TemA: FreD meD JOrDen - Igenom

4/2008 

Kulturtidskrift om jorden 

och maten på livets villkor. 

Lösnummer 45 Kr 

TemA: FreD meD JOrDen 

- I döda pionjärers sällskap, besök hos Elin Wägner och Flory Gate 

- Fred med Jorden i postmoderna tider 

- Resa i november till jordens fredspristagare! 

- Moder Jord & Söner/Att vara olika tillsammans 

Årgång 3

Hej kära läsare! 

Här kommer läsning som räcker ända till påska, hoppas jag. Detta nummer har 

tillägnats freden. Freden med jorden och kvinnor som odlar. Utan industrikemi 

och gift. Vanligen i gott samarbete med sina män, ska väl tilläggas. Det finns en 

stiftelse - Fred med Jorden - som ger stipendier till kvinnor i eko-jordbruk och 

som tycks vara obekant för många.. Här inne träffar du tio av dem som under 

åren fått bidrag och uppmuntran. 

Fred med Jorden hette också en liten bra dagsaktuell bok som skrevs och kom 

ut 1940. Reflektioner över den och ännu en tidlös föregångarbok på temat kom 

tacksamt till redaktionen. Tack! 

Ett besök hos Moder Jords söner passade ju också fint. Moder Jord är ett kollektiv 

i Skåne med uthålliga rötter i 70-talets gröna våg. Skönt att veta, att det 

finns gamla idealister som inte helt drunknat i tevesoffan eller simmar runt 

bland börsnoteringarna. 

Kakaon, som jag tänkt skriva om också, fick helt enkelt inte plats! Men chokladupplevelserna, 

de sinnliga, brukar ändå vara många i juletid. 

Jättevälkommen att följa med in i nästa år! 

Inbetalningskortet är här bredvid! Avrundningar uppåt tas tacksamt emot... 

Ideella initiativ som detta får näring av sådana varma pengar. Som god kompost 

för skrivkulturen. Frid och fred och gott 2 009 önskar... 

Vera Billing 

f.d. småbonde, 

botanist, akademiker, 

skribent m.m. 

redaktör och ansvarig utgivare för 

OBS 

INBETALNINGSKORTET!! 

Ett klokt blått skogsväsen 

från Maria Westerberg 

www.ingur.com/vildhjarta 

Foton, om inget annat 

anges, Vera Billing 

Framsidan, stora bilden 

Madeleine Lindqvist. 

”Så här lite gift behövs för att förstöra 

en hel sjö. Lika lite intelligens behövs 

för att låta bli!” 

InneHÅLL 

3 Tankar i ljusvändetid, andras och egna. 

4-5 I döda pionjärers sällskap. 

Besök hos Elin Wägner och Flory Gate. Vera Billing. 

6 Fred med jorden i postmoderna tider. Peter Müller-Temme.. 

7 Att följa sitt hjärta och göra det man måste! Vera Billing. 

8-21 Resa i november till jordens fredspristagare. Vera Billing. 

22-24 Berättelsen om Moder Jord & Söner (fram till 1977). Dem själva. 

25 Att vara olika tillsammans. Moder Jord 31 år senare. Vera Billing. 

26 Fred med te! Lisen Sundgren. Morotsgott, recept från stipendiater. 

27-31 Annonser, kurser m.m. 

2 4/2008 

Politiskt, religiöst och 

organisatoriskt obundet 

forum för inspiration, 

vakenhet och ideologiska 

samtal om jorden 

och maten på livets villkor. 

Utgivning 4 nr/år 

med årstidsbundenhet. 

Prenumeration 1 40 kr/år löpande, 

utanför Sverige 2 00 SEK 

Pris i butik 45 k r 

Gamla nummer sänds mot 35 k r/st. 

Moms ingår med 6%. 

Plusgiro 

FRI JORD 141 22-6 

Gåvor mottages tacksamt! 

Vid inbetalning – kom ihåg 

fullständig adress. 

ANNONSER: helsida 2 000 kr, 

halvsida 95 0 kr, kvartssida 5 00 kr, 

åttondelssida 25 0 kr. Sista sidan 1 /2 

1 2 00 kr. Exkl. 6 % moms. 

Annonser tas in från företag och organisationer, 

som arbetar förenligt 

med ovanstående syften. 

Privatpersoner är välkomna med 

mindre radannonser till lågpris. 

Manusstopp 20 09: 

8 m ars, 3 1 m aj, 6 sept, 29 nov. 

Ansvarig utgivare: Vera Billing. 

Redaktör: Vera Billing. 

Produktion: Vera Billing. 

Tryck, digitalt: VB/Igenom, Ellös 

på miljöcert. lokalprod. papper. 

ISSN: 1 653 -81 88 

KONTAKT: 

E-post: info@frijord.se 

Tel: 070-3 85 3 3 0 6 (+46) 

Adress: Box 2 , 474 21 E LLÖS 

Återgivande av text är tillåten 

med angivande av källa, 

gäller ej översatta artiklar. 

Återgivande av bild EJ tillåten, undantaget 

redaktörens. Ta kontakt 

vid frågor! 

www.frijord.se

Tankar i ljusvändetid, andras och egna 

Envishet – uthållighet - fredskultur 

Fred på jorden och fred med jorden hänger helt samman. Konventionellt 

jordbruk bygger på krigs- och härskarmentalitet. Flory Gate sa i ärliga raka 

ordalag, att det är doping för att tvinga jorden till ökad prestation. Varför är 

det så tabu att peta på ordet konventionell? Varför är det så okej att noggrant 

peta i varenda begrepp som används om hållbar matproduktion? Säger man 

giftproducerad mat skruvar även många ekologiskt inriktade lite på sig. Det 

är väl ända att ta i, att säga det högt alltså... 

Begreppen konventionell och ekologisk odling är statiska, konstaterande 

begrepp. Stela. De beskriver metod, men säger inget om konsekvenserna. I 

allt prat om jordens framtid, borde även matproduktionen pratas om med 

mer framtidsriktade, dynamiska ord. Termer, som talar om förlopp. Hållbar 

matproduktion kontra ohållbar? Det blir ju i och för sig kontradiktionellt 

- den mest hållbara maten på kort sikt är den med mest gifter och konserveringsmedel... 

det gröna äpplet som vägrar att bli kompost och återgå i kretsloppet. 

Men ett kortare uttryck för naturlig-mat-från-långsiktigt-hållbartproduktionssätt? 

Nya tider kräver nya ord... Det går ju inte! Krångla nu inte 

till det! tänker du kanske. Men faktum är, att varken konventionellt eller 

ekologiskt har funnits som ord särskilt länge. De uppstod ur behovet av dem. 

Nu är behoven nya - kom med förslag! Synd att ’livsmedel’ redan är korrupt. 

Inför 2 009 och framåt önskar jag ett envist och uthålligt och fredligt och 

kreativt gräsrotsarbete och -samarbete för långsiktigt hållbar matproduktion/konsumtion 

på alla sätt vi kan finna på. Med ord och handling. Skapa 

fredskultur. 

VB 

Man måste lära sig väsensskillnaden 

mellan vad som är faktiskt och vad som är sanning. 

Fakta har vi överallt. 

Det faktiska yr som sand i våra ögon 

och inför allt som faktiskt sker blir vi till slut döva 

och vi hamnar i det faktiskas förstockelse. 

Mänskan är bara ett litet kärl. 

Hennes förmåga att absorbera fakta och hålla dem i minnet är begränsad. 

Sådana är vi och vi bör inse detta. 

Efter stormarna och jordbävningarna och krigen 

sitta vi förstockade av alla fakta om dem, 

likt trötta syrsor intrasslade i gräset 

som blivit tillvirvlat och härvigt. 

Vi sprattlar i en värld av fakta som i ett snärjande nät. 

Vad skulle vi då göra om vi inte först gjorde klart för oss 

att sanningen är en tillvarons författning 

möjlig att direkt erfara, liksom man känner 

solskenet lysa självklart och oberört även sedan gräset blivit härvigt. 

Sanningen är i solen, inte i de tillfälliga stormarna. 

Sanningen inträder i sinnena när sinnesförändringen sker, 

den dag då mänskan fattar solens självklarhet som uppenbarelse, 

inte som en slentrianens lampa över strumpsjälar och struntbegär. 

Sanningen är den goda viljan att i besinning 

vaka och vara. 

Harry Martinsson 

ur Passad 

4/2008 

Foto Dick Nord 

PEEL THE APPLE... 

Tänk om världen vore ett 

äpple? En fjärdedel är land 

och resten är vatten. Dela 

landbiten i två och lägg 

den ena åt sidan, den är 

öknar och berg. Dela den 

återstående i fjärdedelar 

och ta skalet av en av de 

fjärdedelarna. Det representerar 

all matjord som finns 

och som måste föda hela 

världen. Då förstår man hur 

hur förödande det är med 

jordbruk som dödar livet i 

matjorden med kemikalier 

och gifter... Det går ju helt 

enkelt inte an! 

The only thing greater... 

than the power of the minds 

is the courage of the heart.

Jag reser till Elin Wägner och Flory 

Gate (som uttalas som det stavas, 

inte på engelska). Ingen av dem är 

naturligtvis hemma. För Elins del var 

det sextio år sedan hon lämnade Lilla 

Björka för gott och Flory har inte varit 

– fysiskt - i Rösås på tio år nu. Men 

jag vill komma så nära jag kan. Läst 

om dem och av dem har jag gjort, 

men jag vet att det skrivna alltid är 

färgat av den som skriver, och just nu 

vill jag möta själv. Finns det kvar något 

av deras väsen i deras gamla hem 

som kan komma mitt till mötes? Jag 

förmedlar några intryck vidare. 

Elin Wägners hus heter Lilla Björka 

– ett vackert, inte särskilt stort hus 

i en ekhagssluttning. Susanne Schlecker 

visar vägen och låser upp dörrar, berättar, 

tack för att du tog dig tiden! Den 

låga novembersolen lyser mycket svagt 

på söderverandan, där hon gärna satt 

och skrev, inlindad i filtar. Jag anar henne. 

Inne i huset är ju inte precis som när 

hon lämnade, men i arbetsrummet med 

enkla träpanelväggar laserade i drottningsyltslila 

kan jag ana henne. Andra 

Från Elin Wägners hem Lilla Björka. 

solverandan ovan, arbetsrummet nedan 

År 2009 firas Elin Wägner-jubileum! 

www.elinwagner.se 

I DöDA pIOnJärers 

säLLsKAp 

våningen med utsikt över ekhagarna 

och skogen. Skrivbordet vid fönstret 

så att hon hade solen på rätt sida, ingen 

skugga över den skrivande handen. Huset 

är ritat av en arkitekt på Elins anvisningar. 

Jag påminns om Ellen Key’s 

hem Strand vid Vättern, som också hon 

utformade så medvetet själv. Samma 

enkla, funktionella, avskalade men 

oerhört vackra, genomtänkta estetik. 

Så fjärran krimskrams och svulstighet. 

En vacker inspirerande boning för en 

djupt tänkande och skrivande kvinna. 

Som alltid tittar jag på trädgården, den 

skulle behöva en arbetande hand eller 

två... hmmm... 

Jag kör vidare några mil norrut, kilar 

upp på utsikten på Hultaklint och ner 

till Singoallas Grotta. Den som vill veta 

mer får läsa Viktor Rydbergs berättelse! 

Det blåser kallt och en hagelskur drar 

förbi. Så kommer jag över backarna fram 

till Rösås. Öppet, höglänt landskap 

med en samlad gammal by längs vägen. 

Röda staket med vita toppar. Påminner 

märkligt starkt om byarna runt Siljan, 

faktiskt. Här möter mig Flory Gates väsen 

via ett samtal med hennes son Ulf, 

först ute på vägen där vi blir ståendes en 

lång stund i solen, med dramatiska hagelmoln 

omkring oss, sen inne i huset 

hon ritade åt sig och barnen, Flory. Här 

bor numera Ulf med fru Nina. Huset är 

stort. Två våningar. Rymligt. Vackert 

och genomtänkt, inrett med såväl gammalt 

som nytt på tidlöst vis. En del är 

kvar från henne, en del har Ulfs familj 

bidragit med. Allt hänger vackert samman, 

här lever konstnärliga människor. 

Tänk, är det inte fascinerande – tre 

självständiga, starka kvinnor, Ellen, 

Elin och Flory – alla före sin tid och tidlösa, 

alla tre utformade sina hus själva! 

Här följer lite glimtar ur Ulfs och mitt 

härliga samtal. På nästa sida är en sammanfattning 

av den officiella historien 

om kvinnan bakom fonden Fred med 

Jorden. 

Hade du bra kontakt med din mamma? 

4 4/2008 

Med morsan? Jaa! Oj ja!!! Vi kunde prata 

om allt, det var så intressant och blev 

bara bättre med åren. Jag saknar henne 

oerhört, fortfarande. Jag tänker nog på 

henne varje dag, säger han tankfullt och 

lite vemodigt. 

Det var först för ungefär trettio år 

sen, berättar Ulf, som jag äntligen förstod 

det hon alltid hade pratat om, om 

livet i jorden, alla småkryp, mikrober 

och maskar, att de faktiskt dör vid kemiskt 

jordbruk och att det är de som är 

förutsättningen för bra och friska grödor. 

Först då förstod jag, det var som 

om polletten äntligen, men plötsligt 

ramlade ner! Det blev också öppningen 

till djupare, mer existentiella och filosofiska 

samtal oss emellan. Varken hon 

eller jag var någonsin i egentlig mening 

religiösa. Hon var jordisk, praktisk, 

men hade förmågan att begeistras och 

förundras. Och då lyfter tankeperspektiven, 

tänker jag. 

Vi hade ofta heta diskussioner, morsan 

och jag, det var högt i tak för olika åsikter, 

men det förblev alltid sakfrågor, aldrig 

att det blandade sig i relationerna. 

Hon var så himla intelligent, förstår 

du! Hon kunde fyra språk flytande, var 

tekniskt kunnig, orädd och det hon 

inte kunde, men behövde för att kunna 

sköta gården, det lärde hon sig. Motorer. 

Ovanligt på den tiden! Själv körde 

hon omkring på sin fyrcylindriga gamla 

ACE-hoj från 1 922 – fräckt! Sen bilar. 

Elin Wägner hade en enorm hjälp av 

Flory, som var ständig granskare, korrekturläsare, 

översättare och tillfrågad i 

sakfrågor. Elin var egentligen ingen särskilt 

jordiskt praktisk person, utan hade 

klara tankar och stod vid sina idéer. 

Men Flory tog till sig samma idéer och 

omsatte dem snabbt i praktiken. 

Det var svårt med hennes brinnande, 

kompromisslösa ekologiska metoder 

mycket länge, förstår jag när Ulf berättar. 

När hon kom till gården anställde 

hon två drängar, för att bistå henne. 

Hon hade hästar och 7-8 mjölkkor. 

Drängarna var helt ointresserade av det 

ekologiska, avskydde att hålla på med

gödseln, kunde inte begripa varför dom 

skulle hållas med den stinkande skiten, 

löjligt, nu när alla bönder hade ”påsaskit” 

som dom sa här. 

Det var ju en sån enorm befrielse! Ingen 

lukt! Packat i säckar! Ingen smuts! 

Vitt pulver, som bara ströddes ut, så var 

det färdigt! Inte alls tungt och blött och 

stinkande! Klart dom inte gillade det! 

Men så blev det iallafall. Markerna i Rösås 

har faktiskt aldrig varit konstgödslade, 

jungfrulig mark alltså. Nu brukas 

markerna inte aktivt, men används som 

hästbete av en granngård. Nedanför huset 

var förr stora grönsaksodlingar, runt 

en damm hon lät gräva. 

Hon ville så gärna att han skulle ta 

över gården, sonen Ulf. Och han försökte 

också, men det gick liksom inte, det 

var helt enkelt inte hans grej! Han ville 

flyga och blev istället pilot, flög mycket 

norröver, uppe i Lappland, bland annat 

inom fjällräddningen. 

Morsan var så otålig, vet du, säger Ulf. 

Det går för långsamt! sa hon ofta. Han 

svarade, jamen du får väl ändå se, att det 

hänt otroligt mycket under din levnad, 

särskilt då mot slutet, men det hjälpte 

inte, hon tyckte ändå det var alldeles 

alldeles för lite! Född vädur, så har man 

ju gärna den häftiga, brinnande, otåliga 

elden i sig, tänker jag. Liksom envisheten. 

Just den kombinationen skapar 

gärna intensivt arbetande eldsjälar och 

pionjärer. 

Ulf berättar när vi ska gå (han ska följa 

mig till bilen och få en FJ), han hejdar 

sig i trädgårdssluttningen på väg upp 

till grinden. Här, säger han, här satt 

mamma första gången hon var här och 

tittade, har hon berättat för mig. Då var 

det inte så höga träd som nu, så sjön vi 

ser glimta där borta, den såg man mycket 

mer av. Där satt hon stilla en stund 

och sa sen med fast övertygelse – HÄR 

vill jag bo! 

