Solotrumpet: Per Ivarsson - Göteborgs Symfoniker

Solotrumpet: 

Per Ivarsson 

Neeme Järvi 75 år! 

Hon sjöng när Konserthuset invigdes 1935 

Gustavo Dudamel - en bildkavalkad 

1

Det är så här vi vill se honom – 

rakt framifrån! 

Snart är det verklighet. Nästa år kan du se Gustavo Dudamel och Göteborgs Symfoniker i 

närbild på datorn hemma och i utvalda biografer. Stena bidrar med stor glädje till ett projekt 

som innebär att Göteborgs Symfoniker, Sveriges Nationalorkester, via digitala utsändningar 

kan nå en ny och stor publik både i Sverige och internationellt. 

Vi stöder kvalitet och utveckling. 

AnsvArig utgivAre 

Urban Ward 

redAktör 

Stefan Nävermyr 

skribenter 

Martin Anderson, Ylva Bentancor, Rolf 

Haglund, Stig Jacobsson, Katarina A 

Karlsson, Mats Lidström, Jan Ling, Jon 

Øyvind Ness, Stefan Nävermyr, Gunilla 

Petersén, Johan Stern och Erik Wallrup 

foto 

Stian Andersen, Moona Björklund, Stina 

Gullander, Anna Hult, George Lange, Fabian 

von Lente, Bo Mathisen, Sofia Paunovic, 

Henrik Tobin, Henrik Tobin, Simon van 

Boxtel och Thron Ullberg 

formgivning 

Magdalena Nilsson 

trYCkeri 

Billes Tryckeri AB 

PrenumerAtion 

Säsongens fyra nummer160 kr. 

Kontakta biljettkontoret. 

Prenumeration ingår för 

konsertabonnenter. 

kontAkt 

podiet@gso.se 

031-726 53 45 

Biljettkontoret 

031-726 53 10 

hemsidA 

www.gso.se 

fACebook 

www.facebook.com/GothenburgSymphony 

Adress 

Göteborgs Konserthus 

Götaplatsen 

412 56 Göteborg 

omslAg 


Foto Anna Hult 

en ny spännande 

säsong! 

När du läser detta är vårt nya säsongsprogram klart. 

Som av en händelse finns det en artist som också 

är aktuell den här konsertperioden: violinisten och 

dirigenten Nikolaj Znaider. Han är Artist in Residence 

2012-2013 vilket innebär at han kommer att dirigera, 

spela violin och turnera med Göteborgs Symfoniker. 

Redan 1998 debuterade han med Symfonikerna i 

Mozarts tredje violinkonsert och sedan dess har det 

blivit 27 konserter med orkestern inklusive turnéer och 

gästspel vid prestigefyllda festspelen i Luzern samt i 

Concertgebouw och Royal Festival Hall. 28 april hälsar 

han på i Göteborgs med Oslo filharmoniker och dess 

chefdirigent Jukka-Pekka Saraste. 

Tiden april-maj är den mest spännande på året för 

alla abonnenter: då kollar man serierna, artisterna och 

musiken för att välja det abonnemang som passar bäst. 

Och att köpa abonnemang är en bra affär: man sparar 

lätt en tusenlapp med alla rabatter och förmåner. Allt 

detta kan du läsa om i säsongsprogrammet 2012-2013. 

Mycket nöje! 

Stefan Nävermyr 

Citatet: 

”Musik är vinet som fyller tystnadens bägare” 

Robert Fripp 

3

Sköt dina 

bankärenden 

när du vill. 

Var du vill. 

Välkommen in på närmaste SEB-kontor, ring oss 

på 0771-365 365 eller besök oss på seb.se. 

På parkett 

6 Solotrumpet: Per Ivarsson 

10 Gustavo Dudamel – en bildkavalkad 

18 Den digitala studion 

20 Turnérapport från Spanien 

22 Den musikaliska kroppen 

6 10 18 

På podiet 

Dirigenter, artister och verkkommentarer. Allt om periodens konserter på sid 25-65. 

