fallt projektorienterade 

arbetsformer vilket än så länge i varje fall innebär mer instabila 

former för vidareutbildning och karriärer. Paradoxalt nog 

menar Piore att i den nya reguleringen spelar då den federala regeringen 

en mer central roll som en av de få fasta institutionerna. 13 Också 

i USA har det fasta anställningskontraktet en helt dominerande ställning. 

Kanske rentav starkare än i Europa. 14 

Nu är inte USA Europa och skillnaderna i produktionsreglering har nog alltid varit betydande. 

Det är väl därför diskutabelt i vilken mån man kan tala om en liknande utveckling här. Det är 

också svårt att riktigt värdera det empiriska underlaget för den här typen av slutsatser. Också 

i USA har det fasta anställningskontraktet en 13 Piore M (2002), „ The Reconfiguration of 

Work and Employment Relations in the United States at the Turn of the Century‰ Paper 

presented to France-ILO Symposium on The Future of Work Employment and Social Protection. 

Lyon, France 17-18 January 2002. 

14 Schmidt, G./Storrie D., ” Schmid Günther and Donald Storrie (2001) „ Employment Relationships 

in the New Economy‰ . In Röller L-H and Wey C, (Eds) Die Soziale Marktwirtschaft 

in der neuen Weltwirtschaft, Yearbook of the Social Science Research Berlin (WZB) Centre, 

Sigma, Berlin. 2001. 

61

Nu är det inte alldeles ovanligt att strukturella förändringar ter sig 

långsamma när man granskar den samhälleliga utvecklingen som 

helhet. Olika tolkningar är möjliga. Antingen är det så att strukturell 

förändring är långsam. En hel del talar för det och det låter 

sig också väl beskrivas. Men det är ju också möjligt att det är våra 

strukturmått som alltid har en konservativ bias och betonar stabiliteten 

(I det här fallet skulle det betyda att de fasta anställningarna 

består men innebörden av dem förändras). 

62 

Den nya ekonomin och tillväxten 

Sett ur allmän tillväxtsynpunkt förefaller det inte självklart att den 

nya ekonomin leder till accelererad tillväxt. Det framstår i varje 

fall inte som självklart att framstegskriterierna genererar stora 

produktivitetsvinster i klassisk mening. Vårt resonemang om långa 

vågor, teknisk utveckling och ekonomisk tillväxt leder heller inte 

till några indikationer på varaktigt högre tillväxt. 

Den diskussion som uppstått kring den amerikanska tillväxten i 

slutet på årtusendet belyser ett par viktiga aspekter på detta. Om 

nu inte volymökningar är det karaktäristiska så måste kvalitetsförbättringar 

vara det om någon produktivitetsökning ska uppstå. I 

mitten av 90-talet hävdade en del bedömare att prisindexarna var 

felaktiga och underskattade kvalitetsförbättringar. Prydnadsexemplet 

var datamaskiner. I samband med modelländringar förbättrades 

maskiner väsentligt samtidigt som priserna närmast gick ner. 

Genom att inte till fullo ta hänsyn till kvalitetsförbättringarna tenderade 

inflationen att överskattas och den ekonomiska tillväxten 

att underskattas. Politiskt innebar det att inflationsbekämpningen 

fick otillbörlig uppmärksamhet. Kritiken fick till följd att nya prisindexar 

togs i bruk vilka tog hänsyn till kvalitetsförbättringar i 

samband med modellbyten. Det dröjde emellertid inte lång tid 

förrän kritiken kom att ta en annan vändning och de nya indexarna 

kritiserades för att överdriva kvalitetsförbättringar framför allt 

på varuområden där modellförändringar inte var kopplade till kvalitetsförändringar 

utan närmast mode. Så blev ett av argumenten 

för att den amerikanska tillväxten var överdriven. Ett annat handlade 

om att produktivitetstillväxten bara ägde rum i de moderna 

produktionssektorerna och deras vikt tenderades att överskattas. 

Tillväxten skulle alltså inte vara allmän. 15

Det finns också skäl att tro att det finns gränser för tillväxten. De 

kan vara av ekologisk eller social natur. Naturmiljön är på olika 

sätt satt under press och produktivitetseftersläpning i vissa tjänsteverksamheter 

gör sig påmind. Positionskonkurrens förefaller att 

få en mer central ställning på en rad områden 16 .En rad författare 

påpekar också att den nya ekonomin är påfrestande att leva i. 17 

Har inte den ekonomiska tillväxten trots allt i grunden med välfärden 

att göra? Inte så att all välfärd härrör ur produktionen men 

det är väl svårt att hävda motsatsen att inte produktionen alstrar 

välfärd. 

Den lösning på de problem med trygghet, stabilitet och ojämlikhet 

som följer i den nya ekonomins spår som brukar åberopas är 

utbildning och kunskapsbildning 18 

För det finns goda skäl och en omfattande tradition. Det finns 

mycket som talar för att lärande spelar en viktig roll för den ekonomiska 

verksamheternas inriktning och omfattning 19 och ett betraktelsesätt 

vilken betraktar ekonomisk utveckling som kollektiva 

läroprocesser förefaller tilltalande. Det har nog varit så i tidigare 

skeden och det som skiljer är att kunskapsbildningen nu ges 

mer uppmärksammat än någonsin och att formerna kanske står 

under omprövning i mer grundläggande avseenden. 

Men synen på ekonomisk utveckling som läroprocess är förbunden 

med delvis nya perspektiv (lärande är ryckigt, det är inte alltid 

kumulativt, visst lärande måste klassas som destruktivt) Samhällets 

organisation kommer på ett annat sätt i fokus och föreställningar 

om positionskonkurrens kan få sitt berättigade utrymme. 

Kvar står också frågan om människornas frihet kontra inordning 

och disciplinering. Lärande genom utbildning har sina repressiva 

drag. 

Lärande och utbildning är inte samma sak. 

15 R. Gordon, Has the new economy rendered the productivity slowdown obsolete?,mimeo, 

Northwestern university 1999 samt R. Gordon, Does the ’new economy’ measure up to the 

great inventions of the past?, Journal of economic perspectives, Fall 2000. 

16 F Hirsch, Tillväxtens sociala gränser respektive R U Ayres, Turning point, London 1998. 

17R B Reich The new economy as a descent society, American prospect, vol 3:12, 2001 eller 

R. Sennett, När karaktären krackelerar. (1999) 

18 R B Reich The new economy as a descent society, American prospect, vol 3:12, 2001 eller 

ett mer utförligt resonemang P Brown och H Lauder, Capitalism and social progress, 

(2001) 

19 Se så olika inspirationskällor som F. Janossy, Das ende der Wirtschaftswunder (1968, 

A Broady, Slowdown: global economic maladies (1985), L.L Pasinnetti, Structural change 

and economic growth (1981) samt A.K Sen, Commodities and capabilities (1985). 

63

Åtskillnaden av utbildning i vårt samhälle är med Piore en del av den 

sociala regleringen. Om också den är stadd i förändring kommer formerna 

för hur lärandet organiseras att bli en del av en ny reglering. 

Utbildnings- och försörjningsfrågor kommer i delvis nytt ljus om 

arbetets ställning förändras. Den typ av utveckling av utbildningssystemen 

som präglade 1900-talets rika samhällen skulle då vara 

relaterad till en viss typ av uppdelning mellan arbete och social 

sfär där fabriksarbetet hade en dominerande ställning. De ungerska 

ekonomerna Janossy och Broady har länge drivit tesen att efterkrigstidens 

tillväxtboom var knuten till denna utbildningsexpansion. 

Broady har också, i en högst läsvärd liten bok, tolkat 

nedgången i ekonomisk tillväxt som ett resultat av att utbildningsreformernas 

verkan ebbat ut. Men har anhängarna av idén att vår 

sociala organisation i grunden är stadd i omgestaltning rätt, kräver 

det inte bara ökade satsningar på utbildning. Det kräver också 

en mer grundläggande förändring av synen på och innehållet i 

utbildningssatsningar. Andra typer av kompetenser och kapaciteter 

kommer att vara viktiga om arbetet omgestaltas från uppgiftsinriktat 

arbete till mer professionellt arbete. Nya sociala uppdelningar 

och nya vägar för social mobilisering kräver då också andra 

kvalifikationer för att forma social tillit. Också uppdelningen 

av utbildning och arbete i olika livsfaser kommer på skam. 

Samtidigt kan inte en sådan omgestaltning av förhållandet mellan 

arbete, utbildning och socialt liv komma till stånd utan att också 

nya krav reses på försörjningssystemen i samhället. Olika former 

av arbetsfria arbetssystem diskuteras också frekvent. Förändringar 

på dessa olika plan är av den omfattningen att de nog kräver ordentlig 

eftertanke. 

64

Referenser 

Ayres, R.U., Turning point, London 1998. 

Broady, A., Slowdown: global economic maladies (1985) 

Brown, P/Lauder, H., Capitalism and social progress, (2001) 

Castells , M., Nätverkssamhället (1996) 

Crafts, N., British economic growth during the industrial revolution, Oxford 1985. 

Freeman, C., ” The third Kondratieff wave: age of steel., electrification and imperialism” 

, i: Samhällsavetenskap ekonomi historia. Festskrift till Lars Herlitz (1989). 

Gordon, R., ” Does the ’new economy’ measure up to the great inventions of the 

past?” , Journal of economic perspectives, Fall 2000. 

Gordon, R., ” Has the new economy rendered the productivity slowdown 

obsolete?” ,mimeo, Northwestern university 1999 

Hirsch, F., Tillväxtens sociala gränser (1977) 

Janossy, F., Das ende der Wirtschaftswunder (1968) 

Kaldor, N., The irrelevance of Equilibrium theory, Economic Journal 1972. 

Landes., D., The unbound Prometheus. Technological change and industrial development 

in Western Europe from 1750 to the present (1972). 

Ljungberg, J., Priser och marknadskrafter i Sverige 1886-1965. Lund 1990. 

The new economy dröm eller virkelighet? Red L.B Methlie, Bergen 2000. 

Pasinnetti, L.L., Structural change and economic growth (1981) 

Piore M (2002), ” The Reconfiguration of Work and Employment Relations in the 

United States at the Turn of the Century” Paper presented to France-ILO Symposium 

on The Future of Work Employment and Social Protection. Lyon, France 17- 

18 January 2002. 

Reich, R.B., Arbetets marknad inför 2000-talet. 

Reich, R.B., ” The new economy as a descent society” , American prospect, vol 

3:12, 2001 

Rider, C., En introduktion till Ekonomisk historia, Malmö 1998. 

Rosenberg, N.,/Frischtak, C., ” Den tekniska förnyelsen och de långa vågorna” i 

N Rosenberg, Den tekniska förändringens ekonomi (1998). 

Rostow, W.W.,The world economy. History amd prospect (1978). 

Schmidt, G./Storrie D., ” Employment Relationships in the New Economy” . In 

Röller L-H and Wey C, (Eds) Die Soziale Marktwirtschaft in der neuen Weltwirtschaft, 

Yearbook of the Social Science Research Berlin (WZB) Centre, Sigma, 

Berlin. 2001. 

Schön,L., En modern svensk ekonomisk historia, Stockholm 2000. 

Sen, A.K., Commodities and capabilities (1985). 

Sennett,R., När karaktären krackelerar. (1999) 

Young, A., ” Increasing returns and economic progress” , Economic Journal 1928 

65

Kvalitet som ultimatum 

Eva Bejerot och Hans Hasselbladh 

Adress: Arbetslivsinstitutet 

Ekelundsvägen 16 

112 79 Solna 

E-post: eva.bejerot@niwl.se 

67

68 

Kvalitet som ultimatum 

Eva Bejerot och Hans Hasselbladh 

Kvalitetsstyrning är en viktig del i det som kallas New Public 

Management, en förändrad styrning av offentlig sektor som bland 

annat innebär ett ökat inslag av decentralisering, resultatstyrning, 

interna kvasimarknader och externa entreprenörer. I en internationell 

jämförelse anses NPM haft särskilt stort genomslag i länder 

som Storbritannien, Nya Zeeland, Australien och Sverige (Hood, 

1995, Olson m fl, 1998). Kvalitetsstyrning har idag ett ordentligt 

fäste i det svenska samhället. Några exempel på det är att TQM:s 

principer har skrivits in i de senaste skolavtalen mellan lärarförbund 

och kommunförbund, att vår hälso- och sjukvårdslag föreskriver 

att kvalitetssystem skall användas i vården, och att staten 

har skapat en särskild myndighet, Statens kvalitets och kompetensråd. 

Kvalitetsstyrning lärs ut på våra universitet och högskolor. 

Etableringen av kvalitetsstyrning som styrdoktrin i snart sagt all 

branscher gör det angeläget att studera systemet närmare. Hur ser 

dess idéinnehåll och tekniker ut, vad ligger bakom den position 

modellerna har idag, och vilka förändringar i arbetslivet kan dessa 

leda fram till? 1 

Vad är ” kvalitet” 

Till att börja med är det viktigt att klargöra innebörden i begreppet 

kvalitet. Kvalitet i kvalitetsrörelsen har inget att göra med hur 

vi till vardags uppfattar begreppet. I vardagen tolkas kvalitet som 

uttryck för hur bra något är, ibland karaktäriseras det av att det inte 

går att mäta (”det är en kvalitet man inte kan sätta siffror på”). 

Med kvalitet i kvalitetsstyrning är det tvärtom: det är en term för 

en produkts eller tjänsts specificerbarhet – att den ska ha vissa 

egenskaper som uppfyller kundens uttalade och outtalade behov. 

Det här är en ständig källa till missuppfattningar bland praktiker 

såväl som bland forskare. 

Kvalitetsstyrning är ett sätt att föreskriva hur man bör förstå 

styrning. Här finns en generaliserad verksamhetsidé för alla slags 

1 Forskningsprojektet finansieras av Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS).

organisationer: Att tillfredställa kunden. Allt som leder dit definieras 

som viktigt och allt som inte befrämjar detta är oviktigt. 

Kvalitetsrörelsens agenda stänger således den viktiga frågan om 

den högre meningen med samhälle och arbetsliv: Dess svar är 

enkelt: Kunden ska tillfredställas. Man låter också kundrelationen 

tjäna som metafor för interna relationer (mellan kolleger eller 

avdelningar). Men kvalitetsstyrningens främsta kännetecken är 

kanske den uppsjö av tekniker som används för att identifiera problem, 

mäta och utvärdera vad man gör – allt i förhållande till relevanskriteriet 

kundtillfredställelse. Ledningssystem som USK, 

Balanced Scorecard, ISO och Benchmarking är några av de för 

dagen mest spridda modellerna för kvalitetsstyrning. 

Kvalitetsstyrning kan ses som en fortsättning på en hundraårig 

tradition av styrning i byråkratiska organisationer som baseras 

på dokumentation, kommunikation, order och utvärdering. Men 

till skillnad från hierarkisk byråkrati utformas kvalitetsstyrning 

som om marknaden flyttat in i organisationen, som om ledningen 

endast förmedlar det kunden önskar. Kunden i detta sammanhang 

är inte den levda erfarenhetens kund utan en konstruerad kund, 

som når den enskilde genom organisationens hierarki. 

Forskningsprojekt och antologi 

Nästan allt som skrivits om kvalitetsstyrning på svenska kommer 

från insidan, dvs är skrivet av dem som är aktiva i att befrämja 

kundorienterad verksamhetsstyrning. Forskningsprojektet ”Tredje 

vågen av New Public Management”, som leds av Eva Bejerot vid 

Arbetslivsinstitutet och Hans Hasselbladh vid Handelshögskolan 

i Göteborg, tar en annan utgångspunkt. Den första större publikationen 

från projektet är en antologi där ett femtontal forskare 

från Norge, Sverige och Danmark medverkar. Vi har kallat boken 

Kvalitet utan gränser - en kritisk belysning av kvalitetsstyrning 

(Bejerot och Hasselbladh, 2002). Förutom ett tidigare arbete av 

Erlingsdottir (1999) blir detta den första publikationen på svenska 

som kritiskt granskar kvalitetsstyrning. Här försöker vi besvara 

frågor som ”varför kvalitetsstyrning”, ”vad är det” och ”vad är 

det som står på spel”? Titlen Kvalitet utan gränser anspelar på hur 

kvalitetsstyrning utmanar tidigare gränser mellan arbetstagare, 

69

ledning och kunder, hur gränser mellan professionell kunskap och 

management sammanvävs på ett nytt sätt, samt hur kvalitetsrörelsen 

fått genomslag i alla typer av organisationer och i stora delar 

av den industrialiserade världen. 

70 

Kraftsamling 

Kvalitetsstyrning är en doktrin och styrteknik som bärs fram av en 

social rörelse, en managementrörelse, med betydande uppslutning 

från samhällets eliter. Rörelsen innefattar politiker, statstjänstemän, 

experter, policyproducenter, forskare och företagsledare på 

samma sätt som rationaliseringsrörelsen och dess doktrin Scientific 

Management under tidigare decennier (Bendix, 1954; Guillén, 

1994, de Geer, 1978). En avgörande skillnad är att medan 

rationaliseringsrörelsen började på nytt i varje land och tog flera 

decennier för att spridas, har kvalitetsrörelsen på 15 år etablerats 

i hela den industrialiserade världen och i nästan alla sektorer 

(Cole, 1998; Kroslid, 1999, Hasselbladh och Lundgren, 2002). 

I flera av antologins kapitel beskrivs den kraftsamling som ligger 

bakom kvalitetsstyrningens framgångar. Vad som är anmärkningsvärt 

för kvalitetsrörelsen är utbredningen av organisationer som 

administrerar och sprider särskilda modeller för kvalitetsarbete – 

och som idag bildar en särskild kvalitetssektor. Under fem år, 

mellan 1988 och 1993, etableras runt om i världen utmärkelser, 

certifikat och organisationer: internationella, nationella, branscheller 

regionvisa, som alla är invävda i varandra (Furusten 2002). 

Möjligen är det sådana organisationer som varit avgörande för att 

kvalitet kunnat bli så central för många organisationer under senare 

år, med ett sådant genomslag att vi kan börja tala om en global 

regel.(Även tidigare fanns kvalitetssatsningar, men dessa dominerades 

då av ingenjörer. Först när TQM introducerades blev 

kvalitet en ledningsfråga, Hasselbladh och Lundgren, 2002) 

Men påverkar ambitioner bland policymakare, politiker och 

konsulter verkligen det man gör i arbetslivet? Stannar inte sådana 

förändringsförsök allt som oftast vid prat, som löses upp i konfrontationen 

med sega och uthålliga lokala rutiner och prioriteringar? 

I den nyinstitutionella organisationsforskningen har det varit 

en vanlig premiss i synen på förändringsprocesser (Meyer och Rowan, 

1977; Brunsson och Olsen, 1990; Rombach, 1986). Ett frukt-

art perspektiv för att studera kvalitetsstyrning kan istället vara att 

fokusera på teknikerna och analysera hur systemen är konstruerade 

och effekterna av dem, effekter som kanske inte låter sig reduceras 

till återspeglingar av förändrarnas intentioner. 

Sammanvävning av professionell 

kunskap och management 

Flera av antologins kapitel fokuserar på teknikerna i kvalitetsstyrning, 

exempelvis hur politiker och centrala tjänstemän önskar 

transformera osäkerheten i vårdens svårfångade resultat till risker 

som kan beräknas av producenter och beställare (Öhrming och 

Sverke 2002). För att kunna göra det måste man omvandla sjukvårdens 

tolkningsproblem till kunskapsproblem, och kunskapsproblem 

till standards. Häri ligger ett av kvalitetsstyrningens löften. 

Men då måste de lokala kvalitetssystemen byggas på med övergripande 

centraliserade system. Vid tusenårsskiftet håller ett sådant 

gestaltskifte på att ske. 

Vi har särskilt intresserat oss för utvecklingen av kvalitetsstyrning 

i hälso- och sjukvården och kan beskriva vad som pågår här. 

TQM introducerades i hälso- och sjukvården, 1997 med modellen 

Utmärkelsen Svensk Kvalitet, eller QUL som den kallades i 

hälso- och sjukvården. Kvalitetsmanualen kring vilket arbetet fokuseras 

utgörs av ett system med cirka tvåhundra frågor om hur arbetet 

görs, hur resultaten följs upp osv (Adam och Hanson 2002). 

Här introduceras ett nytt sätt att tänka – alla frågor ska besvaras 

med utgångspunkt i ett kundperspektiv och manualen innehåller 

av begrepp som ”utfästelser till kunder”, ”utveckling och konstruktion 

av varor” och ”leverantörssamverkan”. Resultatet, den 

detaljerade kartläggningen med de synliggjorda bristerna, emanerar 

naturligtvis ur frågornas konstruktion och leder därmed till en 

utifrån frågornas konstruktion styrd verksamhetsutveckling. I denna 

första fas poängteras att resultatet av kvalitetsarbetet, verksamhetsbeskrivningarna 

och de framtagna måtten för resultatuppföljning, 

ägs av de enskilda klinikerna eller enheterna. Materialet ska 

enbart användas som en form av systematiserad egenkontroll. 

71

Idag pågår en intensiv utveckling av kvalitetsstyrning. De etablerade, 

lokala systemen ”kläs på” med ett myller av mått, standards, 

nyckeltal och indikatorer (Bejerot och Erlingsdottir 2002). Fokus 

och data förflyttas därmed från de lokala enheterna till centrala 

databaser. För detta krävs ett omfattande arbete med standardisering 

av begrepp, avgränsningar och kategoriseringar och en utveckling 

av olika typer av försystem för datafångst (se Socialstyrelsen 

2000a). I denna process sker en allt tätare sammanvävning 

av medicinsk kunskap med management. Några viktiga steg i kvalitetsstyrningens 

utveckling i hälso- och sjukvården beskrivs i tabell 

1. 

Tabell 1. Steg i sammanvävning av medicinsk kunskap och 

management 

72 

Fokus på kundtillfredställelse som övergripande mål 

Från decentraliserade utvärderingssystem till gemensamma system 

Från lokalt ägda verksamhetsbeskrivningar till centrala databaser 

Utveckling av försystem för datafångst 

Från årlig utvärdering till kontinuerliga uppföljningar 

Översättning av professionell kunskap till produktinformation för kunder 

Användning av Internet för spridning av produktinformation och prestationsresultat 

för olika intressentgrupper 

Datoriserade beslutsstöd för den professionelles dagliga arbete 

Kvalitetsstyrning har lett till en stor efterfrågan på kundenkäter. 

Här finns en internationell industri där miljontals enkäter processas 

och jämförelser kan göras lokalt, nationellt, internationellt och 

över tid. Det initiala problemet var att patienter över lag var nöjda 

med vården och instrumenten kunde inte fånga någon variation 

i svaren. Detta löstes genom att man började konstruera frågor 

som inte efterfrågade patientens värdering. Istället fokuseras på 

vad som hänt, ”hur många minuter fick du vänta”, ”förstod du till 

fullo all information” osv, varefter expertis avgör om patienten 

faktiskt borde varit missnöjd, och vilken förbättringspotential som 

finns (Bejerot och Hasselbladh 2001). Framgent kommer vi nog

se ännu mer av denna typ av mätningar, det finns redan idag ”guidade 

turer” på Internet där patienter, beställare och politiker kan 

få underlag för sina val på sjukvårdsmarknaden. Det finns ingen 

anledning att tro att utvecklingen av kvalitetssystem kommer att 

se så väldigt annorlunda ut inom skola, universitet, socialtjänst, 

polis eller försäkringskassa. 

Omdefinierande processer 

I sjukvården tar administrativa uppgifter allt större del av arbetstiden. 

Omkring en fjärdedel av läkares och sjuksköterskors arbetstid 

ägnas åt dokumentation, resultatredovisningar och samordningsinsatser. 