När jag ska starta bilen vinkar Ulf Gate, 

skrattar och säger Kör hårt! Det gjorde 

Flory, på många plan, tänkte jag. 

Om FLOry GATe 

”Jag vägrar att anpassa mig till de 

framsteg som görs på vägen till 

undergången.” 

Orden är av okänd författare, men citerades 

gärna av Flory Gate. Hon var 

pionjär inom ekologiskt jordbruk i 

Sverige och ovanlig dessutom som jordbrukande 

ensamstående mor. Född och 

uppvuxen i välbärgat göteborgskt hem, 

men hon kände ända sen barnsben en 

stark dragning till jorden, djuren och 

jordbruket. Hon kom att bli mycket 

nära vän med Elin Wägner, som tog 

henne med på konferenser i andra europeiska 

länder. 

Flory Gate 

Foto Lisbet Peterson 

Bild från Rösås 

uppe till höger. 

Flory på motorcykeln på 

småländska landsbygden, 

troligen tidigt 

40 -tal. 

På en sådan i Wien lyssnade de båda på 

en kvinna, som gjorde ett mycket djupt 

intryck - Mina Hofstetter, som hade 

gård i Schweiz och odlade utan gifter 

och konstgödning. Hon såg jorden som 

en moder och grödorna som hennes 

barn, men inte alls på ett sentimenalt 

sätt, utan som själsbild. Hon arbetade 

med komposter för att respektfullt återlänka 

skördandet till jordens kretslopp. 

Flory reste och besökte henne och bröt 

senare upp från storstan Göteborg, där 

hon levde frånskild med de två barnen. 

Hon fann gården hon ville bruka i Rösås, 

någon mil norr om Elin Wägners 

hem norr om Växjö i Småland. 

1982 fick Flory ett arv, som hon av författaren 

Elisabeth Hermodsson fick rådet 

att göra en fond av. Kommande år, 

2 009, är det tjugofemte året kvinnor 

som bedriver ekologisk odling yrkesmässigt 

eller forskar kan få stipendier. 

Jordens och Nordens fredspris, kan 

man säga. 

Flory Gates stiftelse 

Fred med Jorden 

ger årligen stipendier till kvinnor 

som ”vårdar sig om modernäringen” 

genom ekologisk yrkesodling eller 

forskning inom ekologiskt lantbruk. 

Ansökan om stipendium skall innehålla namn, adress, 

telefonnummer, uppgifter om odlingens art, storlek och önskad 

användning av ett ev. stipendium. Därtill skall ett utlåtande 

från kontrollant, rådgivare eller lokal odlarförening bifogas. 

Uppgifter önskas även om vad sökanden gör för att utveckla 

och sprida information om ekologiskt lantbruk och/eller 

forskning. Ansökningsblankett finns på vår hemsida! 

Då fonden fått en donation från Skåne, vill vi speciellt 

uppmuntra sökande därifrån. 

Vi delar ut ca 100 000 kr fördelat på ett antal stipendier. 

Ansökan ska vara stipendiefonden tillhanda 

senast den 15 januari. 

Adress: Flory Gates stiftelse Fred med Jorden, 

Marieberg, 342 34 Alvesta. 

För mer information kontakta Karin Sahlström 

tel: 0472 – 106 37, e-post: stipendium@fredmedjorden.se. 

www.fredmedjorden.se 

5

FreD meD JOrDen 

I pOsTmODernA TIDer 

Vitala idéer är tidlösa och många 

bra böcker behöver inte nyskrivas, 

bara påminnas om. Håll till godo, 

det här handlar mycket om en av 

ekologins tidigaste programförklaringar: 

Elisabeth Tamms och Elin 

Wägners ”Fred med jorden” från 

1930talet. Dock börjar jag med en 

bara 12 år gammal ”bra bok” som 

lades i mina händer av en kollega. 

Boken heter ”Stadsekologi och 

trädgårdskultur”. Titeln låter dagsfärsk 

men underrubriken ”Porträtt 

av en kretsloppspionjär: Leberecht 

Migge 1881-1935” (tillsammans 

med en okänd författare och en 

utgivare som heter byggforskningsrådet) 

leder tankarna till dammiga 

arkiv. Tur att min kollega lyfte mig 

över tröskeln. För det var en pärla 

till bok Lena Jarlöv skrev då 1996, 

inte så mycket för den som gillar 

att gräva i den ekologiska myllan 

som en mullvad, snarare för den 

som vill få överblick. 

Ekologirörelsens identitet har handlat 

mycket om odlingsmetoder och 

naturskydd i olika miljöer. Rörelsen 

har därigenom varit splittrad i många 

fraktioner. Boken hjälper läsaren att se 

dens djupa gemensamma rötter i en tid 

där moderniseringen ändrar människors 

livsvillkor. Migges livsverk liksom 

tankarna i Fred med jorden reagerar på 

industrisamhällets och urbaniseringens 

utmaningar. Migge uppmärksammar 

hur osjälvständiga och försörjningsberoende 

arbetaren och stadsmänniskan 

har blivit genom industrialismen. Bristsituationen 

under första världskriget 

gjorde detta extra tydligt. Till osjälvständigheten 

i det yttre sällar sig en inre 

motsvarighet med minskad självkänsla 

och värdighet. Migge sätter fingret på 

en paradox som man lätt glömmer i goda 

tider där självkänsla och värde får skennäring 

genom materiell framgång. Det 

moderna samhället bygger på storskaliga 

organisationer och gör den enskilda 

människan till en kugge i det stora maskineriet. 

I sin dagliga gärning blir den 

enskilda människan mindre universell 

och mera specialiserad medan hon passar 

in sin gärning i det stora industriella 

kollektivet, hon avindividualiseras. 

Storheten i det moderna upplevs först 

och främst i de kollektiva prestationerna. 

Men något i människan utmanar 

myrans mentalitet. Människans värdighet 

är på något sätt kopplat till hennes 

självkänsla som individ. Migge tror att 

trädgården kan återge individen något 

av den förlorade möjligheten till mångsidigt 

skapande som ger självkänsla och 

inre rikedom. Den kan vara en motkraft 

till specialiseringen i det övriga livet 

samtidigt som den försörjningsmässigt 

kan göra stadsbon mera självförsörjande 

och mindre kriskänslig. Wägner och 

Tamm å sin sida ser hur kvinnor använder 

sina rika kunskaper snarare än 

pengar när de sköter det lantliga hushållet. 

De klarar kriser med det som i 

Fred med jorden kallas funktionalistisk 

fattigdom, en enkel jordnära livsstil 

som här förutsätter tillgång till både 

odlingsjord och hantverkskunnande. 

Något av detta borde kunna införlivas 

även i den urbana livsstilen. Det som 

båda talar om skulle med ett nyare ord 

kunna kallas ”empowerment”. Jordnära 

ekologiskt tänkande ger makt inte över 

liv men till ett värdigt liv. 

Wägner och Tamms analys dyker ännu 

djupare under ytan. Modernismens rötter 

kanske går att finna i det de beskriver 

som mannens strävan efter herraväldet 

över jorden medan kvinnorna länge 

fortsatte med uppgiften som tjänande 

”givare och upprätthållare av liv”. Med 

industrialiseringen förlorar kvinnorna 

småningom sin arbetsvärld till maskinerna. 

Familjen, hemmet och hushållet 

upplöses och kvinnan hänvisas till det 

av männen skapade moderna arbetsliv. 

Att ge och upprätthålla liv förvandlas 

till mindrevärdigt, ofta obetalt arbete. 

Även kvinnorna förlorar nu kontakten 

med livet och med jorden. Med detta 

enkelriktas mänsklig kultur på männens 

villkor och utarmas. Vi bländas 

6 4/2008 

över könsgränser av skenbar makt över 

livet istället för att tjäna det ödmjukt, 

och frestas att skapa en tankevärld 

fjärran livets och själva moder jordens 

hjärtslag. 

Vi - det är nu inte längre bara männen. 

Nina Björk tecknar bilden (DNartikel 

1 6.1 1 .08 Vi är alla kroppar) av den skenbart 

mäktiga och frigjorda affärsmannen 

som sitter på flyget till New York 

med laptop i knäet och får all sin markservice 

gjord av mera jordnära kvinnor 

(och män) hemma eller även i olika delar 

av världen. Och hon undrar varför feminismen 

ivrar att låta kvinnor medverka i 

denna fantasi. För visst stämmer bilden 

även på många av dagens kvinnor. Men 

är det då fortfarande sant att jorden behöver 

just kvinnorna så som Tamm och 

Wägner framhåller i Fred med jorden? 

Eller är det åtminstone i vår del av världen 

kanske så att både män och kvinnor 

numera behöver sluta fred med jorden? 

Att vi alla behöver sjunka ner i tanken 

att vi har en kropp och ett liv och en 

jord att ödmjukt ta ansvar för. Jag håller 

nog med Nina Björk att jorden behöver 

allas insikt, att det inte längre leder någonvart 

att dela upp världen i kvinnor 

med jordnära kroppar och män med 

fria själar. Att vi lever inom ekologins 

gränser och att makt och teknik bara 

skenbart befriar oss från vår samhörighet 

med hela skapelsen. Är det kanske 

så att det allmänmänskliga ekologiska 

medvetande som vaknar i moderna tider 

rentav förkroppsligar mycket av den 

förlorade kvinnliga visdomen? Det kan 

bli postmodernitetens kulturella samvete 

och vägvisare. 

Kan vi sluta fred med jorden på lite 

olika sätt som engagerar både män och 

kvinnor och våra många olika förmågor 

utan att vi åter hamnar på kollisionskurs 

med livet? Migges och Wägner/Tamms 

recept var närhet. Närhet till jorden, till 

maten, till den praktiska kunskapen. 

Dessa insikter blommar på nytt hos 

många av dagens miljökämpar. Framtiden 

handlar inte om ett ja eller nej till 

teknik, det visar redan författarna till 

dessa två böcker. Den gemensamma 

nämnaren är ett ja till utveckling men 

med djup respekt för jorden, för människors 

värdighet, för livet. Kan vi tjäna 

ödmjukt och tänka jordnära år 2 008? 

Mitt svar låter säkert aningen bekant: 

Yes we can. 

Peter Müller-Temme

Nära allfarvägen mellan Dalarna 

och Närke finner man Storå Bär 

& Grönsaker, ekologisk odling med 

självplock och gårdsbutik. Det låter 

ju rätt vanligt, men det är det inte 

alls, för jag känner Madeleine sen 

tidigare och vet att hon sällan gör 

något ”vanligt”. Men ny är platsen, 

som hon och Martin kom till för 

bara några år sen. Snabbt har de 

fått gården att blomstra. Sy & Så, 

heter firman så fiffigt, för hon syr 

också egendesignade vackra kläder 

i mjukaste hampatyg. 

Ja, Madeleine, henne har jag känt ett 

antal år, vi har följt varandra på odlings- 

och livsvägar. Vi var nästan grannar 

(bara ca 4 mil), när hon drev Jäders 

Trädgård utanför Arboga. En vacker 

plats i gammal bruksmiljö, med härlig 

trädgård som hon röjde fram med kraft 

och entusiasm i snåren längs ån. Men 

dåvarande ägaren till stora gården, som 

ju ägde marken, ville inte ha folk där, 

så hennes öppna satsning på gårdsbutik, 

och sommarkafé lades ner och några år 

tog hon istället hand om köksträdgården 

vid Måltidens hus i Grythyttan, designad 

av Simon Irvine. Men inte heller 

det fick växa och bli det hon ville och 

såg möjlighet till. Resursslöseri! Man 

ska tyvärr äga sin mark! Sa hon argt. 

Och det gör hon ju nu, och det med en 

efterlängtad kamrat, Martin Möller, 

som har samma intensiva arbetsförmåga 

som hon själv och har odlat grönsaker 

och bär i Tierp i många år. De möttes 

på märkliga vägar för några år sen, sålde 

sina respektive hus och flyttade hit till 

Bergslagen och oj, vad är försoffad medelålder 

för något!? Äntligen kan hon få 

producera! Och göra något långsiktigt! 

Vi pratar om faran av att spreta iväg i 

mångfalden. De vill inte koka sylt och 

och annat. De Odlar Grönsaker. Jo, 

om vintern, när de ju inte gör det av naturliga 

skäl, då går var och en in i sin 

4/2008 

ATT FöLJA sITT HJärTA 

OcH GörA DeT mAn mÅsTe! 

- madeleine Lindqvist i storå 

kreativa värld – Madeleine syr kläder i 

hampa och Martin ger sig in i musikens 

värld. De känns väldigt samstämda fast 

de är så olika. De står på samma grund, 

på samma jord bokstavligt talat och vill 

samma sak. De vill inte ta andra jobb, 

utan lever hellre med mycket låga konsumtionskrav. 

Här är det aldrig långtråkigt 

och de ser det som ett stort privilegium 

att slippa vara på ett jobb och 

gripas av leda! Vi pratar också om detta 

märkliga med ”duktigheten”, andra 

tycker de är så duktiga! Men de arbetar 

ju bara? Med det de kan och älskar - är 

det duktigt...? Eller är det kroppsarbete 

som idag anses duktigt? 

De vill absolut inte hamna i lånefällan, 

som gnager på så många. En stor 

del av lönen är uppskattningen från 

kunderna, kan ju låta romantiserat, men 

är helt reellt. De pratar båda om lusten 

och viljan att arbeta med sin kropp! 

Det är ju så roligt att höra hur livstråden 

vävt och Madeleine berättar om 

killen med ormarna och reptilerna hon 

var ihop på 70-talet. Hon tyckte det 

var jätteroligt att inredda terrarierna. 

Det var ju som små trädgårdar... tänkte 

hon när hon såg ut genom fönstret och 

såg trädgård utanför. Så hon beslöt att 

bli trädgårdsarkitekt! Och började på 

Säbyholmsskolan. I mitten av kurstiden 

insåg hon plötsligt: han, hennes 

kille, kommer aldrig att ta i en grep! Jag 

packar min väska och går! Snacka om 

att följa sitt hjärtas röst... Hon drog ut 

i skogen utanför Kolsva i Västmanland 

med ett gäng, det blev ett väl flummigt 

kollektiv, som inte höll, säger Madeleine, 

men tillbaka till storstan ville 

hon inte! Hon träffade sina barns far, 

födde tre söner och bodde på landet 

nära kända Almagården i Lunger, där 

hon fick stora förebilder i Maja Malmgren 

och Annelies Schöneck. Men hon 

skildes från pojkarnas far, flyttade in 

till Arboga och arbetade inom parkförvaltningen, 

omsorgen etc. Köpte huset i 

Jäders bruk och så knyter vi ihop påsen 

med berättelsens början. 

Vård – konst – odling har för Madeleine 

alltid hängt samman. Hon pratar med 

värme om sin mamma, som nu är 76 och 

en kär, nära vän. Hon har varit en förebild, 

kreativ och rörlig, hade aldrig ett 

”vanligt arbete”. Hon har visat att det 

går att leva med sina idéer. Att det inte 

är farligt. 

Vi pratar om mod och konstaterar båda, 

att mod behöver man ju inte om man 

inte är rädd! Som när hon nu börjat rita 

och sy med bara en folkhögskolekurs 

för många år sen i ”hampan”, så att säga. 

Och att hampan föll sig som självklar 

med kopplingen till engagemanget för 

jorden och hållbart samhälle. Hampan 

är en framtidsväxt, det är hon övertygad 

om. Och det hon kan bidra med är att sy 

kläder, visa dem, sälja dem hand i hand 

med information om detta fantastiska 

tyg och denna användbara växt. Hon 

stegade helt sonika in på Konsthantverkarna 

i Örebro, en rätt så tjusig affär, 

och presenterade sig och hennes kläder. 

Med självsäkerhet och glädje som gick 

hem och hon blev medlem! 

Madeleine har hela livet följt sitt hjärtas 

röst och gjort det hon känt att hon bara 

måste. Och stått ut med, att andra tyckt 

hon varit hoppig och ombytlig. Det har 

ju varit i andras ögon, de som inte sett 

den röda tråden! Madeleine fick Fred 

med Jorden-stipendium år 2 000. 

Vera Billing 

www.syochsa.se, se annons!

esA I nOvember 

till jordens fredspristagare 

Jag gjorde en resa genom Småland, Öland, Blekinge, Skåne och Halland. 

Till Hattsjöhult-Marie, Ingrid i Skällandsö, Solveig i Moheda, Lena 

på Råshult, Triberga-Gunilla, Rut på Solmarka, Västerlens Lena, Helena 

i Lönshult och Catarina på Tångagård. Låter som komna ur Kullagullaböckerna! 