I foajén 

Fråga Stefan 66 Neeme Järvi 75 år! 68 Johans fisksoppa 70 Per Högberg 72 Yvonne Qwarnström, 99 år 76 

Symfonikernas vänner 79 7 frågor 80 Symfonikrysset 83 Symfonikernas uppdrag och vision 84 

Året var 1984 86 Krönika av Johan Stern 88 Nytt & blandat 91 

4 5 

28 

44 32 

36 

42 

20 22 

48 4045 

52 56 60 

68 70 72 

76 84 88 90

6 

Solotrumpet: 


TEXT sTEfan nävErmyr foTo anna hulT 

Hur övar en trumpetare in ett nytt stycke? 

Han kör igenom hela fingersättningen 

med handen i luften, från första noten 

till den sista. Långsamt och metodiskt så att varje 

ton blir rätt. Men med vänster hand. 

– Då aktiveras minnesfunktionen i rätt hjärn- 

halva och inövningen blir mer effektiv, säger Per 

Ivarsson som sedan 2011 är ny stämledare för 

trumpetarna. 

En trumpet håller man förstås i vänster hand 

och ventilerna sköts av högerhanden. Hur Per 

Ivarsson sedan överför rörelseminnet från den 

ena till den andra handen är väl hans hemlighet, 

som sig bör för en skicklig musiker. Men för alla 

aspiranter måste vi tyvärr säga att det ingår mer i 

konsten att behärska en trumpet än att vifta med 

fingrarna i luften. Embouchyren, eller ”ambisen” 

som man säger musiker emellan, läpparnas kon- 

takt med munstycket, är avgörande, liksom 

andningen. 

– Andningen är det viktigaste. Det finns 

många som använder Alexandertekniken. Jag har 

sysslat mycket med yoga vilket är bra för avslappning 

och andningskontroll. Andas man rätt och 

djupt så får man automatisk en bra hållning och 

slipper spänningar i musklerna. 

Lungorna är motorn, andningen tekniken och 

luftströmmen verktyget. 

– Jag sätter min tillit fullt ut på min luft, på 

lufttillströmningen. Funkar det behöver man inte 

bekymra sig om det övriga. Jag brukar säga till 

mina elever att det inte spelar någon roll hur 

högt man kan spela, bara man har en luftström 

och gör sina andningsövningar. Då kommer det 

andra också. 

Det handlar inte bara om att samla luft och 

kraft för långa och komplicerade passager, utan 

också om att hitta en harmoni och avspändhet 

som ger en fyllig ton och lämnar utrymme för 

mjuka och nyanserade fraseringar. Allt detta 

behövs för att spela Alfred Desenclos trumpetkonsert 

Incantation, thrène et danse, ett musi- 

kaliskt akrobatnummer av hisnande svårighetsgrad. 

När man hört den smattrande dansen 

undrar man hur detta är möjligt – går det att 

spela så? Ja, naturligtvis, men kanske först när 

Desenclos skrev musiken. Man kan jämföra med 

poeten T S Eliots berömda citat ”How do you 

differ the dancer from the dance?” Musik och 

musiker blir ett i Desenclos bravurnummer från 

1953, ett mer eller mindre obligatoriskt stycke i 

världens alla trumpettävlingar. Satsbeteckningarna 

”åkallan” och ”sorgesång” avslöjar dock att 

verket innehåller mer än krävande virtuositet. 

– Det är fantastiskt vacker musik. Nu har ju jag 

hört det så pass många gånger att jag hittat 

7

”Eller Linzentopf med en 

massa fläsk och Sauerkraut, 

bland det godaste jag vet” 

exempelvis kopplingen med första flöjten här, 

och stråkarna där. Det ska bli mycket intressant 

att jobba med orkestern i det stycket. 

– Första satsen är väldigt intensiv, men sista 

satsen med den långa kadensen i början kräver 

rätt mycket jobb med tekniken. Det är mycket 

kromatik, men inte helt kromatiskt. Det är ganska 

oförutsägbart men nu kan jag konserten så väl att 

jag vet vad som kommer härnäst. Många av 

löpningarna har jag övat så mycket att de sitter där. 

När det gäller att öva har Per Ivarsson blivit lite 

mer sansad genom åren. När han började spela 

trumpet på allvar för Björn Lovén i Malmö och 

sedan för Reinhold Friedrich på musikhögskolan 

i tyska Karlsruhe – han var bara 16 år när han 

kom dit – kunde det bli 8-9 timmars övning om 

dagen. Nu övar han mer effektivt. 

