John Wistedt.indd - Linanäs Väg

Det var som ”Sjuttihelsike” sa John Wistedt
Ja, så var ett standarduttryck från en färgstark personlighet i dåtidens Linanäs, vars historia
här berättas av mig Lennart Öberg. Den bygger på intervjuer med Greta Lööv och Hans
Wistedt och förstås på mina egna minnen av John.
John föddes i Alsheda i Småland 28/5 1878.
Han kom som liten grabb till Laggarsvik tillsammans
med sin mor Kristin, som där gifte sig
med Fredrik Wistedt. Hon fi ck sedan ytterligare
barn med honom. John fi ck tidigt börja jobba
med Gustav Boman på en skuta som forslade
grus från Laggarsvik till Strandvägen. De handlastade
skutan och fi ck sedan också lasta av den
för hand i Stockholm. För en sådan tvådagarsresa
fi ck de 15 kr.
John jobbade även bonddräng på Vadholma
gård men hans yrke blev stenarbetare. Han var
med och byggde fortena på Ljusterö huvud och
på Skärsberget 1939 och var även med vid bygget
av Siaröfortet på Kyrkogårdsön.
Den 5/5 1906 gifte John sig med Edla Sundberg
född 14/9 1865. Hon hade ärvt torpet
Gåsvik som låg på ofri grund på Västerkärrsvägen
4. De arrenderade också från 1903 ett
stycke skogsmark på Gåsviksskogen, 60 famnar
i fyrkant, d.v.s. ett drygt hektar, för 60 kr årligen
av C G Jansson, Vadholma. 1907 fi ck de sonen
Ture och 1909 dottern Thyra.
Sonen Ture gifte sig med Magnhild från Värhulta,
kallad Maggie, 1936 och öppnade affär
i nuvarande Skeppskrogen. Affären var kvar i
familjens ägo till 1999. De fi ck dottern Monica.
John och Edlas dotter Thyra blev kvar på torpet Gåsvik, fi ck en son Hasse och gifte sig
sedermera med Evert Sjöberg från Bensviken i Grundvik ”Lill-Evert” kallad. Thyras son
Hasse gifte sig med Birgit från Resarö och fi ck döttrarna Kristina och Katarina. De hade
kvar torpet till mars 2008. Dottern Katarina, gift Muhr, med familj bor i dag i Villa Bergvik,
Högbovägen 1. Nuvarande ägare till Gåsvik är Kalle och Monica Zetterlund.
Nåväl, John jobbade vidare och blev något av ett original här i Linanäs. Han var mycket
snäll med barn och kunde ställa upp och leka med oss. Hos sonen Ture i affären var han en
hjälpreda och skötte om ölkällaren med varm hand, övervakad av svärdottern Maggie, så att
svinnet på pilsner inte blev så stort.
Tillsammans med Kalle Österberg, Wilhelm Svensson, Helge Sjöberg med fl era, hjälpte
han till med olika göromål. De krattade tomter, bar väskor från båten, tömde skitburkar
mm. Man enades alltid om vad de skulle ta för avgift, en form av tidig kartellbildning. John
bar en gång väskor åt en stockholmare och skulle ha 50 öre för jobbet, men det tyckte
stockholmaren var för dyrt. Då bar John ner väskorna till båten igen.

Ja, historierna om John och hans kumpaner är många. Österberg skulle en gång tömma
skitburken i Plåtvillan, Dyviksrundan 4, och ville ha en krona, men det tyckte direktören var
hutlöst dyrt. Då blir det till att skita på hög då sa Österberg och ställde tillbaks dasstunnan.
Greta Lööv, som var gift med Harry, polis i Linanäs, hjälpte ofta John med krattning av
tomter. En gång var de på Rejnickes tomt Linanäsv 99. Det var varmt, John blev törstig
och skulle köpa en pilsner hos Ture. Köp då också en läsk åt mig sa Greta. När John kom
tillbaka hade han köpt en pilsner även åt Greta, läsk är bara blask sa John så Greta fi ck ta
sin första pilsner i det fria på dikeskanten. När de satt där gick en vän av ordning förbi och
strax gick ryktet att nu går skam på torra land, polisens fru sitter och dricker pilsner med
John Wistedt.