Träskor och ankellånga slitna bomullsklänningar med ullsjal 

över knotiga axlar och rutigt huckle över håret, krumma ryggar och 

väderbitna händer. Nåja, det sista kanske många gånger stämde, men 

här presenteras en samling kvinnor i vår tid från olika slags gårdar, med 

olika storlek och inriktning, men med en gemensam strävan: de odlar 

med övertygelse och hållbarhet på livets villkor och gör det med så 

starkt engagemang, att de alla någon gång eller flera fått stipendium ur 

fonden Fred med Jorden, instiftad av Flory Gate för 25 år sedan. Gråtonade 

rutor är mina upplevelser på vägen. Välkommen att åka med, 

som osynlig medresenär! 

Jordens växttäcke 

sommar och vinter 

hos Marie Johansson 

Foto ovan taget av- Marie 

Av Vera Billing 

8 4/2008 

En riktigt gråkall novemberdag drar 

jag österut och stannar till i Jönköping 

för att besöka den fina eko-butiken 

Bikupan, som säljer Fri Jord. Jag 

pratar en stund med Stefan Rydberg 

som jobbar där. Det här är en kooperativ 

förening med ett par hundra 

medlemmar som startade redan i slutet 

av 80-talet. Här finns bara schysst 

mat och så mycket närodlat det går. 

Kunder uppskattar att kunna handla 

i en affär utan musik och trängsel! 

Ligger i gamla tändsticksfabriksområdet 

mitt i stan. I denna lokal var det 

då tryckeri - här gjordes alla etiketter 

till askarna! 

Sent på eftermiddagen kommer jag 

fram till Hattsjöhult, mitt på småländska 

höglandet. Här bor Marie 

Johansson, som fått Fred med Jorden-stipendium 

två gånger 1 993 och 

2 005 , båda gångerna har det blivit 

växthus, först litet och sen stort. 

Täckodlingens drottning 

- marie i Hattsjöhult 

Jag ser på trädgården i senhöstens 

förgänglighet medan det ännu 

finns ljus kvar, sen sitter Marie Johansson 

och jag i köksvärmen och 

äter smörgås och dricker sötaktigt, 

sommardoftade te på smultron, 

svartvinbärblad, myntor m.m. Och 

pratar. Växter! Blommor! Grönsaker! 

Och djur! 

Favoritväxt, Marie? Hon skrattar, det 

frågar många, men nej! Hon älskar 

alla! Grönsaker, örter, blommor, ettåriga, 

fleråriga, buskar och träd – alla! Och 

så älskar hon djur. Alla! Här finns just 

nu, förutom korna, hästar (sex, alla av 

olika raser, kulörer, form och personlighet), 

jämtlandsgetter (bland annat Bärit 

och Bäbert Bängtsson). Och ankor av 

olika slag och kaniner och höns. Och 

katter, de två härjande svartvita syskonen 

Kattastroferna. Och innekatten 

Strecket. Förr även kalkoner och får... 

Väggen i trappan till andra våningen är 

tapetserad av diplom. Marie Johansson 

står det på de allra flesta: För välskött 

trädgård, för miljöarbete, för ekologisk

odling etc. Från kommun och föreningar 

och till och med första priset i Terre 

de Femmes, ett stort franskt miljöpris! 

Och så förstås Flory Gate. Hon säger 

att priserna, oavsett pengar eller ej 

känns så fint, det är en uppskattningsgest 

som gör att hon snabbt kommer ur 

den känsla av ”Vad håller jag på med 

egentligen!?” som då och då drabbar. 

Som när hon håller på att plantera om 

alla växterna i vinterträdgården till exempel. 

Och kånkar runt alla krukor... 

Hon och han 

Marie är glad, extremt glad och levande. 

Ända sedan hon var liten har hon vetat 

att hon skulle bli bonde, trots att ingen 

i släkten var det och hon växte upp i 

lägenhet i Huskvarna. Sjutton år ung 

praktiserade hon på en granngård här i 

trakten. Sista veckan mötte hon sonen 

på Norrgården... Han, Ronnie, mötte ju 

också henne och nu har deras livskamratskap 

och kärlek pågått i snart 32 år. 

De tog över gården och mjölkkorna. 

23 kossor står i ladugården. Två barn, 

en dottern kvar hemma, Sandra, lik sin 

mamma, sprudlande och glad. Mjölken, 

grönsakerna, skogen och lite extra uppdrag 

ger inget liv i ekonomiskt överflöd, 

men de är glada åt att ha kunnat skapa 

sig ett liv där båda får vara hemma. 

Ovanligt, tror Marie. Omöjligt säger 

många, men det är alltså lögn. Men det 

handlar om att älska arbete! Och att ha 

tillit till att man hinner allt. 

Frost och is 

Gården ligger trots sydliga svenska 

breddgrader faktiskt i odlingszon 4- 

5 , närmast Norrlandsklimat. Marie 

suckar, tänk att jag som älskar att odla 

hamnat här! Men med hennes energi 

och kärleksfulla lyhördhet för växterna 

går det ju bra. I år var det frost 

sista gången den 2 0 juni, rekord. Alltså 

midsommar! Inte kul. På våren motas 

frosten bort i växthusen med kupévärmare, 

sen ute i landet med odlingsväv 

och annan täckning. På hösten framför 

allt med frostbevattning. Det går till så, 

att en vanlig vattenspridare, sådan som 

snurrar runt och stänker ut vatten, står 

och skvätter under nätter med frostrisk. 

Hon vaknade första morgonen den varit 

igång och såg ut över en helt isglacerad 

trädgård! Åh, vad arg jag blev! Jag kunde 

vridit nacken av den försäljaren... , säger 

hon, men allt var oskadat under isskorpan. 

Som ett under! Det går säkert att 

förklara helt vetenskapligt, men vi före- 

4/2008 

Täcken och r ussin 

Marie har alltid odlat med täckning av 

jorden. Det kallas organisk-biologisk 

metod. Inte alls för att hon är dogmatisk 

metodslav, hon plockar med sitt 

sunda förnuft alltid russinen ur de goda 

kakor hon finner på livsvägen. Men just 

denna metod menar hon består bara av 

russin! Och då använder hon givetvis 

alltihop. Kompostering av växtavfall 

förstås, inga gifter eller konstgödning 

förstås, noggrann växtföljd för att undvika 

sjukdomar och artrikedom, mångfald. 

Mycket likt biodynamisk odling 

på dessa sätt, men utan de särskilda läkeväxtpreparaten. 

Men med strävan att 

hålla jorden täckt med organiskt material. 

Marie tar ensilage, som de ju har 

gott om. Om vintern är jorden i trädgården 

inbäddad i ett tjockt lager. På fyra 

grönsaksfält skiftas mellan kål, potatis, 

morötter och övrigt. Detaljplanen finns 

bara i mitt huvud, säger Marie. Och 

skrattar igen. Blommor finns med överallt. 

Här är en otrolig insektsrikedom 

om sommaren, berättar hon. Det sägs 

att det är ont om humlor numera, men 

inte här, det finns massor av dem och 

olika sorter. De egna bina också förstås, 

de har två kupor, som ger honung till 

familjen och lite därutöver. 

Öppet ! 

Hos Johanssons är det öppet jämt! Eftersom 

de ju är hemma jämt. Och skulle 

de inte vara det så är det öppet ändå... 

Det finns en lista över vad som får 

plockas/skördas, för den som vill köpa 

grönsaker. Detta är nämligen en kombinerad 

visningsträdgård och produktionsplats, 

både för försäljning och för 

eget behov. Marie och Ronnie ser det 

som en viktig uppgift att ge människor 

möjlighet att få skörda sina grönsaker 

själva. Ronnie berättar om en besökare 

som tog ett försiktigt tag i purjoblasten, 

drog lite och konstaterade hjälplöst 

att ”den sitter fast!” Detta inte alls sagt 

för att raljera, utan för att sådant gjort 

att de ännu mer insett hur viktigt det 

är att hjälpa besökarna ta kontakt med 

jorden. Det är ju sen en obetalbar tillfredsställelse 

för den som aldrig odlat 

själv, att hemma laga till och njuta just 

de grönsakerna. Stort mervärde! 

Obs! Arrangerad bild, så här sitter hon sällan... 

sedan plantor i krukor, som går åt som 

smör i vårsolen. Men då växer redan en 

massa andra plantor i växthusen, förstås. 

Nek tar inen... 

Vi tittar på kvällen in i vinterträdgården, 

som är påbyggd på husets södra 

gavel. Oh... här trängs nu massor av växter. 

De flesta åker ut, dvs. kånkas ut (av 

Ronnie) om sommaren. Juvelen i denna 

växtälskarens krona är nektarinen. 

Den fann hon som en självsådd kärna 

av köpenektarin i komposten för några 

år sen, planterade i kruka och sen in 

hit, vid väggen som är klädd med svart 

vindpapp. Nu är den en trädartad buske 

med sirligt rikt grenverk upp till tak, 

mest avlövad just nu. Men... i januarifebruari 

blommar den! Översållad av de 

ljuvligaste rosa blommor! Och vid midsommartid 

kan de skörda ett trettiotal 

utsökt goda nektariner! Mitt i novemberdysterheten 

blommar nu en manshög 

ingefärsplanta, som en eldfackla på 

hög stängel. Här knoppas gardenia och 

azalea, märkliga pelargoner i mängder, 

liksom den kära fuchsiasamlingen. Vindruvan, 

en delikat blå sort kan de äta av 

från midsommar ända till nu! De säljer 

och de äter tills de storknar... Jag älskar 

alla mina växter säger Marie. De är liksom 

personligheter och jag känner dem 

alla. 

Överallt inne ligger frukter och eftermognar, 

små igelkottsgurkor i en skål 

till exempel. Bunkar med avklippta 

fröställningar av rara perenner som ska 

frösås. I växthuset. Snart, när där blivit 

http//hattsjohult.ekogardar.se 

drar förundringskänslan. lite mer urstädat, säger hon. Hon säljer Resan fortsätter på nästa sida... 

9

Nästa morgon åker jag söderut, kyligt, 

men regnmolnen fördelar sig och 

det blir solglimtar mellan duscharna. 

Småland är vackert! Och känns välvårdat. 

Omtyckt och vänligt. Jag åker 

över stora mossar, genom stora skogar, 

förbi stora ekbackar, genom små rara 

samhällen och förbi välskötta bondgårdar 

och söta (tomma) torp tills jag 

ser en rostig cykel i vägkanten på höger 

sida. Jag är nu vid den vackra sjön 

Bolmen och Södergård i Skällandsö by 

och här bor Ingrid Munro, stipendiat 

redan 1 991 . För henne blev pengarna 

en hjälp vid köpet av den egna gården. 

Kvinnan som 

dansar med purjon 

- Ingrid i skällandsö 

Ingrid Munro öppnar dörren och 

bjuder in mig till förmiddagsfika. 

Hembakta saftiga formbröd med 

morot och potatis i. Och en helt 

obeskrivlig mjuk chokladkaka. Med 

morötter i förstås! För här lever 

och verkar en hängiven ekologisk 

grönsaksodlare. Ingrid gör starkt 

intryck. En slank, spänstig gestalt, 

men det syns att det finns styrka 

i armarna. Och i blicken. Stort allvar 

men också nära till glittrande 

leende och skratt Jag fascineras 

av hennes starka, kompromisslösa 

och långa patos för sitt arbete 

med odlingen. Basgrönsaker utan 

gifter, men på livets villkor. Sen 

tonåring. Med i Krav från allra första 

början. 

En flygresa i sitt liv skulle hon göra 

(hon skrattar, jag var ”militant miljövän”!). 

Hon ville till Jerusalem. Dagarna 

innan hon skulle resa hem igen mötte 

hon Mark Munro från Nya Zeeland 

där på vandrarhemmet. Han var också 

på väg hem - till andra sidan planeten. 

Så det har blivit fler flygresor, för Mark 

kom snart över till hennes gård och 

grönsaker och nu åker de till hans släkt 

vart tredje år tillsammans med barnen 

Elias och Hanna. De resorna är också 

enda anledningen till varför de behöver 

lite mer intäkter än det gården ger, 

annars klarar de sig faktiskt. På grönsakerna 

om sommaren och skogen om 

vintern. Mark arbetar extra med ungdomar 

inom kyrkan och de har planer 

för att ha mer aktiviteter för människor 

på gården. En klättervägg har Mark redan 

gjort på en uthusgavel! 

”Hon får väl hållas!” 

Ingrid växte upp som näst yngst av sju 

barn på en gård några kilometer längre 

bort. Gården drevs konventionellt 

och pappan hade grävmaskinsfirma. 

Mamma odlade till husbehov en hel del, 

nödvändigt för att mätta alla munnar 

då börsen var liten. Men Ingrid kände 

mycket tidigt som barn ett stort ansvar 

för naturen och miljön, född naturvän 

kan man säga. Något annat än grönsaksodling 

och liv på lantgård har för 

henne aldrig varit tänkbart, och odla 

utan gifter och på naturens villkor lika 

självklart. Familjen och grannskapet 

har ”låtit henne hållas”, men egentligen 

inte riktigt trott att det skulle hålla, 

förrän nu. Nu har hon odlat underbara 

goda friska grönsaker till avsalu i 23 å r! 

De första fem åren arbetade Ingrid upp 

odlingar hemma. Hon arbetade också 

som avbytare på mjölkgårdar i trakten. 

Cyklade runt! Skulle aldrig skaffa 

bil! Cyklade även de tio milen till Flory 

Gate i Rösås, som var en stor förebild. 

Hon hade väl drömt om en egen gård 

för sig själv ute i skogen, men fick 1991 

möjlighet att köpa moster Astrids gård 

här i byn, i öppet landskap och med ekbackar 

ner mot sjön. Då var hon 27 å r. 

Hon flyttade in i det röda huset – i det 

gula bodde faster länge kvar. Det var 

inte tal om att smyga igång och utöka 

arealerna successivt, hon hade ju redan 

en hel del erfarenhet och också gått på 

folkhögskola med odlingsinriktning. 

De bördiga, men (mycket) steniga fälten 

delades raskt upp i en femårig växtföljd, 

med säd, vall och grönsaker och 

så har det fortsatt. Grönsakerna utgör 

varje år ca 1 hektar. Mycket av rensning 

och skörd sker för hand. Yngsta syskonet 

Jan, som nu driver föräldragården 

med ekologisk köttproduktion sköter 

Ingrids skiften med säd och vall och 

levererar den stallgödsel hon behöver 

till årets grönsaksdel. Nu är de med i 

WWOOF (se annons) och människor 

från hela världen ger hjälp och berikar 

tillvaron på sommaren. 

Det enk la livet 

De lever ett enkelt liv, behöver inte 

mycket pengar. Snygga, hela och fräscha 

kläderna finns ju i överflöd i second 

hand-butiker! De äter mest grönt, men 

också kött från bror Jan. Ingrid bakar 

och utvecklar recept och idéer. Jag brer 

till exempel brödet med smör, som Ingrid 

själv efter en del experimenterande 

processat till bredbart, ”lättsmör”. Helt 

på naturligt, enkelt vis. Trött på att köpa 

bordsmargarin och Bregott, köper hon 

in ekologiskt smör och kör i mixer med 

vanligt vatten! Märkligt nog blandar 

det sig fint och blir mjukt och bredbart. 

Hon gör en lagom sats till familjen för 

två dagar, som får stå framme på bänken, 

för i kylen blir det helt stenhårt... 

4/2008

Jag knaprar på morotsbitar ur en vacker 

glasskål på bordet i köket. Fantastiskt 

goda! utbrister jag. Det är nämligen inte 

så enkelt att odla GODA morötter, och 

inte alls en självklarhet att ekologiskt är 

gott. Många gånger har jag ätit eko-morötter 

som smakat beskt, jordigt, metalliskt, 

för lite morotskaraktär, vattnigt... 

men de här är krispiga och söta med en 

arom man blir glad av. Vad är det för 

sort? Ingrid berättar: den heter Bangor 

och utvecklas snabbt, så hon kan så sent 

och ändå hinna skörda och slipper krussjukeangrepp. 

Allt Munro’s odlar växer på drill, dvs. 

upphöjda odlingsåsar, som ger ett jämnare, 

varmare mikroklimat. De har bra 

lager som håller nästan ända till nästa 

säsongs skörd, då det mest är morötter 

kvar. Munro’s vill inte vara mini-grossist, 

utan odlar och säljer bara egna 

produkter. Och ingen förädling. Här 

arbetas med jorden och grundnäringen 

– basgrönsaker och skogen! 

Jordgubbarna för självplock slutar de 

med nu. Ingrid säger att den marknaden 

ändrats ”brutalt”, folk vill inte längre 

kröka sina ryggar och plocka själva, de 

köper hellre färdigplockat i ask. Ingen 

vill längre plocka när det blir värmebölja 

och bären snabbt ruttnar i värmen... 

Jag har hört samma hos flera odlare. 

Svenskarna har det väl för bekvämt, 

och för gott ställt... De har slutat med 

bären framför allt för att Ingrid blev så 

mentalt stressad av att se fina bär förgås 

till ingen nytta... 