– Tre timmar om dagen räcker. Flexibilitetsövningar 

är det viktigaste för mig. Att öva 

trumpetkonserter har jag i stor utsträckning 

slutat med. 

Men han har förstås plöjt igenom några sådana, 

från wienklassikern Haydn till den samtida jazz- 

kompositören Daniel Schnyder. 

– Under studieåren spelade jag en del jazz i 

olika sammanhang, storband bland annat. Det 

är kul men nu för tiden räcker tiden inte till. 

Musiken är en ständig följeslagare, även när 

han lagar middag till kompisarna. 

– Stereon är på för jämnan och det är alltid 

något som snurrar i CD-spelaren. Men jag 

lyssnar aldrig på en skiva eller en symfoni från 

början till slut – jag byter från det ena spåret till 

det andra. Peter Gabriel, Bruckner, Michael 

Jackson… Ett band jag alltid återkommer till är 

Blood Sweat & Tears. Jag köpte min första skiva 

med dom när jag var nio år och de har varit min 

absoluta inspirationskälla sedan dess. 

Han lagar mat på fri hand men har tagit med 

sig några favoriträtter från Tyskland: 

– Spetzle och Sauerbraten, fantastiskt gott. 

Eller Linzentopf med en massa fläsk och 

Sauerkraut, bland det godaste jag vet. 

Efter sex år i Karlsruhe återvände han till 

hemstaden och blev trumpetare i Malmö 

symfoniorkester där han trivdes och fick rutin 

som orkestermusiker. Men han lekte med tanken 

att bli solotrumpetare i en renommerad orkester 

och när en provspelning utlystes i Göteborg 

hakade han på. Han fick jobbet och kände direkt 

att orkestern passade honom. 

– Jag känner mig väldigt hemma här och 

stannar kvar så länge jag och orkestern vill. 

– Göteborg är en fantastisk stad, förutom 

fotbollslagen då. Jag är en Malmö FF-kille, 

stenhårt. Där ligger Göteborgslagen i lä. 

vårkonsert 

stora salen 16 maj kl 18.00 

8 9

Fem fantastiska år 

Så kan man kort sammanfatta Gustavo 

Dudamels period som chefdirigent 

för Göteborgs Symfoniker 2007-2012. 

Redan vid de första repetitionerna i slutet 

av juli 2005 uppstod den rätta kemin och 

sedan gick det med full fart framåt. Gustavo 

Dudamels musikalitet, starka engagemang 

och enorma spelglädje inspirerade Göteborgs 

Symfoniker till nya stordåd. Precisionen, 

inspirationen och den konstnärliga utvecklingen 

under dessa år har uppmärksammats 

av både kritiker och publik. Alla som gått på 

Konserthuset någon gång de senaste åren har 

sitt eget Dudamel-minne kärt bevarat: Mahlers 

femma, Symphonie fantastique, Beethovens nia, 

Mendelssohns ”Skotska”… Listan är lång. Det 

har blivit sammanlagt 129 konserter inklusive 

turnéer till Birmingham och London (Royal 

Albert Hall, 2005), Paris och London (Royal 

Festival Hall, 2007), Mecklenburg, Wiesbaden, 

Edinburgh, London och Aldeburgh (2008), 

Köln, Essen, Luxembourg, München och 

Wien (Musikverein), Barcelona, Valencia, San 

Sebastian och Valladolid (2008), Hamburg, 

Bonn, Amsterdam (Concertgebouw) och 

Bryssel (2009), Gran Canaria och Teneriffa 

(2010), Oslo och Reykjavik (2011) och tidigare 

i vår Lissabon, La Coruña, Oviedo, Murcia 

och Madrid. Gustavo Dudamel och Göteborgs 

Symfoniker har lämnat ett djupt avtryck i stora 

delar av Europa. 

Men resan är inte slut än, långt därifrån. 

Gustavo Dudamel återkommer som orkesterns 

hedersdirigent i maj nästa år med Dvoráks 

Symfoni nr 9, ”Från nya världen”. Och fler 

konserter är planerade. 

12 april 2006. 