Dessutom läggs allt mer tid på det pedagogiska inslaget 

i patientarbetet (information till patienterna, ansträngningar för att 

göra dem delaktiga, dokumenterade överenskommelser mm) (Socialstyrelsen 

2000b). Dessa administrativa och pedagogiska arbetsuppgifter 

är i fokus för Socialstyrelsens föreskrifter om kvalitetssystem, 

och största vikt och omsorg skall läggas på dessa 

arbetsuppgifter (Socialstyrelsens föreskrift om kvalitetssystem, 

SOSFS 1996:24). Gissningsvis finns det ett samband mellan hälso- 

och sjukvårdslagen, kvalitetsföreskrifterna och kvalitetsmodellerna 

å ena sidan och den allt större andel av arbetstiden som ägnas 

åt just dokumentation och pedagogik å den andra – en indikation 

på att här pågår vad Forssell (1992) kallat verksamhetsdefinierande 

processer, dvs processer som medför en omdefiniering av 

verksamheten, av vad som ska göras, och hur man mäter och värderar 

vad man gör. Det handlar inte bara om ”ritualer” eller ett 

övergående mode. Problematiseringen av sjukvården med utgångspunkt 

i idén om kundens överhöghet har materialiserats i 

form av föreskrifter, rutiner, system, nyckeltal, nationella register 

och nya former av expertis. 

Strategisk kommunikation 

I ett av antologins kapitel beskrivs hur kvalitetsstyrning introduceras 

i norsk hemtjänst (Vabö 2002). Här framkommer hur kvalitetsledarna, 

för att få idéerna att framstå som trovärdiga och inspirerande 

använder en offensiv retorisk strategi, t ex att kvalitetssystemen 

kommer leda till en bättre arbetssituation för de anställ- 

73

da. De använder också ord som uppfattas som sakliga, som ”resultatdokumentation” 

och ”planering”, utan att dessa någonsin problematiseras. 

Parallellt används en defensiv strategi med plattityder, 

”det är i motlut det går uppför” eller ”saker och ting tar tid”, 

som har till uppgift att skydda budskapet mot invändningar. Kvalitetsledarna 

bekämpar allt förändringsmotstånd. Det görs bland 

annat genom att koppla arbetstagarnas motstånd till en fråga om 

försök att behålla egna privilegier – allt motstånd mot exempelvis 

extensiv dokumentation, standards eller nya rutiner och prioriteringar 

framställs alltså som varande i motsats till hjälpmottagarnas 

intressen. Detta är ett exempel på en kommunikation från ledning 

där anställda möter krav som sägs emanera direkt från kunden, 

men utan att kunna avvisa eller förhandla med kunden. 

En annan analys av ledningskommunikation utgår från sex reportage 

i en personaltidning vars målgrupp är mellanchefer i 

Stockholms läns landsting (1997). Reportagen publicerades i samband 

med introduktionen av kvalitetsstyrning och här berättar 

medarbetare som arbetat med kvalitetssystem om sina erfarenheter. 

Vi analyserade texterna med hjälp av en begreppsapparat från 

reklamstudier där syftet är att ”avkodifiera” de underliggande 

budskapen i text och bild (Leiss m fl 1997). Det följande stycket 

är inte ett sammanhängande citat utan en komposition av separata 

meningar som belyser de former av underliggande budskap som 

var frekventa i reportagen och vars signaler har lagts till i kursiv 

stil i texten nedan (Bejerot m fl 2000). 

74 

Den största förändringen i landstingets historia 

Kvalitet är en resa utan mål. Slutprodukten är inte så viktig, 

utan vägen dit - att få igång ett annorlunda sätt att tänka 

/Resa/. Bli inte skrämda av hur långsamt det går i början. 

Var ärliga. Det går inte att ljuga för sig själv /Moralisk 

anspelning/. Omprövningarna har varit många. Borta är 

förskönande omskrivningar /Kamp med tvivel/ . Styrkan är 

just att alla är med. Alla ser nu möjligheterna att angripa de 

resursproblem som vi står inför /Alla gör det/, att frigöra 

resurser och använda dem på ett bättre sätt /Det allmännas 

bästa/. Allt är så mycket lättare när man har ett instrument 

som visar på hur det faktiskt är. Vinsten är enorm när själv-

känslan ökar och arbetsglädjen i takt med den /Det förlovade 

landet/. Alla inblandade är samstämmiga om en sak: Den 

stora förändringen finns inom var och en och inställningen 

till vad man gör – och hur /Omvändelse/. De som väljer att 

stå utanför får till slut svårt att hävda sin existens /Anspelning 

på rädsla/. 

Det finns en tydlig evangelisk dimension i budskapet, något som 

visats i tidigare studier som belyser introduktionen av modern 

management i organisationer. 

Vad står på spel? 

Satisfieringslogik 

I vissa sammanhang anser vi att det är förkastligt att söka påverka 

människor genom olika former av ”strategisk kommunikation”, 

en påverkan som gör mottagarna till medel för att uppnå mål som 

de inte delar eller känner till. I arbetslivet har vi historiskt haft en 

öppen och delvis förhandlad ordning som i vissa avseenden gör 

anställda och det de gör till medel för syften som de inte delar, 

känner till eller bryr sig om. Byråkratin har dock kännetecknats av 

att denna underordning är manifest och en explicit del av arbetskontraktet 

(i vid mening). Underordningen har vilat på både förhandlade 

regler och sedvana som begränsar och villkorar underordningen. 

Åtagandena har för alla, utom anställda på den högsta 

ledningsnivån, varit avgränsade i en rad dimensioner – i engagemang, 

i tid, i balansen mellan prestationer och belöningar osv. 

Kvalitetsstyrning utgör, tillsammans med andra nya former av 

management så som Human Resource Management (HRM), utmaningar 

mot den traditionella byråkratins öppenhet och avgränsningar 

i kraven på underordning (se Hasselbladh, 2000, 2002). 

Kraven på ständiga förbättringar medför att satisfieringslogiken 

sätts ur spel. När den hierarkiska ordningen framställs endast som 

en kanal för att förmedla kundens önskemål och behov fördunklas 

ledningens utövande av auktoritet. Den klassiska typen av reglerade 

konflikter och förhandlingar, som gjorde ledningen till den 

balanserande instansen mellan huvudman, kund och anställda, blir 

75

svårare att iscensätta. I den offentliga sektorn introduceras förändringarna 

med hänvisning till en föregiven absolut nödvändighet, 

eller som kvalitetsrörelsens företrädare ofta uttrycker saken, ”det 

är en fråga om ni ska ha ett existensberättigande i fortsättningen”. 

Anställda med smala och sektorsspecifika utbildningar möter likformiga 

krav att inordna sig i en ny ordning från sina arbetsgivare 

oavsett politisk majoritet (landstings- och kommunförbundet 

uppträder här som monopolister). Inga andra fördelar än att få 

behålla jobbet erbjuds. 

76 

Professionell autonomi 

Förändringen av arbetsvillkor i välfärdstjänstearbetet innebär inte 

bara en längre gående utvärdering av resultat i allmän mening. 

Med kvalitetsstyrning integreras byråkratiska procedurer och principer 

i själva det professionella arbetet, en arbetsprocessens instrumentalisering, 

som riskerar att direkt undergräva det typiska kommunikativa 

inslaget i dessa verksamheter (se Gustafsson 2000). I 

traditionell managementlitteratur formuleras detta problem som 

kontrollkostnaden. Det är svårt att veta vad effekterna blir av till 

synes triviala förändringar som att man kategoriserar och samlar 

information, inför mått och nyckeltal och standardiserar rutiner. 

Power (1997) påpekar att utvärderingarnas effekter aldrig låter sig 

utvärderas. I utvärderingssamhället är ”vad utvärderingarna gör 

med oss” en blind fläck. Professionerna görs delaktiga genom den 

pågående satsningen där den professionella kunskapen och management 

sammanvävs i kvalitetsindikatorer och andra mått och 

standardiseringar. Enligt Powers diskussion om ”utvärderingssamhället” 

(1997:106) kan denna typ av system utvecklas till en Trojansk 

häst: professionernas diskretion och inflytande minskar 

medan de utifrån kommande värderingssystemen får allt större 

makt. Sociologen Freidson (2001), som i tidigare arbeten kritiserat 

professionernas ”stängning” av verksamhetsområden och monopolisering 

av kunskap, menar att den pågående maktförskjutningen 

till förmån för marknad och byråkrati innebär en risk som 

hänger samman med att professionerna förlorar inflytande och 

ansvar för utvecklingen av sina kunskapsområden och därmed i 

vilket sammanhang kunskapen kommer att användas i framtiden. 

Frågan infinner sig om de professionella i välfärdsstatens tjänst

med detta slutligen förvandlas till tjänstemän, så som ingenjörer, 

ekonomer och andra yrkesgrupper med hög formell utbildning 

men utan professionsspecifik yrkesautonomi? 

Solidaritet 

Att anställda inom välfärdstjänster och annat servicearbete fått 

försämrade arbetsvillkor har visats i flera rapporter (SCB och 

Arbetarskyddsstyrelsen 1997; Hemström 2002) Skillnaderna i 

psykisk och fysisk trötthet efter en arbetsdag har ökat mellan olika 

yrkesgrupper under det senaste decenniet (Bejerot och Aronsson 

2000). Grupper som lärare, sjuksköterskor och läkare liksom 

servicearbetare som städare drabbas under hela 90-talet i allt högre 

utsträckning av arbetsrelaterad utmattning, medan grupper 

som metallarbetare och dataspecialister förblir jämförelsevis pigga 

efter en arbetsdag. För att koppla till konferensens övergripande 

tema kan man fråga sig om detta speglar en allmänt minskad solidaritet 

med vissa delar av arbetskraften? Har de ständiga problematiseringarna 

initierat en misstillit som gjort det politiskt legitimt 

att ”klämma åt” vissa grupper? Kombinationen av svårigheten att 

utvärdera resultat i många offentliga verksamheter och en relativt 

sett hög autonomi i arbetet för vissa grupper så som lärare och läkare, 

gör att dessa verksamheter ter sig som anomalier, något som 

bör åtgärdas i grunden. 

Solidaritet, som gemensamt ansvar och medmänsklighet, har två 

olika roller i välfärdssamhället. Det är dels en systemburen princip 

för sådant som beskattning, socialförsäkringar och lagstiftning 

(Donzelot, 1991). Men det är också ett professionellt etos och 

daglig drivkraft för de anställda i dessa sektorer (Hasenfeld 1983). 

Men förmår lärare, sjuksköterskor och försäkringskasseanställda 

uppbåda solidaritet och empati för den abstrakte kunden som konstrueras 

i TQM-inspirerade ledningssystem? Några avslutande 

frågor kan kanske formuleras så här: Kan en systemburen institutionaliserad 

solidaritet med den konstruerade kunden undergräva 

välfärdstjänstearbetarnas medmänsklighet och empati med den 

levda erfarenhetens elev, patient eller klient? Kan styrideal som 

bygger på att skapa konkurrens mellan anställda, mellan arbetsen- 

77

heter och mellan organisationer samtidigt ge förutsättningar för en 

solidaritet på andra nivåer? 

Referenser 

Adam K och Hansson J (2002). Det rekonstruerade ledarskapet, i Bejerot E och 

Hasselbladh H (red), Kvalitet utan gränser- en kritisk belysning av kvalitetsstyrning, 

Academia Adacta, Lund. 

Bejerot E och Hasselbladh H (red) (2002). Kvalitet utan gränser- en kritisk belysning 

av kvalitetsstyrning, Lund, Academia Adacta. 

Bejerot E och Erlingsdottir G (2002). Kvalitetsidéns materialisering i hälso- och 

sjukvården, i Bejerot E och Hasselbladh H (red), Kvalitet utan gränser - en kritisk 

belysning av kvalitetsstyrning, Lund, Academia Adacta. 

Bejerot E och Aronsson G (2000). Psykiskt och fysiskt tröttande arbete - tendenser 

under 1990-talet, i Marklund S (red) Arbetsliv och hälsa 2000, Arbetslivsinstitutet 

och Arbetarskyddsstyrelsen. 

Bejerot E, Hasselbladh H, Humble M (2000) Killing us softly: The management 

version. Presentation, XXVII International Congress of Psychology, Stockholm, 

July 23-28. 

Bejerot E, Hasselbladh H (2001) The Construction of the Dissatisfied Patient. The 

secod International Conference on Critical Management Studies, July 11-13, 

University of Manchester, England. 

Bendix R (1956) Work and Authority in Industry. University of California Press, 

Berkely. 

Brunsson N och Olsen J P (red) (1990) Makten att reformera, Carlssons förlag, 

Stockholm. 

Cole R E (1999) Managing Quality Fads – How American Business Learned to 

Play the Quality Game, Oxford University Press, Oxford. 

Donzelot, J. (1991) The Mobilization of Society, i Burchell, Gordon, Gordon, Colin 

och Miller, (red) The Foucault Effect, Oxford: Harvester. 

Erlingsdottir G (1999) Förförande idéer – kvalitetssäkring i hälso- och sjukvården 

(avhandling), Lunds universitet, Lund. 

Forsell A (1992). Moderna tider i sparbanken (avhandling), Nerenius & Santerius, 

Stockholm. 

Freidson E (2001). Professionalism. The third logic. On the practice of knowledge. 

The university of Chicago Press, Chicago. 

Furusten S (2002). Från idé till institution, i Bejerot E och Hasselbladh H (red), 

Kvalitet utan gränser- en kritisk belysning av kvalitetsstyrning, Academia Adacta, 

Lund. 

de Geer H (1978) Rationaliseringsrörelsen i Sverige. Studieförbundet Näringsliv 

och Samhälle, Stockholm. 

Gustafsson R Å (2000). Välfärdstjänstearbetet. Dragkampen mellan offentligt och 

privat i ett historie-sociologiskt perspektiv. Daidalos, Göteborg. 

Guillén M F (1994). Models of Management – Work, Authority, and Organization 

in a Comparative Perspective, The University of Chicago Press, Chicago. 

78

Hasenfeld Y (1983). Human Service Organizations. Englewood Cliffs, NJ:Prentice 

Hall. 

Hasselbladh H (2000). HRM och arbetskontraktet, i Bergström och Sandoff (red) 

Att handla med människor – Perspektiv på Human Resource Management, Academia 

Adacta, Lund. 

Hasselbladh H (2002). Kvalitetsrörelsen - konsekvenser för individ, organisation 

och samhälle, i Bejerot E och Hasselbladh H (red), Kvalitet utan gränser- en kritisk 

belysning av kvalitetsstyrning, Academia Adacta, Lund. 

Hasselbladh H och Lundgren R (2002). Kvalitetsrörelsen i Sverige, i Bejerot och 

Hasselbladh (red), Kvalitet utan gränser- en kritisk belysning av kvalitetsstyrning, 

Academia Adacta, Lund. 

Hood C (1995). The ‘New Public Management’ in the 1980:s. Variations on a theme. 

Accounting, Organizations and Society 20, 93-109. 

Kroslid, D. (1999). In Search of Quality Management: Rethinking and Reinterpreting, 

(avhandling), Linköpings universitet. 

Leiss W, Kline S och Jhally S (1990/1997). Social Communication in Advertising. 

Persons, Products & Images of Well-Being. Routledge, London. 

March J G och Olsen J P (1976). Ambiguity and Choice in Organizations, Universitetsforlaget, 

Oslo. 

Meyer J W och Rowan B (1977). Institutionalized Organizations – Formal Structure 

as Myth and Cermony, American Journal of Sociology 83:2, 340-363. 

Olson, O., Guthrie, J. and Humphrey, C. (1998). Global Warning! Debating International 

Developments in New Public Financial Management. Cappelen, Oslo. 

Power M (1997). The Audit Society, Rituals of verification. Oxford University Press, 

Oxford. 

Rombach B (1986). Rationalisering eller prat: kommuners anpassning till en stagnerande 

ekonomi. Doxa: Lund. 

SCB och Arbetarskyddsstyrelsen (1997) Negativ stress i arbetet: De mest utsatta 

yrkena. Statistiska Centralbyrån, Stockholm. 

Socialstyrelsen (2000a). Ett samlat grepp om vberksamhetsuppföljning inom hälso 

och sjukvården. Socialstyrelsen, Stockholm. 

Socialstyrelsen (2000b). Omfattning av administration i vården. Socialstyrelsen, 

Stockholm. 

SOSFS 1996:24. Kvalitetssystem i hälso- och sjukvården. Socialstyrelsens föreskrifter 

och allmänna råd. 

Stockholms läns landsting (1997). Reportage i ” Fakta” : 1997:5, 1997:6, 1997:8, 

1997:17, 1997:28. 

Vabö M (2002). Kvalitetsretorik i norska kommuner, i Bejerot E och Hasselbladh 

H (red), Kvalitet utan gränser- en kritisk belysning av kvalitetsstyrning, Academia 

Adacta, Lund. 

79

Arbetsmarknadspolitiska 

utmaningar : 

Långtidsarbetslöshet och 

arbetsmarknadsutbildning 

Susanne Ackum Agell 

Adress: Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering 

(IFAU) 

Box 513 

751 20 Uppsala. 

E-post: susanne.ackum.agell@ifau.uu.se. 

83

84 

Arbetsmarknadspolitiska 

utmaningar : 

Långtidsarbetslöshet och 

arbetsmarknadsutbildning 

Susanne Ackum AgellW 

1 Inledning 

I Rehn-Meidner-modellen har den aktiva arbetsmarknadspolitiken 

som uppgift att påskynda strukturomvandlingen i ekonomin: De 

människor som slås ut från sektorer som inte är lönsamma ska, via 

en aktiv arbetsmarknadspolitik, slussas över till expanderande 

sektorer. Här består politiken främst av olika rörlighetsstimulerande 

åtgärder, såsom arbetsmarknadsutbildning och flyttbidrag. 

Inom ramen för denna modell så har således arbetsmarknadsutbildningen 

en mycket framträdande roll. Denna syn på politiken 

kom att prägla dess inriktning från 1950-talet till 1990-talets kris. 

Under 1990-talet fick arbetsmarknadspolitiken en omfattning och 

en inriktning som aldrig tidigare. Nära 2,9 miljoner människor var 

inskrivna vid arbetsförmedlingen under perioden och tidvis deltog 

mer än 200 000 personer i olika åtgärder; 1 detta motsvarar cirka 

fem procent av arbetskraften och en betydande del av befolkningen 

har berörts av politiken. Under 1990-talet kännetecknas arbetsmarknadspolitiken 

bl a av (i) en kraftig expansionen av arbetsmarknadsutbildningen 

under början av 1990-talet; (ii) en del storskaliga 

åtgärder introducerades (t ex arbetslivsutveckling och arbetspraktik) 

som innebar subventionerad sysselsättning på den 

reguljära arbetsmarknaden; (iii) volymkrav, dvs att et visst antal 

personer skulle befinna sig i en åtgärd under en månad; samt (iv) 

målet om högst 4 % öppen arbetslöshet under 2001. 

1 Exklusive de särskilda åtgärderna för handikappade.

I dagsläget står vi inför en rad ekonomisk-politiska arbetsmarknadsutmaningar, 

men som bör/kan ses som möjligheter. Vi måste 

dels vara beredda på att konjunkturavmattningen kan fördjupas 

samtidigt som vi har, för svenska förhållanden, en mycket hög 

total arbetslöshet som ingångsvärde; dels uppvisar delar av ekonomin 

arbetskraftsbrist. Åtgärder måste således vidtas för att förhindra 

att arbetslösheten biter sig fast och att inflationsdrivande 

flaskhalsar uppstår. I ett sådant läge är naturligtvis arbetsmarknadspolitiken 

ett viktigt instrument. Men innan politikerna fattar 

beslut om dess dimensionering och inriktning så är det viktigt att 

man drar lärdom från de uppföljningar och utvärderingar som 

gjorts av politiken under 1980- och 1990-talet. I denna diskussion 

har jag tänkt fokusera på två arbetsmarknadspolitiska utmaningar 

framöver: att göra de långtidsarbetslösa anställningsbara och 

utformningen av arbetsmarknadsutbildningen. 

2 Problemen för de långtidsarbetslösa 

Långtidsarbetslösheten är ett stort gissel, både för de individer 

som drabbas och för samhället som helhet. Det finns en rad olika 

tänkbara förklaringar till varför de långtidsarbetslösa har mycket 

stora problem på arbetsmarknaden. Det kan vara så att denna 

grupp inte har de yrkeskunskaper som efterfrågas eller att de bor 

på platser där efterfrågan på arbetskraften är låg. Det kan också 

vara så att de har andra ”egenskaper” som gör att de har det svårare 

att få ett jobb på den reguljära arbetsmarknaden, t ex ett arbetshandikapp. 

Det kan även vara så att arbetsgivarna uppfattar 

långtidsarbetslöshet i sig som ett tecken på lägre produktivitet och 

att de därmed hellre anställer någon annan. Evidens i den riktningen 

återfinns i Agell & Lundborg (1999): De finner att många personalchefer 

uppfattar de som varit öppet arbetslösa eller deltagit 

i någon arbetsmarknadspolitisk åtgärd som potentiellt mindre produktiva 

än de utan denna erfarenhet. 2 

2 Resultaten tyder vidare på att denna stigmatiseringseffekt mildras för personer som deltagit 

i en arbetsmarknadsutbildning jämfört med dem som enbart varit öppet arbetslösa. Man finner 

däremot ingen skillnad mellan att enbart vara öppet arbetslös och att delta i någon åtgärd 

som innebär subventionerad sysselsättning (t ex ALU eller beredskapsarbete). Behrenz 

(1998) och Klingvall (1998) studerar också denna fråga, men deras studier rör ett speciellt 

urval, nämligen de arbetsgivare som utnyttjar förmedlingens tjänster. De finner att arbetsgivare 

hellre anställer en arbetslös som deltagit i en åtgärd än någon som varit öppet arbetslös. 

Man finner också att arbetsgivaren föredrar de som deltagit i arbetsmarknadsutbildning 

före de som deltagit i någon annan arbetsmarknadspolitisk åtgärd. 

85

86 

Problem med att identifiera målgruppen 

Ett första problem i detta sammanhang är att vi i Sverige inte på 

ett enkelt sätt kan identifiera hur stor denna riskgrupp egentligen 

är. I Figur 1 redovisas omfattningen av långtidsarbetslöshet och 

långtidsinskrivning så som den presenteras i den officiella statistiken. 

3 

Andelen långtidsarbetslösa ligger mellan knappt 20 och drygt 30 

procent och är som högst vid mitten av nittiotalet. Av detta skulle 

man kunna tro att långtidsarbetslösheten inte var ett stort problem 

under 1990-talet. Emellertid användes åtgärdsdeltagande 

ofta som ett sätt att förnya rätten till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen 

under 1990-talet. Detta innebär att inskrivningstider 

hos förmedlingarna är ett bättre mått på långtidsarbetslöshetens 

omfattning. Det framgår också att mellan 15 och 20 procent av de 

inskrivna 1999 och 2000 hade varit inskrivna under mer än två år. 

Dessa andelar är nästan lika stora som motsvarande andelar långtidsarbetslösa 

bland de öppet arbetslösa. 

Figur 1: Långtidsarbetslösa (minst 6 månader) som andel (%) av 

samtliga registrerade öppet arbetslösa och långtidsinskrivna 

(minst 2 år) som andel av samtliga registrerade vid 

förmedlingarna Källa: Ams. 

35 

30 

25 

20 

15 

10 

5 

0 

Långtidsinskrivna 

Långtidsarbetslösa 

3 Långtidsarbetslösheten mäts som andelen av de registrerade arbetslösa som varit arbetslösa 

i minst sex månader; långtidsinskrivningen mäts som andelen av de registrerade som 

varit inskrivna i minst två år.

Här bör man dock notera att vi inte har några lättillgängliga uppgifter 

på hur många som varit inskrivna vid förmedlingen utan 

reguljär (osubventionerad)sysselsättning under en längre period. 4 

Vi vet inte heller hur många som varit inskriva vid förmedlingen 

under en längre period med enbart korta avbrott för reguljär sysselsättning. 