Vi går ut i landet, för Ingrid ska skörda 

purjo för veckoslutets leverans. Så gott 

som allt säljs till matbutiker och skolor 

i Ljungby, upp emot ett ton varje vecka, 

som lastas in i bil med släpkärra. Så 

länge det går skördar hon direkt i landet, 

nu står purjon kvar kraftig och vacker, 

liksom röd- och vitkål. Medan vi pratar 

dansar Ingrid lätt och kvickt fram 

bland purjolökarna och klipper bladen 

snabbt, men vackert och omsorgsfullt. 

Får mig att tänka på naturväsen. Höstmörk 

jord, blågrön purjo, blont hår i 

vinden och Ingrids blå jacka. 

Färden går nu mot nordost, jag åker 

till Växjö och sover över hos en kär 

gammal bekant, Gunnel Stenung, 

och har en fin kväll med tre av hennes 

döttrar. Och helglogi får jag sedan 

i Alvesta hos Karin Sahlström, 

sambon Torbjörn och katten Zigge. 

Karin var en av Sveriges första statliga 

ekologiska rådgivare, men arbetar 

nu regionalt inom föreningen 

Miljöresurs Linné. Och är engagerad 

i Flory Gates stiftelse Fred med 

Jorden. Hon berättar varmt om 

Flory, som hon ju träffade ofta på 

90-talet. Härligt hemma känner jag 

mig här och gör trevliga dagsturer, 

krattar löv i skymningen med Torbjörn 

och njuter mysiga aftnar. 

Undrar om det kunde bli lite mer 

sol, lite mindre regn? Det blir så 

tråkiga foton, särskilt som det ju är 

november. De flesta jag besöker säger, 

synd att du kommer nu, det är 

ju så fint här på sommaren, men Fri 

Jord följer året och julnumret görs i 

novemberväder, så är det bara. Men 

flera skickar lite kompletterande 

sommarbilder. 

Solen strålar på förmiddagen, när 

jag far de två milen norrut till Moheda 

(där någon satt citationstecken 

på den vita ”centrum”skylten), men 

hinner knappt fram till Solveigs 

bär- och syltrike förrän det regnar 

och är dystert igen. Solveig fick stipendium 

år 2 006, som blev omsatt 

i blåbärsplantor! 

med guldkant på 

sylttillvaron 

- solveig i moheda 

Bland det första Solveig säger är: 

Guldkant på vardagen är viktigast! 

Jag älskar måndagar – då 

har jag hela arbetsveckan framför 

mig! Entusiasmen smittar av sig 

på hela företaget tror jag och är 

därför en del av deras framgång. 

Solveig och Bosse Nilsson odlar, 

plockar och kokar bär i massor! 

Ekologiska produkter med mycket 

hög kvalitet. 

Foton på lingon och Solveig 

från Bosse Nilsson. 

Framgångsnyck lar 

Någonting gör de, som inte alla gör, som 

gör succé. Alltså inte Solveig och Bosse, 

men deras goda sylter och marmelader. 

Jag försöker få kläm på det! 

Några nyckelbegrepp är: 

- Öppenhet och generositet. Samarbete 

istället för konkurrens. Världen är full 

av syltälskande människor, marknaden 

räcker till för alla! Jag får med mig en 

hel kasse välfyllda vackra burkar, ord 

blir handling, tusen tack! 

Resan fortsätter på nästa sida... 

11

- Tron, nej, övertygelsen om sin produkts 

förträfflighet. Gillar man sylten 

vill man köpa, om inte låter man bli. De 

övertalar ingen! En bra produkt säljer 

sig själv, heter det ju. Och eftersom Mohedas 

sexkantiga glasburkar finns i 70 

butiker i landet, varav hälften i Stockholm, 

bland annat NK och den kräsna 

Cajsa Warg-butiken, och i butiken Caramelle 

i Paris och... förhoppningsvis 

snart i delikatessaffärer i Holland, så lär 

innehållet i dem vara gott... 

Det är ett noggrannt och målmedvetet 

arbete bakom. ”Solan”, som Bosse 

med varm röst kallar henne, började 

koka sylt och testade på vänner, grannar 

och släkt. Barn, mediumålder och gamla, 

hög inkomst och låg, kvinnor och 

män. Den skulle ligga kvar på mackan 

och framför allt vara GOD. Ingen produkt 

till försäljning förrän de helt litade 

på dess förträfflighet! Då blir man inte 

kaxig, utan stolt och ärlig! 

- Att själv ställa villkoren, vara kapten 

på sin egen företagsskuta. Inte sätta sig 

i knät på någon! Saba och andra storgrossister 

får nobben, för de vill snabbt 

pressa priser, vet de av erfarenhet. Vill 

någon ha egen logotyp på etiketten – 

visst! Fixa på dem själva, på våra etiketter, 

skicka tillbaka dem till oss, så gör 

vi färdigt. Och levererar när det passar 

oss! Eller hämta själv! 

- Att arbeta miljövänligt och resurssnålt 

är bra för den egna ekonomin. Nilssons 

återanvänder emballage från råvaror 

och burkar till att packa sina produkter, 

så långt det bara går! Samordnar körningar 

och leveranser. 

- Stressa inte, utan arbeta med närvaro 

i det moment du är i. Friskvård för alla 

företagare som håller i alla spretiga ben 

själv. När de är ute och plockar bär i od- 

lingarna, hallon, blåbär och lingon, är 

de helt där, i mångfalden av myllrande 

liv, alltifrån små skadedjur (få, men som 

noggrannt förs bort från fältet) till fjärilar, 

humlor, bin, snok och huggorm. De 

sista är hejare på att äta sorkarna, som 

gärna frodas under buskarnas markväv. 

Allt nyttigt djurliv får frodas här. Att 

ha andra som plockar bär åt dem är 

inte enkelt, det är hantverk! Men nästa 

år måste de ha hjälp, orkar inte längre, 

Solveig pustar (fast bara lite) och säger, 

jag fyller ju sexti nästa år! Hade jag ju 

inte gissat. 

Roliga histor ien 

Mycket roligt och dråpligt berättar 

Solveig. Om hur sylten faktiskt började 

med försäljning av färdigpyntade små 

julgranar, som komplement till mjölkinkomsterna 

från korna! Och krukor 

med odlade lingonplantor fick följa 

med. Men det blev ingen ’hit’ – granarna 

blev dyra att packa och frakta och 

lingonen trivdes inte i kruka. Vi planterar 

dem på betesvallen istället! Här 

finns nu fyra sorter, vackra tuvflickor: 

Ida, Sanna, Linnea och Sussi. Sveriges 

största lingonodling faktiskt! Men varför 

odla? Här mitt i lingonskogen? Bekvämare 

förstås, men de odlade bären 

är också sötare, så de kan syltas med 

mindre sockertillsats. Alltså ”nyttigare” 

sylt... De satte också hallon, men hade 

svårt att få avsättning för de färska annat 

än till helgerna, så mycket av skörden 

hamnade i frysen. 

Ska vi kanske koka sylt? Herregud, sylthyllorna 

i butikerna är ju lika långa som 

kattmatshyllorna! Nå, vi får väl specialisera 

oss. Solveig och Bosse började 

spetsa med cognac och med whisky. 

Som hon säger: Sprit och sex säljer. Vi 

häller i spriten, sexet får ni stå för själva...Sagt 

och gjort! och därmed började 

Moheda Sylt växa fram! Nu odlas även 

blåbär. Men en hel del av sylten kokas 

på köpta bär från Norrland och avslutningsvis 

ska ni få läsa något ni kanske 

inte vill veta: lingonsylten vi köper i 

butik är sällan den ursvenska, trygga 

produkt vi tror. Svenska lingon exporteras 

nämligen till det mer miljö- och 

hälsomedvetna Tyskland. Ryska lingon 

importeras till vår sylt. De vill inte tyskarna 

ha, då det är obekant hur det står 

till med miljögifterna i dem... 

www.mohedasylt.com 

12 4/2008 

Nu då! Lite sol kanske?? Jo, kylig 

luft, denna resdag bjuder dramatiskt 

aprilväder med blåtunga hagelmoln 

och vassa sneda solstrålar som ger alla 

kvardröjande färger en lysande styrka. 

Jag ska hälsa på hos Elin Wägner och 

hos Flory Gate! Vänligen se artikel på 

sid. 3 -4! 

Dags sedan att köra söderut några 

mil. Frostigt landskap och solen strålar 

(besvärande i ögonen men inte klaga...). 

Frostiga lingonblad blir beundrade 

och fotograferade i en vägkant, 

liksom ett vackert gammalt trästaket. 

Sådant kan få mig att tvärbromsa, efter 

snabb titt i backspegeln. Inlindad 

i den underbara tibetanska sjalen av 

jak-ull jag fått i somras trivs jag i solfrosten. 

Nu kör jag in i en tidsmaskin... under 

en järnväg, ett stycke till in i skogen 

och plötsligt är jag på 1700-talet! 

Så nära jag kan komma, visuellt. Jag 

ska träffa Lena Michaëlsson, förvaltare 

på Linnés födelsegård Råshult. Små 

täppor mellan husen, inramade av riktigt 

gjorda gärdesgårdar av granslanor 

och enestörar. Stör och hank, som 

man sa. Lena fick stipendium år 2002 

som omsattes till golvbräder i det fina 

kurs- och samlingsrum de byggt i en 

ekonomibyggnad. Här doftar just nu 

gott av äpplen, som lagras i trälådor. 

Ovan till vänster: odlade blåbär och hallon 

i långa rader i Moheda. 

Ovan till höger: Lena och Michaël 

Michaëlsson i ”gott” samarbete 

med fikakorgen. 

Nedan Råshults nyanlagda humlegård à la 

17 0 0 -tal, samt hagmark vid gården.

varsamt vårdande 

- Lena på Linnés råshult 

Lena Michaëlsson berättar medan 

jag äter äpplen, om hur de båda 

träffats som unga, närt och praktiserat 

självhushållstankar och fick 

erbjudandet att ta över förvaltarskapet 

av denna historiska plats. 

Vilken spännande uppgift! Och vilket 

mångbottnat arbete. 

Första tiden hade de en enorm hjälp 

både praktiskt och kunskapsmässigt 

av Lennart Almblad. Han var pensionär 

och hjälpte dem på alla möjliga vis i fyra 

och ett halvt år. Han blev deras ”mäster”! 

säger hon med stor värme i rösten. 

Kunde massor från uppväxten på liten 

småländsk gård, brukad på gammalt vis 

med mycket ”handarbete”. Själv hade 

han alltid drömt om att kunna leva på 

en gård, men livet blev inte så, utan ensamstående 

med två barn, försörjde han 

sig som sopåkare m.m. Här med Lena 

och Michaël fick han arbeta med det 

han hela tiden ville och samtidigt blev 

han en fantastisk hjälp för dem. Han 

älskade korna, som de hade då, rödkullorna, 

säger Lena. Lilja hette hans 

älsklingsko... Nu går rödkullekossor 

här bara på sommarbete. Men här finns 

vackra värmlandsfår som Lena älskar 

för deras mångsidighet. Och förstås 

höns av lantras. 

Hur kändes det att komma hit? Lite som 

en törnrosasömn... säger Lena. Landskap 

i glömska. Men RAÄ (Riksantikvarieämbetet) 

ville väcka och återskapa 

det ursprungliga odlingslandskapet, 

med djur på utmarkerna, ängsskötsel, 

sädesodling på de små åkrarna, grönsaker 

och frukt vid gården. Länsstyrelsen 

är den formella uppdragsgivaren. Det 

ska finnas historiska belägg för allt de 

gör här – ett krav från RAÄ. Vintrarna 

har därför blivit mycket av inläsningstid 

och kunskapande, tillsammans med 

historiker, hantverkare, naturvetare 

och odlare. Mycket finns nedtecknat 

av Linné själv, liksom av hans far, komminister 

Nils Linneus, vars boställe det 

här ju egentligen var. Han var en noggrann 

observatör och entusiastisk trädgårdsodlare 

och botanist. Ett otroligt 

spännande och varierat arbete! Framför 

allt att sen dessutom få göra det i praktiken. 

Bit för bit och mycket varsamt 

har Lena och hennes man arbetat på i 

tjugo år nu. Röjt ängsmarker, odlat upp 

åkrar och anlagt 1700-talets trädgård. 

Själva har de ambitionen att skapa ett 

helgjutet utflyktsmål. 

Till Linnéjubileet kom tacksamt extra 

medel förstås. Det blev en satsning på 

örtagård, humlegård, fruktlund och liten 

trädgård för barnen. 

Kafé på vanligt vis fanns här innan, 

men nu byggdes nytt ekologiskt kafé 

och butik, så numera kan man om sommaren 

äta lunch av grönsaker direkt 

från kålgården, som grönsakslanden 

kallades förr (kål betydde nämligen helt 

enkelt gröna ätliga blad). Och läsa och 

köpa intressanta och vackra böcker. Vi 

sitter där nu med höstsolen genom de 

stora fönstren och avnjuter lunchfika, 

hämtat i korg från Lenas kök. 

Det året kom 80 000 besökare hit! Lena 

och Michaël var mest oroliga för ängsmarkerna, 

som är känsliga biotoper. 

När man är länge på en plats ser man 

hur örtfloran förändras vartefter man 

vårdar marken. Genom fårens bete och 

rätt röjning av markerna har rara örter 

från Linnés tid kommit tillbaka alldeles 

av sig själva. Lena berättar med stor 

värme om hur de sett granspira, klockgentiana, 

nattviol och jungfru Marie 

nycklar dyka upp i gräset och etablera 

bestånd. Slåttergubben, Arnikan, likaså 

– en vanlig växt i slåttermarker 

förr, men numera förstås lika sällsynt 

som slåtterängarna. Men genom väl uttänkta 

vandringsstigar genom området 

kunde människor hålla sig till stigen 

utan att gå miste om något, så avsteg 

från stigarna blev ingen fara. 

Vad tycker du om mest av ditt liv här? 

Lena tänker lite, ser ut genom fönstret, 

smakar liksom av olika minnen. Så 

säger hon: Det här livet... att följa med 

årstiderna, som en helhet, med sysslor 

och upplevelser. Årets faser har olika 

fart! På vintern är tempot lugnt. Man 

lever med ljuset. Mycket sinnesnärvaro. 

Och hon älskar att lära sig något nytt. 


13

Med en flaska härlig äppelmust och 

en söt barnbok om Carl Linné som 

barn, i bilen åker jag vidare, nu österut, 

mot havet. Plötsligt känner jag 

att granskogen tynger och lutar sig 

över mig och jag vill ut till öppna horisonter! 

Skogshyggena i Småland ser 

förresten ut som om jättemullvadar 

gjort högar överallt. Det är rotvältorna 

efter stormen Gudruns framfart 

för ett antal år sen. Fortfarande 

pratar man i Småland om tiden före 

och efter Gudrun. Och eftersoparen 

Per. Undrar hur lång tid det tar 

innan skogsmarken är slät igen? Med 

lingontuvor och blåbärsris? Regnar 

gör det nu. På kvällen i mörker letar 

jag mig fram till Solmarka Gård i 

Vassmolösa, strax söder om Kalmar. 

Här får jag logi några nätter i praktikanternas 

hus. 

Nästa morgon ser jag mig nyfiket omkring. 

Det är spännande att komma 

till nya platser på landet i mörker. 

Sen bara är man där, plötsligt på en 

ny plats när dagen gryr! Nästan som 

ditflyttad i sömnen! Solmarka är en 

ganska stor biodynamisk gård med 

många människor. Den ägs av en stiftelse 

och arrenderas av Ruth Doppelstadt 

och Botulf Bernard. Efter förmiddagsfikat 

för alla på gården i det 

stora växthuset får jag en pratstund 

med Ruth, som fick Fred med Jordenstipendiet 

år 2 000. 

Glittrande styrka 

- ruth på solmarka 

Jag har hört mycket om Solmarka 

och läst artiklar härifrån för länge 

sen och är nyfiken både på historia 

och hur det är nu. Ruth berättar. 

Marken har hela tiden ägts av en 

stiftelse, där det i stadgarna står 

att här ska vara biodynamiskt jordbruk. 

Verksamheten drevs länge 

av en förening, med de som bodde 

och arbetade här och andra runt 

omkring, men nu är de ensamma 

arrendatorer istället. Vägen dit har 

tagit mycket tid och kraft, det är ju 

hela tiden så mycket arbete med 

gården! Nu har de anställt ett par 

som sköter korna, som tidigare var 

Ruths område och hon har tagit 

sig an grönsakerna istället. 

Ruth ska uttalas på tyska, dvs. Rot, 

vilket ju passar för en jordad, jordig 

grönsaksodlare som hon! Uppvuxen på 

bondgård med en längtan till det nordiska 

och som bondföräldrarna aldrig 

hade tid med semester om somrarna 

tog hon sig hit själv, när det var dags för 

praktik på jordbruksskolan hon gick. 