Så här glada var dåvarande 

VD:n Edward Smith och 

Gustavo Dudamel när de 

kunde avslöja att Göteborgs 

Symfoniker fått en ny 

chefdirigent från hösten 

2007. Vid den extrainsatta 

konserten spelades 

Mahlers femte symfoni och 

stämningen i Göteborgs 

Konserthus har väl aldrig 

varit så laddad som den 

kvällen. Publiken hoppade, 

visslade, skrek och jublade 

av glädje. 

10 11 


Foto Bobbo Lauhage

12 

Trängsel på Drottningtorget när Göteborgs Symfoniker fick en egen spårvagn den 3 september 2007. 

Gustavo Dudamel tog en åktur runt stan tillsammans med sin fru Eloisa, och en blåsensemble från 

Göteborgs Symfoniker livade upp stämningen. 

Foto Måns Per Fogelberg 

Foto Marcus Ljungström 

När kungaparet uttryckte en önskan om att få gå på konsert med Göteborgs Symfoniker och Gustavo 

Dudamel ordnades givetvis detta. Efter konserten fick kungen och drottningen en pratstund med 

Gustavo Dudamel och orkesterns konsertmästare Christer Thorvaldsson, som även är ledamot i 

Kungliga Musikaliska Akademien. 

Foto Anna Hult

Foto Magdalena Nilsson 

En ständigt avspänd Gustavo Dudamel, här efter en ovanlig konsert i ridhuset i Mecklenburg den 

8 september 2008. 

Två artiga chefdirigenter: ”It’s your orchestra”, ”No, no, it’s your orchestra!” Neeme Järvi, orkesterns 

chefdirigent 1982-2004, möter Gustavo Dudamel efter en konsert i Concertgebouw den 24 september 

2009. Programmet var verkligen fullmatat: Beethovens första symfoni, Nielsens fjärde symfoni, 

Mahlers Rückertsånger samt sånger av Sibelius med Anna Larsson som solist. Plus två extranummer: 

Stenhammars Mellanspel ur Sången och Piazzollas La Muerte del Ángel. 

Foto Måns Pär Fogelberg 

En tjuvtitt genom tittögat i dörren till Musikverein i Wien den 24 oktober 

2008. Gustavo Dudamel repeterar delar av Berlioz Symphonie fantastique 

för att stämma av klangbalansen i det legendariska konserthuset. 

14 15 

Foto Urban Claesson


När några musiklärare från Hammarkullen träffade Gustavo Dudamel och pratade om det unika 

musikutbildningsprojektet El Sistema i Venezuela föddes idén till något liknande i Göteborg. ”Let’s 

do it!” sade Gustavo Dudamel och nu är verksamheten i full gång. Den 11 maj 2009 gjorde han och 

Göteborgs Symfoniker sitt första gästspel i Hammarkullehallen. 


Många minns den stora och välbesökta festivalveckan när Simón 

Bolívar Youth Orchestra of Venezuela gästade Göteborg 2010. 

Orkester- och kammarkonserter i Västra Götalandsregionen, seminarier 

och workshops samt firandet av nationaldagen den 6 juni i Slottsskogen. 

Dagen efter förenades ungdomsorkestern med Göteborgs 

Symfoniker i ett explosivt framförande av Stravinskys Våroffer. 

Vad har Leif ”Loket” Olsson, Håkan Hellström, 

Conny Evensson, Mia Skäringer och Gustavo 

Dudamel gemensamt? De har alla utsetts 

till årets göteborgare. Här en glad Gustavo 

Dudamel som just bestigit tronen i Nordstan 

den 22 november 2010. 

16 17 

Foto Anna Hult

Den digitala studion 

TEXT sTEfan nävErmyr foTo ida rosTrup 

Nu är den i gång, TV-studion där konserterna 

med Göteborgs Symfoniker 

produceras. Den byggdes i januarimars 

och har provkörts under våren. 

– Det är väldigt spännande. Vi är mycket 

nöjda med utformningen och utrustningen 

och håller som bäst på att fintrimma tekniken, 

säger Måns Pär Fogelberg som är producent och 

arbetsledare. 