Här är det således ytterst angeläget att Ams producerar 

statistik som gör det möjligt att enkelt följa problemen för de 

utan fast fäste på den reguljära arbetsmarknaden. 

Åtgärder för de långtidsinskrivna 

Under senare delen av 1990-talet har en rad (nya) åtgärder satts in 

för att underlätta för de långtidsarbetslösa att få ett jobb på den 

reguljära arbetsmarknaden. Under 1998 infördes anställningsstödet 

med syftet att förbättra möjligheterna för arbetslösa med långa 

inskrivningstider vid arbetsförmedlingen att få jobb; se Lundin 

(2000, 2001) för en närmare beskrivning av åtgärden. Inledningsvis 

ersatte anställningsstödet de gamla åtgärderna beredskapsarbete, 

rekryteringsstöd och utbildningsvikariat. Efterhand introducerades 

allmänt, förstärkt, utökat förstärkt och särskilt anställningsstöd 

vilka innebär subventionerad sysselsättning på den reguljära 

arbetsmarknaden riktad till olika grupper av långtidsarbetslösa. 

Under 2000 infördes aktivitetsgarantin vars målgrupp är 

individer som är, eller riskerar att bli, långtidsinskrivna vid arbetsförmedlingen 

och personer som riskerar att bli utförsäkrade från 

arbetslöshetsförsäkringen; se Fröberg & Persson (2002) för en 

närmare beskrivning av denna åtgärden. Aktivitetsgarantin är ett 

ramåtgärd där de ordinarie (t ex anställningsstödet och arbetsmarknadsutbildningen) 

åtgärderna ryms. De aktiviteter som erbjuds 

ska vara på heltid och individen ska antingen söka jobb, 

delta i någon åtgärd eller vidareutbilda sig. Individen deltar i aktivitetsgarantin 

fram till dess att hon får ett arbete som varar minst 

sex månader, påbörjar en reguljär utbildning eller lämnar arbetskraften. 

4 Enligt AMV:s regleringsbrev för 2002 så bryts långtidsinskrivning av reguljärt arbete som varar 

minst en månad. Hit räknas också anställning med lönebidrag och OSA men inte anställning 

med anställningsstöd. Aktuella sökande räknas inte som långtidsinskrivna under den tid då 

de har reguljärt arbete eller anställning med anställningsstöd. 

87

Det finns ännu inga utvärderingar av anställningsstöden eller aktivitetsgarantin 

i dess nuvarande form. Däremot finns det en rad 

utvärderingar av liknande åtgärder vilka kan tjäna som underlag 

för förväntade effekter och ge vägledning i åtgärdernas utformning. 

Tre sådana studier är Carling & Richardson (2001), Harkman, 

Johansson & Okeke (1999) och Sianesi (2002). Dessa studier 

visar t ex att rekryteringsstödet (vilket är subventionerad sysselsättning 

på samma vis som anställningsstödet) är en jämförelsevis 

mycket lyckad åtgärd. Generellt sett kan man säga att under 

1990-talet så verkar åtgärder som inneburit subventionerat arbete 

på den reguljära arbetsmarknaden fungera jämförelsevis bra. 

Likaså fungerar arbetsmarknadsutbildningar med arbetsgivarkontakter 

bättre än utbildningar utan ett sådant inslag. 

En viktig beståndsdel i Aktivitetsgarantin är en intensifierad 

förmedlingsverksamhet. Förmedlingsverksamhet är också en 

av få åtgärder där man i internationella studier så gott som alltid 

hittat positiva resultat på individernas möjligheter att få jobb; se 

t ex Martin & Grubb (2001). Även tidigare svenska studier redovisar 

positiva resultat av intensifierad förmedlingsverksamhet; se 

Calmfors m fl (2002). 

Från internationella studier så vet vi att intensifierad jobb-sökaraktivitet 

ofta ger goda effekter på de arbetssökandes sannolikhet 

att få ett nytt jobb; se Martin & Grubb (2002). Jobb-sökar-aktiviteter 

är ett viktitigt inslag i aktivitetsgarantin. 

De finns således evidens som antyder att anställningsstödet och 

aktivitetsgarantin är effektiva åtgärder för att öka de långtidsinskrivnas 

möjligheter att få ett nytt jobb på den reguljära arbetsmarknaden. 

I Fröberg & Persson (2002) uttrycker många (även om 

det finns vissa regionala skillnader) som jobbar med åtgärden, dvs 

arbetsförmedlarna, att de tror att aktivitetsgarantin är en bra åtgärd 

för de långtidsinskrivna. Men det finns likaså en del illavarslande 

tecken i dessa sammanhang, framförallt om volymerna inom 

arbetsmarknadspolitiken nu kommer att öka som svar på en försämrad 

konjunktur. 

För det första visar resultaten i Fröberg & Persson (2002) att aktivitetsgarantin 

inte ens i dagsläget alltid är en heltidsaktivitet eller 

att man alltid kontrollerar om deltagarna söker arbete när de 

88

deltar i olika aktiviteter. Detta beror på att man upplever sig ha 

personalbrist. I en situation där volymerna kommer att öka finns 

det således en ännu större risk att personalbristen urholkar kvaliteten 

i åtgärden. Enligt arbetsförmedlarna själva (se Fröberg & 

Persson, 2002) så är det just det färre antalet arbetssökande per 

förmedlare som gör att aktivitetsgarantin är effektiv. 

För det andra så finns det inga konkreta uppgifter om hur 

länge man ska kunna delta i aktivitetsgarantin. Man diskuterar t ex 

att de som deltagit i aktivitetsgarantin under en längre tid, och då 

man bedömer att de har en liten utsikt att få ett arbete på den reguljära 

arbetsmarknaden, ska placeras i en övergångsarbetsmarknad. 

Exakt vad den ska består utav är dock oklart. Ett problem i 

sammanhanget är att om man placerar folk i en övergångsarbetsmarknad 

så kan det finnas en risk att dessa inte längre utgör ett 

effektivt arbetskraftsutbud, vilket skulle kunna medföra att de ej 

tar ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden om ett sådant erbjuds. 

En indikation på att så kan vara fallet är erbjudandet till de 

förtidspensionerade att börja arbeta igen med vilande pension; 

något som mycket få anmält intresse för. 

3 Arbetsmarknadsutbildningen igår, 

idag och imorgon 5 

Den yrkesinriktade arbetsmarknadsutbildningen är den åtgärd som 

blivit mest utvärderad i Sverige. Under merparten av 1980-talet 

ökade deltagande i utbildning den arbetslöses chans till reguljär 

sysselsättning, dessutom blev lönen i det nya jobbet högre än vad 

motsvarande individer utan utbildning fick; se t ex Axelsson 

(1989), Axelsson & Löfgren (1992) och Edin & Holmlund (1991). 

Denna positiva effekt verkar dock ha övergått till att bli insignifikant, 

eller t o m negativ, för dem som deltog i en utbildning i 

början och i mitten av 1990-talet; se t ex Harkman (1997), Regnér 

(1997) och Sianesi (2002). 6 I Richardson & van den Berg 

(2002), som studerar effekten av AMU under perioden 1993-2000 

finner man en initiell förkortande effekt på arbetslöshetstiden av 

att delta i utbildning. Effekten på (övergångs-) sannolikheten att 

1 5 Calmfors m fl (2001) finns en heltäckande genomgång av arbetsmarknadsutbildningens sysselsättningseffekter. 

89

finna ett arbete är som störst tiden närmast efter arbetsmarknadsutbildningen 

men minskar sedan snabbt. Efter fyra veckor är kvarstår 

endast en liten positiv effekt. Beaktas även den tid en utbildning 

tar, blir slutsatsen att deltagande i AMU inte minskar arbetslöshetstiderna. 

Under 1990-talet verkar inte heller den yrkesinriktade arbetsmarknadsutbildningen 

stå sig särkilt väl vid en jämförelse mellan olika 

åtgärders effektivitet. Carling & Richardson (2001) jämför åtta 

olika åtgärders förmåga att leda till ett jobb så snabbt som möjligt. 

Resultaten visar att de som påbörjade en åtgärd under perioden 

1995 till 1997 snabbast fann ett jobb om åtgärden bestod av praktik 

med vanliga arbetsuppgifter, snarare än arbetsmarknadsutbildning. 

Liknande resultat återfinns i Harkman m fl (1999). 

Under 1990-talet har också nya utbildningsåtgärder introducerats. 

En sådan är det nationella IT-programmet (Swit); där Industriförbundet 

och branschorganisationen IT-företagen, på uppdrag av 

regeringen, genomförde en arbetsmarknadsutbildning som skulle 

ge yrkeskompetens för bristyrken inom IT-området. Johansson & 

Martinson (2001) finner, vid en jämförelse mellan Swits och 

AMV:s jämförbara IT-utbildningar, att de individer som deltog i 

en Swit-utbildning hade större chans att erhålla ett jobb efter utbildningens 

slut. Enligt Johansson & Martinson så är en trolig 

förklaring till detta att Swit-deltagarna haft intensivare kontakter 

med presumtiva arbetsgivare före och under utbildningstiden. 

Möjliga förklaringar 7 till att effekten av att delta i en arbetsmarknadsutbildning 

försämrats under 1990-talet är att den använts till 

att förhindra utförsäkring och att den dimensionerats i en omfattning 

som inte motsvarade någon reell efterfrågan i ekonomin på 

specifika yrkeskunskaper. Enligt min mening så ska inte arbetsmarknadsutbildning 

användas i syfte att förhindra utförsäkring 

utan den ska utformas efter de yrkeskunskaper som efterfrågas i 

ekonomin. 

6 En del av resultaten i Harkman (1997), Harkman m fl (1996) och Harkman m fl (1999) visar 

på positiva effekter av att delta i arbetsmarknadsutbildning, men endast i de fall man inte tar 

hänsyn till potentiella selektionsproblem. 

7 Här utgår jag ifrån att resultaten inte återspeglar selektionsproblemet: dvs att de som deltar 

i en utbildning har, till skillnad från dem som inte deltar i en åtgärd, specifika egenskaper som 

gör att resultaten blir bättre/sämre. 

90

Det är naturligtvis svårt att veta hur denna efterfrågan kommer 

att se ut i framtiden och det är därmed svårt att förlägga utbildningarna 

rätt i tiden. Men i dagsläget har vi dock ganska tillförlitliga 

prognoser på hur behoven på arbetskraft kommer att se 

ut i offentliga sektorn under ett antal år framöver. Detta ger AMV 

ett gyllene tillfälle att sakta men säkert rikta utbildningar mot 

dessa behov. I detta sammanhang är det dock viktigt att betona att 

behov som uppstår flera år fram i tiden troligtvis inte kan utbildas 

bort idag. Vid utformningen av arbetsmarknadsutbildningen bör 

man också beakta forskningsresultaten som visar på att utbildningar 

som varvats med praktik ger bättre resultat än de utbildningar 

med liten arbetsgivarkontakt. 

Jag tror också att det är viktigt att diskutera inriktningen på 

arbetsmarknadsutbildningen. Vem ska få delta i utbildning som i 

mångt och mycket betalas av staten? Vilken typ av utbildning ska 

drivas i AMV:s regi? Det finns nämligen en risk att arbetsmarknadsutbildningarna 

idag ersätter utbildning som företag och individer 

skulle ha genomfört, och därmed betalat för, i egen regi. 

Evidens i den riktningen presenteras i Martinsson (2001): Den 

statligt finansierade Swit-utbildningen verkar i vissa fall ha trängt 

undan och ersatt arbetsgivarnas egenbekostade utbildning. Av 

arbetsgivarna uppger 21 procent att de skulle ha gett samtliga 

deltagande anställda en liknande utbildning även utan Swit och 

ytterligare 19 procent menar att vissa anställda skulle ha fått en 

liknande kurs. Detta skapar dödviktförluster som måste elimineras 

och incitamentsproblem som måste minimeras. 

91

Referenser 

Agell J & P Lundborg (1999), ” Survey evidence on wage rigidity and unemployment: 

Sweden in the 1990s” , Working Paper 1999:2, IFAU, Uppsala. 

Axelsson R (1989) Svensk arbetsmarknadsutbildning - En kvantitativ anals av 

dess effekter, Umeå Economic Studies No 197, Umeå universitet. 

Axelsson R & K-G Löfgren (1992), ” Arbetsmarknadsutbildningens privat- och 

samhällsekonomiska effekter” , EFA-rapport Nr 25, Arbetsmarknadsdepartementet, 

Stockholm. 

Behrenz L (1998) ” An impact analysis of a personnel increase at Swedish employment 

offices” i Essays on the Employment Service and Employers´ Recruitment, 

doktorsavhandling, Lund Economic Studies Nr 79, Lunds universitet. 

Calmfors L, A Forslund & M Hemström (2002) ” Does active labour market policy 

work? Lessons from the Swedish experiences” , Working Paper 2002:X, IFAU, 

Uppsala 

Carling K & K Richardson (2001) ” En jämförelse av arbetsmarknadsprogrammens 

effekter på anställningssannolikheten” , Ekonomisk Debatt, årg 29, nr 4, s 255-261. 

Edin, P-A & B Holmlund (1991) ” Unemployment, vacancies and labour market 

programmes: Swedish evidence” , i F Padoa-Schioppa (red.), Mismatch and Labour 

Mobility, Cambridge University Press. 

Fröberg D & K Persson (2002) ” Genomförandet av aktivitetsgarantin” , underpublicering, 

IFAU, Uppsala 

Harkman A (1997) ” Den yrkesinriktade arbetsmarknadsutbildningen 1994 – effekter 

för individen” , Ura 1997:10, Arbetsmarknadsstyrelsen, Solna. 

Harkman A, A Johansson & S Okeke (1999) ”Å tgärdsundersökningen 1998 – 

Åtgärdernas effekter på deltagarnas sysselsättning och löner” , Ura 1999:1, Arbetsmarknadsstyrelsen, 

Solna. 

Johansson, P & S Martinson (2001) ” Varför lyckades det nationella IT-programmet, 

Swit? En jämförelse mellan två arbetssätt” , Ekonomisk Debatt, årg 29, nr 4, 

s 293-302. 

Klingvall M (1998) ” Arbetsgivarnas attityder” , Ura 1998:9, Arbetsmarknadsstyrelsen, 

Solna. 

92

Lundin M (2000) ” Anställningsstödens implementering vid arbetsförmedlingarna” , 

Stencilserie 2000:4, IFAU, Uppsala. 

Lundin M (2001) ” Hur fungerar anställningsstöden?” , Forskningsrapport 2001:9, 

IFAU, Uppsala. 

Martin J & D Grubb (2001) ” What works and for whom: a review of OECD 

countries’ experiences with active labour market policies, Working Paper 2001:14, 

IFAU, Uppsala 

Marrinsson S (2001) ” Att utbilda de som har jobb – exemplet Swit” , Forskningsarpport 

2001:10, IFAU, Uppsala 

Regnér H (1997) Training at the Job and Training for a New Job: Two Swedish 

Studies, Swedish Institute for Social Research 29, Stockholms universitet. 

Richardson K & G van den Berg (2002) ” The effect of vocational employment training 

on the individual transition rate from unemployment to work” , Working Paper 

2002:XX, IFAU, Uppsala 

Sianesi B (2002) ” Differential effects of Swedish active labour market programmes 

for unemployed adults during the 1990’s, Working Paper 2002:X, IFAU, Uppsala 

93

Ny kris i befolkningsfrågan 

Mårten Palme 

Adress: Stockholm School of Economics 

Box 6501 SE-113 83 Stockholm 

E-post: marten.palme@hhs.se 

95

96 

Ny kris i befolkningsfrågan? 

Anders Björklund 

Thomas Aronsson 

Lena Edlund 

Per Molander 

Mårten Palme 

Under den gågna hösten har det låga födelsetalet hamnat i fokus 

för den ekonomisk-politiska debatten. Vissa jämför med situationen 

i början på 1930-talet – en ny kris i befolkningsfrågan? Det 

låga födelsetalet har också varit temat för Studieförbundet Näringsliv 

och Samhälles Välfärdpolitiska råds rapport för 2001 ”Ny 

kris i befolkningsfrågan?” (SNS Förlag, 2001). I rådets rapport 

lyfts tre slutsatser fram: 

· Den nedgång i födelsetalen vi har sett under 1990-talet har 

både tillfälliga och permanenta inslag. De kvinnor som uppskjutit 

sitt barnafödande kommer inte att nå upp till den tidigare nivån 

på ungefär två barn per kvinna, medan de yngre generationer 

som nu börjar föda barn sannolikt kommer i närheten av den. 

Men även två barn per kvinna är för lite för att befolkningen 

skall förnya sig själv av egen kraft. 

· Familjepolitiken har effekter både på antalet barn och hur 

tätt de föds. En generös politik är sannolikt förklaringen till att 

barnafödandet i Sverige varit stabilt under 1900-talet, medan det 

sjunkit i de flesta andra industriländer. 

· Som familjepolitiskt instrument har barnbidraget klara fördelar. 

Det skapar inga marginaleffekter, utjämnar inkomster och 

bidrar inte till den ryckighet i barnafödandet som föräldrapenningen 

gör.

Är låga födelsetal ett problem? 

För att en befolkning skall vara långsiktigt stabil krävs att kvinnorna 

föder i genomsnitt 2.1 barn under sitt liv. Lägre födelsetal leder 

till en minskande befolkning och dessutom till en befolkning 

med stigande medelålder. Förändringar av åldersstrukturen leder 

till samhällsekonomiska belastningar, eftersom barn och äldre är 

ekonomiskt beroende av den arbetande delen av befolkningen. En 

stor del av transfereringarna till barn och äldre går över den offentliga 

sektorn. En hög andel äldre leder alltså både till en hög skattekvot 

och risk för spänningar mellan generationerna. 

Eftersom en individs beteende förändras över livscykeln, har 

åldersstrukturen också andra effekter på samhällsekonomin. Det 

samlade sparandet och den ekonomiska tillväxten hör till det som 

påverkas. 

Det invänds ibland att födelsetalen i ett globalt perspektiv snarast 

är så höga att det ger problem. Det finns emellertid ingen direkt 

relation mellan globala och nationella födelsetal. De offentliga 

systemen är nationellt uppbyggda, och även om invandring 

kan kompensera en del av ett obalansen, är den inte problemfri. 

Andra europeiska länder har liknande problem. 

Definitionerna viktiga 

De årliga födelsetalen, dvs. antalet barn som föds ett visst år, brukar 

dra till sig massmedial uppmärksamhet. Eftersom födelsetalen 

varierar kraftigt beroende på en mängd yttre faktorer, arbetar demografer 

oftare med begreppet fruktsamhet. Med årlig fruktsamhet 

menas det antalet barn per kvinna som skulle födas i landet om 

alla kvinnor framgent födde precis så många barn i genomsnitt 

som dagens 20-åringar, 21-åringar osv. Den fullbordade fruktsamheten 

är det antal barn som kvinnorna i en årskull i genomsnitt 

faktiskt föder under sitt liv. 

Medan både födelsetal och årlig fruktsamhet varierar ganska 

kraftigt från år till år, har den fullbordade fruktsamheten i Sverige 

varit mycket stabil under 1900-talet, ungefär 2.0 barn per kvinna. 

Vi vet inte om detta kommer att gälla också de kvinnor som är 

födda efter mitten på 1960-talet. 

97

98 

En ekonomisk ansats 

Barnafödandet är i de industrialiserade länderna i dag i allt väsentligt 

planerat. De par som väljer att sätta barn till världen gör det 

naturligtvis inte enbart eller ens huvudsakligen på ekonomiska 

grunder. Men den ekonomiska analysen av barnafödandet baseras 

på tanken att hushållens beslut ändå påverkas av ekonomiska villkor 

– inkomster, arbetsmarknadssituation, utbildning m.m. – både 

vad gäller antalet barn och när de föds. Förändringar i de ekonomiska 

villkoren, antingen de är oförutsedda eller härrör från medvetna 

politiska beslut, kan då förväntas ha effekter. 

Kostnaderna förknippade med föräldraskapet kan sorteras i tre 

kategorier. Den första omfattar de direkta kostnaderna för barnen 

– mat, kläder, större bostad osv. Barnbidrag och gratis utbildning 

avser att täcka en del av dessa kostnader. Den andra typen av kostnader 

avser den uteblivna inkomsten för hemmavaro eller deltidsarbete 

i samband med att barnen är små. Föräldrapenningen är det 

viktigaste instrumentet för att kompensera detta bortfall. Den tredje 

kategorin kostnader gäller mindre synliga inkomstbortfall som 

beror på att karriären och därmed livslönen kan påverkas. Denna 

kostnadskategori är svårare att påverka; möjligen kan man se obligatoriska 

pappamånader som ett sätt att långsiktigt påverka attityder 

och lönebildning. 

Familjepolitiken har betydelse 

De offentliga utgifterna för familjepolitiken är av storleksordningen 

175 miljarder kronor årligen eller 8-9 procent av BNP. Transfereringarna, 

främst barnbidrag och föräldrapenning, motsvarar 

omkring 50 miljarder. Av de tjänster som är gratis eller subventionerade 

är utgifterna för skolan, knappt 60 miljarder, de dominerande. 

Att så stora transfereringar har betydelse för hushållens beslut 

är knappast överraskande. Det är dock inte helt lätt att belägga 

vilka effekter politiken har, eftersom många andra faktorer samtidigt 

påverkar hushållens beslut. Experiment är svåra eller omöjliga 

att genomföra på detta område. Man kan dock få indikationer 

på politikens effekter genom att jämföra olika länder över tiden.

Diagrammen nedan visar hur den fullbordade fruktsamheten har 

utvecklats i åtta länder för kvinnor födda mellan 1925 och 1958. 

Av dessa har Sverige haft den mest generösa familjepolitiken. 

Som framgår har Sverige också haft den stabilaste utvecklingen; 

de övriga länderna har haft en mer eller mindre uttalad nedgång i 

fruktsamhet. Det är troligt att familjepolitiken har spelat en roll för 

denna utveckling. Det går dock inte att uttala sig om vilka inslag 

i politiken som varit viktigast. 

99

Det är också troligt att familjepolitiken påverkat avståndet i tid 

mellan barnen. Sedan föräldrapenningen infördes med bestämmelsen 

att man behåller ersättningsnivån om det inte förflyter alltför 

lång tid mellan födslarna har medelavståndet mellan barnen 

krympt. 

Däremot verkar politiken inte haft några starka effekter på vilka 

som föder barn. Sedan länge finns ett stabilt samband mellan 

antalet barn och inkomst (eller utbildning, som har starkt samband 

med inkomsten); föräldrar med högre långsiktiga inkomster har i 

genomsnitt färre barn. Det mönstret har inte förändrats. 

100 

Arbetslinjen är problematisk 

Arbetslinjen är en grundprincip i det svenska socialförsäkringssystemet. 

Man kvalificerar sig för flertalet förmåner genom att delta 

i arbetslivet, och det finns ett ganska starkt samband mellan lön 

och förmån. Principen gör det lönsamt att arbeta och är en viktig 

förklaring till att det svenska systemet kunnat vara tämligen generöst 

utan alltför allvarliga verkning på samhällsekonomin. Föräldrapenningen 

har denna konstruktion, som dock just när det gäller 

barnafödandet har mindre önskvärda konsekvenser. Eftersom föräldrapenningen 

blir väsentligt högre för den som hunnit kvalificera 

sig för den löneanknutna nivån än för den som bara får grundersättning, 

finns ett starkt incitament att skjuta upp barnafödandet 

till dess att man etablerat sig på arbetsmarknaden. 

Detta var vad som hände under 1990-talets kris. De unga, som 

hade svårt att få fäste på arbetsmarknaden, sköt upp sin familjeetablering 

i väntan på bättre förutsättningar. Eftersom krisen blev 

långdragen, är det tveksamt om dessa årskullar hinner komma upp 

i samma nivå på den fullbordade fruktsamheten som de föregående. 