Det gjorde också Botulf Bernard. Och 

de fann varandra och blev kvar, nu i mer 

än tjugo år! 

Men, man kan väl inte bara ta över så 

där? Grönsaksodling på 1 5 hektar och 

stora växthus...? Rut bara skrattar, jo... 

men jag hade ju varit med lite hela tiden 

där också. Man lär sig ju under 

tiden. Hon och Botulf resonerade, de 

ville växa, men hur? Det var naturligast, 

enklast och mest vinstgivande på 

grönsakssidan. De har sedan länge en 

sexårig växtföljd som genomströmmar 

alla de ganska små åkrarna, där säd, 

vall och grönsaker avlöser varandra. 

Grönsakerna har kunnat utöka sin andel 

utan att gårdens näringsbalans har 

rubbats nämnvärt, mycket tack vare att 

all blast och avfall från grönsakerna blir 

komposterade och omsatta till näringsrik 

humus och för att de odlar djurens 

foder själva, inte köper till. Det är ju det 

som karaktäriserar den biodynamiska 

gården – den har allt och står själv. I balans. 

Här är stor mångfald på fälten. 40 

14 4/2008 

Ruth Doppelstadt 

på Solmarka Gård utanför Kalmar

olika sorter! Ruth skrattar, varje vinter 

när vi planerar är det några sorter som 

inte gått så bra, eller krävt för mycket. 

Och vi brukar säga till varandra: Är vi 

egentligen riktigt kloka?! Men ändå 

– joooo... jomen visst måste vi väl bara 

ha fänkål nästa år med? Ändå! 

Mångfalden gör att många vill komma 

hit och jobba om somrarna. Praktikanter 

från jordbruksutbildningar, framför 

allt i Tyskland söker sig hit och wwoofare 

från hela världen. Ruth ställer krav 

på att vara här minst fyra veckor. Det är 

också en fördel att ha många praktikanter, 

säger hon. De arbetar då i grupper 

och kräver mindre handledning. Mångfalden 

gör det roligt! Trots att gårdens 

odlingar är så stora, behöver det inte bli 

monotont. Det ska både rensas, skördas 

och packas. Här på Solmarka går 

arbetet undan, av nödvändighet. Det 

går inte att fika bort det faktum att 

lastbilen kommer ett bestämt klockslag 

för att hämta ett visst antal tusen 

tvättade sallatshuvuden instoppade i 

plastpåsar. Ruth är snabb och en tydlig 

auktoritet, inget fjäsk, men stor värme. 

Skrattar härligt och lätt. Ögonen glittrar! 

En förebildlig arbetsledare tycks 

det mig. Och utan att ha hamnat i fällan 

många kvinnor gör, att blanda ihop 

mammarollen med arbetsledarrollen. 

Mamma är hon åt de tre egna barnen. 

Hon är ingen big mama, som står med 

mat till alla praktikanter och tar hand 

om alla. De bor själva och sköter sitt. 

Solmarka har ett samarbete med ett läkepedagogiskt 

hem i närheten. Ruth ser 

hur läkande det är för de som har det 

svårt med sig själva, att ha riktiga arbetsuppgifter. 

Och att komma dithän, 

att arbetsuppgiften går före den egna 

oron eller viljan. Meningsfullt arbete 

med odlingar och djur, istället för skapade 

”aktiviteter” lyfter människan ur 

inre isolering helt enkelt. Och det enkla 

är läkande! 

Drivkraften, kan du definiera, sätta ord 

på den? Varför gör ni allt detta enorma 

arbete, år ut och år in? Ruth blir allvarlig, 

en kort stund, så kommer det övertygande: 

Att det ska bli bra grejer, det 

ska bli bäst. Och att det hela, att hela 

gården bär sig, helheten. Gården ska 

bära sig själv, inte bäras av bidrag eller 

andra aktiviteter. Deras och alla medarbetarnas 

arbete och vården av jorden 

ska bära. 

4/2008 

På Solmarka hinner jag även titta in 

i bageriet där de gör så fantastiskt 

gott bröd, och delikatessknäcket 

och skorporna! Anne-Marie Hultberg, 

hälftenägare visar mig gärna 

runt en eftermiddag efter dagens 

bak och stök. Här mals allt mjöl på 

egna stenkvarnar, en för råg och en 

för vete. Mjölet mals på eftermiddagen 

och får stabilisera sig tills degen 

sätts om kvällen, för att bakas nästa 

dag. Färskmalet mjöl är näringsrikt 

och ger extra smakrikt bröd! Säden 

är givetvis biodynamisk, från Saltå 

Kvarn. 

Knäckebrödsmaskinen fascinerar 

mig, många vet hur jag älskar knäckebröd... 

Det spröda brödet görs 

numera i en enda lång linje. Degen 

plumsas ner i en stor tratt i ena änden 

och kommer ut färdiggräddat 

och skuret och travat i lagoma små 

högar i den andra. Degen kavlas ut 

mellan stålvalsar i omgångar, sedan 

skärs den i fyrkanter, spillet åker ner 

i ett tråg och blir surdeg till nästa 

knäckedeg. Fyrkanterna åker sakta 

in genom ugnsluckor och gräddas 

under färd i denna långa ugn. Ut i 

andra änden efter knappt tio minuters 

resa, luktandes gott. En maskin 

räknar ihop buntar och sen kommer 

en Människa. Som granskar och 

sorterar ut sekunda, och packar i de 

trevligt målade kartonger som väl 

många sett och köpt. 

Anne-Marie förestår också gårdsbutiken 

här invid bageriet, ett bra 

allmänt sortiment av varor med hög 

kvalitet, eko/bio förstås. 

www.solmarka.com 

En dag gör jag en tur ut på Öland. Som 

tidigare bjuds jag sol på förmiddagen 

och regn därpå. Precis när jag ska vandra 

lite på Alvaret börjar det regna och blir 

otrivsamt, så jag sitter i bilen och tittar 

allvarligt på det en stund. Alvaret alltså. 

Det är säreget och en totalkontrast till 

Småländska höglandet. Men dessförinnan 

har jag haft ett trevligt inspirerande 

besök hos en – gissa vad? – Fred 

med Jorden-stipendiat! Gunilla Strandå 

på östsidan, i Triberga, har i många år 

odlat underbara grönsaker här och odlar 

och förädlar numera också havtorn. 

Nu som alltid tillsammans med maken 

Christer. Han undrar leende, om det 

inte finns några stipendier för marmeladkokande 

män...? 

mellan Alvaret och havet 

- Gunilla i Triberga 

Tredje generationen kvinna på denna 

gård, delad av allfarvägen längs 

Ölands östkant, är Gunilla Strandå. 

Men varken hon eller hennes föräldrar 

hade tänkt sig liv som bönder! 

Så märkligt kan ödets nornor 

väva, tänker jag. Jag bjuds ännu en 

underbar förmiddagsfika, på hembakt 

grovt bröd med knall-orange 

havtornsmarmelad i snygg burk. 

Ljuvliga kanelbullar. Jag mumsar 

och skriver och Gunilla berättar. 

Jo, hon mötte Christer och de drabbades 

i mitten av 70-talet av gröna vågen, 

som sköljde ut dem hit, där Gunillas 

föräldrar redan sedan länge var i full 

gång med att odla finfina biodynamiska 

grönsaker till stockholmarna. Utan att 

veta något om hur man gör, skaffade de 

mjölkkor, som flest 25 stycken! Nu var 

det länge sen de hade djur, men härliga 

grönsaker har de fortsatt med i alla år 

och Fred med Jorden-pengarna kom väl 

till pass 1 998 för att göra gårdsbutik i 

gamla lagården. 


15

www.strandaeko.se 

Nu kommer folk hit och på ett annat 

sätt än förr, då de gjorde snabbstopp vid 

vägen. Självfallet är det en strid ström 

här sommartid. Gunilla och Christer 

spinner nu tankar om kafé och förädlingskök 

där också, vi går senare ut och 

tittar – en jättehärlig lokal! Det kommer 

att bli succé! Grönsakerna skulle 

de kunna tänka sig att arrendera ut, de 

börjar helt enkelt känna sig lite slitna. 

Och Gunilla, som hela livet velat gå på 

konstskola... 

Konsten at t skörda hav tor n! 

Här finns också havtornsodling! Drygt 

25 00 buskar av fyra sorter. De är självförsörjande 

på bär och kommer att 

kunna utöka sin produktion samt sälja 

till andra när den sista planteringen 

börjar bära bär. Havtorn har han- och 

honblommor på skilda buskar. Hanplantorna 

står lite spridda i raderna. 

Berätta - hur skördar man havtorn? Jag 

vet ju själv, att det är svårplockade bär, 

buskarna är taggiga som bara den och 

skyddar effektivt sitt guld. Kommer 

man ändå fram till dem (bären) med 

fingrarna, sitter de fast (bären) och som 

de (bären) är saftiga och har ett tunt 

skal slutar plockningen lätt i tom hink 

och väldigt kladdiga fingrar. Med blodiga 

rispor från taggar. 

Jo, i odlingar skär man av hela grenar, 

som fryses ner. Detta sker i september 

månad, Strandå’s har skaffat en fryskontainer, 

som grenarna stoppas in i. 

Sen kan bären lätt skakas av och frysas 

för att processas vartefter. Kontainern 

stängs av och de frysta bären lagras i 

hyrt frysförråd i Kalmar. Åhå, är det så 

man gör! Men det är inte bara så ”enkelt” 

heller, det är viktigt att veta var man 

ska skära av grenarna. Det är tvåårs- 

skotten som bär frukt, så det gäller att 

inte klippa så man blir utan nästa år... 

Nu utvecklas teknik som schockfryser 

bären direkt på buskarna, berättar hon. 

Det skulle underlätta och spara kontainerkostnaden. 

De har i hela processen 

haft stor hjälp av erfarenheterna från 

havtornsodlingarna på Torslunda Försöksstation 

i Färjestaden här på Öland, 

som hör till lantbruksuniversitetet. 

Men var gör ni allt det goda sen då? Jag 

har inte sett till något produktionskök, 

nämligen. Jo, de har hittills hyrt in sig 

på försöksgården mot dygnshyra. Så när 

de kokar och pressar blir det effektivt 

och i långa pass. Det kan bli nära midnatt 

innan de är hemma efter en sådan 

kokaredag. De kokar två olika marmelader, 

pressar ren juice och kokar saft. 

Gunilla berättar också att hon gör ett 

spännande te: hon blandar inköpt ekologiskt 

grönt te med torkade havtornsblad 

och torkade skal från pressade bär. 

Hon torkar också resterna som helhet 

från pressningen, skal och kärnor, och 

mal det sen till ett pulver som blir som 

nyponpulver! Allt tas tillvara! 

16 4/2008 

Innan jag reser vidare söderut lastar 

jag bilen nära full med Ruths härliga 

rotsaker. Mat för hela vintern! Ekorren 

i mig jublar! Det är en solig dag 

och jag tar efter Brömsebro in på en 

gammal kustväg. Vänliga gårdar och 

välbevarat småbrutet jordbrukslandskap 

och med fler stenmurar och fägator 

än jag hann se i Småland. Jag 

kommer ända ner till Torhamn, Blekinges 

sydöstra spets och kör ner till 

fiskehamnen och skådar vilsamt ut 

över hav och vida horisonter en lång 

stund. Svarta moln tornar upp sig. 

När jag senare rullar uppför skogklädda 

bergåsar vid gränsen till Skåne 

har de hunnit fram, landskapet försvinner 

i en vägg av regn och vägen 

blir nästan osynlig. 

Jag hittar Moder Jord-kollektivet i 

en dal! Läs mer på sidan 25 ! Ett exemplariskt 

städmoln tornar där vackert 

upp sig. 

I mörker letar jag mig sedan fram på 

landsbygden nära Vollsjö mitt i Skåne. 

Till slut kör jag upp på en gårdsplan 

och Lena Åkerblom kommer 

ut och hälsar välkommen. Hon har 

givetvis fått stipendiet hon med. För 

åtta år sen, som omsattes i en kurs i 

djurhomeopati.

eko-pionjär och djurvän 

- Lena i vollsjö 

Lena Åkerblom var hästtjejen som 

en sommar på 70-talet for hit för 

att jobba på gård, men som aldrig 

riktigt flyttade hem igen, för hon 

mötte Sven och bodde snart hos 

hans föräldrar och alla hans syskon. 

Trångt var det, så de drog till 

USA för att arbeta tillsammans 

på gård och när de kom hem igen 

köpte de eget och började snart 

övertygat och tålmodigt med ekologiskt 

jordbruk. 

Jag sitter på kvällen i deras trivsamma 

kök och kvällsfikar (och äter en helt 

sagolik cheesecake med körsbärssylt... ) 

och lyssnar på deras historia som fascinerar 

och vi kommer in på mycket mer 

än vad som ryms här. Mycket hjärta, 

näsa för bra affärer och väldigt mycket 

”jävlaranamma” verkar vara konceptet! 

Aj, så svårt att skildra allt på ett 

par spalter! Från tio mjölkkor och lite 

egen mark och arrende runt om, samt 

mycket mothugg från omgivningen har 

de nu hundra mjölkkor, fyra tusen värphöns 

och flera hundra ungdjur för kött. 

De äger tio gårdar till runt om i landskapet, 

som de rustat och hyr ut, med 

stränga krav på gift- och kemikaliefritt 

även i trädgårdarna. På stora gården arbetar 

bland andra också deras son Emil 

och hans fru Birgitta, de bor just nu ett 

stenkast bort. 

Åkerbloms behandlas numera med viss 

respekt av omgivningen. Varför eko? 

Sven fick inspiration av en farbror och av 

en lärare på jordbruksskolan han gick. 

När en liten kusin på en granngård sen 

dog efter att ha druckit bekämpningsmedel 

var beslutet självklart. (Men inte 

i den familjen, som ännu sprutar gift 

och vänder ner kemikalier i åkrarna.) 

Åkerbloms var tillsammans med tre andra 

gårdar pionjärer på ekomjölk i Skåne 

och var med och startade föreningen 

Svenska Ekologiska Mjölkbönder. Tre 

gårdar helt nära har numera vågat gå i 

deras spår och lagt om till ekojordbruk. 

4/2008 

Lena blev sjuk, fick upprepade lunginflammationer, 

låg på sjukhus och åt penicillin 

i mängd utan att bli bra. Det var 

ett svårt läge, med jordbruket, de tre 

barnen och allt, där hon ju nästan var 

oumbärlig! En granne som var homeopat 

frågade om hon inte ville prova och 

hon grep efter halmstrået. Säger själv, 

att hon helt la sitt liv i hans händer, hon 

var så nedgången! Och – hon blev frisk! 

Några återfall, ny homeopatimedicin 

och kom faktiskt på benen. Hon är så 

tacksam! Och därmed väcktes både 

hennes och Svens intresse för behandling 

av sjuka djur på homeopatisk väg. 

De gick båda kurser och Lena en längre 

sådan i Göteborg. 

För bjuden natur lig läkekonst 

Det är märkligt och upprörande att 

djurhomeopati inte är tillåtet för veterinärer 

i Sverige. I övriga världen är det 

en självklarhet för djurläkare att också 

kunna skriva ut sådana medel. Det 

handlar om naturmedel i kunnigt avvägda 

doser, en urgammal väl beprövad 

läkekonst. Och inte om att ersätta en 

metod av en annan, utan om att kunna 

kombinera, allt för den sjukes bästa, 

oavsett djur eller människa. Det handlar, 

anser jag själv, om friheten att själv 

få välja behandlingsform! Oavsett människor 

eller djur! 

Lena ger ett konkret exempel: Kalvar 

drabbas lätt av den mycket smittsamma 

hudsjukdomen ringorm. Den 

gängse behandlingen är horribel och 

innebär att varje kalv i flocken tvättas 

med desinfektionsvätska över precis 

hela kroppen och därpå smörjs in med 

olja. Vilket kan vara matolja eller ännu 

värre dieselolja, som en del hänsynslöst 

tar till, eftersom det är billigare... Alternativt 

vaccineras alla. Hon gör istället i 

ordning en stor ho med vatten där hon 

blandar i två homeopatiska medel. Hon 

ser så till att alla kalvar dricker. Och de 

blir bra eller drabbas inte. 

Det finns ju också vanliga örtterapeutiska 

medel att ta till för såväl djur som 

människor och Lena lovprisar framför 

allt arnikan, slåttergubben, vars tinktur 

läker sår och lindrar vid muskelvärk och 

ledont. Senast Svens ben, som fick ett 

djupt sår efter en närkamp med en orolig 

ko i ladugården. 


17

På morgonen lite frost och skrapa rutor, 

hoppas grönsakerna mår bra... under 

tjocka filten. Jag kör på morgonen 

österut en bit, uppför backar och in i 

lövskog och fram till en rar liten gård. 

Här bor Helena Ullmark, som 2 006 

fick Flory Gates stipendium för att 

bygga ett hus till praktikanter eller 

annat behov. 