Utrustningen och instrumenten vid arbetsstationerna 

påminner om en cockpit med 

alla reglage och blinkande lampor. Här finns 

också joysticks, precis som ett TV-spel, med 

vilka man styr kamerornas riktning och 

zoominställning. De mest använda lägena är 

förprogrammerade och kan justeras med en 

knapptryckning. Sammanlagt åtta kameror kan 

fjärrstyras från studion. Fem av dem är portabla, 

en halvmeter höga och knappt synliga när de 

placeras framför dirigenten eller intill någon av 

orkestersektionerna. 

Studions hjärta är en dator med väldig 

hårddisk som sitter inkapslad i ett glasskåp. Den 

är specialutvecklad för digital filminspelning 

och den enorma datamängd som är i rörelse. Att 

filma och spela in högupplöst är mer informa- 

Kristian Karlstedt, Måns Pär Fogelberg, Michael Larsson och anna Särg. 

tionskrävande än det mesta. Hårddisken är på 

åtta terrabyte. 

Vid testkörningarna är stämningen laddad 

och koncentrationen hög. Måns Pär Fogelberg 

är bildproducent och klipper mellan kamerorna 

samtidigt som han ger instruktioner åt Michael 

Larsson som sköter kamerainställningarna. 

Kristian Karlstedt och Anna Särg från notbiblioteket 

sitter med partituret och ger instruktioner 

när det är dags att fokusera på en stämma eller 

ett instrument. 

– Det är en utmaning att få allt att fungera 

men vi börjar bli riktigt samkörda, säger Måns 

Pär Fogelberg. 

I höst börjar de reguljära inspelningarna. 

Veckans konserter spelas in och redigeras och 

laddas sedan upp på webben. Målet är att spela 

in ett tiotal konserter under säsongen. Några 

konserter sänds också direkt och kan ses på 

Folkets hus och ett flertal biografer i Västra 

Götaland och Sverige. Förhandlingar pågår 

också med olika TV-bolag om utsändning. Allt 

för att så många människor som möjligt ska 

kunna uppleva Göteborgs Symfoniker. Se vår 

hemsida för löpande information: www.gso.se 

18 19

20 

Eviva Gustavo! 

Timmarna innan detta nummer av Podiet gick till tryck 

fick vi en direktrapport från Symfonikernas turné till 

Portugal och Spanien. Konserterna i Lissabon och 

La Coruña gick mycket bra med utsålda hus och ett så stort 

intresse att det var biljettjakt på svarta börsen. Det moderna 

konserthuset i Lissabon har i fonden ett gigantiskt fönster 

ut mot naturen med grönska, träd, fåglar och fladdermöss i 

blickfånget. En fin bakgrund för Also sprach Zarathustra! En 

bloggrecension hittade vi som i snabböversättning berömde 

Göteborgs Symfonikers precision, attacker på millisekunden, 

och ett samspel på en nivå man sällan upplevt i Lissabon. 

Gustavo Dudamel jämfördes både med Leonard Bernstein 

och Chaplins luffarfigur (!), en stjärna med sådan utstrålning 

att hans blotta närvaro förtrollar. 

Konserterna i galiciska La Coruña och Oviedo gick också bra med en publik som älskade sin 

”spanske” Gustavo Dudamel. Orkestern lyckades också ta sig till och från städerna trots generalstrejk 

som bland annat lockade fram 800 000 demonstranter i Barcelona. Programmet med Richard Strauss 

Don Juan och Also sprach Zarathustra samt Haydns Symfoni nr 103 ”Med pukslaget” har gått hem 

hos den spanska publiken som inte minst uppskattade Symfonikernas känsliga spel i Haydnsymfonins 

mellansatser. 

BEETHOVEN TCHAIKOVSKY BRUCKNER SHOSTAKOVICH SAINT-SAËNS MAHLER MENDELSOHN MÁRQUEZ REVUELTAS STRAVINSKY BERNSTEIN 

Göteborgs Symfoniker Simón Bolivar Symphony Orchestra Berlin Filharmonikerna Wiener Filharmonikerna 

DISCOVERIES 

Gustavo Dudamels första ”Best Of” 

Ny CD till specialpris i Göteborgs konserthus eller beställ på Bengans.se

Från hjärtat 

ut till fingerspetsarna 

Något liknande har nog aldrig setts och hörts 

i Göteborgs Konserthus: ett 45 minuter långt 

orkesterverk där skolbarn från Landala och 

Mölndal varit med och skapat delar av musiken, 

framförd av Göteborgs Symfoniker och fyra 

sångare under dirigenten Andreas Lönnqvists 

ledning. Drivande krafter har varit tonsättaren 

Paula af Malmborg Ward och regissören Svante 

Grogarn som med sina konstnärliga residens 

arbetar med barn- och ungdomsproduktioner i 

Konserthusets satsning GSOPULS tillsammans 

med producenten Petra Kloo Vik. 