För de yngre generationer som nu är i färd med att bilda familj 

är läget ljusare, och ingenting talar emot att de skulle föda uppemot 

två barn per kvinna i genomsnitt. 

Det är också kopplingen till arbetsmarknaden som förklarar det 

samband som finns mellan inkomsterna ett visst år och sannolikheten 

att föda barn året efter. Att hävda att barn blivit överklassens 

privilegium är direkt felaktigt.

Familjebildningens regelverk är viktigt 

Inte bara de ekonomiska förutsättningarna utan också reglerna 

kring familjebildning spelar roll för relationernas stabilitet och 

därmed också för barnafödandets förutsättningar. En ofta framförd 

politisk värdering är att staten skall vara neutral mellan olika samlevnadsformer. 

I realiteten är det inte så. Ett konventionellt äktenskap 

etablerar i avsaknad av särskilda överenskommelser ett korsägande 

mellan makarna, som inte har någon motsvarighet i samboförhållandet. 

Inte förväntas heller parterna i ett samboförhållande 

garantera varandra en likvärdig levnadsnivå på det sätt som 

äktenskapet enligt äktenskapsbalken förutsätts göra. 

I andra riktningen verkar vissa stödsystem som utformats för att 

underlätta tillvaron för ensamstående föräldrar. Bostadsbidrag och 

underhållsstöd är exempel på det. Vilken effekt sådana system har 

på familjebildningen kan inte avgöras; som helhet är stödet för det 

traditionella äktenskapet och de betydande resursöverföringar som 

sker inom dess ramar starkt. Det är viktigt att äktenskapets gynnsamma 

effekter i det avseendet inte försvagas av andra åtgärder, 

till exempel stödformer som ensidigt och kraftigt gynnar ensamstående. 

Målkonflikter 

Familjepolitiken och angränsande politikområden är fulla av målkonflikter. 

Man vill hjälpa barnfamiljer med låga inkomster genom 

behovsprövade bidrag, vilket skapar höga marginaleffekter, 

lägre arbetsutbud och risk för fattigdomsfällor. Man vill hjälpa ensamstående 

föräldrar, vilket riskerar att ge fler familjer utanför traditionella 

och stabila parförhållanden. För att inte föräldraskapet 

skall leda till för stort inkomstbortfall följer man arbetslinjen, vilket 

å andra sidan leder till senarelagda graviditeter och konjunkturkänslighet 

i barnafödandet. 

Målkonflikterna finns även utanför familjepolitiken i trängre 

mening. Utbildningssystemet har utformats för att ge människor 

möjligheter att komplettera sin utbildning på olika nivåer. De 

gynnsamma villkoren för vuxenutbildning och kvotering till förmån 

för personer med arbetslivserfarenhet har lett till att svenska 

101

studenter i internationellt perspektiv har hög medelålder. Detta 

bidrar till sen familjebildning och därmed sannolikt också lägre 

fruktsamhet. 

102 

Satsa på barnbidraget! 

Barnbidraget framstår som en i många avseenden idealisk stödform. 

Det stärker barnfamiljers ekonomi utan att skapa marginaleffekter. 

Det utjämnar inkomster också mellan inkomstskikt, eftersom 

det utgår med samma belopp oberoende av föräldrarnas 

inkomst. Det har inte heller föräldrapenningsystemets oönskade 

beroende av arbetsmarknadsläget, med åtföljande svängningar i 

familjebildning och barnafödande. Ett högre barnbidrag skulle 

göra det lättare att kombinera barn och studier. En omdisponering 

av familjepolitikens resurser till förmån för barnbidraget är därför 

en åtgärd som författarna förordar. 

Tidigarelägg högskoleutbildningen! 

De gynnsammare villkoren för vuxenutbildning skapar incitament 

att vänta med högre utbildning. Det leder till sen familjebildning 

och färre barn. En satsning på barnbidragen skulle göra det relativt 

fördelaktigare att kombinera barn och studier, men det är också 

viktigt att studenter avslutar sin utbildning i lägre åldrar än vad 

som nu är fallet. 

Höj pensionsåldern! 

De lägre födelsetalen är ett argument för att höja pensionsåldern 

och förmå människor att arbeta längre. Det är naturligt också mot 

bakgrund av att medelåldern stadigt stiger och att människor är 

arbetsföra under fler år av sitt liv.

103

104

Debatten om privat och 

offentligt välfärdstjänstearbete 

-vart tog de offentliga 

arbetsgivarna vägen? 

Adress: Arbetslivsinstitutet 

Ekelundsvägen 16 

112 79 Solna 

Rolf Å Gustafsson 

E-post: rolf.gustafsson@niwl.se 

105

Debatten om privat och 

offentligt välfärdstjänstearbete 

106 

-vart tog de offentliga 

arbetsgivarna vägen? 

Rolf Å Gustafsson 

Osynligt = oviktigt ? 

Det offentliga arbetsgivarskapets institutionella historia och innehållsliga 

förändring över tid har hittills i mycket begränsad utsträckning 

varit föremål för samhällsvetenskaplig forskning. 1 Det 

innebär att forskare, utredare, politiker och ”en intresserad allmänhet” 

kan läsa mängder av text om välfärdspolitik och endast glimtvis 

framskymtar och kommenteras det grundläggande faktum att 

kommun- och landstingspolitiker är arbetsgivare för nästan en 

fjärdedel av de aktiva på den svenska arbetsmarknaden. 2 Detta 

gäller även vid en fokuserad litteratursökning som riktas mot texter 

om det välfärdspolitiska systemskiftet, valfrihet och kommunal 

förvaltningspolitik. Inom den viktiga och livaktiga forskningen 

om den svenska modellens uppgång och fall – som är grundläggande 

för analysen av svensk samhällsutveckling under efterkrigstiden 

– nämns överhuvudtaget sällan det faktum att kommunernas 

och landstingens förtroendevalda blivit en av landets största arbetsgivare. 

3 Många analyser genomförs som om välfärdstater huvudsakligen 

ägnar sig åt lagstiftning, offentlig budget, åtgärder av 

betydelse för ekonomisk tillväxt, socialförsäkringar/försörjningsskydd 

(pensioner, arbetslöshetsförsäkring, barnbidrag, socialbidrag), 

internationella relationer och medborgerliga rättigheter.

Den lokala statens ekonomi (kommuner och landsting) handlar 

dock väsentligen om lönekostnader för olika former av välfärdstjänstearbete. 

De förtroendevalda utövar därmed indirekt och direkt 

ett arbetsgivarskap. 

I ett standardverk om modern förvaltningspolitik görs en viktig 

distinktion mellan författningspolitik och förvaltningspolitik: Den 

förstnämnda är överordnad förvaltningspolitiken därigenom att 

...”en författning kan ses som ett svar på frågan om vem som har 

rätt att bestämma om vad.” 4 Förvaltningspolitiken däremot handlar 

väsentligen om de organisatoriska, ekonomiska och personella 

medlen för att åstadkomma åsyftade resultat. Politiska beslut om 

vägar, skatter, äldreomsorgstaxor och bibliotek hör tveklöst till 

sakpolitikens område och berör således knappast den övergripande 

författningspolitiken... 

Men såväl omfattande socialiseringar som långtgående privatiseringar 

kan få sådana konsekvenser för ett lands styrelsesätt 

att det kan vara berättigat att betrakta dem ur en författningspolitisk 

synvinkel. 5 

Det offentliga arbetsgivarskapets framväxt i stor skala under efterkrigstiden 

kan ses som en socialisering. Jag hävdar att denna utveckling 

i stor utsträckning skett bakom ryggen på politikerna (och 

samhällsvetarna). I en historisk analys – som beroende på forskningsläget 

måste betraktas som preliminär – tolkar jag denna osynlighet 

som främst en effekt av att politiker och forskare under efterkrigstiden 

fokuserade på välfärdssystemens re-distributiva aspekter 

(ekonomisk omfördelning, inkomsttrygghet och jämlik tillgång 

till social service). 6 Frågan är om inte någonting liknande 

sker idag, om än med omvända förtecken. Den ökande satsningen 

på privata vinstdrivna entreprenörer innebär sannolikt en osynlig 

förändring av välfärdssystemens demokratiska institutioner. 7 

Den här artikeln har två syften: 

För det första att skissera ett samhällsvetenskaplig perspektiv som 

öppnar för fortsatta studier av det offentliga arbetsgivarskapets 

förutsättningar och konsekvenser på välfärdstjänsternas område. 

Beroende på kunskapsläget är detta en svår uppgift. Jag menar 

107

därför allvar när jag karakteriserar resonemangen som en skiss. 

Mitt bidrag skall uppfattas som ett försök att väcka en frågeställning 

till liv och att då bredda perspektivet utöver det ekonomiska. 

Därför att: 

För det andra hävdar jag, mot bakgrund av empiriska resultat från 

en studie som vägletts av den referensram som här skisseras, att 

det finns starka skäl som talar för att det offentliga arbetsgivarskapets 

form och innehåll har betydelse för både välfärdstjänsternas 

framtid och för det politiska systemets legitimitet. 

108 

Svensk samhällsorganisation 

Någon gång vid 1800-talets slut etablerades i Sverige en samhällstruktur 

som inflytelserika svenska historiker betecknat som organiserad 

kapitalism. Med detta begrepp försöker man sammanfatta 

de många empiriska iakttagelser som indikerar att staten under 

denna period började spela en annorlunda och mer aktiv roll i förhållande 

till de andra samhälleliga huvudaktörer – arbete och kapital 

– som även de antog mer nutidsliknande former under denna 

period. 8 

Viktiga ledmotiv i statens ökande ansvar för medborgarna vred sig 

kring omsorgen om ”samhällshelhetens framåtskridande” varmed 

väsentligen avsågs ekonomisk tillväxt. 9 Nära förknippat med denna 

utveckling var också den sociallagstiftning, som initierades av 

inte minst stadsliberalen Adolf Hedin i den berömda riksdagsmotionen 

1884 om arbetarskydd m.m. och som syftade till att skapa 

lösningar på den hett omdebatterade sociala arbetarfrågan. Hedin 

brännmärkte manchesterliberalismen och hävdade att sociala reformer 

krävdes om man skulle kunna förvänta sig ...”arbetarbefolkningens 

solidariska upprätthållande av den bestående statsordningen.” 

10 

Figur 1 kan stå som en översiktsbild av denna fas. Statens nya och 

tidsspecifika institutioner ligger i spänningsfältet mellan arbetekapital. 

Flera av de parter som senare uppträder på arenan hade då 

inte konstituerats i sin nuvarande form: De stora och ”klassiska” 

arbetarintressen som industrikapitalismen bar fram hade visserli-

gen hunnit en bit på vägen i sin organisering (LO bildades 1898, 

SAF 1902), men de privata tjänstemännen släpade efter och framförallt 

saknade statligt och kommunalt anställda länge helt organisering 

på arbetstagarsidan. Landstingens och kommunernas 

andel av arbetskraften var i förhållande till senare tider försumbart 

liten. Där utgjorde länge ämbetsmannastatens institutioner ett hinder 

mot en intresseorganisering enligt nutida mönster mellan arbetsgivare 

och arbetstagare. 

Figur 2 försöker fånga den svenska modellens förhandlingsrelationer 

på central nivå under den period då dess ekonomiska-politiska 

inflytande var som störst. Perioden infaller någon gång under 

tiden från 1930-talets slut och sträcker sig cirka femtio år framåt 

i tiden. Genom den inklusiva och centrala intresseorganiseringen 

på den dåtida svenska arbetsmarknaden kunde ekonomisk tillväxt 

och en viss utjämning av människornas ekonomiska resurser kombineras. 

En centralt framförhandlad och kontrollerad löneutveckling 

kombinerades med vittgående insatser för produktivitetshöjande 

rationalisering. Resultatet blev en god internationell konkurrenskraft, 

ekonomisk tillväxt och en politiskt tyglad fördelning av 

tillväxtens frukter. Den berömda svenska kompromissen hade etablerats: 

Tillväxtstatens aktiva arbetsmarknadspolitik underlättade 

arbetskraftens effektiva utnyttjande och rörlighet. Därmed bidrog 

den till produktivitetshöjningar som stärkte industrins internationella 

konkurrenskraft. Till arbetstagarna och deras familjer kanaliserades 

resurser genom den re-distributiva statens socialförsäkringssystem. 

Tar vi steget in i vår egen tid kan en ökad komplexitet konstateras 

(figur 3). Arbetsgivarstaten träder nu definitivt in på arenan 

(i begreppet arbetsgivarstat inbegrips här arbetsgivarna inom kommunal- 

och landstingssektorn). Ett nytt inslag i den svenska modellen 

var just de partsförhållanden och förhandlingsrelationer, 

som trängde sig på som en följd av 1960-och 70-talens expansion 

av kommunernas och landstingens välfärdstjänsteproduktion. 

Mot slutet av 1960-talet hade en arbetsmarknad i nutida mening 

etablerats fullt ut på detta område genom att offentliganställda 

erhöll strejk- och förhandlingsrätt i paritet med vad som tidigare 

etablerats på den övriga arbetsmarknaden. 

109

110 

Hemmamarknad 

Hemmamarknad 

Hemmamarknad 

Hemmamarknad 

Arbete 

Kapital 

Arbete 

Kapital 

Arbete 

Exportmarknad 

Kapital 

Export 

marknad 

Export 

marknad 

Figur 1 Den organiserade kapitalismen 

Välfärdstj.marknad 

Export 

marknad 

Ämbetsmannastat 

Figur 2 Den svenska modellen under 

sin höjdpunkt 

Tillväxtstat 

Re-distributiv stat 

Stat 

Arbetsgivarstat 

Tillväxtstat 

Re-distributiv stat 

Stat 

Figur 3 Den svenska modellen under 

upplösning

Hur utnyttjade då de offentliga arbetsgivarna sina förhandlingsmöjligheter 

inom ramarna för den svenska modellen? Två forskare 

har gjort en iakttagelse som mig veterligen i stort passerat 

obemärkt förbi i analyserna av den svenska modellens upplösning, 

men som bidrar till förklaringen av denna process: 

Som en del av ansträngningarna att skära ner offentliga utgifter 

började regeringen 1985-86 sätta press på offentliga sektorns 

fackföreningar genom att ange lönetak för den offentliga 

sektorns avtal innan avtal slutits för den privata sektorn och 

genom att hävda att anställda inom den offentliga sektorn inte 

längre automatiskt skulle kompenseras för löneglidning inom 

den privata sektorn. Samtidigt försökte regeringen göra något 

åt flaskhalsar i rekryteringen av arbetskraft och produktiviteten 

genom att decentralisera den offentliga sektorns lönebildning. 

11 

Enligt min mening finns det mycket som talar för tolkningen att 

det offentliga arbetsgivarskapet någon gång kring mitten av 1980talets 

i realiteten underställdes en övergripande ambition att bibehålla, 

helst öka, den ekonomiska tillväxt som baseras på exportindustrins 

konkurrenskraft. Fokus riktades därigenom mot behovet 

av kostnadsmedvetenhet inom den offentliga sektorn, vilket bl 

a ställde krav på välfärdstjänstearbetets arbetsgivare att ha ”hårda 

nypor” i löneförhandlingar. Dessa tilläts eller uppmuntrades att 

urholka den tidigare relativa samstämmigheten kring utjämning av 

löneskillnader mellan hög- och lågutbildade och ”solidarisk lönepolitik”. 

Prestationsrelaterade löner gjorde sitt intåg och decentralisering 

av förhandlingssystemet blev även inom den offentliga 

sektorn ett lösenord. 12 

Det offentliga arbetsgivarskapet tenderar därmed att åtminstone 

principiellt sett bli till en enkel förvaltningsuppgift: Det uttalade 

eller underförstådda politiska uppdraget blir att sköta serviceproduktionen 

så bra som möjligt; ”mer och bättre kvalitet på välfärdstjänsterna 

för varje skattekrona”. 13 Definitionen av välfärdstjänsternas 

innehåll och samhällsroll kan då i allt högre grad överlåtas 

på professionernas, tjänstemännens och den ekonomiska tillväxtens 

villkor. 

111

Betraktas välfärdstjänster som i princip vilken service som helst, 

ter sig beställar-utförarmodeller (BUM) då som en följdriktig och 

effektiv lösning: 

● Det privata arbetgivarskapet blir mer entydigt och lättare att 

tolka än det tidigare offentliga arbetsgivarskapet. En offentlig arbetsgivare 

skall inte enbart eftersträva hög produktivitet, utan 

också genomföra uppgiften så att den demokratiska författningens 

ideal slår igenom i verksamhetens uppläggning. 14 Välfärdstjänsternas 

privata arbetsgivare kan driva verksamheten med en 

mer ekonomiskt renodlad logik och kraft. 

● Antar man att privata entreprenörer oftare är mer organisatoriskt 

uppfinningsrika än offentliga arbetsgivare – vilket är mycket 

vanligt inom ekonomisk litteratur – blir det följdriktigt att också 

anta att man får fart på produktivitetsökningar genom BUM. 

● De eventuella sociala biverkningar en sådan lösning skulle kunna 

medföra – exempelvis ökad ojämlikhet (lönemässigt och/eller 

vad gäller arbetsvillkor i övrigt) mellan välfärdstjänstearbetare 

hos privata entreprenörer med olika framgång och inriktning 

– behöver då inte längre vara arbetsgivarnas ansvar. De privata 

arbetsgivarna kan koncentrera sig på produktivitetsökningar, 

vinstgenerering och utveckling av tjänstekvalitet. 

● Verksamhetsstyrningens ekonomiska logik kan åtminstone teoretiskt 

motverkas genom en kombination av nytt och gammalt: 

Det nya är att genom BUM kan de för tillfället gällande politiska 

intentionerna göras tydligare genom beställningar hos privata 

entreprenörer, samtidigt som bättre system för uppföljning av 

dessa beställningar kan införas. De gamla välfärdssystemen av 

re-distributiv karaktär och arbetsmiljölagstiftning får kompensera 

de medborgare som eventuellt råkar illa ut (som hjälptagare 

och/eller välfärdstjänsteproducenter). 

112 

Ett utsnitt ur BUM-verkligheten 

För att belysa vad som idag händer med välfärdstjänstearbetet 

skall här några resultat presenteras från en enkätstudie som genomförts 

i form av en postenkät. Denna skickades under april-maj

2000 till all äldreomsorgspersonal, förvaltningstjänstemän och 

politiker i tre fallkommuner. 15 Nettourvalet bestod av 2 548 svarspersoner 

med en genomsnittlig svarsfrekvens på 74 procent för 

personalen och 79 procent för politikerna. Analyserna baserar sig 

på totalt 1910 inkomna enkäter från personal och politiker. Studiens 

uppläggning i övrigt och en del grundläggande iakttagelser har 

presenterats i Gustafsson & Szebehely 2001. 

En grundläggande tanke med BUM är att politiker inte skall detaljstyra 

verksamheten, utan ägna sig åt resursprioritering, övergripande 

policy och att renodla sin roll till att vara medborgarföreträdare 

(ofta uttryckt som att man skall bli kundföreträdare). Ett 

skäl som ofta framförts är att de förtroendevalda vanligen tvingas 

att ”sitta i knät” på förvaltningstjänstemännen och att de behöver 

komma ifrån produktionsansvaret för att bli mer självständiga 

i sin roll som beställare. 16 Det står klar att BUM tonar ner både 

nödvändigheten och önskvärdheten av politikers personliga närvaro 

ute i verksamheten. 

Av tabell 1 framgår dock att politikerna i vår undersökning faktiskt 

verkar besöka verksamheten; 60 procent av de politiker som har 

ett mer direkt ansvar för äldreomsorgen i respektive kommun uppger 

att de gör arbetsplatsbesök flera gånger årligen. 17 Vi ser också 

att enligt enkätsvaren föreligger i detta avseendet inga större 

skillnader mellan de politiker som förespråkar privata utförare och 

de som är negativa till entreprenadisering. Vi får även ett slags 

”kvitto på” att politiker verkligen genomför sådana besök ute i 

äldreomsorgens vardag; cirka en tredjedel av den stora gruppen 

omsorgsarbetare uppger att de någon gång under det senaste året 

besökts av politiker. Enligt detta mått är politikerbesök ute i äldreomsorgen 

ungefär lika vanligt inom entreprenadiserad som kommunalt 

bedriven äldreomsorg; 34 procent av de privatanställda och 

40 procent av de kommunanställda omsorgsarbetarna anger politikerbesök 

”flera gånger eller någon gång det senaste året”. 18 

113

Tabell 1. Indikationer på kommunpolitikernas arbetsplatsbesök 

i äldreomsorgen. Procentandelar. 

”Har du i egenskap av politiker besökt någon arbetsplats inom äldreomsorgen 

under det senaste året ?” 

Omsorgspolitiker (n= 58) a 

Omsorgspolitiker som anser det 

bra att ”bedriva mer av äldreomsorgen 

i privat regi” (mycket 

och ganska bra förslag) (n=24) 

Omsorgspolitiker som anser det 

dåligt att ”bedriva mer av 

äldreomsorgen i privat regi” 

(mycket och ganska dåligt 

förslag) (n=27) 

114 

60 

63 

56 

40 

38 

44 

22 

39 

30 

31 

37 

Nej 

Vet 

inte 

”Har någon politiker besökt din arbetsplats under det senaste året?” 

Tjänstemän i kommunernas 

centrala förvaltning (n= 23) b 

Omsorgstjänstemän (n=167) c 

Omsorgsarbetare (n=1243) d 

Privatanställda omsorgsarbetare 

(särskilt boende) (n=159) 

Kommunanställda omsorgsarbetare 


Ja, 

flera gånger 

48 

19 

3 

3 

3 

Ja, 

någon gång 

Bland personalen har endast svar från dem som varit anställda längre ett år 

medtagits i tabellen. 

a; Förtroendevalda som enligt enkätformuläret uppgett att de är ledamöter eller 

ersättare i socialnämnd eller motsvarande nämnd inom kommunen med 

särskilt ansvar för äldreomsorg. 

b; Personal som enligt enkätformuläret arbetar med enbart biståndsbedömning 

eller har ett övergripande ansvar för kommunens äldreomsorg, eller annan 

tjänsteman i kommunens centrala förvaltning. 

c; Personal som enligt enkätformuläret är sjuksköterska, MAS (medicinskt 

ansvarig sjuksköterska), arbetsterapeut, sjukgymnast, hemtjänstassistent/ 

hemvårdsassistent (med ansvar för både biståndsbedömning och arbetsledning) 

eller verksamhetschef/enhetschef (med ansvar för arbetsledning, men ej 

biståndsbedömning). 

d; Vårdbiträde, undersköterska eller motsvarande befattning. 

0 

0 

0 

26 

29 

42 

33 

35 

- 

- 

- 

4 

14 

25 

33 

24

Sammantaget indikerar svarsmönstren att politikerna i våra fallkommuner 

inte fullt ut arbetar på det sätt som BUM föreskriver 

och antar vad gäller relationen mellan politiker och personal. 

Många politikerna har en egen ambition att besöka verksamheten. 

Detta gäller även de politiker som ser positivt på entreprenadisering. 

Enkäten visar också att politikerna verkligen genomför sådana 

besök, även i de fall verksamheten överlåtits till privata utförare. 

Det visar sig även att politikernas och personalens uppskattning av 

varandra ökar, om och när politiker gör arbetsplatsbesök. En rimlig 

tolkning av figur 4 kan sammanfattas som att kontakt mellan 

politiker och personal är förknippad med ömsesidig uppskattning: 

I den övre delen av figuren ser vi på kontakten mellan politiker och 

personal ur politikernas perspektiv. Det står klart att känslan av 

uppskattning från personalen är kopplad till hur ofta man i egenskap 

av politiker besökt arbetsplatser inom äldreomsorgen under 

det senaste året. 19 

Av den undre delen i figur 4 framgår att de omsorgsarbetare som 

uppger flera besök av kommunens förtroendevalda i betydligt högre 

utsträckning känner sig uppskattade av politikerna jämfört 

med de omsorgsarbetare som inte fått besök. 20 

115

Figur 4. Upplevelser av uppskattning. Politikers respektive 

omsorgsarbetares svar. 