Helena Ullmark och gulliga 

rödkullorna 

www.lonshult.se 

Från bokkunskap 

till bokskog 

- Helena i Lönshult 

Förr gjorde böndernas barn (mest 

sönerna) karriär genom att börja 

studera och bli akademiker istället 

för att gå kvar i leriga stövlar 

och mjölka kor morgon och kväll. 

Helena Ullmark gjorde tvärtom, 

från agronomstudier och arbete 

på SLU i Uppsala, ner till Skåne, 

till jord och gård. Hon och sambon 

Jonas, studiekamraten som blev 

livskamrat är sen sju år tillbaka 

småbönder på deltid. 

Här på gården i Lönshult kavlade de 

upp ärmarna och tog itu med det 

förfallna huset och skulle väl sen i princip 

bara bo och ha hund... men så kom 

strax där en granne förbi och frågade 

om de inte ville ta över hans arrende? 

Och de sa ja! med kort betänketid. Två 

gutefår hade de, som nu skulle äta av 

1 1 hektar... Det kunde de ju inte. Så de 

skaffade några kvigor av rödkulle-ras, 

Och lite fler gutefår. Och baggar. Och 

lite fler ungdjur. Och lite Åsbohöns. 

Och sen i förrgår ett par Ölandsgäss. 

Och till våren föder korna kalvar och 

fåren lammar och ur ägg kommer kycklingar... 

gårdens och livets överflöd! 

At t ar beta st yr t av år stider 

I början jobbade de jämt! Här var ju 

oändligt med arbete! Överallt! Jag 

skrattar och känner igen det såväl. Det 

tog mig tre år av stresskänsla när jag 

flyttade till gård, innan jag slappnade 

av. Arbetade säkert lika mycket sen för 

det, för det hör ju till, men med en annan 

inre känsla. Grannarna sa till Helena 

och Jonas: Ni måste ju ta fikapaus!!! 

Men det som kan verka som stress för 

en oinitierad kan också handla om att 

man på gården följer årstidernas rytm. 

Odlingsåret och vädret styr. Hoppar 

man över det, så får man snart problem, 

både i odlingar, med djur och med sitt 

eget välmående. Veden, sa man förr här 

i Skåne, skulle vara huggen till påsk och 

inburen före ”trösket”, dvs. i slutet av 

juli. Detta har nu hos många villabor 

blivit till en präktighetshets (vilket 

ord!). Men faktum är, att veden behöver 

18 4/2008 

vara klar till påsk, för sen är det ju dags 

att se över alla stängsel innan betessläppet 

i maj. Och på sommaren ska hö- och 

sädesskörd ske i rättan tid och kan inte 

flyttas på för att vinterns värme ska in 

i vedboden. Var arbetsuppgift har sin 

tid på en gård! Något att vila och följa 

med i. 

Båda studerar intresserat djurens beteenden. 

Natural Horsemanship, heter 

det på utrikiska, men gäller förstås inte 

bara för hästar. Det handlar om respekt 

för djuren och om medvetenhet om sitt 

eget kroppsspråk. 

De är måna om den nära kontakten med 

kunderna, som köper kött och lammskinn, 

vill hålla öppen gård i pedagogiskt 

syfte, kunna välkomna folk hit till 

tystnaden och djuren! Livskvalitet kan 

inte mätas i pengar, säger Helena. Att 

hålla i ett nyvärpt varmt ägg är en stor 

upplevelse för både liten och stor... Livet 

på den lilla gården är rikt – det delar 

med sig av sig självt! 

Det bär nerför backarna igen, nu på 

riktig vinterväg, åter till Lenas gård, 

för hon ville ta mig på en rundtur där. 

Jag ställer bilen i solen, för grönsakernas 

skull. 

Åkerbloms unghöns

med Lena hos hönsen 

Lena Åkerblom tar mig med till kycklinghemmet 

i lagården på en av deras 

andra gårdar. Efter ett och ett halvt 

års värpande, byts hela hönsbesättningen 

ut. Tidigare har de köpt värpgamla 

unghöns från uppfödare, men de golvuppfödda 

unghönsen fattar inte hur den 

mycket mer naturliga inredningen i det 

stora hönshuset fungerar. Ett intensivt 

arbete med att om nätterna lyfta upp 

alla de fyra tusen hönsen på pinnar och 

annat... Så i år provar de att föda upp 

dem själva. 

De köpte 2 000 dagsgamla kycklingar, 

sen 2 000 till. Först vistelse i väl iordninggjorda 

kontainrar med infravärme 

som hönsmammasubstitut – kycklingar 

måste ha det varmt tills deras fjädrar 

vuxit ut. Därefter ut hit, där det inretts 

snarlikt det riktiga hönshuset. 

Dit flyttas de till sist när de nästan är 

värpvuxna. Den första kullen är redan 

där. Vi åker också dit och tittar. Hönshuset 

är rymligt och luftigt, där finns en 

vinterrastgård på baksidan, som en stor 

nätförsedd veranda på baksidan och om 

sommaren grönbete på markerna utanför 

den.. Inte illa att ha det så för en 

värphöna i storproduktion! 

Proceduren med kycklingarna är känslig 

och riskfylld och måste skötas med 

noggrannhet, planering och lugn.. Så är 

till exempel alla hörn i ”barnstugan” avrundade 

med masonit med sand bakom. 

Fåglar är lättstressade och vill då gärna 

springa in i hörn, nämligen. Instinkten 

är så stark att stressen sprider sig och 

alla vill in i det hörnet. Det tas ingen 

hänsyn till om det redan är upptaget, så 

snabbt kan många kycklingar trampas 

ihjäl och kvävas av de andra. Åkerbloms 

har klarat detta äventyr med mycket lite 

svinn. Det är fint att se Lena hos fåglarna, 

både de yngre och de som snart börjar 

värpa. Hon är så lugn, rör sig sakta, 

pratar med dem, kan klappa och lyfta 

upp, inga snabba rörelser. Dessa fåglar 

verkar må fint, trots att de är så många 

tillsammans! Konsten att förena storskalighet, 

för att få fram ägg till många, 

med djurvett. 

4/2008 

Efter god lunch kör jag ut ur vintern 

till kusten, där det inte är snö 

och stannar till vid berömda Brösarps 

backar och tar en promenad. 

I en brant sluttning finner jag ett 

kadaver, en död ko. Den har varit 

död länge. Det hela känns makabert 

och jag tänker att nu kommer 

helgen och säkert folk som ska promenera 

här. Inte kul. Jag avbryter 

min tur och går till anslagstavlan 

och letar telefonnummer och lyckas 

få fatt i en kvinna på kommunen 

och ber henne söka rätt på djurägaren. 

I skymningsljus kör jag så genom 

det underbara äppelriket jag hört 

och läst om, men aldrig förr varit i. 

Det spelar ingen roll att det är november, 

det är så oerhört vackert 

ändå! Äppelträd är alltid vackra, 

jag älskar dem! Märkligt många 

träd har äpplen kvar, väldigt röda, 

och på marken bildar de helröda 

mattor. Det ser ut som om de är 

julpyntade. Nere i Kiviks hamn 

köper jag en låda goda äpplen, en 

nyare sort som heter Mutzu, men 

som påminner mycket om anrika 

Gul Richard, som jag haft förr. 

Och jag knackar på vid Konungagraven, 

det mäktiga flacka jätteröset 

med gång in i och med port. 

Ingen öppnar. Dagens sista solstrålar 

skimrar i trädens nakna grenverk. 

November är vackert. 

I mörker kommer jag så fram till goda 

vänner, Birgitte och Niels Ole i Baskemölla, 

som ger mig logi över helgen. Det 

blir kallare. Det blir minus. Många minus. 

Och kall nordanvind. Jag är orolig 

för mina grönsaker i bilen, så vi kånkar 

in alla säckarna i ett förråd och täcker 

med filt och ryamatta. 

Mitt värdpar tar en dag med mig på 

vandring längs den vackra stranden i 

Vitemölla. Njuter ljudet av vågornas 

rytmiska svallande. Oupphörligt hela 

tiden året om har de så gjort och har så 

gjort oändligt länge. Man är liten och 

världen är oändlig, men man är trygg 

just i oändligheten. 

Konungagraven i Kivik 

och en härlig skylt där. 

Men står det Flow är Power, 

eller Flower Power...? 

Kanske ett och detsamma. 


19

En solig dag färdas jag ner mot Ystad 

och plötsligt ser jag varför konstnärer 

dras så starkt hit. Landskapet förmedlar 

stram form, linjer, perspektiv 

och ljusdramatik på ett säreget sätt. 

Det blir många tvärbromsningar och 

ut med kameran. Och en tvär vänstergir 

när jag plötsligt ser skylten Olof 

Viktor. Har jag ju hört talas om, Olof 

Viktor’s bageri! Det är tidigt, men jag 

stiger in i butiken. Ståendes på tröskeln 

till bageriet pratar jag med en 

ung kvinna i svarta kläder och svart 

hår framför svarta ugnsluckor. Hon 

står och gör rullar av en bronsgul deg, 

lägger på plåtar, penslar och strör på 

diamanter. Så vackra färger... Nej det 

var visst pärlsocker. Det ska bli saffransskorpor, 

berättar hon, som heter 

Anna Lindholm och är från Lycksele 

och har gillat bakning ända sen hon 

som liten satt och tittade in i ugnen 

när mamma bakade. Bullteve, sa jag 

till mina barn! Kaffe och smarrig bulle 

blir det i kaféet. Synd, verkligen, att 

Olof Viktor inte satsar ekologiskt... 

när allt annat är så bra. 

Jag tittar också in hos en kollega i 

Lund, Karin Jansson, redaktör för 

Odlaren (se annons) och får med mig 

spännande fröer att så när det blir vår. 

Bland annat yinochyangbönor, roliga 

små kokbönor som precis ser ut just 

så. Och små vinröda bönor från Afrika. 

Hoppas de trivs på Orust? 

Med min skatt av rotfrukt och äpplen 

i bilen drar jag norrut mot Halland, 

efter förmiddagskaffe hos vänner i 

Malmö med anor i Moder Jord-kollektivet, 

Percy och Bettan, och besök i 

en liten bokhandel i Alnarp – ett måste 

för den trädgårdsintresserade! Bara 

att köra in på universitetsområdet, så 

står det skyltat. Där lär bli ekologiskt 

kafé till våren. Anneli Salomonsson 

bjuder mig på te och trevligt prat vid 

bokdisken, som en försmak. Tack! 

När det återigen blivit mörkt har jag 

letat mig fram till Tångagård någon 

mil inåt land från Falkenberg. Catarina 

möter mig och jag får bära in min 

skatt i frostsäkert förvar – inga problem! 

Här finns lager för tonvis med 

just sådant. För här odlas rotfrukter 

i mängd. Ekologiskt förstås, annars 

hade jag ju inte varit här. Och gissa 

vad? Catarina har också fått Fred med 

Jorden-pengar! Det var redan 1 993 . 

20 4/2008 

eko-mat till många 

- catarina på Tångagård 

Köper du rödbetor, kålrötter, morötter, 

lök m.m. i Änglamarkspåsar? 

Då har de ofta vuxit fram här! 

Och sorterats och tvättats och 

packats i den stora packhallen. Ja 

den ja. Fascinerar mig, det är kul 

med mekaniska maskiner. De ser 

ut som en flock ståldinosaurier i 

den stora hallen. I grönt, gult, rött 

och blått. Catarina kör lassvis med 

pallar på trucken till en väntande 

lastbil när jag kommer, så jag går 

runt och tittar själv. 

Det är så märkligt, att många hus ser 

så små ut utifrån, men är så enormt 

stora och innehållsrika inuti. När hon 

kört klart och chauffören fått prata av 

sig, berättar hon om dinosaurierna. Maskiner 

som dessa kostar skjortan nya. 

De har turen att ha en god medhjälpare, 

Gert, som är mekaniker och kan 

sånt. Maken Bengt for till Gotland och 

kom hem med en långtradare full med 

Skrot! skrattar Catarina. Det satte Gert 

sen ihop till denna maskinpark. Senare 

kompletterad med begagnade från Holland. 

Tur för dem att andra lägger ner 

alltså. I början var den gamla lagården 

packhall, men maskinerna krävde högt 

i tak. De beslöt att bygga ut. Först den 

etappen och lager, sen nästa etapp med 

ännu mer lager. Miljövänliga byggen 

med trä och ekofiber, dvs. rivet tidningspapper. 

Plåt och skumisolering 

kändes ju inte kul. Mellanväggarna är 

flyttbara och isolerade med frigolitskivor, 

smart! 

Totalt 1700 stora trälårar med fina ekologiska 

vardagsgrönsaker väntar härinne 

på att packas i påsar. Packning och 

leverans sker successivt från augusti 

och ibland ända till juni. Nu får du inte 

berätta mer förrän jag har papper och 

penna, säger jag, så vi går in. Dricker te 

och mumsar mackor och så ännu en sån 

där härlig kväll i ett bondkök, där jag 

får ta del av en livsberättelse. 

Catarina hette Gardell som flicka på 

gotländsk gård, men lade till Nilsson 

när hon gifte sig med Bengt. Längesen,

för de träffades redan sommaren 77 när 

han gick på lantbruksskola på Gotland. 

Tillsamman for de ett par år senare till 

Nya Zeeland för att arbeta, organiserat 

genom IAEA, International Agriculture 

Exchange Association. Men det blev 

märkligt, för de hamnade på varsin gård 

med tjugo mil och en bergskedja emellan 

dem, som hon säger. Hans gård var 

helt okej, men hennes underlig, så efter 

en tid fick hon flytta till samma gård 

som Bengt, men det var inte lätt att få 

bo ihop för de var ju inte gifta och oförståelsen 

för detta faktum var total. Då 

bodde man ju inte ihop??? Varför gifte 

ni er inte innan ni for då, när ni nu vill 

bo samman? oj... De kom tillbaka till 

Sweden, ville ha eget och Bengt längtade 

till fädernejorden, så de flyttade 

till Halland 1 986 och tog över hans föräldragård 

någon mil inåt land, i Falkenbergstrakten. 

Gården heter Tångagård. 

Jag trodde därför givetvis att den låg 

helt ute vid strandängarna... 

Idiot f ör k larade! 

Hon tyckte mycket om korna och djuren... 

men hade utvecklat mögelallergi 

av spannmål, så ekonomi har istället 

hela tiden varit hennes eget jobb förutom 

gården. En liten flock gotlandsfår 

går dock i ekhagen bak huset. Här på 

Tångagård blev det grönsaker, det som 

Bengt ville. Arbeta med jorden! Giftfri 

odling, som en lärare där på Gotland 

sått fröet till. Kundernas uppskattning 

i början var bästa sporren! Just nu är 

Bengt på Kuba med andra eko-odlare. 

Här som överallt hör jag: Det har ju inte 

varit lätt. Hans far och farfar var som så 

många förr, bönder mot sin vilja. Många 

inklusive hallandssläkten idiotförklarade 

dem och var ignoranta och oförstående 

inför det ekologiska. 

4/2008 

På FJ:s omslag ser ni Tångagårds 

vindflöjel - en jordens fredsflagga! 

Som Catarina säger: Då var det ju skottpengar 

på bönder överhuvudtaget. Från 

regeringshåll påbjudet. Vi skulle ju inte 

ha såna här i Sverige! Men här är ju ännu 

ett sånt där härligt par envisa, uthålliga 

människor... 

Då när de kom hit fick de också äntligen 

barn, Arvid är nu 21 och Ivar 1 9. 

Ivar har just gått ut jordbruksgymnasium 

och arbetar här. Jättetrevlig ung 

man, klok och klartänkt. Jag tänker 

ofta att det är tur att det verkar finnas 

så många kloka ungdomar nuförtiden, 

kan ju komma att behövas så som de 

senaste generationerna ställt till det. Vi 

hinner prata en hel del och han berättar 

hur sorgligt det är ställt med det ekologiska 

inom utbildning. På hans skola 

var han till slut den ende intresserad 

av ekologisk odling, där rådde konventionell 

dogmatik. Jämnåriga kompisar 

som tvärsäkert sa, att Roundup, det är 

ju borta efter ett par veckor! Jaha, säger 

Catarina tankfullt. Det är ju märkligt 

då att forskare finner Roundup i Skånes 

åar och vattendrag. (För den som 

inte vet, är Roundup ett ogräsdödarmedel 

med stor kraft, som man sprutar 

på åkern innan man plöjer och sår. Det 

säljs av den största fröfirman i världen, 

som också genmanipulerar fröna till 

grödor, som tål... Roundup. Firman heter 

Monsanto.) 

Det är ju lätt att tro, att ekologiskt 

växer, men vi matas ju i media med det 

som makthavarna tycker vi ska tro. 

Konventionell odling, med kemikalier 

och gifter är starkare än någonsin 

i detta land, makten hos konventionella 

jordbrukare och allierad industri 

är enorm och de som fattar beslut helt 

manipulerbara, då de saknar egen insikt 

och kunskap. Och mod. 