– Det har varit en väldigt rolig och kreativ 

process. Barnen har sina egna idéer, säger Paula 

af Malmborg Ward. 

En orkester är som en kropp, uppbyggd av 

musiker respektive celler med olika egenskaper. 

Det är temat i Den musikaliska kroppen där man 

spanar efter stråkar och nerver, hjärta och pukor. 

Samt kittlar nervsystemet och söker 

kontakt med musikens själ. 

Paula af Malmborg Ward 

och musiker ur Göteborgs 

Symfoniker har besökt klass 

2A i Landalaskolan och klass 

3 i Pepparedsskolan. 

– Vi har under tre 

tillfällen träffats 

och pratat 

om instrument, lyssnat på orkestermusik och 

komponerat med såväl ”vanliga” noter som 

grafiska symboler som musikerna sedan har 

spelat upp. Jag har lyssnat på inspelningarna 

från dessa workshops och sedan plankat och 

omformat barnens skisser till två orkesterstycken: 

Landalaidyll och Pepparedsintermezzo 

som kommer att uruppföras i Den musikaliska 

kroppen. 

Verket innehåller också musik av andra tonsättare, 

bland dem Händel, Britten, Mahler, Johann 

Strauss d y och Augusta Read Thomas, en av 

USA:s främsta nu levande tonsättare enligt Paula 

af Malmborg Ward som arrangerat musiken och 

bidragit med egna delar. Den nyskrivna samban 

Kroppens orkester med text av Svante Grogarn 

kröner Den musikaliska kroppen. 

– Melodin till Kroppens orkester sjungs sedan 

ovanpå ett tema ur Läderlappen och orkestern 

går loss i en vals som växer och övergår till 

finalen ur första satsen i Nielsens tredje symfoni, 

samma stycke som inleder Den musikaliska 

kroppen. Allt utifrån tanken att konserten 

skall vara genomkomponerad, säger Paula af 

Malmborg Ward. 

Premiär blir det vid skolkonserterna den 2-4 

maj samt vid familjekonserterna den 5 maj kl 13 

och 15. Presentatör är Tobias Edvardsson. 

GSOPULS 

22 23

24 

Vi står för olerna. 

STOLT SPONSOR AV GÖTEBORGS SYMFONIKER. 

programsidorna 

KoNSERTER 

DIRIGENTER, SoLISTER & VERKKoMMENTARER 

kAlendArium 

25, 26 & 27 APril 

28 APril 

kAmmArkonsert 29 APril 

9 & 10 mAj 

kAmmArkonsert 13 mAj 

16 mAj 

23 mAj 

31 mAj & 1 juni 

15 & 16 juni 

26 

28 

32 

36 

40 

42 

44 

48 

52 

56 

60 

Samtliga konserter på Konserthuset 

om Gustav Mahler 

Göteborgs Symfoniker & Christian Zacharias 

oslo Filharmoniska orkester & Jukka-Pekka Saraste 

Musiker ur Göteborgs Symfoniker & Bengt Forsberg 

Göteborgs Symfoniker & Leif Segerstam 

Vokalkvartetten Vox med Barbara Bonney 

Vårkonsert med Miguel Harth-Bedoya 

Göteborgs Symfoniker & Alexander Vedernikov 

Göteborgs Symfoniker & Neeme Järvi 

Göteborgs Symfoniker & Gustavo Dudamel 

Familjekonserterna 5 maj samt Slottsskogsskonserten 6 juni presenteras i separata program. 

Se www.gso.se för dagsaktuellt kalendarium.

