TemA: FreD meD JOrDen - Igenom

med Lena hos hönsen
Lena Åkerblom tar mig med till kycklinghemmet
i lagården på en av deras
andra gårdar. Efter ett och ett halvt
års värpande, byts hela hönsbesättningen
ut. Tidigare har de köpt värpgamla
unghöns från uppfödare, men de golvuppfödda
unghönsen fattar inte hur den
mycket mer naturliga inredningen i det
stora hönshuset fungerar. Ett intensivt
arbete med att om nätterna lyfta upp
alla de fyra tusen hönsen på pinnar och
annat... Så i år provar de att föda upp
dem själva.
De köpte 2 000 dagsgamla kycklingar,
sen 2 000 till. Först vistelse i väl iordninggjorda
kontainrar med infravärme
som hönsmammasubstitut – kycklingar
måste ha det varmt tills deras fjädrar
vuxit ut. Därefter ut hit, där det inretts
snarlikt det riktiga hönshuset.
Dit flyttas de till sist när de nästan är
värpvuxna. Den första kullen är redan
där. Vi åker också dit och tittar. Hönshuset
är rymligt och luftigt, där finns en
vinterrastgård på baksidan, som en stor
nätförsedd veranda på baksidan och om
sommaren grönbete på markerna utanför
den.. Inte illa att ha det så för en
värphöna i storproduktion!
Proceduren med kycklingarna är känslig
och riskfylld och måste skötas med
noggrannhet, planering och lugn.. Så är
till exempel alla hörn i ”barnstugan” avrundade
med masonit med sand bakom.
Fåglar är lättstressade och vill då gärna
springa in i hörn, nämligen. Instinkten
är så stark att stressen sprider sig och
alla vill in i det hörnet. Det tas ingen
hänsyn till om det redan är upptaget, så
snabbt kan många kycklingar trampas
ihjäl och kvävas av de andra. Åkerbloms
har klarat detta äventyr med mycket lite
svinn. Det är fint att se Lena hos fåglarna,
både de yngre och de som snart börjar
värpa. Hon är så lugn, rör sig sakta,
pratar med dem, kan klappa och lyfta
upp, inga snabba rörelser. Dessa fåglar
verkar må fint, trots att de är så många
tillsammans! Konsten att förena storskalighet,
för att få fram ägg till många,
med djurvett.
4/2008
Efter god lunch kör jag ut ur vintern
till kusten, där det inte är snö
och stannar till vid berömda Brösarps
backar och tar en promenad.
I en brant sluttning finner jag ett
kadaver, en död ko. Den har varit
död länge. Det hela känns makabert
och jag tänker att nu kommer
helgen och säkert folk som ska promenera
här. Inte kul. Jag avbryter
min tur och går till anslagstavlan
och letar telefonnummer och lyckas
få fatt i en kvinna på kommunen
och ber henne söka rätt på djurägaren.
I skymningsljus kör jag så genom
det underbara äppelriket jag hört
och läst om, men aldrig förr varit i.
Det spelar ingen roll att det är november,
det är så oerhört vackert
ändå! Äppelträd är alltid vackra,
jag älskar dem! Märkligt många
träd har äpplen kvar, väldigt röda,
och på marken bildar de helröda
mattor. Det ser ut som om de är
julpyntade. Nere i Kiviks hamn
köper jag en låda goda äpplen, en
nyare sort som heter Mutzu, men
som påminner mycket om anrika
Gul Richard, som jag haft förr.
Och jag knackar på vid Konungagraven,
det mäktiga flacka jätteröset
med gång in i och med port.
Ingen öppnar. Dagens sista solstrålar
skimrar i trädens nakna grenverk.
November är vackert.
I mörker kommer jag så fram till goda
vänner, Birgitte och Niels Ole i Baskemölla,
som ger mig logi över helgen. Det
blir kallare. Det blir minus. Många minus.
Och kall nordanvind. Jag är orolig
för mina grönsaker i bilen, så vi kånkar
in alla säckarna i ett förråd och täcker
med filt och ryamatta.
Mitt värdpar tar en dag med mig på
vandring längs den vackra stranden i
Vitemölla. Njuter ljudet av vågornas
rytmiska svallande. Oupphörligt hela
tiden året om har de så gjort och har så
gjort oändligt länge. Man är liten och
världen är oändlig, men man är trygg
just i oändligheten.
Konungagraven i Kivik
och en härlig skylt där.
Men står det Flow är Power,
eller Flower Power...?
Kanske ett och detsamma.
Resan fortsätter på nästa sida...
19