Trivs hon här i Halland, Catarina? Jodå! 

Men länge längtade hon svårliga till de 

gotländska stenstränderna. Dock inte 

nu längre, för det finns en stenstrand 

här, helt nära! Dessutom alldeles utanför 

kontoret där hon om dagarna sitter och 

arbetar med Samodlarnas ekonomi. Så 

hon har havsutsikt och hund att låna till 

sällskap, när hon vill gå ner och sätta sig 

på stenarna och lyssna på havet. Vi pratar 

om hur olika det är med ljuden från 

havet, beroende av om det möter sand, 

stenstrand eller klippor. Stenstrandens 

ljud ger Catarina ro i själen. 

Massor kunde jag skriva, om deras grönsaksproduktion... 

Komna ur Tångagårds jord. 

Hållbarmat - på riktigt. 

Soligt och minusgrader. Med skatten 

därbak i bilen, täckt med filt så solen 

inte lyser på potäterna far jag norrut 

längs kusten ända till lilla stugan på 

västkanten av Orust. Och sätter mig 

och gör tidning, full av inspiration. 

Roligt att du hängde med på resan! 

Hoppas du anat smaken på morotskakorna, 

bröden och sylterna och de 

mustiga dofterna från vissnande löv, 

komposter och lagård och kunnat 

lyssna av alla samtal med dessa kvinnor, 

olika personligheter, olika gårdar, 

olika visioner och förutsättningar, 

men med två saker gemensamt: 

det uthålliga arbetet för giftfri mat 

och jordbruk och väl förtjänta stipendiepengar. 

Det finns naturligtvis 

många fler jag kunde besökt! Dessa 

passade på den här resan. Tack för all 

gästfrihet! 

21

eräTTeLsen Om 

mODer JOrD & söner 

(fram till 1977) 

Vi har länge talat om att berätta 

vår historia. Men dagarna går och 

vi lever våra liv istället för att berätta 

om dem. Det är bra. Men 

vår historia är också bra. Vi skall 

berätta vår historia. Berättelsen 

om Moder Jord & Söner får börja 

då ett gulnat dokument av en ”tillfällighet” 

hittas i en stor låda med 

många papper och foton, ett utkast 

till artikel för en tidning. 

År 1977 skrev vi följande: 

Om Moder Jord Kollektivet. 

1 

968 var ett år då det hände ovanligt 

mycket både ute i världen och 

hemma omkring. Vi var många som vid 

den tiden upplevde en befriande känsla 

av att det inte var ödesbundet tvunget 

att acceptera och inrätta sig i det etablerade 

samhället. Folk började på ett 

mera påtagligt sätt protestera mot uppenbara 

dumheter och orättvisor och 

man talade om och sökte alternativa 

sätt att leva och arbeta. 

Vid den tiden var vi en grupp vänner 

som ville hitta något att göra som dels 

kunde försörja oss och som samtidigt 

kunde ge oss tillfredsställelse och arbetsglädje. 

Vi var intresserade av vegetarisk 

mat, biodynamisk odling, yoga, 

musik, kosmologi, hantverk av olika 

slag och av människan, samhället och 

världen. 

Efter en långsam och innehållsrik process 

blev det maten vi satsade på. Vi förstod 

att det kunde ge både arbete och 

försörjning åt en växande skara viljestarka 

människor. Det skulle ge folk i bygden 

tillgång till renare och friskare mat 

och jordbrukarna runtomkring skulle 

få avsättning för sina biodynamiskt eller 

biologiskt odlade produkter. 

Vår första kvarn konstruerades och 

byggdes efter en gammal och enkel 

princip. Vi sålde mjöl, ris, bönor och 

örter. Då var vi 5 vuxna som bodde i 

ett fint gammalt korsvirkeshus uppe på 

Linderödsåsen i Skåne. Det var mycket 

som behövde göras och alla var fullt 

sysselsatta i vår gemensamma verksamhet 

samtidigt som vi hade gott om tid 

över till andra intressen och göromål. 

Vi ville inte växa och bli för många under 

den tiden, men vi hade mycket och 

nära kontakter med många andra som 

var intresserade av vårt sätt att leva. 

Vänner etablerade kollektiv med olika 

inriktningar på andra platser och vi 

bytte varor, tjänster och erfarenheter. 

22 4/2008 

För 40 år sen startades ett initiativ 

i härlig -68-anda. Nio år senare 

summerades erfarenheterna så 

här. Det är fantastiskt roligt att 

läsa det, så här 31 år senare. Men 

vad hände efter detta dokument? 

Läs mera på nästa uppslag! 

Bilderna på detta uppslag är 

skannade pressklipp från 1986. 

Det kändes rätt att söka och genomföra 

natur- och livsvänligare former att leva 

och arbeta i. Våra dagar genomsyrades 

av en glad och kraftfull anda. 

I Vittskövle gamla skola, några mil 

bort fanns sedan tidigt 60-tal Amerika-kollektivet 

och med det som bas 

hittade ytterligare en grupp till trakten 

och startade Källslund-kollektivet, 

också i Vittskövle. Detta blev sedan 

ProVie-kollektivet som skaffade en 

gård i Everöd där man försörjde sig på 

läderhantverk. Vid flytten återvände 

Leonard som var en av initiativtagarna i 

Källslundgruppen till Köpenhamn och 

blev en av de första som bosatte sig på 

Christiania. 

1 973 hade vår verksamhet vuxit och 

vi såg oss om efter en gammal kvarn 

och lite mark. Vi fann Forshults kvarn 

med tillhörande 1 5 tunnland äng, skog 

och åkermark. Kvarnverksamheten var 

nedlagd sedan femton år tillbaka men 

en del maskiner och vattenturbinen 

fanns kvar. Förutom själva kvarnbyggnaden 

fanns det gamla boningshuset, 

senare kallat Vita Huset och ett annat 

hus kallat Palatset. Alldeles intill 

kvarnbyggnaden låg ett tvåvåningshus i 

trä som redan från början fick inrymma 

snickeri och mekanisk verkstad. 

Detta innebar en ny period och ett 

genomgripande arbete tog sin början. 

Under ett halvt år kunde vi inte producera 

mycket utan ägnade oss huvudsakligen 

åt att upprusta kvarnen och 

byggnaderna. Vi gjorde täta besök på 

nerlagda kvarnar och hos skrothandlare 

för att finna maskindelar och material. 

Det vi inte fann där tillverkade vi själv

i vår verkstad. 

Så småningom började hjulen snurra 

på Forshults Kvarn och vi började mala 

och på andra sätt förädla spannmålsprodukter. 

Vårt sortiment av varor växte. 

Vi odlade allt mer och arbetet tog aldrig 

slut. Många människor kom till oss 

och ville vara med, eller bara titta. En 

del hade svårt att förstå att vår situation 

berodde på var och ens medverkan och 

ansvar. Andra var initiativrika och tog 

del på ett meningsfullt sätt. När vintern 

kom hade vi blivit fler och vi var många 

erfarenheter rikare. 

Vintern 1 975 -1 976 var händelserik. 

Mycket blev gjort. Det var full fart på 

produktionen i kvarnen, i köket och 

på andra platser sjöd det av liv och 

verksamhet. Verkstaden växte så att vi 

kunde underhålla och reparera kvarnens 

maskiner, våra fordon och andra 

grejor. Nu var vi ca 1 0 vuxna och 3 

barn som bodde i Vita Huset och i Palatset. 

ProVie-kollektivet hade efter en 

explosionsartad utveckling passerat sin 

blomning men knoppat av sig en grupp 

människor som nu börjat förverkliga 

idén om ResandeFolket-Vagnsamhället. 

Nu kom de med gamla cirkusvagnar 

och ombyggda bussar och gjorde läger 

på ängen i anslutning till husen. Vi åt 

gemensamt i Vita Huset och vid varje 

full och ny måne hade vi möten då vi 

talade om allt praktiskt som skulle göras 

och om vad vi ville med våra liv och 

vårt arbete. 

När våren kom blev vi invaderade av 

många slags människor och snart var vi 

ca 35 vuxna och 1 2 barn som bodde på 

alla upptänkliga sätt och platser. Det 

var fantastiskt med alla händer som 

kunde ta i, men ibland var det svårt att 

finna ordning och idé i det som skedde. 

Det var ett utmärkt tillfälle att öva sig i 

tålamod, så det gjorde vi. 

Till hösten hade vi massor av halvfärdiga 

byggnader och många planerade 

projekt som inte kommit igång. Vi hade 

en full grönsakskällare och det bodde 

folk överallt. Vi gjorde viktiga erfarenheter 

och kanske vardagslivet, som det 

nu tedde sig, påskyndade att vi tvingades 

se klarare, ärligare och vara mer 

mänskliga, i ordets bästa bemärkelse. 

När vintern kom var vi ca 1 6 vuxna 

och 8 barn. Vi kom varandra och vår 

situation närmre. Det togs initiativ och 

mycket praktiskt blev genomfört. Vi 

hade blivit kritiska mot allt för mycket 

prat och planering. På många sätt blev 

4/2008 

vi starkare under denna snöiga och ibland 

kalla vinter. 

1 977 snurrar kvarnhjulen för fullt. De 

som packar produkter gör det tre dagar 

i följd och byts sedan av utav andra. 

Linc Gunnar och Sigmund rensar och 

maler säden. Chris trycker etiketter till 

förpackningarna och sköter kontorsgöromålen 

med hjälp av flera. Hushållet 

sköts av två personer som är intresserade 

av matlagning och som tar hand 

om disk och städning av matrum och 

kök. Efter en vecka byter man personer. 

Det finns sex grupper vilket innebär att 

man arbetar med detta en vecka av sex. 

Det blir bra mat och medan man jobbar 

har man också särskilt bra kontakt 

med barnen eftersom de har sitt rum i 

anslutning till kök och matrum. 

Grundstommen i kosthållet utgörs av 

korn, vete, råg och ibland ris och bovete. 

Till den kokta säden användes grönsaker 

från egna odlingarna i många olika 

former. T.ex. kokt, stekt, bakat, rått, 

gratänger, suffléer, pajer, sallader, såser, 

mos och mera. Bönor och ärtor används 

ca två gånger i veckan och sojabönor 

endast i form av sojasås och miso. Potatis 

används sparsamt och kött inte alls. 

Det händer att det står fisk på bordet 

men det är sällan. Äpplen och äpplemos 

används med stor aptit. Apelsiner köper 

vi ibland men mera sällan bananer. Vi 

försöker äta det som finns omkring oss 

just när det är moget och färskt. Under 

sommaren samlas vilda örter som torkas 

för att sedan användas till te och 

på andra sätt under vintern. Vi odlar 

vårt köksbehov av kultiverade örter och 

kryddor, vi gör surkål och mjölksyrar 

grönsaker, äpplen skärs i tunna skivor 

och torkas. Annat fryser vi in. 

I vårt grönsaksland ingår bland annat 

morot, lök, rödlök, rödbeta, purjolök, 

rättika, potatis, sellerirot, vinterpumpa, 

jordärtskocka, vitkål, rödkål, brysselkål, 

kinakål, kålrabbi, kålrot, persilja, 

dill, mangold, spenat, trädgårdsmålla, 

vaxbönor, brytbönor, ärtor och bondbönor. 

Vårt behov av frö och utsäde har 

vi försökt att odla själva och det har gått 

över förväntan bra. Trädgården sköts 

kollektivt men huvudansvaret vilar på 

några som planerar och instruerar. För 

att lagra grönsaker över vintern planerar 

vi att bygga färdigt en stor jordkällare 

i år. Hittills har vi använt källaren i 

Vita Huset och även gjort en stor stuka 

ute på fältet. 

Under åren som gått har vi vid flera 

tillfällen åtagit oss att riva gamla trähus 

varifrån vi fört hem virket. Med 

detta material har vi bland annat byggt 

ett tvåvånings trähus som inrymmer 

stall, verkstad, tryckeri, fotolabb och 

bostadsrum. I skogen intill ängen där 

vagnarna står är ett åttakantigt trevåningshus 

under uppförande. Alla som 

bor på kollektivet arbetar där och ingen 

är anställd eller har arbete någon annanstans. 

Det dagliga arbetet är mycket 

varierande. Förutom de sysslor som har 

med kollektivets drift och utveckling 

att göra så pågår verksamheter inom 

många olika områden. 

Vi syftar till att uppnå en hög självförsörjningsgrad. 

Det gamla samhällets 

lösningar på praktiska, sociala och 

mänskliga problem passar sällan våra 

behov. Därför pågår ett ständigt ifrågasättande, 

omprövande och nyskapande. 

Det sen-kapitalistiska samhället som vi 

vuxit upp i och som vi nu har omkring 

oss har skapat värderingar och föreställningar 

som ofta hämmar människan 

och får henne att tro att hon inget kan 

själv. Eftersom vi inte tror att politiker 

och ledare kommer att lösa våra, samhällets 

och världens problem så har vi 

kommit att blanda oss i allt fler arbetsområden. 

Vårt tryckeri har utrustning 

för offsettryck, silkscreen och stencilering. 

Vi har lärt oss bygga och reparera 

vagnar och hus. Vi reparerar våra 

fordon, bygger spisar och apparater av 

olika slag. I så hög grad som vi förmår så 

tillverkar vi själva det vi behöver. Garn 

färgas och kläder sys. Vi förkovrar oss 

i kropps- och hälsovård och vi försöker 

finna bra former för att leva och arbeta 

tillsammans. Ännu är mycket ogjort. På 

byggsidan skall flera boningshus uppfö- 

23

as liksom bastu, tvättstuga, musik- och 

meditationsrum, skolbyggnad, spannmålstork, 

fler toaletter och vedbodar. 

Vagnslägret har vuxit till att omfatta 2 

bussar och 1 0 vagnar som används som 

boende och arbetslokaler. Vi har även 

traktorer och andra dragfordon för 

att kunna transportera vagnarna. En 

grundläggande tanke bakom idén Resandefolket-Vagnsamhället 

är att skapa 

en funktionell arbets & boendesituation 

som inte är bundet till särskild plats. 

Det är också ett sätt att komplettera 

redan befintliga byggnader och verksamheter, 

samtidigt som man behåller 

möjligheterna att lätt och billigt kunna 

ändra och anpassa sin närmiljö efter det 

man gör och finner vara bäst. På sommaren 

använder vi en del av vagnarna 

då vi medverkar på festivaler, miljöläger 

och liknande. Våra gulröda vagnar och 

brinnande eldar är ett uppmärksammat 

och uppskattat inslag i många sammanhang. 

Vår festivalsoppa består av säd bönor 

örter och kryddor, därtill har vi hembakat 

bröd, färska gräddade tunnbröd, 

sallader, äppelmust och varmt örtte. 

Till festivalerna brukar vi även göra en 

godisblandning av russin, nötter, dadlar 

mm. Vid dessa tillfällen försöker vi också 

att understödja kommunikation och 

information inom viktiga områden genom 

att ha med oss utställningsmaterial 

böcker och tidskrifter. Sång och musik 

ingår också i festivalutbudet. Det är 

verkligen ett äventyr och en totalupplevelse 

vid dessa arrangemang och ibland 

känns det som om vi håller på att lära 

och förbereda oss för en stor folkvandring. 

Den utrustning vi använder har vi 

under årens lopp funnit på skrotplatser 

eller tillverkat själva. Vi lagar den mesta 

maten i vedeldade spisar som ger en härlig 

doft och medverkar till att sätta en 

naturlig prägel på hela händelsen. 

Vi försöker inte att påverka andra att 

vara eller göra som vi, men vi hoppas att 

vårt sätt att leva och vara verksamma 

skall inspirera andra till att söka nya 

vägar och finna livs- och verksamhetsformer 

som bättre passar människan 

och världen än det nuvarande rovdriftssamhället 

gör. Vi tar del i kurser och 

seminarier och bedriver studier som vi 

hoppas skall stärka och fördjupa vår insikt 

om livets väsentligheter. 

Berättelsen om det som har hänt kunde 

göras mycket längre. Inför det som är, 

och skall hända, vill vi vara dynamiska 

och öppna. Många av de projekt som vi 

vill skall förverkligas har vi ännu inte 

kunskaper, kraft och resurser till och vi 

tar tacksamt emot hjälp och idéer från 

er som vi ännu inte mött. Sådana projekt 

är bland annat: installation av vattenturbindriven 

elgenerator, byggande 

av hygienanläggning med bastu, dusch, 

tvätt och toalett, olika byggnationer, 

elinstallationer, sol och vindkraftverk, 

vägbygge och mycket mera. 

Vi hoppas att ni på detta sätt fått en 

känsla av vad vi sysslar med och strävar 

till. Vi kommunicerar gärna mera. 

Inga gifter i såsen - bara rent mjöl i 

påsen. 

Moder Jord & Söner / Forshults Kvarn 

Linderöd Skåne /febr/mars 197 7 

Fotnot: Tack till Percy Andersson 

i Malmö för att du skickade vidare 

till FJ i okt 20 08 ! 