Tycker du att ditt politiska arbete blir uppskattat av 

äldreomsorgspersonal ute i verksamheten? 

116 

Omsorgspolitiker som 

besökt arbetsplatser 

inom äldreomsorgen 

flera gånger det 

senaste året (n=34) 

Omsorgspolitiker som 

besökt arbetsplatser 

inom äldreomsorgen 

någon gång det 

senaste året (n=23) 

Tycker du att ditt arbete blir 

uppskattat av kommunens 

politiker? 

Omsorgsarbetare som 

fått flera besök av 

politiker (n=35) 

Omsorgsarbetare som 

inte fått besök av 

politiker (n=512) 

0 10 20 30 40 50 

Procent 

60 70 80 90 100 

Ja, för det mesta Ja, i viss mån

Dessa observationer skall naturligtvis inte tolkas som att tätare 

arbetsplatsbesök från kommunalpolitikernas sida mer eller mindre 

automatiskt leder till att dessa uppskattas mer av äldreomsorgspersonalen. 

Vad som orsakar vad kan inte utrönas genom en enkätstudie 

av det slag vi genomfört. Det kan exempelvis mycket väl 

vara så att de politiker som känner att de potentiellt uppskattas av 

personalen också gör arbetsplatsbesök i större utsträckning. Å 

andra sidan är det rimligt att anta att politiker som aldrig eller 

sällan gör besök inte heller har några tillfällen att bygga upp en 

positiv förväntan. Effekter av detta slag uppkommer sannolikt på 

sikt och som ett resultat av positiva och negativa cirklar. 

I vår enkät finns också en fråga där svarspersonerna kan ta ställning 

till tre områden där vi efterfrågar synpunkter på i vilken utsträckning 

man önskar ”att kommunens politiker skall ta större 

ansvar för”, nämligen följande; 

- äldreomsorgens kvalitet för hjälptagarna/brukarna 

- äldreomsorgens organisation och arbetsmiljö 

- ett effektivt utnyttjande av kommunens ekonomiska 

resurser. 

Svarsmönstret i figur 5 är tydligt: Ju längre ner i äldreomsorgens 

styrningshierarki svarspersonerna befinner sig, desto större är andelen 

som vill öka politikernas ansvar för omsorgskvaliteten, arbetsorganisationen 

och de ekonomiska resurserna. Det är också 

värt att lägga märke till att den andel som vill minska det politiska 

ansvaret inom dessa tre områden genomgående är mycket lågt. 

Den största skillnaden i synen på politiskt ansvar finns mellan 

politiker och omsorgsarbetare: Politiker vill koncentrera sitt ansvar 

till ekonomi och kvalitet. Bland omsorgsarbetarna är det en 

betydligt större andel som vill öka politikernas ansvar, inkluderat 

ansvaret för ”äldreomsorgens organisation och arbetsmiljö.” 

117

Figur 5. ”Tycker du att politikerna skall ta större ansvar för… ”: 

Svar från politiker och personal i äldreomsorgens 

styrningshierarki. Procentandelar och opinionsbalans. 

Svar från politiker: 

…effektivt utnyttjande av ekonomiska resurser 

118 

…organisation och arbetsmiljö 

…kvalitet för hjälptagarna/brukarna 

Svar från tjänstemän i kommunens förvaltning: 


Svar från omsorgstjänstemän: 

Svar från omsorgsarbetare: 









0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 100 

Procent 

Större ansvar Lagom Mindre ansvar 

* Opinionsbalans = andel som anser att inflytandet borde vara större minus andel som 

anser att inflytandet borde vara mindre. 

Opinionsbalans* 

+55 

+25 

+57 

+40 

+56 

+72 

+61 

+59 

+68 

+75 

+73 

+83

Figur 5 ger således ett visst stöd för att politikernas inställning 

ligger i linje med en av BUM-konceptets grundtankar (att minska 

politikernas direkta ”produktionsansvar”); även om det bland 

politikerna finns fler som vill ta ett ökat ansvar för organisation 

och arbetsmiljö än minska sitt ansvar för detta, så är detta stöd dels 

betydligt lägre än för de andra områdena, dels väsentligt lägre än 

bland berörd personal. Det vanligaste svaret bland politikerna är 

att man anser sig ha ”lagom” ansvar för organisation och arbetsmiljö. 

Tabell 2 visar dessutom att bland den del av politikerna som vill 

öka entreprenadiseringen finns en betydligt svagare opinionsbalans 

för ett organisatoriskt och arbetsmiljöinriktat ansvar (+ 7), än 

bland de politiker som anser det vara ett ganska eller mycket dåligt 

förslag att ”bedriva mer av äldreomsorgen i privat regi” 

(+40). 21 

Bland omsorgsarbetarna finns dock en klar övervikt för att vilja 

öka politikernas ansvar för organisation och arbetsmiljö vare sig 

man arbetar i privat eller kommunal drift (opinionsbalansen är 

+ 73 för båda grupperna). 

119

Tabell 2. Politikernas och personalens syn på ansvaret 

för arbetsmiljön. Procentandelar och opionsbalans. 

Tycker du att politiker ska ta större ansvar för 

äldreomsorgens organisation och arbetsmiljö 

Politiker som anser det bra 

att ”bedriva mer av äldreomsorgen 

i privat regi” 

(ganska och mycket bra 

förslag) 

(n= 89) 

Politiker som anser det 

dåligt att ”bedriva mer av 

äldreomsorgen i privat regi” 

(ganska och mycket dåligt 

förslag) 

(n= 92) 

Privatanställda 

omsorgsarbetare 


Kommunanställda 

omsorgsarbetare 


120 

Ja,politikerna 

skall ta större 

ansvar 

24 

41 

80 

79 

Politikerna tar 

lagom stort 

ansvar 

60 

58 

13 

15 

Nej, 

politikerna 

ska ta 

mindre 

ansvar 

17 

1 

7 

6 

Opinionsbalans* 

* Opinionsbalans = andel som anser att inflytandet borde vara större minus andel som 

anser att inflytandet borde vara mindre. 

+7 

+40 

+73 

+73

Sammanfattning: 

Det okända sambandet mellan politikens 

legitimitet och välfärdstjänsternas 

arbetsvillkor 

De empiriska resultat som redovisats i det föregående indikerar att 

en fortsatt satsning på BUM riskerar att leda till ett betydande 

”åsiktsgap” mellan kommunernas politiker och äldreomsorgspersonal: 

I det fall åsikterna bland de politiker som är positiva till 

entreprenadisering framgent följer de mönster vi konstaterat – och 

denna politik fortsatt vinner genomslag i form av mer äldreomsorg 

i privat drift – så kommer politiker som anser att de tar ett lagom 

ansvar för organisation och arbetsmiljö möta en omsorgspersonal 

där en omfattande majoritet kräver ett ökat politiskt ansvar för 

detta. 

När personalen framför synpunkter på arbetsvillkor och ställer 

krav på politiskt ansvar för detta, möter dock välfärdstjänstearbetarna 

politiker som i betydande utsträckning delegerat bort både 

arbetsgivarmakt och ansvar till de privata arbetsgivare som kontrakterats 

för en längre eller kortare period. Enligt vår undersökning 

riskerar kommunernas politiker att hamna i en knipa: Om 

man undviker att personligen besöka verksamheten förlorar politikerna 

välfärdstjänstepersonalens uppskattning, väljer man att 

hålla kontakt med verksamheten, kommer politikerna allt oftare 

att få hänvisa till andra (privata arbetsgivare) som har makt och ansvar 

för de organisations- och arbetsmiljöfrågor som är viktiga för 

personalen. Den fråga som ställdes inledningsvis – och som idag 

saknar både teoretisk och empirisk belysning – blir i detta läge 

central: Hur hänger det offentliga arbetsgivarskapet samman med 

politikens legitimitet? 

Kan det vara så att det svenska välfärdstjänstearbetet f.n. befinner 

sig i den situation som illustreras av ruta 3 i figur 6? Skall enkätresultaten 

tolkas som att politikerna vill ”ducka” i sin arbetsgivarroll, 

samtidigt som personalen fortsätter att sikta på de ”gamla” 

arbetsgivarna? 

121

Figur 6. Olika perspektiv på offentligt arbetsgivarskap 

Bland välfärdstjänstepersonal 

uppfattas det 

offentliga 

arbetsgivarskapet... 

122 

...osynligt/ 

betydelselöst 

...synligt/ 

betydelsefullt 

Bland forskare, politiker och 

planerare uppfattas det 

offentliga arbetsgivarskapet... 

...osynligt/ 

betydelselöst 

...synligt/ 

betydelsefullt 

1 2 

3 4 

Observera att detta är en hypotes av en mängd tänkbara som rör 

detta problemkomplex. Poängen är att vi vet mycket lite om eventuella 

samband mellan å ena sidan välfärdstjänstepersonalens uppfattningar 

om offentligt arbetsgivarskap och å den andra sidan 

deras syn på politiker (och därmed välfärdstjänstepersonalens syn 

på de politiska systemens legitimitet). Någon form av samband 

finns dock enligt de svarsmönster som redovisats. Vi behöver också 

veta mer om skillnader och likheter mellan å ena sidan politikers 

syn på innehåll och form för politisk makt och ansvar och å 

den andra sidan medborgarnas och välfärdstjänstepersonalens 

syn på detta. 

På lång sikt kommer kanske det åsiktsgap som här redovisats att 

minska. Politiker och personal kanske närmar sig varandra i synen 

på vem som bör ha ansvar för organisation och arbetsmiljö. 

Ett utdraget förlopp – eller ett permanent åsiktsgap – riskerar dock 

att ställa exempelvis äldreomsorgspersonalen inför en politisk ledning, 

som kan upplevas som ointresserad, svikande och i värsta 

fall utan relevans för centrala värden och problem i äldreomsorg-

ens vardag. De medborgare (vare sig de själva är omsorgsarbetare 

eller ej) som vänder sig till kommunens politiker i frågor som 

gäller organisation och arbetsvillkor, möter politiker med både 

minskad makt och minskat ansvar. 

Min slutsats blir att vi behöver samhällsvetenskaplig analys av det 

faktum att politiskt tillsatta arbetsgivare på välfärdsproduktionens 

område traditionellt haft både andra huvudmän och andra uppdrag, 

än de privata arbetsgivare vi nu i allt större utsträckning förlitar 

sig på: 

● Offentliga arbetsgivare äger inte sina organisationer, utan arbetar 

på uppdrag av röstberättigade medborgare. Cirka en femtedel 

av de röstberättigade är dessutom själva anställda i olika former 

av välfärdstjänstearbete. Välfärdstjänstepersonalen deltar därmed 

i valet av sina arbetsgivare; offentliga arbetsgivare har endast delegerad 

makt av villkorlig natur. Privata arbetsgivare har däremot 

hittills arbetat på de uppdrag man formellt sett själva sätter upp för 

den egna verksamheten (inom ramarna för den privata äganderättens 

gränser och annan lagstiftning). 

● Offentliga arbetsgivare har på välfärdstjänsternas område vanligen 

mer eller mindre uttalade samhällsförändrande uppdrag. 

Utan anspråk på att vara täckande kan följande exempel nämnas: 

folkundervisning, folkfostran, folkhälsans höjande, demokratisering 

och social integrering. Privata arbetsgivare har historiskt sett 

vanligen inte genomfört sådana uppdrag. Privata arbetsgivare 

måste utsättas för politisk reglering, för att sådana samhällsförändrande 

uppdrag skall bli genomförda och då i kombination med de 

uppdrag aktieägarna själva väljer (inom ramarna för marknadens 

villkor). 

● De offentliga arbetsgivare som historiskt dominerat på välfärdstjänsternas 

område har sannolikt skapat förväntningar bland medborgarna 

(både de som enbart är hjälptagare och de som även är 

verksamma som producenter) om en service som handlar om någonting 

annat än service i vedertagen mening; det är en ”service” 

som enligt skollagen skall fostra blivande samhällsmedborgare till 

123

ett demokratiskt sinne. Det är en ”service” där läkaren på akuten 

måste be den stormrike direktören att vänta lika länge på behandling 

av benbrottet som den utslagne alkoholisten. Poängen är att 

välfärdstjänstearbete har ett moraliskt, politiskt och kulturellt innehåll 

som ställer mycket komplexa krav på båda parter i de vårdoch 

hjälprelationer som etableras i det dagliga arbetet. Välfärdstjänstearbete 

blir i detta perspektiv en annan slags verksamhet än 

”service” och ”arbete” i etablerad mening. 22 Jag hävdar att välfärdstjänster 

är en del av samhällets sociala infrastruktur. Människors 

identitet, tillit och förnuftspotential påverkas av verksamheten, 

vars effekter således ”sprider sig” långt utöver den direkta 

hjälprelationen och den omkringliggande förvaltningen. I och 

genom detta slags ”arbete” skapas, återskapas och förändras vårt 

gemensamma kultur- och normsystem. Privata arbetsgivare har 

historiskt sett sannolikt snarare varit nyttjare av social infrastruktur, 

än dess producenter. 

Betydelsen av dessa historiskt givna skillnader mellan offentliga 

och privata arbetsgivares ansvar, makt och samhällsroll är mycket 

svårbedömd. Jag har meddelat några få empiriska rön och ställt 

frågor inför framtiden. Sällan känns den typiska forskarhållningen 

mer adekvat; vi behöver mer analys, mer empirisk kunskap och 

ett lugnare förändringstempo. 

124

Referenser 

Blomqvist, P. & Rothstein, B. (2000) Välfärdsstatens nya ansikte Demokrati och 

marknadsreformer inom den offentliga sektorn. Stockholm:Agora. 

Gustafsson, R. Å.(1999) ” Den nya ekonomistyrningen och arbetsmiljön” , SOU 

1999:66, bilaga 1 De nya styrsystemen inom hälso- och sjukvården –vad hände 

med ekonomi, arbetsmiljö och demokrati? 

Gustafsson, R. Å.(2000) Välfärdstjänstearbetet Dragkampen mellan privat och 

offentligt i ett historie-sociologiskt perspektiv. Göteborg: Daidalos. 

Gustafsson, R. Å.& Johanson, H. (1999) ” Sju år med ekonomer i sjukvården –vad 

kan vi lära” , Sociologisk Forskning nr 1. 

Gustafsson, R. Å. & Szebehely, M. (2001) Arbetsvillkor och välfärdsopinion inom 

äldreomsorgen –en enkätbaserad fallstudie bland personal och politiker. Stockholm: 

Arbetslivsinstitutet, Arbetslivsrapport nr 2001:9. 

Kilander, S. (1989) ” Staten byter ansikte -Statsuppfattning och samhällssyn 1860- 

1910” , s 155-185, i Nybom, T. & Torstendahl, R. (red) Byråkratisering och maktfördelning. 

Lund: Studentlitteratur. 

Lundquist, L. (2001) Medborgardemokratin och eliterna. Lund: Studentlitteratur. 

Magnusson, L. (1996) Sveriges ekonomiska historia. Stockholm: Tiden-Athena. 

Mahon, R. (1994) “ From Solidaristic Wages to Solidaristic Work: The Third Way” , 

“ The Swedish Model and the Transition from Fordism to Post-fordism. Earners 

and/or Co-Workers? :Contested Identities” , s 83-136 och 347-372, i Wallace, C 

& Mahon, R. (ed) Swedish Social Democracy: A Model in Transition. Toronto: 

Canadian Scholars’ Press. 

Mahon, R. (1999) ” Yesterday´s Modern Times are no longer Modern. Swedish 

Unions Confront the Double Shift” , Martin, A. & Ross, G. (ed) The Brave New 

World of European Labor. European Trade Unions at the Millennium. NY Oxford: 

Berghahn Books. 

Montin, S (1995) ” Kommunala organisationslösningar” , Lundqvist. L. J. & Pierre, 

J. (red) Kommunal förvaltningspolitik Lund: Studentlitteratur. 

Nilsson, T. (1994) Elitens svängrum -Första kammaren, staten och moderniseringen 

1867-1886. Stockholm: Almqvist & Wiksell International, Acta Universitatis 

Stockholmiensis 50. 

Petersson, O. & Söderlind, D. (1993) Förvaltningspolitik. Stockholm: Publica. 

Pontusson, J. (1992) “ At the End of the Third Road: Swedish Social Democracy 

in Crisis” , Politics & Society 20 (3), s 305-332. 

Rothstein, B. (1992) Den korporativa staten -Intresseorganisationer och statsförvaltning 

i svensk politik. Stockholm: Norstedts. 

Szücs, S. (2001) Nya arbetsmarknadsrelationer inom offentlig sektor. Arbetsliv, 

ledarskap och personaldemokrati vid 120 arbetsplatser i offentlig och privat regi. 

Göteborgs universitet: CEFO rapport nr 18. 

Trydegård, G-B. (2001) ” Välfärdstjänster till salu –privatisering och alternativa 

driftformer under 1990-talet” , SOU 2001:52 Szebehely, M red. Välfärdstjänster i 

omvandling. 

von Otter, C. (1986) Den effektiva förvaltningen. Stockholm: TCO, rapport nr 8 

” Medbestämmandets utveckling” . 

125

1 För Sverige del; se forskningsöversikter i Gustafsson 1999, Gustafsson 2000 kap 1 och 2, 

och Szücs 2001. 

2 Med välfärdstjänstearbete avses här landstingens och kommunernas verksamheter inom 

hälso- och sjukvård, barnomsorg, ädreomsorg, skola och övrig omsorg, samt den utbildning 

som ges inom dessa områden genom kommuner och landsting. Dessutom ingår offentligt 

forsknings- och utvecklingsarbete. Enligt SCBs statistikdatabas 2000 baserad på AKU utgör 

offentliganställda i dessa verksamheter knappt 25 procent av de sysselsatta i Sverige 1987- 

1998: se vidare Gustafsson 2000, s. 105. 

3 Se vidare Gustafsson 2000, s. 120ff . 

4 Petersson & Söderlind 1993, s 11. 

5 Petersson & Söderlind 1993, s. 11. 

6 Se vidare Gustafsson 2000, s. 71 ff. 

7 Enligt den mest täckande och aktuella översikten över välfärdstjänster i alternativa driftsformer 

totalt i Sverige kan konstateras att år 2000 var nästan 13 procent av personalen hos ickeoffentliga 

arbetsgivare i traditionell mening; 3,2 procent hos icke vinstsyftande, 8,1 procent 

hos vinstsyftande inklusive ” enmansföretag” och 1,5 procent hos offentligt ägda bolag; Se 

vidare Trydegård 2001. 

8 Uttrycket härrör från den österrikiske marxisten Rudolf Hilferding (1877-1941) och har främst 

applicerats på Sverige av Torstendahl i en serie inflytelserika arbeten. Den klassiska laissezfaire 

kapitalismen ställs i dessa analyser i kontrast mot den organiserade kapitalism, som 

enligt Torstendahl, här citerad av Nilsson 1994, s.136, kännetecknas av att en...” i princip liberal 

ekonomi kombineras med en växande gemensam intressesfär för industri och staten. 

Resultatet blir en liberal-demokratisk interventionism organiserad genom statlig byråkrati.” 

Se även forskningsöversikten i Nilsson 1994 kapitel 7 och Magnusson 1996, s. 381 ff där begreppet 

appliceras på Sveriges ekonomiska historia. Nilsson 1994, s. 268 ff hävdar efter sina 

empiriska undersökningar att denna statsinterventionism för Sveriges del kan dateras till ett 

tidigare skede än Torstendahls bedömning (före 1890). 

9 Se vidare Kilander 1989. Här bör också nämnas att Rothstein 1992 hävdar att embryot till 

svensk korporatism står att finna i de relationer mellan arbete-kapital-stat som formerades 

under denna period. 

10 Hedin, enligt Magnusson 1996, s. 387. 

11 Pontusson 1992, s. 316; min översättning. Se även Mahon 1994. 

12 Se vidare också Mahon 1999. 

13 Se vidare Gustafsson & Johansson 1999. 

14 Se vidare Lundquist 2001, s 231 ff och von Otter 1986. 

15 Vid enkätens genomförande hade den förortskommun som ingår i studien en klar borgerlig 

majoritet (vilket också var fallet efter valen 1991 och 1994) och cirka en tredjedel av hemtjänsten 

och cirka hälften av det särskilda boendet bedrevs i privat regi. Den medelstora staden 

styrdes av en sammansatt borgerlig majoritet med lokala partier i vågmästarroll och den 

politiska majoriteten har växlat under de senaste mandatperioderna. Knappt 15 procent av 

hemtjänsten och runt 40 procent av det särskilda boendet bedrevs i enskild regi. I dessa två 

kommuner är enskild drift i stort liktydig med privata vinstdrivna vårdföretag. Industrikommunen 

har en stabil socialdemokratisk ledning (vilket också gällde efter valen 1991 och 1994). 

All äldreomsorg bedrevs i kommunal regi. 

16 Se exempelvis Montin 1995, s. 25, Blomqvist & Rothstein 2000, s. 51ff 

17 I vår studie besvarar hela gruppen politiker (n=207) samma fråga enligt följande; 28 procent 

” Ja, flera gånger” , 35 procent ” Ja, någon gång” och 38 procent ” nej” . 

18 Genom ett förbiseende erhöll vi inte adresslistor till omsorgspersonal inom privat bedriven 

hemtjänst i den medelstora staden. Av detta skäl gäller alla jämförelser mellan privata respektive 

offentligt anställda omsorgsarbetare endast för personal som är verksam i särskilt 

boende (sjukhem, ålderdomshem, gruppboende och servicehus). 

19 Med samma korstabuleringar som i figur 4 blir svarsmönstret för hela gruppen politiker (n= 

205) följande: 

Ja, för det mesta uppskattad av äldreomsorgspersonal ute i verksamheten ; 18 procent (besökt 

flera gånger), 10 procent (besökt någon gång), 3 procent (nej, inte besökt). 

Ja, i viss mån uppskattad av äldreomsorgspersonal ute i verksamheten; 43 procent (besökt 

flera gånger), 32 procent (besökt någon gång), 8 procent (nej, inte besökt). 

20 Här kan tilläggas att bland de omsorgsarbetare som uppger att de någon gång under det 

förra året fått besök av politiker på arbetsplatsen (n= 376) upplever 3 procent sig för det mesta 

126

uppskattade av kommunens politiker, 9 procent i viss mån uppskattade. 

21 Här bör då också nämnas att bland politikerna är opinionsbalanserna för de två andra ansvarsområdena 

inte lika nära sammankopplade med inställningen till entreprenadisering, som 

är fallet vad gäller ansvar för ”ä ldreomsorgens organisation och arbetsmiljö” . Enligt samma 

indelningar som i tabell 2 är; 

- opinionsbalansen vad gäller ansvar för ”ä ldreomsorgens kvalitet för hjälptagarna/brukarna” 

+ 56 (bland politiker som vill entreprenadisera), respektive + 60 (bland politiker som inte vill 

privatisera) och 

- opinionsbalansen vad gäller ansvar för ” ett effektivt utnyttjande av kommunens ekonomiska 

resurser” + 61 (bland politiker som vill entreprenadisera), respektive + 49 (bland politiker som 

inte vill privatisera). 

Inte heller bland omsorgsarbetarna kan man iaktta några dramatiska skillnader i opinionsbalanserna 

för dessa två andra ansvarsområden: Vare sig man arbetar i entreprenadiserad 

eller kommunal drift finns även här en stark dominans av åsikter att politikerna bör ta ett större 

ansvar. Enligt samma indelningar som i tabell 4 är; 

- opinionsbalansen vad gäller ansvar för ”ä ldreomsorgens kvalitet för hjälptagarna/brukarna” 

+ 88 (bland privatanställda omsorgsarbetare i särskilt boende) och + 79 (bland kommunanställda 

omsorgsarbetare i särskilt boende) och 

- opinionsbalansen vad gäller ansvar för ” ett effektivt utnyttjande av kommunens ekonomiska 

resurser” + 78 (bland privatanställda omsorgsarbetare i särskilt boende) och + 73 (bland kommunanställda 

omsorgsarbetare i särskilt boende). 