John hade köpt en radio, en så kallad kristallmottagare, av en nasare som gick runt och
sålde men han fi ck ingen fart på den och blev mer och mer förgrymmad. En dag var han
som vanligt nere vid båten. Iland klev då, som John trodde, nasaren som sålt radion. Nej nu
jävlar ska du få för radioköp skrek John och skulle kasta nasaren i sjön. Men John, skrek
Frida Pettersson, ser du inte att det är vår nya själasörjare Ernst Gordon. Men kors i helsike
sa John, nu räddade du kyrkans man från ett bad i Saxarfjärden.
John och Österberg skulle till Tappen, insjön i Bolbyskogen,
och fi ska med rödkrok, d.v.s. med dynamit.
Fisken fl yter upp bedövad efter en smäll och sen är
det bara att plocka. Det var förstås förbjudet, men det
var mycket som var olagligt. Man ska bara inte fråga
så mycket tyckte man. Nåväl, John laddade med några
dynamitgubbar, tände på och kastade laddningen i
sjön, men den hamnade lite grunt och i smällen, som
var kraftig, kastades gyttja och sjöväxter på John som
blev helt svart av dy. Österberg som inte såg var John
var skrek: John, John lever du? Men det var ingen
fara med John som nersmetad med gyttja kom vadande
iland med ett par bedövade gäddor i händerna.
Edla gick bort 11/7 1945 och John 19/6 1959. Han
hade då bott ensam i stugan granne med dottern
Thyra och hennes make Evert. Den 24/1 1961 fi ck
Thyra friköpa torpet för 7 450 kr enligt ensittarlagen.
Fastigheten fi ck därmed heta Bolby 3:91.
John var även duktig att skriva dikter och poesi. Ett
exempel följer här, där han diktat om olika episoder ”Post-Hasse” och John (t h) 1940
och diverse Linanäsbor.
Linanäs 2010-09-23
Lennart Öberg

Ett utdrag ur ”Johannes Skinnpäls, 3:dje knapphålet
uppifrån” diktad 1953
Nu mitt herrskap kan Ni känna er trygga, för nu har ni anlänt till Svinskärs brygga,
där förr mötte Svensson, det var ju en tröst, men han har slutat det jobbet i höst.
Men Mimmi fi nns kvar och tidningar säljer med liv och själ och på förtjänsten hon väl svälter ihjäl.
Och in på posten fi nns Hasse, som post delar ut, så till sist han väl ligger vid disken slut.
Och inne i handeln står Iris, så lång och rak, och som en dalmas hälften där fram och tre fjärndelar
bak.
Utanför mäter Marthin ut både olja och gin, men fy fan på lukten det känns att det är blott bensin.
Och så fi nns ”Panget” däruppe med fru Märta Höök.
Hon står i som en vessla på verander, kammare, sal och i kök.
Långt ned i trädgård bland träd och mojänger bor Kalle och Ida,
nu slipper de springa och svära och gorma och lida.
Till granne däruppe har de murar Yngve, med slev och med bruk,
utanför vid knuten står gumman hans, Märta, på huk!
Tvärsöver sedan bor Fogelströms, som har både motor och burk,
å den djäkeln han far utåt havet, precis som en turk.
Sidave har Johnsson med trädgård så fi n som kalas,
nere vid sjön har han styrt till med eget garage.
I närheten bor H Orre med sin lilla fru Beth, i bland Stockholms käringar hon är nog nummer ett!
Också har vi Frida som på gången syns gå, ibland är hon ensam, ibland är de två.
Så har vi en bastu, med käringar, bytter, mojänger och kar,
och kring knutarna hänger det trasor båd nätter och dar.
Så fi nns ett garage, jag tror ej om jag vill, men där fi nns det bilar som nästan står still.
Ibland går det sakta, ibland går det fort. När vägen blir färdig, man kan få skjuts fram till himmelens
port.
Fru Birgit N går där uppe bland blommor och blader, på terrassen syns Harry njuta och känner sig
glader.
Längre ned bor fru Liedstrand med sitt Gehenna,
Men som hon säjer: det gör ingenting, för si mej ska di bränna.
Så har vi Ture med bygge på stort, och allting går som det vore smort.
Maggie däruppe i våningen har jämt schå att städa och sopa, nu öppnar hon fönstret och börjar ropa,
tycker ni karar det är rim och reson, kors för tusan! Ture, Ture det är brandtelefon!