24 4/2008

ATT vArA OLIKA TILLsAmmAns 

moder Jord 31 år senare 

Alldeles innan solen går ner svänger 

jag ner till husen vid ån. Jag kliver 

ut ur bilen och går runt med kameran 

i högsta hugg för att hinna 

fånga ljuset tills en man säger hej! 

Hej, säger jag med, vem är du? Ja, 

vem är du själv? svarar han och 

ser nästan lite avvaktande och inspekterande 

ut. Så jag presenterar 

mig och då är det öppet, vi har 

ju gemensamma bekanta och han 

visste att jag skulle komma. Ännu 

en son av Moder Jord dyker upp 

och vi står och pratar om allt mellan 

Himlen och Moderjorden, och 

Fri Jord, tills Chris också dyker upp. 

Han har åkt tidigt från skolan han 

jobbar på, för att vi ska få en pratstund. 

Vi går in och dricker kaffe 

och pratar pratar pratar. Många 

gemensamma tankeslingor väver 

på i snabb fart. 

Chris, Christoffer Geiger, har varit 

med ända från början och är kvar 

ännu, boende i ett vitt vackert litet hus 

med frun Birgit, som jag dock inte hinner 

träffa. Jaha, berättelsen från 77 har 

jag ju fått, men VAD HÄNDE SEN? 

Det blir ingen rak historik med årtal 

och milstolpar jag får, utan vårt samtal 

studsar åt alla möjliga håll om meningen 

med livet och vikten av samhällsengagemang 

och jag drar då och då tillbaks 

oss till ämnet. Så jag får något med mig 

att skriva om till er, läsare. 

Jo, vi var ju ett produktionskollektiv, vi 

hade ju kvarnen, vi odlade grönsaker, 

vi höll skola för barnen. Men samhället 

förändrades och som Moder Jord 

är en del av det och inget sekteristiskt 

utanför-samhälle (även om många genom 

åren försökt stoppa in oss där), 

förändrades också vi. Jag-samhället 

drabbade även oss. Kraften ebbade liksom 

ut. En dramatisk händelse, eller 

4/2008 

snarare två på varandra snabbt följande, 

gjorde att några flyttade ut. På tre dagar 

brann nämligen två hus ner! Men 

kollektivet är kvar, även om inte alls så 

många bor här längre. Här finns både 

egenhändigt byggda hus och boende i 

vagnar av diverse kreativa slag. Kvarnen 

snurrar ännu. Turbinen omvandlar vattenström 

till elektrisk ström som säljs. 

Försäljningen hämtar hem den kostnad 

för el de har under sommaren, då ån 

står i sin. Så elen är gratis. Och de har 

amorterat av alla lån på marken och är 

FRIA! I Kvarnen görs ingen müsli och 

mjöl längre, men väl de för många människor, 

sedan många år välkända och 

omtyckta sesampastan och jordnötssmöret. 

Ekologiska råvaror som rostas, 

mals och saltas. Inget mer. Som det 

står på etiketterna. Åh, så skönt befriat 

från produktutveckling! Men det finns 

ju inte heller så mycket mer att göra åt 

fulländade produkter...? 

Vi hade sällan konflikter, berättar 

Chris. Här har alltid varit öppet och 

högt i tak, allt gnissel har kommit upp i 

ljuset och arbetats igenom. Hela grundidén 

har ju varit att öva oss i konsten att 

vara olika tillsammans! Visst, det har 

tagit mycket tid, men också gett enormt 

mycket. Många har här fått vänner för 

livet. Lev din dröm – gör din dröm! säger 

Chris med stor övertygelse, glädje 

och styrka. Paradiset bygger du själv. 

En man med stort självförtroende, nej 

fel ord, stor tillit. Till livet. Den delar 

han med sig i sitt arbete med ungdomar, 

som har svårt att orka gå i skolan. Han 

kallar sig inbildad lärare, inte utbildad. 

Och han kallar sig för gnisttändare. Sådana 

behövs det fler av, tänker jag. 

Lokalt har dessa grönavågkollektivare i 

stort sett alla år betraktats med misstro 

av omgivningen, både människor och 

press. De stack ut, grannarna var rädda 

fast de var ofarliga... bara ovanliga. Alla 

som åkte förbi däruppe på vägen vände 

huvudet och glodde, men få vågade köra 

ner. Men de som gjorde det togs väl 

emot! Först 1 996 kom första lokalpressnotisen! 

Och signalerade Faran över. 

Som Chris uttrycker det: ”Plötsligt blev 

man en liten blomma!” 

Vera Billing 

DET KOM ETT MEJL OM 

FRED MED JORDEN 

I TySKLAND: 

En god vän som bor i Berlin 

berättade idag att hon 

kunde se koloniträdgårdar 

från sin balkong. 

Koloniträdgårdarna ligger 

där muren och 

ingenmansland låg. 

Det kan man väl kalla 

fred med jorden om något! 

Fredshälsning från Jenny Elster 

25

FreD meD Te! 

När jag var i Marocco i höstas slogs 

jag av hur välkomnande det är att 

bli bemött av en kopp ångande te. 

Först är man två främlingar som 

inte förstår varandras språk, i nästa 

ögonblick, med en kopp varmt, 

sött myntate är man plötsligt förbundna 

med varandra. Två människor 

helt enkelt som möts och 

njuter av en fredlig stund. Så jag 

tänker att örter förbinder oss med 

varandra. Öppnar våra sinnen så 

att vi blir mer villiga att mötas och 

förstå varandra, åtminstone bli 

nyfikna. Försök att tänka illa om 

någon som just serverat en omsorgsfullt 

tillredd tekopp, eller att 

vara girig till dofterna av mynta... 

Örter öppnar vår medkänsla, vår 

nyfikenhet och vilja att göra varandra 

väl. 

mOrOTsGOTT 

recept från Fred med Jorden-stipendiater! 

Tångagårds morotskaka 

2 ä gg 

2 d l socker 

vispas pösigt. 

2 d l vetemjöl 

1 t sk bakpulver 

1 t sk bikarbonat 

1 t sk vaniljsocker 

1 t sk kanel 

blandas ihop och blandas i äggsmeten. 

3 dl rårivna morötter blandas i till sist, 

goda morötter är viktiga! 

Den här smeten är lagom till en vanlig 

rund tårtform, ca 22 c m diam. 

Grädda i 175 ° ca 35 m inuter. 

Låt julen fyllas av vackra möten över 

ångande, doftande tekoppar! 

Själv tänker jag ha bjudning med te och 

varma scones. Då finns i tekannan något 

av följande: 

Ingefära-te med kanel och 

kardemumma 

Nästan som glögg fast godare. Vinterns 

kryddor är värmande och hjälper oss 

slappna av. 

Till 2 koppar: 

5 d l vatten 

1 k anelstång 

2 t sk färsk riven ingefära 

1 t sk kardemummakapslar 

3 s varta pepparkorn 

ev 1 t sk torkade rosenblad 

Häll vatten i en kastrull. Lägg i den rivna 

ingefäran. Bryt kanelstången i mindre 

bitar och tillsätt den. Stöt kardemummakapslar 

och pepparkorn i mortel och 

lägg dem i kastrullen. 

Låt vattnet koka upp och sjuda under 

lock på svag värme ca 5 m inuter. 

Tillsätt rosenbladen, låt dra någon minut 

och sila sedan bort kryddorna. 

Servera. 

Catarina Gardell Nilsson 

26 4/2008 

Gran-te 

Ta med en grankvist hem från skogspromenaden 

och servera te med smak 

av vinterskog. 

Gran är bra för cirkulationen så man 

blir varm o go! 

Till 2 koppar: 

5 d l vatten 

2 g rankvistar a 1 0 cm 

Koka upp vatten med grankvistarna i. 

Låt sjuda under lock ca 5 minuter. Sila 

bort grankvistar och servera med lite 

honung. 

saffrans-te 

I Indien blev jag serverad saffrans-te. 

Lyxigt, värmande och gott. 

Lägg helt enkelt en liten aning saffran 

i kokande vatten och servera med honung. 

Fredshälsning från Lisen Sundgren 

Ingrids morotsbröd 

1 ,7 k g skalade morötter 

1 00 g jäst 

1 ,5 m sk salt 

3 m sk ättikssprit 

6 dl vetemjöl 

ca 2 ,5 l iter rågsikt 

Kör morötterna i råsaftcentrifug och 

värm både rivet och saften till fingervarmt. 

(Har du ingen centrifug så får 

du finriva istället, men ta då bara 1 kg 

morötter och 3 ,5 dl vatten.) Lägg det i 

en stor degskål och rör ner jästen. Tillsätt 

salt, ättikssprit, vetemjöl och så 

mycket av rågsikten att det blir en ”normalspänstig” 

deg. Dela den i 3 delar och 

lägg i smorda formar att jäsa i ca 45 minuter. 

Grädda i 175 ° i 1 timme och 40 

minuter. Pensla sedan med varmt vatten 

och låt kallna under bakduk. 

Ingrid Munro

Vill du fördjupa din förståelse för hållbar 

utveckling lokalt och globalt? 

Går du och klurar på en idé som du skulle vilja 

pröva? 

På arbetsplatsen eller som eget? 

Är det dags att gå från ord till handling? 

Vamt välkommen till en kurs 

inte OM utan I och FÖR 

Interkulturellt 

entreprenörskap 

för Hållbar utveckling 

IntEntHU 

Samverkan, nätverkande och praktiskt lokalt arbete 

är övergripande mål i denna intressanta distanskurs, 

där förståelsen för olikheter är grunden. 

Du kan gå som studiecirkel och nätverk eller räkna 

högskolepoäng (30p) eller både och! 

Ett samarbete mellan Akademin för Hållbar Utveckling, 

Studieförbundet Vuxenskolan och Högskolan Väst, 

samt med bl.a. universitet i Uganda och Tanzania. 

Kursen startar vecka 5, i januari 2009, 

anmälningar tas emot ända fram till kursstart! 

Kontakta oss så skickar vi broschyr! 

Högskolekurs: Åse Bjurström, Högskolan Väst 

073-3460505,ase.bjurstrom@hv.se 

Studiecirkel: Mirjam Sannum, AkHUt (Akad. för hållbar 

utv.) 073-4346105, sannum@delta.telenordia.se 

Akademin för 

Hållbar Utveckling 

PÅ DEN HÄR SIDAN FINNS PLATS 

FÖR IDEELLA FÖRENINGAR 

OCH KURSER 

ATT GÖRA SIG SyNLIGA! 

. 

.. bara det handlar om Fri Jords teman... se s. 2 ! 

Nästan gratis för kurser och 

gratis för föreningar. 

Kontakta redaktionen, se s. 2! 

4/2008 

ÄLDRE NUMMER AV FRI JORD: 

nr 1/06 tema Idealism 

nr 2/06 tema Säd, kvarn och bröd 

nr 3/06 tema Ekotextil 

nr 1/07 tema Kretslopp och kompost 

nr 2/07 tema Mångfald och hantverksmat 

nr 3/07 tema Maten och människorna 

nr 4/07 tema Norrland och vatten 

nr 1/08 tema Vårliv! 

nr 2/08 tema Eko/bio i Danmark och Skåne 

nr 3/08 tema Globalitet och solidaritet 

Alla nummer finns presenterade på hemsidan www. 

frijord.se. 

Självkostnadspris 35 kr/st inkl. porto. 

5 nummer för 160 kr. 

PG 141 22-6 FRI JORD, skriv vilka du vill ha och 

namn och adress. Mejla gärna informationen också 

till info@frijord.se! 

Betalning i förskott, sen skickas tidningarna 

direkt! 

www.frijord.se 

www.wwoof.se 

Lerbyggeföreningen i Sverige! 

en ideell intresseorganisation 

och nätverk för byggande av 

naturbaserade material 

www.naturligt-byggeri.com 

27

STOPPA GENMANIPULATIONEN! 

Beställ informationsblad om GMO 

Tidningen Småbrukaren 

ingår i medlemsavgiften 

som är 200 kr. 

Beställ gärna 

gratis provex av 

Småbrukaren! 

Ring 011-39 16 74 

eller 0521-25 70 48 

lanestrand@telia.com 

www.smabrukaren.se 

Bli medlem i 

Förbundet 

Sveriges 

Småbrukare 

och stöd vår kamp 

för småbruken och 

en småskalig 

livsmedelsproduktion 

i hela landet 

Direktimporterade trädgårdsredskap 

Sekatörer och sågar av mycket hög kvalitet 

för trädbeskärning! 

Kontakt: J-C Lassen Veckelnsberg, 642 93 Flen 

j.c.lassen@d.lrf.se, 0157-92220, fax 0157-92230 

28 4/2008

Sirpa! 

Ullplädar 

handvävda 

Sirpa & Hantverket 

Värmedynor 

ekolin/bomull 

fyllda med korn 

ett naturnära hantverk i norr 

Ringblomsalva 45ml 

MAJAS VÄRKTABLETTER! 

Majas värktablett är tyg med fastsydd, kardad, otvättad 

speciellt framtagen ull, särskilt rik på ullfett. Den ger smärtlindring 

och ökar blodcirkulationen. Olika storlekar! 

ULL & MULL 

EK. FÖRENING 

VEKHYTTAN, 716 93 FJUGESTA 

TEL 0585-24125 

4/2008 

Vantar 

Mössor 

Handledsvärmare 

handstickade i 

Lovikka ull 

Beställ från min Webshop eller kontakta 

www.sirpahantverket.nu 

kontakta@sirpahantverket.nu 

Sirpa Johansson 070 654 19 85 

SY & SÅ 

- kläder i hampa 

Välkommen till 

◊ min ateljé i Storå 

◊ tel 0581-402 12 

◊ www.syochsa.se 

Madeleine Lindqvist 

KREAJON 

Personligt designade, 

handgjorda verktyg. 

Enkla, vackra, tidlösa 

bruksredskap för den händige. 

Efter eget huvud och 

historisk förlaga. 

Välkommen att kontakta 

Jon Rundlöf 

070-21 59 594 

jon.rundlof@gmail.com 

29

IN I LIVET! 

- människan i trädgården 

Boken som ger ett kompletterande humanistiskt helhetsperspektiv 

på grön rehabilitering av stressjukdom. Uppskattad av många 

som studerat trädgårdsterapi, -design m.m. och som arbetar i det praktiska. 

Författare Vera Billing. Pris 250 kr direkt från förlaget inkl. porto. Företag kan faktureras. 

Igenom Förlag är till för kreativa skriv- och bildalster, egna och andras, nya och gamla. 

Enkel, miljövänlig bokutgivning med digitalt tryck för små upplagor! 

www.igenom.se 

30 4/2008

Från jord till bord med egen mjölkvarn 

HEMMAKVARNEN 

Kvarnen tar liten plats och säden till ett bröd tar endast 

några minuter att mala. Kvarnen är så vacker att den 

kan stå framme i köket. 

Vill du veta varför dessa hemmakvarnar är så populära i 

miljoner europeiska hem – då skall du unna dig smaken 

och doften av bröd som är bakat av färskmalet mjöl. 

Alla beståndsdelarna i sädeskornen finns med i färskmalet 

mjöl. 

Redan efter en kort tid påverkar oxidationsprocesser 

mjölets näringsvärde och mjölets kvalitet och 

smak blir fort sämre efter det att säden har malts. 

Kvalitetsnedsättningen undviks med färskmalet mjöl. 

Nu har du möjlighet att förbättra din livskvalitet ytterligare 

när du producerar levande föda till dig själv och 

dina närmaste. 

www.hemmakvarnen.se info@hemmakvarnen.se 08-6630889 • 073-0536652 

- Pengar - ett miljöproblem 

- Varför ränta? 

- Medborgarlön 

- Skatter - idéer till 

förändring NY! 

Författare och red. 

Göran Hjort 

Kontakt: 

goranhjort@hotmail.com 

TANKEVÄCKARE! 

Klartänkta och lättlästa 

böcker för den 

som vill få inblick i 

hur vårt ekonomiska 

system fungerar, 

vilka konsekvenser 

det får för framtiden 

samt tänkbara och 

beprövade alternativ. 

4/2008 

minni har allt i ekologiska kläder 

för hela familjen, från tå till huvud, 

från underkläder till ytterplagg och skor. 

Sveagatan 3 i Göteborg. 

Öppet torsdagar och fredagar kl 12-18, 

lördagar kl 11-15. 

minni postorder! Ring 0303-92 690. 

minni webshop! www.minni.se 

31

B 

Returadress: 

FRI JORD 

Box 2 

474 21 E llös 

Nästa nummer kommer i påsktid! 

Då tittar vi bland annat in i skogarna 

för att se hur man vårdar skog 

på livets villkor. Lokalt och globalt. 

Tips och skriv mottages gärna, liksom BILDER! 

Välkommen att följa med in i 2009!

TemA: FreD meD JOrDen - Igenom

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?