22 Jag utvecklar detta i kapitel 6 och 7 i Gustafsson 2000. 

127

128 

Kommittén Välfärdsbokslut 

Kommitténs uppdrag har varit att beskriva och göra en samlad bedömning 

av utvecklingen av människors välfärd i Sverige under 

1990-talet. Välfärd har av kommittén definierats med utgångspunkt 

i individuella resurser med vars hjälp medborgarna kan 

kontrollera och medvetet styra sina livsvillkor. Fokus i beskrivningarna 

ligger på det som är mest socialpolitiskt relevant, det vill 

säga bristande välfärd. Välfärdsutvecklingen beskrivs utifrån uppgifter 

om levnadsförhållanden såsom hälsa, utbildning, arbete, 

ekonomi, trygghet, sociala relationer och politiska resurser. Utgångspunkten 

för beskrivningen av de olika välfärdsstatliga institutionerna 

för socialförsäkringar, bidrag och välfärdstjänster har 

varit deras förmåga att utgöra resurser för individerna. Centralt i 

detta sammanhang är insatsernas tillgänglighet och kvalitet. Kommittén 

tillsattes 990204 och avslutade sitt arbete 011023 genom 

slutbetänkandet Välfärdsbokslut för 1990-talet (SOU 2001:79). 

Kommitténs 14 betänkanden samt pressmeddelanden, debattartiklar 

m.m. kan laddas ned från kommitténs hemsida med adress 

www.sou.gov.se/valfard. Betänkandena kan också beställas från 

Fritzes förlag (order.fritzes@liber.se). 

Ordförande: Joakim Palme 

Ledamöter: Åke Bergmark, Johan Fritzell, Olle Lundberg, Elisabet 

Näsman (till 010115), Lena Sommestad, Marta Szebehely. 

Huvudsekreterare: Mia Hultin (990301-000229), Felipe Estrada 

(000920-011023)

Försörjning och arbetsliv 

under 1990-talet 

Mia Hultin 

Adress: Institutet för social forskning 

Stockholms universitet, 106 91 Stockholm 

E-post: mia.hultin@sofi.su.se 

129

130

Försörjning och arbetsliv 

under 1990-talet* 

Mia Hultin 

Inledning 

Det framstår som en i det närmaste omöjlig uppgift att under en 

kort presentation göra en heltäckande genomgång av Kommittén 

Välfärdsboksluts arbete, vars resultat presenterats i 14 olika rapporter. 

En central iakttagelse är dock att flera av 1990-talets 

ofärdsproblem kan relateras till försörjning och ekonomiska förutsättningar 

och till människors chanser och förhållanden på arbetsmarknaden. 

Därför har jag valt att i det följande fokusera på 

några viktiga tendenser som kunnat konstateras vad gäller människors 

försörjning och förvärvsarbete. 

Vid ingången till 1990-talet var det knappast möjligt att förutse att 

Sverige stod inför den djupaste ekonomiska och sysselsättningsmässiga 

krisen sedan 1930-talet. De goda åren i slutet av 1980talet 

hade snarare skapat positiva förväntningar på det nya decenniet. 

Vid 1990-talets början var arbetslösheten låg och statsbudgeten 

i balans. Men redan då fanns vissa tecken på annalkande 

problem – inflationen var hög, konkurrenskraften i industrin började 

urholkas och investeringarna minskade. I spåren av den ekonomiska 

krisen som inträffade i början av 1990-talet kom försörjning 

genom arbete att bli långt ifrån en självklarhet för alla. På 

kort tid gick Sverige från i princip full sysselsättning till flera år 

av sysselsättningsfall och massarbetslöshet. Mellan 1990 och 1993 

föll sysselsättningen med drygt en halv miljon jobb (eller med 

cirka 13 procent) och den öppna arbetslösheten steg från knappt 

två till drygt åtta procent. 

* Framställningen bygger om inte annat anges på de betänkanden och underlagsrapporter som 

givits ut inom ramen för Kommittén Välfärdsboksluts arbete. 

131

Under 1990-talets sista år förbättrades arbetsmarknadssituationen 

avsevärt – andelen sysselsatta ökade och arbetslösheten minskade. 

Det är dock alltför tidigt att med någon större säkerhet uttala 

sig om i vilken mån 1990-talets sysselsättnings- och arbetslöshetskris 

har inneburit en grundläggande strukturell omvandling av 

arbetsmarknaden som kommer att få mer permanenta effekter på 

sysselsättnings- och arbetslöshetsnivåer. Det står dock helt klart 

att vi gått in i 2000-talet med betydligt högre arbetslöshetsnivåer 

än vad som var fallet då 1990-talet inleddes. 

1990-talet: ett årtionde präglat av sysselsättningskris 

och försörjningsproblem 

Jämfört med vad som var fallet under 1920- och 1930-talens depressionsår 

förefaller 1990-talets arbetsmarknadskris ha drabbat 

bredare folklager – även grupper som förut haft en stark förankring 

på arbetsmarknaden kom att erfara arbetslöshet. Den svenska 

arbetsmarknadskrisen var dramatisk också i jämförelse med 

andra Västeuropeiska länder i så måtto att i stort sett alla sektorer 

och branscher drabbades, om än i något olika skeden. Under 1990talets 

första år var det främst den exportberoende tillverkningsindustrin 

som drabbades. Denna krisens första fas kan delvis ses mot 

bakgrund av den internationella lågkonjunktur som rådde under 

perioden. I slutet av denna fas nådde krisen också den inhemska 

varu- och tjänstesektorn till följd av minskat konsumtionsutrymme 

och minskad efterfrågan. För staten innebar arbetslöshetsproblemen 

att skatteintäkterna minskade och att utgifterna för arbetslösheten 

ökade, med stora budgetunderskott som följd. Budgetsaneringen 

kom till stor del att ske genom nedskärningar av de offentliga 

utgifterna, varvid sysselsättningsminskningen och arbetslösheten 

också drabbade den statliga och kommunala sektorn. 

Mellan 1990 och 1999 föll sysselsättningen i befolkningen från 81 

till 73 procent (se Tabell 1). Även om sysselsättningen kom att 

visa en återhämtning under 1990-talets sista år, var andelen sysselsatta 

ändå lägre vid decenniets slut än vid dess början. Det kan 

konstateras att sysselsättningsnedgången drabbade män och kvinnor 

i ungefär lika stor utsträckning. Vidare tycks inte sysselsätt- 

132

ningskrisen ha drabbat den äldre befolkningen mer än den yngre, 

utan tendensen var snarare den motsatta. Chanserna på arbetsmarknaden 

utvecklades mycket negativt för de unga – år 1993 var 

nästan var femte person i åldrarna 16-24 arbetslös. Under 1990talet 

kom ungdomar att etablera sig allt senare på arbetsmarknaden 

samtidigt som deltagande i högre utbildning blev ett vanligt 

alternativ till att söka sig ut på en osäker arbetsmarknad. Det är 

fortfarande en öppen fråga huruvida de som var unga på 1990-talet 

kommer att bära med sig effekterna av arbetsmarknadsproblemen 

i framtiden eller om ungdomarnas generellt sett starkare utbildningsresurser 

kommer att visa sig utgöra en språngbräda till en 

god arbetsmarknadssituation på längre sikt. 

Tabell 1: Andelen sysselsatta a respektive arbetssökande b vid 

1990-talets början (1990/1991) och slut (1998/1999) bland 

dem i åldrarna 16-64 år. Procent 

__________________________________________________________________ 

Andel sysselsatta Andel arbetssökande 

1990/1991 1998/1999 1990/1999 1998/1999 

Samtliga 81 73 4 8 

Kvinnor 79 70 4 9 

Män 83 75 4 8 

16-29-åringar 68 52 6 10 

30-49-åringar 92 85 3 8 

50-64-åringar 78 74 1 6 

_________________________________________________________________________ 

a) De sysselsatta inkluderar dem som föregående vecka var anställda, drev 

eget företag/hjälpte till i familjemedlems företag eller drev eget jordbruk/hjälpte 

till i familjemedlems jordbruk. 

b) De arbetssökande inkluderar dem som föregående vecka var arbetslösa 

eller sökte/väntade på arbete. 

Källa: SOU 2001:79 (s. 37) 

133

1990-talets arbetslöshetsproblem och sysselsättningsfall fick naturligtvis 

stora effekter på befolkningens möjligheter att försörja 

sig genom lönearbete, varvid såväl individers välfärd som trycket 

på de välfärdsstatliga försörjningssystemen påverkades. Även 

om befolkningens genomsnittliga disponibla inkomster höll ungefär 

samma nivå i slutet av 1990-talet som i början av decenniet har 

mycket hänt under vägen och olika grupper har drabbats olika hårt 

av försörjningsproblem. 

134 

Särskilt ungdomar och barnfamiljer 

halkade efter i inkomstutvecklingen 

Som framgår av Figur 1 sjönk de genomsnittliga disponibla inkomsterna 

markant under 1990-talets första hälft. Mellan 1991 

och 1995 minskade medianinkomsterna med drygt åtta procent. 

Nedgången i de disponibla inkomsterna var särskilt kraftig bland 

ungdomar och barnfamiljer. Över huvud taget har det skett en åldersförskjutning 

vad gäller befolkningens ekonomiska resurser 

såtillvida att inkomstnivåerna har minskat för den yngre delen av 

befolkningen och bibehållits, alternativt ökat, för de äldre. Även 

befolkningens förmögenheter har alltmer kommit att koncentrerats 

till de äldre åldersgrupperna. 

Figur 1: Disponibla medianinkomster, 1991-1999. Index 1991=100 

102 

100 

98 

96 

94 

92 

90 

88 

86 

1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 

Källa: SOU 2001:57 (s. 141)

Samtidigt som inkomsterna minskade under 1990-talets första 

hälft fanns det en tendens till inkomstutjämning i befolkningen. 

Det sistnämnda kan delvis hänföras till att de olika transfereringssystemen 

verkade utjämnande. När de genomsnittliga inkomsterna 

började stiga omkring 1995 ökade också inkomstojämlikheten, 

framför allt till följd av att de som hade högst inkomster drog ifrån 

övriga. En förklaring till den ökade inkomstspridningen är att reallönerna 

ökade särskilt mycket för de högavlönade. Det bör dock 

hållas i minne att Sverige fortfarande är ett land med jämförelsevis 

små inkomstskillnader i befolkningen. 

Ur ett socialpolitiskt perspektiv är det framför allt förekomsten av 

låga inkomster som är av intresse. Andelen i befolkningen med 

mycket låga inkomster och andelen med stora ekonomiska svårigheter 

(i termer av problem med löpande utgifter samt avsaknad av 

kontantmarginal) ökade under 1990-talet. En särskilt utsatt grupp 

i detta avseende utgörs av ensamstående mödrar. Denna grupp 

hade en betydligt sämre försörjningssituation i slutet av 1990-talet 

än vid decenniets början, vilket dessutom bör ses mot bakgrund 

av att de ensamstående mödrarna redan vid ingången till decenniet 

hade sämre inkomster, större försörjningsproblem, högre arbetslöshet 

och lägre löner än vad befolkningen i övrigt hade. Det faktum 

att ensamstående mödrars inkomster utvecklades mer negativt 

än andra gruppers under 1990-talet har till stor del att göra 

med att förvärvsarbetet minskade kraftigt i denna grupp. Den relativa 

inkomstutvecklingen under 1990-talet var dock sämre även 

för de ensamstående mödrar som förvärvsarbetade, vilket framför 

allt har att göra med att dessa kvinnors veckoarbetstid, till skillnad 

från sammanboende mödrars, inte ökade under perioden. 

Den negativa inkomsttrenden för ensamstående mödrar fick naturligtvis 

konsekvenser för många barn. Andelen barn som lever i 

hushåll med mycket låga inkomster ökade under 1990-talet, framför 

allt bland barn i åldrarna upp till sex år, vilket framgår av Figur 

2. Det är ett etablerat forskningsresultat att den ekonomiska 

situation som råder under barndomen har stor betydelse för individers 

ekonomiska situation och andra levnadsvillkor i vuxen ålder. 

Under 1990-talets allra sista år skedde dock en återhämtning 

av inkomstsituationen även för de grupper som levde under de 

135

Procent 

mest knappa förhållandena under decenniet. Sålunda tycks det 

som om högkonjunkturen och den förbättrade sysselsättningssituationen 

också kom de utsatta grupperna till del. 

Figur 2: Andelen barn mellan 0 och 6 år respektive mellan 7 och 

17 år som lever i hushåll med låga inkomster (där inkomsterna 

understiger socialbidragsnormen) samt motsvarande 

andelar i befolkningen. 1991-1999. Procent 

25 

20 

15 

10 

5 

0 

Källa: SOU 2001:57 (s. 159) 

Förändringar i arbetslivet under 1990-talet 

När man talar om välfärdsutvecklingen under 1990-talet kan det 

vara lätt att alltför ensidigt fokusera på de arbetslösa och på dem 

som stod utanför arbetsmarknaden. Även om arbetsmarknadskrisen 

drabbade och berörde många människor får man inte glömma 

bort att de flesta hade arbete under perioden. För dessa individer 

var och är naturligtvis arbetets innehåll och belöningar mycket 

viktiga inslag i välfärden. 

1990-talet har inneburit en hel del förändringar för den arbetande 

delen av befolkningen. En vanligt förekommande föreställning i 

debatten om arbetslivets förändring i det moderna samhället är att 

banden mellan arbetsgivare och arbetstagare kontinuerligt försvagas, 

så att stabila och långsiktiga arbetskontrakt alltmer ersätts 

med tillfälliga anställningar. En sådan utveckling anses framför 

allt vara driven av arbetsgivarnas anpassning till hårdnande konkurrens 

och ökad kortsiktighet i de ekonomiska förutsättningarna. 

Långsiktiga kontrakt mellan arbetstagare och arbetsgivare är emel- 

136 

1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 

0-6 år 

7-17 år 

Hela befolkningen

lertid fortfarande den dominerande anställningsformen, även om 

mer kortsiktiga typer av anställningskontrakt har ökat i omfattning 

under 1990-talet. Det är dock för tidigt att avgöra om den ökade 

omfattningen av tidsbegränsade anställningar utgör en genomgripande 

och långsiktig förändring av arbetslivet eller om den är ett 

1990-talsfenomen som främst har sin förklaring i konjunkturläget 

och osäkerheten på arbetsmarknaden. 

Kraftiga försämringar av den psykosociala 

arbetsmiljön i den offentliga sektorn 

I diskussionerna om det moderna arbetslivet har de psykosociala 

arbetsförhållandena ofta stått i fokus. Förekomsten av jäktigt arbete 

och negativ stress har ökat under 1990-talet, vilket är en fortsättning 

på en trend som kunde observeras redan under 1980-talet. 

Arbeten som präglas av negativ stress ställer höga psykiska 

krav på individen, samtidigt som arbetet innebär begränsad autonomi, 

eller begränsat beslutsutrymme, för hantering av de högt 

ställda kraven. Försämringen av den psykosociala arbetsmiljön har 

varit särskilt markerad inom välfärdstjänsteområdet, det vill säga 

inom verksamheter som skola, vård och omsorg, vilket innebär att 

kvinnor har drabbats betydligt hårdare än män. Redan under 1980talet 

förelåg skillnader mellan privat och offentlig sektor i fråga 

om förekomsten av negativ stress, men skillnaderna har ökat under 

1990-talet. Den negativa stressen i offentlig sektor har åföljts 

av kraftigt ökade sjukskrivningstal, inte minst bland anställda i 

kommuner och landsting (se SOU 2000:121). Den försämrade 

psykosociala arbetsmiljön i den offentliga sektorn förefaller inte 

bara som allvarlig utifrån ett individuellt välfärdsperspektiv, utan 

den kan också försvåra rekryteringen av anställda till vård, skola 

och omsorg. 

Reallönerna ökade och 

lönespridningen tilltog 

Reallönerna på den svenska arbetsmarknaden ökade mycket kraftigt 

under 1990-talet. För flertalet arbetstagargrupper växte reallönerna 

snabbare under 1990-talet än på många årtionden – medi- 

137

anlönen ökade med omkring 20 procent mellan åren 1991 och 

2000. Lönerna ökade dock mest bland de högavlönade, vilket 

bland annat kan förklaras genom stigande lönepremier för anställda 

med chefsansvar. Det faktum att lönerna ökade mest bland de 

högavlönade innebar i sin tur att lönespridningen ökade, vilket är 

en fortsättning på en trend som observerades redan under 1980talet. 

Orsakerna till den ökade lönespridningen är ännu långt ifrån klarlagda 

och olika forskare har anlagt olika perspektiv på detta problem. 

Enligt de analyser som utförts inom ramen för Kommittén 

Välfärdsboksluts arbete tycks de ökade löneskillnaderna i Sverige 

inte kunna förklaras med att tillgången på välutbildad arbetskraft 

har varit begränsad i förhållande till arbetsgivarnas efterfrågan. 

Tvärtom finns tecken som tyder på att arbetskraftens utbildningsnivåer 

under en längre period har ökat mer än vad jobbens utbildningskrav 

har gjort. Denna trend av växande överkvalificering 

eller överutbildning av de anställda har fortsatt under 1990-talet. 

Denna observation går på tvärs mot den ofta antagna föreställningen 

att det moderna arbetslivet har kommit att ställa högre krav på 

kvalifikationer än vad de anställda kan uppfylla. 

En annan viktig iakttagelse är att löneskillnaderna mellan olika 

branscher och sektorer har ökat under 1990-talet. De offentliganställdas 

genomsnittslöner har utvecklats sämre än de privatanställdas 

under en längre period (åtminstone sedan slutet av 1960-talet) 

och denna trend har fortsatt under 1990-talet. Offentliganställda 

tjänade år 2000 i genomsnitt nästan 16 procent mindre än privatanställda 

med samma antal utbildningsår och förvärvsarbetsår. År 

1991 var motsvarande löneskillnad mellan offentligt och privat 

anställda knappt 12 procent. Sammantaget har alltså de anställda 

i den offentliga sektorn, vilka till övervägande del är kvinnor, 

drabbats av två problematiska utvecklingstendenser i arbetslivet 

under 1990-talet. Dels har de kommit att erfara större stress i arbetet 

(se ovan), dels har deras relativlöner försämrats. Sålunda har 

de offentliganställdas arbeten i jämförelse med de privatanställdas 

försämrats under 1990-talet, såväl arbetsmiljömässigt som lönemässigt. 

138

Könslönegapet har inte minskat 

nämnvärt under 1990-talet 

Kvinnors arbetslivserfarenhet har kommit att i stort sett motsvara 

mäns och kvinnors genomsnittliga utbildningsnivåer är i dag till 

och med något högre än mäns. Det förefaller rimligt att denna utveckling, 

allt annat lika, skulle resultera i en minskning av könslöneskillnaderna 

på arbetsmarknaden. Om man ser till faktiska 

timlöner har det skett en viss minskning av könslönegapet under 

1990-talet (se Figur 3). Om man däremot jämför lönenivåerna 

mellan män och kvinnor med lika lång utbildning och arbetslivserfarenhet 

har gapet snarare ökat något. Lönekompensationen för 

utbildning var lägre för kvinnor än för män både år 1991 och 2000. 

Denna könsskillnad följer tydliga sektorsmönster, såtillvida att 

avkastningen på utbildning har ökat i den privata sektorn och 

minskat i den offentliga. Könsskillnaderna kan dock inte hänföras 

helt och hållet till segregationen av män och kvinnor till olika sektorer, 

utan kvinnor belönas mindre än män för sin utbildning såväl 

i privat som offentlig sektor. 

Figur 3: Könslöneskillnader 1981, 1991 och 2000. Faktiska skillnader 

(bruttoskillnader) mellan mäns och kvinnors timlöner 

samt skillnader standardiserade för antal utbildningsår 

och antal förvärvsarbetsår. Procent 

Procent 

20 

18 

16 

14 

12 

10 

8 

6 

4 

2 

0 

1981 1991 2000 

Faktisk skillnad 

Standardiserad skillnad 

Källa: SOU 2001:53 (s. 151) 

139

Det faktum att könslönegapet inte har utjämnats i någon större 

utsträckning under 1990-talet kan delvis kopplas till att kvinnors 

ökade utbildningsnivåer har haft förhållandevis begränsad effekt 

på kvinnors löner och att kvinnor är överrepresenterade i den offentliga 

sektorn som har halkat efter den privata sektorn i lönehänseende. 

Ökningen av lönepremierna för personer med arbetsledaransvar 

kan också ha missgynnat kvinnor, som ju är underrepresenterade 

i chefsbefattningar. 

140 

Sammanfattning 

● 1990-talets kris i ekonomin och på arbetsmarknaden var 

den djupaste sedan 1930-talets depressionsår – mellan år 1990 

och 1993 försvann 500 000 jobb 

● Sysselsättningsnedgången och arbetslösheten var särskilt 

allvarlig för ungdomar – de ungas inträde i arbetslivet fördröjdes 

och deltagandet i högre utbildning expanderade 

● Befolkningens genomsnittliga disponibla inkomster minskade 

med drygt åtta procent mellan år 1991 och 1995 – många 

fick ekonomiska svårigheter 

● När inkomsterna började öka igen år 1995 ökade även inkomstojämlikheten 

– de med högst inkomster drog ifrån övriga 

● Både den psykosociala arbetsmiljön och relativlönerna 

försämrades i den offentliga sektorn – många kvinnor drabbade 

● Könslönegapet har knappast utjämnats under 1990-talet

Källor 

Inom ramen för Kommittén Välfärdsboksluts arbete: 

SOU 2000:37, Fritzell, J. (red.), Välfärdens förutsättningar. Arbetsmarknad, demografi 

och segregation. Stockholm: Fritzes. 

SOU 2000:41, Fritzell, J. och Lundberg, O., Välfärd, ofärd och ojämlikhet. Stockholm: 

Fritzes. 

SOU 2001:53, Fritzell, J., Gähler, M. och Lundberg, O. (red.), Välfärd och arbete 

i arbetslöshetens årtionde. Stockholm: Fritzes. 

SOU 2001:54, Bergmark, Å. (red.), Ofärd i välfärden. Stockholm: Fritzes. 

SOU 2001:55, Barns och ungdomars välfärd. Stockholm: Fritzes. 

SOU 2001:57, Fritzell, J. och Palme, J. (red.), Välfärdens finansiering och fördelning. 

Stockholm: Fritzes. 

SOU 2001:79, Välfärdsbokslut för 1990-talet. Stockholm: Fritzes. 

Övrigt: 

SOU 2000:121, Sjukfrånvaro och sjukskrivning – fakta och förslag. Slutbetänkande 

från Sjukförsäkringsutredningen. Stockholm: Fritzes. 

141

142

Välfärdstjänsternas 

förändringar och 

medborgarnas välfärd 

Marta Szebehely 

Adress: Institutionen för socialt arbete 

Stockholms universitet, 106 91 Stockholm 

E-post: marta.szebehely@socarb.su.se 

143

144 

Välfärdstjänsternas 

förändringar och 

medborgarnas välfärd 

Marta Szebehely 

Kommittén Välfärdsboksluts uppdrag var att på ett samlat sätt 

beskriva och bedöma utvecklingen av människors välfärd i 1990talets 

Sverige. I linje med den svenska traditionen av välfärdsforskning 

vilar kommitténs bedömning av välfärdsutvecklingen 

på en analys av enskilda medborgares levnadsförhållanden. 