Och Ture han springer och svarar. Det brinner vid Tuske, det har slagit eld så djäkligt där i en buske!
Han ringer till Fridhen och Fröjden, till Tibblin och Lindholm, Lennart, Per och Gerhard i Höjden.
Raska på! Pojkar det får inte klicka, och pojkarna kör så himlen kan spricka.
Över stock, över sten, över stubbar och diken, snart är de framme och slang uti viken.
De pumpar sedan med kropp och med liv och med själn, snart är de slut med vattnet i fjärn.
Till granne har Ture en person som jag tror är i huvet nått skral.
Han trivs bäst ensam vide, granbusk, sattyg och al.
Anna i höjden går däruppe, har grejer och don, hon är glad som en lärka sen hon slapp telefon.
Hon sköter sin panna med bränsle, det är visst från Skåne,
för stundtals det röker så man ser ej himmel, sol eller måne.
Och så fi nns Sara, den rika och rara, men hon på västkusten helst vill nu vara.
Förbi traskar Lorentz som bor uti Anderses stuga, där pallrar de ensamma, han och hans fruga.

Å så har vi John och Gärda som bor bort i snedden, de ökat till tomten på längden och bredden.
Och nere vid lidret syns Lasse stå slipa, till förargelse kör han så hästarna lipa.
In på verandan mäter Tyra sin mjölk med båd liter och sil, så det uti fl askan ej fi nns till en fi l.
Till granne har Lasse, Oldmark som på landet ej verktygen har,
så gubbar och käringar i truten har taggarna kvar.
Långt bort i svängen bor Linnéa som inte är lat,
hon har brådis som fan, hon skall till Fredrik och greja hans mat.
Sen fi nns det käringar och gubbar i långa rader, den ena är arg som fan, den andra är glader.
Och längst upp vid rån bor Artur så lycklig och säll, kör tyst efter sin tidning var eviga kväll.
Skinnknuttar fi nns som kör utåt vägen som dårar, så det i ryggen på gamla gubbar går kalla kårar.
Åt helvete med dom, långt ner i Sahara där får dom för mej både smälla och vända och fara.
Gärna för mej och utan klander, de enda dom träffar där nere är fröken Stenström och Greta Molander.
Det fi nns en förening, sig Husmodern kallar, det är en skock käringar och till varandra de knallar.
De tråcklar och stickar, syr hålsöm å korvsöm, kråkspark och stoppar,
så nog gör de husrum i trasor för båd lusar och loppor.
Kararna går hemma och klämmer på magen, de har inte fått ett gudslån på hela dagen.
Nej hädanefter de själva får koka sin gröt, det kan inte fan hjälpa om den blir sur eller söt.
Och syster Margareta ej att förglömma, ja det är en fl icka som kan klämma gubbar lent på det ömma.
Hon plåstrar å sprutar och är så fi n, hon är förunderlig med sin medicin.
Och så fi nns det skytte och hemvärn förenad, så om fi enden kommer då blir han försenad.
För vid hemvärnsgården fi nns Lottor, korv, potatis, samt kulor och krut.
Om ryssen kommer, han kan ännu en gång få veta hut.
Ja utan att bråka och strida och svärja, så har vi på Södra fått oss en färja.
Hon lastar bussar, ambulanser, bilar och annat skit, och mellan Skeppsdal och Ljusterö valsar den hit.
Det gör ingenting, för mej kan de gå där och sladda, och krypa förbi Mossö udden precis som en
padda.
Det är ju bra att pojkarna skaffar sitt bröd, kanske att Vaxholmsbolaget är glada att av färjan fått stöd.
”Janne Vingelben”
ooooooooooooooo
ooooooooooooo
ooooooooooo
ooooooooo
ooooooo
ooooo
ooo
o
Tillägg skrivet för hand:
Till nytta och nöje och till förtreten
så ha vi till Ön fått hit elektriciteten.
Ibland är det ljust som i himmelens salar
ibland är det mörkt som i Nifelheims dalar.
Det är väl vi har Liljemark som ikring Ljusterö far,
han sätter i proppar båd nätter och dar
och det är ju bussigt att han kan sitt verk
att man har lyse när man skall ordna sin skjorta och särk.
D.S.