Välfärd definieras i denna tradition med utgångspunkt i individuella 

resurser med vars hjälp medborgarna kan kontrollera och 

medvetet styra sina livsvillkor. Eftersom många av de svårigheter 

och utmaningar som människor ställs inför är svåra att hantera 

individuellt, är olika samhälleliga institutioner av stor betydelse 

för människors välfärd. Det gäller både de institutioner som har 

som syfte att tillhandahålla välfärdstjänster som barnomsorg, utbildning, 

sjukvård och äldreomsorg, och de institutioner som syftar 

till att ge försörjningsstöd genom transfereringar som barnbidrag, 

sjukpenning och pensioner. I kommitténs uppdrag att göra 

en samlad bedömning av välfärdsförändringar ingick därför också 

att analysera förändringarna inom välfärdsinstitutioner av detta 

slag, och – i mån av tillgänglig kunskap – försöka relatera de 

resursmässiga och organisatoriska förändringarna inom de välfärdsstatliga 

institutionerna till individernas välfärd. 

Välfärdstjänster och deras brukare 

1990-talet var ett mycket turbulent decennium på välfärdstjänsternas 

område. Efterkrigstidens utbyggnad av vård, skola och omsorg 

vändes under början av decenniet till en minskning av såväl offentliga 

resurser som antalet anställda. Parallellt med resursåtstramningarna 

genomfördes kraftfulla organisatoriska förändring-

ar där decentralisering och marknadsorientering hör till de mest 

utmärkande karaktärsdragen. 

Dessa förändringar och de konsekvenser för medborgarnas välfärd 

som förändringarna har medfört står i fokus för denna uppsats. 1 

Efter en inledande översikt koncentreras framställningen på de 

omsorgsinriktade välfärdstjänsterna – främst på de likheter och 

skillnader som vi kan se i barnomsorgens och äldreomsorgens 

utveckling. 

Gemensamt för välfärdstjänsterna är att de har inrättats i syfte att 

på olika sätt stärka medborgarnas handlingsfrihet och i förlängningen 

sin välfärd. Värdet av sådant som undervisning, sjukvård 

eller äldreomsorg bestäms därför ytterst av hur de individuella 

resurserna förändras för dem som på olika sätt berörs av verksamheten. 

Välfärdstjänsternas värde avgörs i mötet med medborgarna. 

Grundläggande för hur välfärdstjänsterna skall värderas ur det perspektiv 

som varit vägledande för kommitténs arbete, är deras grad 

av tillgänglighet och kvalitet. Förenklat uttryckt: finns tjänsterna 

när vi behöver dem, och är det som finns gott nog? 

Tillgänglighet innebär i detta sammanhang i vilken utsträckning 

tjänsterna når de grupper de är avsedda för eller som kan anses 

vara i behov av dem. Tillgängligheten bestäms i ett samspel mellan 

en mängd olika faktorer där utbudet av tjänsten i fråga kan 

sägas vara själva fundamentet. Tillgängligheten påverkas också av 

olika slags hinder för tilltänkta brukare, exempelvis i form av geografiska 

avstånd, kostnader för den enskilde i form av avgifter, köoch 

väntetider eller brist på information. 

Kvalitet är ett mångtydigt begrepp, men en aspekt av begreppet rör 

i vilken utsträckning en tjänst verkligen åstadkommer de effekter 

som den är avsedd att ge. En skola av god kvalitet förväntas ge 

1 Välfärdstjänsternas decentralisering berörs inte närmare i detta sammanhang, men har inom 

ramen för kommitténs arbete behandlats av Åke Bergmark (SOU 2001:52). För övrigt har 

kommittén behandlat välfärdstjänsterna i ett flertal betänkanden. Förutom i delbetänkandet 

SOU 2000:3 och i slutbetänkandet SOU 2001:79 främst i SOU 2000:38, SOU 2000:39 och 

SOU 2001:52. 

145

arnen kunskaper men också ett demokratiskt sinne, en missbrukarvård 

av god kvalitet förväntas hjälpa människor att bryta sitt 

missbruk och en hemtjänst av god kvalitet förväntas ge de äldre 

ett sådant stöd att de kan fungera väl i sitt vardagsliv. Utöver denna 

ändamålsenlighet bör också andra möjliga positiva eller negativa 

effekter för den enskilde vägas in. Man kan exempelvis hävda 

att kvaliteten i en tjänst reduceras om kontakten mellan myndighet 

och medborgare leder till att den senare känner sig kränkt. 

Tillgång till god barnomsorg, skola, sjukvård, äldreomsorg och 

andra sociala tjänster är viktigt för de allra flesta människors välfärd 

och vardag. Det gäller inte bara alla som i livets olika skeden 

använder sig av tjänsterna. Väl fungerande välfärdstjänster är en 

viktig resurs även för människor som inte för tillfället behöver 

utnyttja tjänsterna, men som kan se dem som en försäkring inför 

eventuella kommande behov. Själva vetskapen att det finns en 

välfungerande sjukvård om jag blir sjuk och en tillförlitlig äldreomsorg 

när jag blir gammal påverkar min välfärd idag, även om 

jag inte för tillfället behöver någon av dessa tjänster. 

146 

Gränsomdragningar inom 

välfärdstjänsteområdet 

Det har aldrig varit en självklarhet vem som ska utföra välfärdstjänstearbetet. 

Välfärdstjänsternas historia har– inte minst under 

1990-talet – präglats av gränsomdragningar. 2 Förutom den lokala 

staten (kommun, landsting) har familjen, marknaden och ideella 

organisationer varit mer eller mindre viktiga utförare av välfärdstjänster. 

Särskilt när det gäller de mer omsorgsinriktade tjänsterna 

(omsorg om barn, funktionshindrade och äldre) har en viktig 

gränsomdragning gällt gränsen mellan avlönat och oavlönat arbete, 

dvs. i praktiken om arbetet utförs inom eller utom familjens 

ram. De omsorgsinriktade välfärdstjänster kan därför också ses 

som viktiga resurser för anhöriga till personer som varaktigt el- 

2 Se Karin Svedberg Nilsson som i ett underlag till kommittén (SOU 2000:38) diskuterar de 

marknadsinspirerade organisationsförändringarna som präglat 1990-talet (” marknadens 

decennium” ) i termer av gränsomdragningar.

ler tillfälligt behöver omsorg. Att administrera vardagen och jämka 

samman olika familjemedlemmars behov är en uppgift som, givet 

den traditionella arbetsdelningen mellan könen, till stor del är 

ett ansvar för kvinnor. En välfungerande barnomsorg och äldreoch 

handikappomsorg är därför särskilt viktigt för kvinnors handlingsutrymme 

och för möjligheten att kombinera omsorgsansvar 

och förvärvsarbete – i praktiken med Anneli Anttonens ord (1990 

s.18) kvinnors möjligheter att vara ”working mothers and daughters”. 

Inom de flesta välfärdstjänsteområden rör en annan viktig 

gränsomdragning finansieringen av den avlönade delen av arbetet 

– hur mycket offentliga medel som avsätts till tjänsterna och 

hur stor andel av kostnaderna som finansieras genom brukaravgifter 

eller genom andra privata medel. Här kan vi konstatera att inom 

alla välfärdsområden där brukaravgifter förekommer har brukarnas 

andel av den totala finansieringen ökat under 1990-talet. Inom 

barnomsorg, äldreomsorg och hälso- och sjukvård (särskilt tandvård) 

har det därmed skett en gränsförskjutning mellan offentligt 

och privat av välfärdstjänsternas finansiering. Vår kunskap om 

konsekvenserna för människors välfärd av dessa avgiftsökningar 

är begränsad. Vi kan dock notera att människor med lägre inkomster 

oftare än andra avstår från att utnyttja vård och omsorg trots 

behov. Avgifterna minskar därmed tjänsternas tillgänglighet för 

dessa grupper. För den som har behov av flera olika välfärdstjänster 

kan även måttliga avgiftsökningar få stora negativa konsekvenser 

för privatekonomin. En indikation på detta är att människor 

med funktionshinder betydligt oftare har ekonomiska svårigheter 

än andra, trots att de inte har sämre inkomster. Detta gäller framför 

allt dem som behöver praktisk hjälp i vardagen (SOU 

2001:56). 

Inom alla välfärdstjänsteområden har det skett en gränsomdragning 

mellan offentligt och privat av välfärdstjänsternas utförande: 

en expansion av privata arbetsgivare. Trots den snabba förändringstakten 

kunde kommittén konstatera att det fanns förvånansvärt 

litet kunskap om utvecklingen, såväl i kvantitativa termer som 

i ännu högre grad om konsekvenserna för utförare och brukare. 

Som ett underlag för fortsatta studier och som en bättre faktabak- 

147

grund för den pågående politiska debatten, lät kommittén därför 

kartlägga omfattningen av välfärdstjänster i privat regi och fördelningen 

mellan vinstsyftande och icke vinstsyftande drift inom de 

olika välfärdsområdena (Trydegård 2001). Kartläggningen visar 

att sett över hela välfärdstjänstesektorn har de privata utförarna 

ökat jämnt och stadigt under 1990-talet, följt av ett språng år 2000, 

främst som en följd av bolagisering av ett antal stora sjukhus, se 

Figur 1. Det visar sig också att det är andelen verksamma inom 

vinstsyftande företag, främst aktiebolag, som har ökat mest, medan 

andelen anställda inom icke vinstsyftande organisationer i stort 

sett har varit oförändrad. 

Procent 

Figur 1. Välfärdstjänster sammantaget, andel i alternativ drift av 

samtliga verksamma 

14 

12 

10 

8 

6 

4 

2 

0 

Källa: Trydegård 2001, Figur 24. 

Alla former av välfärdstjänster i privat drift är vanligast i de tre 

storstäderna och i deras förortskommuner. Det visar sig också att 

i kommuner med många moderata väljare och med få lågutbilda- 

148 

1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 

Offentligt ägda bolag 

Vinstsyftande inkl. "enmansföretag" 

Icke vinstsyftande

de invånare utförs en högre andel av de skattefinansierade välfärdstjänsterna 

i privat regi. Och ju mindre omfattande serviceutbudet 

i kommunen är (mätt som kostnader och täckningsgrad av 

tjänster inom olika kommunala områden), desto större andel av 

välfärdstjänsterna utförs i privat regi (Trydegård 2001). De kommuner 

som av en eller annan orsak satsar mindre på barnomsorg, 

skola eller äldreomsorg tycks samtidigt i högre utsträckning välja 

att lämna ifrån sig uppgiften att utföra dessa tjänster till andra 

aktörer. För att bättre förstå innebörden av detta mönster krävs 

dock fortsatta studier. Detsamma gäller frågan vad privatiseringen 

av välfärdstjänsternas utförande innebär för brukare, personal 

och inte minst för välfärdspolitiken i stort. 

Välfärdstjänstepersonalen 

Gemensamt för välfärdstjänsterna är att de skapas i en relation 

mellan den som utför arbetet och den som använder tjänsten (till 

exempel lärare – elev, sjuksköterska – patient). Välfärdstjänsternas 

resurstilldelning, utformning och organisering har därför inte 

bara betydelse för välfärden bland dem som behöver och använder 

tjänsterna, utan också för de sammanlagt runt miljonen anställda 

– huvudsakligen kvinnor – som har som sitt yrke att utföra 

välfärdsarbetet. Vid sidan av bedömningen av i vad mån välfärdstjänsterna 

kan fungera som kollektiva resurser för människors 

välfärd, är det ur ett välfärdsperspektiv också viktigt att försöka 

bedöma hur arbetsvillkoren har förändrats för dem som har som 

yrke att bidra till andras välfärd. Här är bilden av 1990-talet mörk. 

Den psykosociala arbetsmiljön har försämrats inom många yrkesområden, 

men såväl påfrestande arbetsförhållanden som arbetsmiljörelaterade 

besvär och sjukfrånvaro har ökat betydligt mer 

bland välfärdspersonalen än bland de flesta andra yrkesgrupper. 

En vid årtiondets ingång mer påfrestande arbetsmiljö bland välfärdstjänstearbetarna 

har därmed blivit än mer påfrestande, och 

skillnaderna mellan välfärdstjänsterna och övriga yrkesgrupper 

har ökat (se forskarunderlag till kommittén från Bäckman 2001 

och le Grand, Szulkin & Tåhlin 2001). Arbeten som innebär höga 

psykiska krav i kombination med låg kontroll över den egna arbetssituationen, 

det vill säga arbeten präglade av negativ stress, har 

ökat markant i omfattning inom välfärdstjänstesektorn. 

149

Inom samhällsvetenskapen är det alltid tillrådligt att vara försiktig 

med att tolka tidsmässiga samband som orsakssamband. Det är 

emellertid svårt att se andra faktorer än resursuttunning och organisatoriska 

förändringar som förklaringar till de negativa arbetsmiljötrender 

som observerats på välfärdstjänsteområdet. En rimlig 

hypotes är därför att 1990-talets resursåtstramningar och den 

stora mängden organisationsförändringar har haft betydelse för 

den negativa arbetsmiljöutvecklingen, som i sin tur har haft betydelse 

för ökningen av arbetsmiljörelaterade besvär och sjukfrånvaro 

inom samma yrkesgrupper. Det är vidare rimligt att tänka sig 

att försämrad arbetsmiljö och ökad sjukfrånvaro även har betydelse 

för tjänsternas kvalitet, och att personalens arbetsförhållanden 

därmed är en välfärdsfråga också för tjänsternas användare. Vidare 

kan man, med stöd av framför allt omsorgsforskning, anta att 

det finns ett dubbelriktat samband mellan arbetsmiljö och tjänsternas 

kvalitet: bristande möjligheter att leva upp till verksamheternas 

mål eller de egna ambitionerna är inte bara en välfärdsfråga 

för den som får del av tjänsterna. En känsla av otillräcklighet i 

förhållande till patienten, eleven, hjälptagaren kan vara väl så 

belastande för personalen som mer traditionella arbetsmiljöproblem. 3 

150 

Barnomsorg – både resursuttunning 

och ökad universalism 4 

Den svenska barnomsorgspolitiken har sedan länge som mål att 

underlätta för föräldrar att kombinera föräldraskapet med förvärvsarbete/studier 

och samtidigt stimulera barnens utveckling 

genom pedagogiska insatser och bidra till att utjämna skillnader 

i uppväxtvillkor för barn i olika befolkningsgrupper. 

Barnomsorgens utveckling under 1990-talet kan beskrivas i termer 

av både expansion och åtstramning. Lagstiftningsmässigt är det 

rimligt att tala om en expansion. Det offentliga åtagandet vidgades 

i och med att kommunerna från 1995 fick en förstärkt skyldighet 

att utan oskäligt dröjsmål tillhandahålla plats till alla barn 

mellan ett och tolv års ålder vars föräldrar förvärvsarbetar eller 

3 Se till exempel Aronsson & Astvik 1994, Næss & Wærness 1996, Gustafsson & Szebehely 

2001. 

4 Detta avsnitt bygger huvudsakligen på Christina Bergqvists och Anita Nybergs bidrag till kommittén 

(SOU 2001:52).”

studerar. Även när det gäller antalet barn som får del av barnomsorgen 

är det rimligt att tala om expansion under 1990-talet. Antalet 

barn med någon form av barnomsorg (förskola/daghem, familjedaghem 

eller fritidshem/skolbarnsomsorg) ökade från 

532 000 till 720 000 barn mellan åren 1990 och 1999, medan andelen 

med barnomsorg bland 3-6-åringarna ökade från 64 till 82 

procent och bland 7-9-åringarna från 49 till 63 procent. Barnomsorgen 

har med andra ord gått mot ökad universalism och ökad tillgänglighet 

under 1990-talet. Den starka utbyggnaden har också 

inneburit en minskad skiktning när det gäller olika sociala gruppers 

tillgång till barnomsorg: 1982 hade 44 procent av LO-anslutna 

föräldrar sina barn i den offentligt subventionerade barnomsorgen 

jämfört med 79 procent av SACO-föräldrarna. 1995 hade 

andelen bland LO-föräldrarna ökat till 63 procent, medan andelen 

bland SACO-föräldrarna var i stort sett oförändrad (82 procent) 

(LO 1996). 

Under 1990-talet skedde också en institutionell förskjutning inom 

den offentligt subventionerade barnomsorgen på så vis att privat 

driven barnomsorg ökade, framför allt inom förskoleverksamheten 

där andelen barn daghem/förskolor i privat regi ökade från 5 

till 15 procent mellan 1990 och 1999. Mellan 1993 och 2000 ökade 

andelen privat anställda från 4 till drygt 10 procent, se Figur 2. 

Figur 2. Barnomsorg: andel anställda i privat regi 

Procent 

14 

12 

10 

8 

6 

4 

2 

0 

1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 


Vinstsyftande 

Icke vinstsyftande 

151

Inom den offentligt subventionerade barnomsorgen i privat regi 

dominerar de icke vinstsyftande verksamheterna, framför allt föräldrakooperativ, 

även om vinstsyftande verksamheter i aktiebolagsform 

ökade snabbast under 1990-talet (Trydegård 2001). 

Högutbildade och på annat sätt resursstarka föräldrar använder sig 

betydligt oftare än andra grupper av barnomsorg i privat regi, 

medan exempelvis barn till utrikesfödda är klart underrepresenterade 

i den privata skattesubventionerade barnomsorgen. År 1999 

hade 3 procent av föräldrar med grundskoleutbildning sina barn i 

privat barnomsorg, medan motsvarande andel bland högutbildade 

föräldrar (med minst tre år eftergymnasial utbildning) var 18 

procent (Skolverket 2000a). 5 Utbyggnaden av barnomsorg i privat 

regi har därmed inneburit en tendens till ökad skiktning. Denna 

ojämlika fördelning står i motsättning till ambitionen att barnomsorgen 

ska skapa ”mötesplatser för barn med olika etnisk, kulturell 

och social tillhörighet” (Regeringens prop. 1999/2000:129 s. 

8). 

När det gäller finansieringen av den offentligt subventionerade 

barnomsorgen har det under 1990-talet (i likhet med övriga välfärdstjänster) 

skett en gränsomdragning i riktning mot ökad privatisering. 

Barnomsorgsavgifterna ökade under decenniet och föräldrarnas 

bidrag till barnomsorgens totala resurser ökade från 10 

till 18 procent. Under perioden kom också de allra flesta kommuner 

att koppla avgifterna till både föräldrarnas inkomster och barnens 

vistelsetid, samtidigt som de kommunala skillnaderna i avgiftsuttag 

ökade. Maxtaxereformen som infördes vid årsskiftet 

2002 innebär sänkta avgifter för de flesta föräldrar och därmed en 

”avprivatisering” av barnomsorgens finansiering. 

Sett ur barnens och föräldrarnas perspektiv är frågan om barnomsorgens 

kvalitet central, men inte helt lätt att besvara. Mätt som 

den mängd ekonomiska resurser som avsatts för barnomsorgen har 

1990-talet helt klart präglats av åtstramning. Trots en minskning 

av de offentliga medlen innebar de ökade föräldraavgifterna att det 

totala ekonomiska utrymmet för barnomsorgen var ungefär lika 

stort 1999 som 1990, cirka 40 miljarder kronor. Detta oförändra- 

5 Motsvarande socioekonomiska snedfördelning finns även inom skolområdet, se Skolverket 

2000b. 

152

de ekonomiska utrymme fördelades dock på 35 procent fler barn 

1999 än 1990, vilket har inneburit en kraftig resursuttunning, 

bland annat i form av personalutglesning. I riket totalt sett ökade 

barngruppernas storlek med 20 procent inom förskolan och med 

65 procent inom fritidshemsverksamheten, medan antalet barn per 

årsarbetare ökade från 4,2 till 5,4 i förskolan och från 8,3 till 17,5 

i fritidshemmen. Personaltätheten varierar stort mellan olika kommuner, 

och de kommunala skillnaderna härvidlag ökade under 

decenniet (Bergmark 2001). På riksnivå inom förskolan (och även 

inom grundskolan) är personaltätheten runt 20 procent lägre vid 

1990-talets utgång än vid dess ingång; inom fritidshemsverksamheten 

är personaltätheten 45 procent lägre, se Figur 3. 

Figur 3. Barnomsorg och grundskola: personaltäthet 1991-1999 

(index, 1991=100) 

110 

100 

90 

80 

70 

60 

50 

40 

Källa: SOU 2001:79, Figur 1.2 och 1.3. 

Resursuttunningen, den minskade personaltätheten och de utökade 

barngrupperna kan i sig ses som indirekta indikatorer på sänkt 

kvalitet inom barnomsorgen (liksom inom grundskolan). Enligt 

Skolverket, som har tillsynsansvaret för barnomsorg (och skola), 

153

är dock en sammanfattande bedömning av vad dessa förändringar 

mer direkt har inneburit för barnen inte möjlig att göra. Även 

om vi inte kan belägga att försämringarna av barnomsorgspersonalens 

arbetsmiljö har haft konsekvenser för verksamhetens kvalitet 

är de påtagliga förändringarna härvidlag viktiga att notera. Så 

exempelvis har det skett en drastisk ökning av andelen som anser 

sig ha för mycket att göra inom både barnomsorg och skola, liksom 

av andelen som är oroliga och har svårt att sova på grund av 

tankar på jobbet (Bäckman 2001). Dessa indikatorer på påfrestande 

arbetsvillkor har ökat mest bland barnomsorgens och skolans 

personal, dvs. inom de områden som mer än andra välfärdstjänster 

har präglats av resursuttunning 

154 

Äldreomsorg – prioritering och 

bortprioritering 6 

Medan ökad tillgänglighet och resursuttunning har präglat välfärdstjänsterna 

barnomsorg och grundskola under 1990-talet är 

tendensen inom äldreomsorg snarare minskad tillgänglighet och 

koncentration av resurserna på en mindre grupp mycket hjälpbehövande. 

Enligt den nationella handlingsplan för äldrepolitiken som riksdagen 

antog 1998 (Regeringens prop. 1997/98:113) kvarstår de 

grundläggande principer för äldreomsorgen som gällt under det 

senaste decenniet: äldre ska kunna åldras i trygghet med bibehållet 

oberoende och ha tillgång till god vård och omsorg. I handlingsplanen 

slås också fast att äldreomsorgen skall vara offentligt finansierad 

och tillgänglig efter behov, inte efter köpkraft. De oförändrade 

målformuleringarna till trots var 1990-talet en turbulent period 

för äldreomsorgen, såväl organisatoriskt som resursmässigt. 

Framväxten av nya former för äldreomsorgens ledning och drift är 

organisatoriska förändringar där kunskapen om eventuella konsekvenser 

för de äldres välfärd är mycket knapp. Resultatenheter och 

prestationsbaserade finansieringssystem har införts på många håll, 

och mer än hälften av landets kommuner har infört en form av 

6 Avsnittet baseras huvudsakligen på Marta Szebehelys underlag till kommittén (SOU 2000:38)

eställar- och utförarmodell som innebär att ansvaret för biståndsbeslut 

skiljs från utförandet. Äldreomsorg på entreprenad, det vill 

säga offentligt finansierad och reglerad äldreomsorg som utförs av 

andra aktörer än kommunerna själva, fyrdubblades under decenniet. 

Till skillnad från barnomsorgen sker merparten av den privata 

driften i vinstsyftande verksamheter, och en allt större del av 

äldreomsorgen drivs av ett litet antal stora aktiebolag: 1999 svarade 

de fyra största privata aktörerna för hälften av den entreprenaddrivna 

verksamheten (Socialstyrelsen 1999). Var fjärde privat 

anställd inom äldreomsorgen arbetade i ett vinstsyftande företag 

år 1993 jämfört med tre av fyra år 2000, se Figur 4. 

Figur 4. Äldreomsorg: andel anställda i privat regi 

Procent 

14 

12 

10 

8 

6 

4 

2 

0 

1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 

Vinstsyftande 


Icke vinstsyftande 

Resursmässigt präglades den första delen av decenniet av åtstramning 

– de offentliga resurserna för äldreomsorgen ökade inte i takt 

med antalet äldre. Under decenniets senare del ökade däremot 

resurserna reellt sett, det vill säga även med hänsyn tagen till ökningen 

av antalet äldre i befolkningen. Äldreomsorgen kan dock 

155

inte betraktas isolerad från hälso- och sjukvården. Äldre människor 

har stort behov av sjukvård, och förändringar inom sjukvårdssektorn 

påverkar behovet av kommunal äldreomsorg. De ökade 

resurserna till den kommunala äldreomsorgen måste därför ses i 

ljuset av att antalet anställda inom sjukvården minskade påtagligt 

under 1990-talet, och att antalet sjukhusplatser nära nog halverades 

samtidigt som vårdtiderna kraftigt förkortades, särskilt för 

äldre patienter. Äldre med stora omsorgsbehov, vilka tidigare ofta 

fanns inom sjukvården, tar idag en ökad andel av den kommunala 

äldreomsorgens resurser. Som en följd härav har hemtjänstens 

insatser alltmer koncentrerats på en mindre och allt mer hjälpbehövande 

grupp av äldre, och äldre med något mindre behov av 

hjälp (i första hand hjälp med husliga sysslor som städning, tvätt, 

inköp) har i ökad utsträckning ställts utanför det kommunala åtagandet. 

Karakteristiskt för den svenska (och nordiska) äldreomsorgen har 

varit en kraftfull satsning på kommunala hemhjälpsinsatser som 

har riktats till och uppskattats av alla samhällsklasser. Antalet äldre 

som får del av hemtjänstens insatser var dock högst för drygt 20 

år sedan, och sedan slutet av 1970-talet har antalet hemhjälpsmottagare 

minskat med 100 000 samtidigt som antalet 80 år och äldre 

i befolkningen har ökat med 200 000. I relation till antalet äldre 

i befolkningen var hemtjänstens täckningsgrad lägre 1999 än 

1960, se Figur 5. 

156

Figur 5. Äldreomsorg 1960-1999. Antal personer med hemtjänst/ 

hemsjukvård respektive i särskilt boende samt antal 80 år 

och äldre i befolkningen 

500 000 

450 000 

400 000 

350 000 

300 000 

250 000 

200 000 

150 000 

100 000 

50 000 

0 

1960 1965 1970 1975 1980 1985 1990 1995 2000 

Antal 80 år+ i befolkningen Hemhjälp i "ordinärt" boende Särsklt boende inkl. geriatrisk vård 

Källa: Szebehely 1999. 

Minskningen av den hembaserade omsorgen fortsatte även under 

1990-talet. Andelen av de äldre (80 år+) med hemtjänst eller 

hemsjukvård minskade från 25 till cirka 21 procent, medan andelen 

med plats i s.k. särskilda boendeformer för äldre (sjukhem, 

ålderdomshem, servicehus m.m.) var i stort sett på samma nivå 

1999 som 1990 (22 procent). Både kostnadsmässigt och insatsmässigt 

har äldreomsorgen förskjutits i riktning från den tidigare 

tyngdpunkten på hembaserade insatser mot mer institutionsbaserade 

omsorgsinsatser. 

Hemtjänstens insatser fördelas könsmässigt ojämnt och har minskat 

mer bland kvinnor än bland män. Det är vanligare att män som 

bor ensamma har kommunal hjälp jämfört med kvinnor i samma 

situation. Bland gifta par är det i stället vanligare med kommunal 

hjälp om det är hustrun som är den hjälpbehövande, vilket innebär 

att en äldre kvinna som vårdar sin man står mer ensam om 

omsorgsansvaret än en gift man i samma situation. 

157

Procent 

Samtidigt med att den kommunala hjälpen minskade under 1990talet 

skedde en ökning av informella hjälpinsatser, det vill säga 

hjälp som ges av make/maka eller andra närstående inom eller 

utanför den äldres eget hushåll. Ökningen av hjälp som köps på 

den privata marknaden (främst med tvätt och städning) har dock 

varit ännu kraftigare. Dessa förskjutningar, som kan betecknas 

som en informalisering respektive en marknadisering av äldreomsorgen, 

fördelas klassmässigt ojämnt: äldre med högre utbildning 

tenderar att ersätta hemtjänstens insatser med marknadshjälp, 

medan lågutbildade äldre oftare får anhörighjälp, se Figur 6. 

Figur 6. Hjälpmönster bland hemmaboende äldre 75-84 år med 

behov av praktisk hjälp. 1988-89 och 1998-99 

100 

90 

80 

70 

60 

50 

40 

30 

20 

10 

0 

Källa: Egen bearbetning av SCB:s ULF-undersökningar, se SOU 2001:79 

avsnitt 1.3.5. 

Åtstramningen av den kommunala hemtjänsten tenderar därför att 

leda till en förstärkt skiktning av äldreomsorgen. Ur ett välfärdsperspektiv 

är det viktigt att uppmärksamma konsekvenser för såväl 

hjälptagare som hjälpgivare av dessa förskjutningar. Det är här 

också viktigt att notera att de anhöriga som har fått ett ökat om- 

158 

1988-89 1998-99 1988-89 1998-99 

Äldre med låg 

utbildning 

Äldre med högre 

utbildning 

Ingen hjälp 

Endast informell 

hjälp 

Privat/annan 

hjälp, ej 

kommunal hjälp 

Kommunal hjälp

sorgsansvar i praktiken oftast är kvinnor, i första hand gamla hustrur 

och medelålders döttrar. 

Förskjutningen från offentligt finansierad äldreomsorg mot anhörigomsorg 

och privat köpt hjälp är sannolikt en följd av såväl striktare 

hjälptilldelning som avgiftshöjningar och innehållsliga/organisatoriska 

förändringar av hemtjänsten. Striktare hjälptilldelning 

är inte en följd av lagändringar utan är snarare en följd av skärpta 

kommunala riktlinjer som på många håll har stramat åt avgränsningen 

av de behov som kommunen åtar sig att möta och ökat 

kraven på anhörigas omsorgsinsatser. 

Avgiftssökningarna har inneburit en förskjutning i riktning mot 

ökad privat finansiering av äldreomsorgen på ett liknande sätt som 

inom barnomsorgen. Avgifterna används dock i många kommuner 

som ett styrinstrument, snarare än som en inkomstkälla. Genom 

höjda avgifter, framför allt för den som har mindre omfattande 

hjälpbehov, försöker man styra bort efterfrågan från kommunens 

insatser. Det är inte ovanligt att äldre av ekonomiska skäl avstår 

från kommunal hjälp; ungefär var sjätte person över 75 års ålder 

som behöver hjälp avstod i slutet av 1990-talet från hemtjänst på 

grund av avgiftens storlek. Gamla kvinnor med låga pensioner 

avstår oftare än andra, och det har med oro noterats att anhöriga 

till mindre bemedlade äldre har tvingats ta ett mycket stort omsorgsansvar 

(Socialstyrelsen 2001). 

Innehållsliga/organisatoriska förändringar som torde ha påverkat 

efterfrågan på hemhjälp är bland annat minskad personalkontinuitet, 

knappare hjälptider i förhållande till behov och utglesad huslig 

hjälp. Kritik mot dessa förhållanden tycks ha ökat också bland 

hemhjälpsmottagarna: enligt en omfattande brukarstudie i Stockholm 

har andelen som anser att den hjälp de får från hemtjänsten 

är otillräcklig ökat från 26 till 42 procent mellan 1995 och 1998 

(Fried 1998). 

I vad mån äldreomsorgen är en resurs för hjälpbehövande äldre 

och deras anhöriga beror inte bara på insatsernas tillgänglighet 

utan naturligtvis i stor utsträckning också på verksamhetens kvalitet. 

Som ovan har antytts finns det tecken på att kvaliteten har 

159

försämrats. Möjligheten att följa utvecklingen under 1990-talet är 

dock mycket begränsad. 

Enligt Socialstyrelsen (2001) kvarstår ett antal problem trots de senaste 

årens resurstillskott. Ett problem är bristande samverkan 

mellan den slutna sjukvården, primärvården och den kommunala 

äldreomsorgen, vilket innebär stora problem för de allt fler äldre 

med omfattande medicinska och sociala behov som vårdas i hemmet 

eller i kommunala äldreboenden. Ett annat problem är personalrekryteringssituationen 

som är mycket bekymmersam i majoriteten 

av Sveriges kommuner. Detta är delvis en följd av ökad 

konkurrens om arbetskraften, men Socialstyrelsen relaterar också 

problemen till rationaliseringar, omorganisationer och konkurrensutsättning, 

som i sin tur givit negativa återverkningar för 

”möjligheterna att rekrytera, utveckla och behålla personal och 

ytterst, att kunna erbjuda de äldre en god och säker vård och omsorg” 

(Socialstyrelsen 2001 s. 9). En kombination av ökad vårdtyngd 

och tidsbrist i verksamheten har sannolikt haft betydelse för 

den ökade förekomsten av värk, trötthet, utmattning och långtidssjukskrivningar 

bland äldreomsorgspersonal som noterats under 

1990-talet (Bäckman 2001). Dessa förhållanden har med all sannolikhet 

inneburit negativa välfärdskonsekvenser både direkt för 

personalgruppen och indirekt för brukarna, inte minst genom ökad 

personalomsättning. 

160 

Kunskapsluckor 

När det gäller att bedöma välfärdstjänsterna som resurser för medborgarna 

konstateras påtagliga kunskapsluckor i kommitténs slutbetänkande 

(SOU 2001:79). På många områden saknas underlag 

som gör det möjligt att bedöma förändringarnas karaktär och konsekvenser. 

Vi vet att det har skett resursuttunningar och organisatoriska 

förändringar i form av marknadsinspirerade styrformer och 

en expansion av vinstsyftande driftformer, men vi har mycket 

begränsad kunskap om konsekvenserna för brukarna och personalen 

av dessa förändringar. Vi vet att personalens arbetsmiljö har 

försämrats, men vi känner inte mekanismerna bakom försämringarna, 

och vi har på det hela taget mycket begränsad kunskap om

välfärdstjänsternas kvalitet och om medborgarnas möte med välfärdsinstitutionerna. 

Vi kan konstatera att under 1990-talet har stora förändringar inom 

välfärdstjänsteområdet genomförts utan att motsvarande stora uppföljningar 

har initierats. Ett stort ansvar faller därför på de myndigheter 

som har att bevaka vad resursåtstramningar, decentralisering 

och marknadsorientering innebär för verksamheternas kvalitet och 

tillgänglighet liksom för personalens arbetsvillkor. Också för samhällsvetenskaplig 

forskning borde det vara en central uppgift att analysera 

den turbulenta utvecklingen av välfärdstjänsternas organisering 

och att studera konsekvenserna för medborgarnas tilltro till systemen 

och därmed för systemens legitimitet. 

När det gäller de gränsomdragningar mellan olika utförare av välfärdstjänster 

som diskuterats i denna uppsats är kunskapsluckorna 

inte mindre påtagliga. Forskning om betydelsen av olika välfärdssystem 

(stat, familj, marknad och frivilligsektor) för individens 

välfärd och vardag är på det hela taget ett relativt outvecklat 

forskningsområde i Sverige. 7 Vi har därför generellt sett begränsad 

kunskap om hur välfärdsarbetet fördelas mellan olika 

aktörer, och ännu mindre kunskap om konsekvenserna för individernas 

välfärd av de pågående förskjutningarna i denna arbetsdelning. 

Med tanke på den rådande fördelningen av det obetalda arbetet 

mellan män och kvinnor, är detta ett område av särskild betydelse 

för förståelsen av kvinnors välfärd och handlingsutrymme. 

Generell välfärd eller skiktade 

välfärdstjänster? 

Syftet med de fjorton betänkanden som kommittén har överlämnat 

har varit att bidra med ökad kunskap om välfärdsutvecklingen 

och därmed bidra till möjligheten att fatta kloka beslut och välja 

väg framöver. Kunskap är en viktig grund för att kunna göra välinformerade 

val, men ytterst bör medborgarnas och politikernas 

ställningstaganden vägledas inte bara av faktabaserad kunskap, 

utan också av värderingsmässiga bedömningar av olika handlingsalternativ. 

7 För en diskussion, se Svedberg 2001. 

161

Sådana värderingsmässigt grundade beslut gäller valet mellan 

generell välfärd och skiktade välfärdstjänster: 

Hur värderar vi balansgången mellan föräldrars rätt att välja skola 

och barnomsorg kontra den traditionella socialpolitiska målsättningen 

att barnomsorg och skola ska vara mötesplatser för barn 

med olika social och etnisk bakgrund? 

Hur ser vi på valet mellan en offentligt finansierad hemtjänst utnyttjad 

av äldre med olika klassbakgrund kontra marknadslösningar 

för dem som har råd och familjens insatser för resten? 

Andra värderingsmässigt grundade vägval gäller synen på vinstsyftande 

företag som utförare av skattefinansierade välfärdstjänster 

liksom synen på möjligheten för bättre bemedlade att genom 

privata försäkringar eller tilläggsavgifter få tillgång till offentligt 

subventionerade välfärdstjänster av högre kvalitet än ”basutbudet”. 

Även om dessa – och en rad liknande – vägval är värderingsmässigt 

grundade är det viktigt att vara medveten om att också ”ickebeslut” 

kan leda in på vägar från vilka det är svårt eller omöjligt 

att träda tillbaka om man skulle vilja. Om de gemensamma välfärdstjänsterna 

inte tilldelas tillräckliga resurser kan de inte leva 

upp till medborgarnas krav och förväntningar på god tillgänglighet 

och kvalitet. Då försvagas medborgarnas tilltro till systemen, 

de fungerar inte som tillförlitliga försäkringar inför kommande 

behov, och bättre ställda befolkningsgrupper kommer sannolikt att 

söka efter andra lösningar. En sådan flykt från de gemensamma 

systemen kan i sin tur minska dessa gruppers beredskap att framöver 

bidra med sina skattemedel och kan därmed minska möjligheten 

att finansiera framtidens välfärdstjänster. 8 

Tillräckliga resurser och adekvata organisatoriska villkor är också 

nödvändiga förutsättningar för att välfärdstjänstepersonalen 

inte även fortsättningsvis ska drabbas ojämlikt av negativa arbetsvillkor. 

Förbättrade arbetsvillkor för denna grupp, som var 1990- 

8 Om detta har StefanSvallfors skrivit i olika sammanhang, bl.a. för kommitténs räkning 

(Svallfors 2001). 

162

talets arbetsmiljöförlorare, är inte bara en rättvisefråga utan är 

också sannolikt en förutsättning för framtida personalrekrytering, 

vilket i sin tur är en nödvändig förutsättning för god tillgänglighet 

och kvalitet inom välfärdstjänsterna – välfärdsfrågor av avgörande 

betydelse för de allra flesta medborgare. 

Referenser 

Anttonen, A. 1990. ”The Feminization of the Scandinavian Welfar e State”, i Simonen, 

L. (red.). Finnish Debates on Women’s Studies. University of Tampere: Research 

Institute for Social Science. 

Aronsson, G. & W. Astvik, 1994. ”Det goda arbetet i hemtjänsten ”, i Aronsson, G. 

m.fl. Vårdbiträde i öppen hemtjänst och vid servicehus. Arbete och hälsa 1994:32. 

Stockholm: Arbetsmiljöinstitutet. 

Bergmark, Å. 2001. ”Den lokala välfärdsstaten? Decentralisering strender under 

1990-talet”, i SOU 2001:52. 

Bergqvist, C. & A. Nyberg, 2001. ”Den svenska barnomsorgsmodell en – kontinuitet 

och förändring under 1990-talet”, i SOU 2001:52. 

Bäckman, O. 2001. ”Med välfärdsstaten som arbetsgivare. Arbetsm iljön och dess 

konsekvenser inom välfärdstjänsteområdet på 1990-talet”, i. SOU 2001:52. 

Fried, R. 1998. Hemtjänsten i Stockholm 1998 – en enkät till hjälptagarna och 

jämförelser med 1995. Utvärdering av SDN-reformen, Rapport nr 19. Stockholms 

stad: Stadsledningskontoret. 

le Grand, C., R. Szulkin & M. Tåhlin, 2001. ”Har jobben blivit bättre? En analys av 

arbetsinnehållet under tre decennier”, i SOU 2001:53. 

Gustafsson, R.Å. & M. Szebehely, 2001. Arbetsvillkor och välfärdsopinion inom 

äldreomsorgen – en enkätbaserad fallstudie bland personal och politiker. Arbetslivsrapport 

nr 2001:9. Stockholm: Arbetslivsinstitutet. 

LO, 1996. Barnomsorg, förvärvsarbete och jämställdhet. Ett faktamaterial om 

förhållandena vid 1990-talets mitt. Nr 29. Stockholm: LO. 

Næss, S. & K. Wærness, 1996. Bedre omsorg? Kommunal eldreomsorg 1980– 

1995. Bergen; SEFOS. 

Regeringens proposition 1997/98:113. Nationell handlingsplan för äldrepolitiken. 

Regeringens proposition 1999/2000:129. Maxtaxa och allmän förskola m.m. 

Skolverket, 2000a. Tillgång och efterfrågan på barnomsorg. Enkät till föräldrar med 

barn i åldern 1–12 år. Stockholm: Skolverket. 

Skolverket, 2000b. Kartläggning av elever i fristående skolor. Stockholm: Skolverket. 

Socialstyrelsen, 1999. Konkurrensutsättning och entreprenader inom äldreomsorgen. 

Äldreuppdraget 99:6. Stockholm: Socialstyrelsen. 

Socialstyrelsen, 2001. Nationell handlingsplan för äldrepolitiken. Lägesrapport 

2001. Stockholm: Socialstyrelsen. 

SOU 2000:3, Välfärd vid vägskäl. Delbetänkande. Kommittén Välfärdsbokslut. 


SOU 2000:38. Välfärd, vård och omsorg. Szebehely, M (red.), Antologi från Kommittén 

Välfärdsbokslut. Stockholm: Fritzes. 

163

SOU 2000:39, Välfärd och skola (Broady, D., J.-E. Gustafsson m.fl.) Betänkande 

från Kommittén Välfärdsbokslut. Stockholm: Fritzes. 

SOU 2001:52, Välfärdstjänster i omvandling. Szebehely, M. (red.),. Antologi från 

Kommittén Välfärdsbokslut. Stockholm: Fritzes. 

SOU 2001:53, Välfärd och arbete i arbetslöshetens årtionde. Fritzell, J., M. Gähler 

& O. Lundberg (red.), Antologi från Kommittén Välfärdsbokslut. Stockholm: 

Fritzes. 

SOU 2001:56, Funktionshinder och välfärd (Szebehely, M., J. Fritzell & O. Lundberg.) 

Betänkande från Kommittén Välfärdsbokslut. Stockholm: Fritzes. 

SOU 2001:57, Välfärdens finansiering och fördelning. Fritzell, J. & J. Palme (red.), 

Antologi från Kommittén Välfärdsbokslut. Stockholm: Fritzes. 

SOU 2001:79, Välfärdsbokslut för 1990-talet. Slutbetänkande. Kommittén Välfärdsbokslut. 


Svallfors, S. 2001. ”Kan man lita på välfärdsstaten? Risk, till tro och betalningsvilja 

i den svenska välfärdsopinionen 1997–2000”, i SOU 2001:57. 

Svedberg, L. 2001. ”Spelar ideella och informella insatser någo n roll för svensk 

välfärd?”, i SOU 2001:52. 

Svedberg Nilsson, K. 2000. ”Marknadens decennium – gränsomdraga nde reformer 

i den offentliga sektorn under 1990-talet”, i SOU 2000:38. 

Szebehely, M. 1999. Caring for Frail Older Persons in Scandinavia: the impact of 

moving borders between traditional institutions and care at home. Report for the 

OECD. Paris: Social Policy Studies. 

Szebehely, M. 2000. ”Äldreomsorg i förändring” i SOU 2000:38. 

Trydegård, G.-B. 2001.”Välfärdstjänster till salu – privatiseri ng och alternativa 

driftformer under 1990-talet”, i SOU 2001:52. 

164

FKFs skriftserier 

Exempel på vad som tidigare givits ut 

FKF Fakta 

Livet, arbetet och lusten. Referat från 1996 års Framåtskap 

(FKF 102-13 97.01) 

Välfärdsstatens återkomst. Rapport från ett forskarseminarium , 

januari 1997 (FKF 102–14 97.02) 

Välfärden – verkan och samverkan. Rapport från ett forskarseminarium, 

januari 1998. Fakta 1:1998 (FKF 102–15 98.02) 

Effektmätning inom rehabiliteringsområdet – EMIR-projektet 

Fakta 1:2000 (FKF 102–17 00.02) 

FKF Debatt 

Fem korta inlägg om social försäkring. Gunvall Grip 

(FKF 103–16 94.11) 

Försäkringskassornas rehabiliteringsarsenal – ett förslag frå n 

Idégruppen (FKF 103–17 94 12) 

”Jag kan om jag får” – Ledarskap på lokal nivå. Britta Bergst röm, 

Birgitta Wahlström (FKF 103–18 95.03) 

Investera i kunskap och kompetens – ett förslag från Idégrupe n 

(FKF 103-20 95.05) 

Lokalt självstyre och nationella rättigheter. Kurt-Inge Perss on. 

(FKF 103–21 96.08) 

Är sjukdom ett bra skäl för att bli sjukskriven? Lars Englund . 

(FKF 103-22 97.03) 

FINSAM Västmanland – ett samhällsexperiment 

(FKF 103-23 97.03) 

Modell för att utvärdera samverkan. Debatt 1:1998 

(FKF 103-25 98.06) 

Det behövs en ny politik för rehabilitering. Debatt 1:1999 

(FKF 103-27 99.10) 

FKF Fakta &Debatt 

Dagens socialförsäkring - ett system för gårdagens samhälle 

Fakta&Debatt 1:2001. (FKF 105-001 01.04) 

Skrifterna kan beställas från 

FKF-förlag, Box 1224, 111 82 STOCKHOLM 

Tfn: 08-723 22 00 Fax: 08-723 22 29 Internet: www.fkf.se 

165

Solidaritet med undantag... 

så löd temat för 2002 års forskarseminarium arrangerat av 

Centralförbundet för socialt arbete (CSA), Försäkringskasseförbundet 

(FKF), Riksförsäkringsverket (RFV), Forskningsrådet 

för Arbetsliv och Socialvetenskap (FAS) i samarbete 

med Västerbottens läns allmänna försäkringskassa och 

Umeå Universitet. 

I denna skrift finns samtliga föreläsningar återgivna. 

Nu satsar vi på nästa års seminarium, 

som äger rum den 22-23 januari 2003 

Vi som planerar är: Professor Margareta Bäck-Wiklund, CSA, 

professor Per Gunnar Edebalk, Lunds Universitet, professor 

Robert Erikson, FAS, direktör Alf Molin, försäkringskassan i 

Västerbotten, verksamhetsområdeschef Margareta Karlsson, 

FKF, sakkunnige Inger Marklund, RFV, professor Staffan Marklund, 

Arbetslivsinstitutet och professor Rune Åberg, Umeå 

universitet. 

Inbjudan sänds ut under september månad. Programmet 

kommer också att finnas på Internet, Intranät, i FASs meddelandeblad 

samt i tidningen Socialförsäkring med mera. 

Platsen blir densamma; Umeå Folkets Hus. 

I serien FKF Debatt & Fakta redovisas och diskuteras fakta 

om socialförsäkringen och allmän socialpolitik. 

FKF har även serien FKF Mening. Där redovisas FKFs 

uppfattning i olika frågor. 

Försäkringskasseförbundet 

Box 1224 


www.fkf.se 

Tfn: 08-723 22 00 

Fax: 08-723 22 29 

ISBN 91-7500-311-2 

ISSN 1650-5816 

FKF 105-005 02.03

Solidaritet med undantag - Försäkringskassan

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?