BILJETTKONTORET 031-726 53 10 

BOKA PÅ NÄTET: WWW.GSO.SE 

onsdAg 25 APr kl 19.30 

torsdAg 26 APr kl 19.30 

fredAg 27 APr kl 19.00 Abonnerad av Volvo 

GÖTEBoRGS SYMFoNIKER & 

CHRISTIAN ZACHARIAS piano 

lördAg 28 APr kl 15.00 

oSLo FILHARMoNISKA oRKESTER & 

JUKKA-PEKKA SARASTE 

NIKoLAJ ZNAIDER violin 

söndAg 29 APr kl 18.00 

KAMMARKoNSERT 

BENGT FoRSBERG, ERIK RISBERG, 

HANS HERNqVIST & MARTIN ÖDLUND 

måndAg 30 APr kl 20.00 

CHALMERSSPExET BoB – CHRISToFER CoLUMBUS 

arr Chalmersspexet Bob 

fredAg 4 mAj kl 19.30 

SVENSKA KLASSIKER 

LEIF ”LoKET” oLSSoN MÖTER 

BARBRo ”LILL-BABS” SVENSSoN 

arr Kulturbolaget & KB West 

lördAg 5 mAj kl 13.00 & 15.00 

FAMILJEKoNSERT 

DEN MUSIKALISKA KRoPPEN 

GÖTEBoRGS SYMFoNIKER 

& ANDREAS LÖNNqVIST 

söndAg 6 mAj kl 19.30 

THE WoRLD FAMoUS GLENN MILLER oRCHESTRA – 

A TRIBUTE To THE GREAT BIG BAND 

Glenn Miller orchestra Scandinavia 

arr GMo Musik Productions AB 

söndAg 6 mAj kl 18.00 Stenhammarsalen 

VäRLDEN I KoNSERTHUSET 

TAxIMI MED GäSTER 

30 april 4 maj 

6 maj 

26 

onsdAg 9 mAj kl 19.30 

torsdAg 10 mAj kl 19.30 

GÖTEBoRGS SYMFoNIKER & LEIF SEGERSTAM 

söndAg 29 APr kl 18.00 Stenhammarsalen 

KAMMARKoNSERT 

VoKALKVARTETTEN Vox & 

BARBARA BoNNEY sopran 


GÖTEBoRGS SYMFoNIKER & MIGUEL HARTH-BEDoYA 

PER IVARSSoN trumpet 


GÖTEBoRGS SYMFoNIKER & 

ALExANDER VEDERNIKoV 

NIKITA BoRISo-GLEBSKY violin 


fredAg 1 juni kl 18.00 

GÖTEBoRGS SYMFoNIKER & NEEME JäRVI 

SARA TRoBäCK HESSELINK violin 

PER HÖGBERG viola 

onsdAg 6 juni kl 14.00 

SLoTTSSKoGEN – MUSIK I DET GRÖNA! 

GÖTEBoRGS SYMFoNIKER, 

GÖTEBoRGS SYMFoNISKA KÖR & NEEME JäRVI 

PRESENTATÖR MåNS PäR FoGELBERG 


lördAg 16 juni kl 15.00 

GÖTEBoRGS SYMFoNIKER, 

GÖTEBoRGS SYMFoNISKA KÖR 

& GUSTAVo DUDAMEL 

CAMILLA TILLING sopran 

ANNA LARSSoN alt 

torsdAg 5 juli kl 19.30 

ALISoN KRAUSS & UNIoN STATIoN 

FEATURING JERRY DoUGLAS 

arr Kulturbolaget, KB West & Live Nation 

5 juli 

Trevlig sommar! 

Vi ses på Götaplatsen den 18 augusti 

kalandarium 

27



28 

den 15 & 16 juni avslutar gustavo dudamel säsongen och sin femåriga period som göteborgs 

symfonikers chefdirigent med framföranden av mahlers symfoni nr 2, ”uppståndelsesymfonin”. 

här får vi en inblick i mahlers liv och skapande av musikvetaren och författaren jan ling. 

Gustav Mahlers symfonier har något magiskt över 

sig. En gång utökades antalet musiker i Göteborgs 

Symfoniker just för att möjliggöra framförandet 

av Mahlers mästerverk. 1944 hävdade Dmitrij 

Sjostakovitj att Mahlers symfonier utgjorde höjdpunkten 

av konstnärligt skapande i Europa. Många håller 

med honom och är beredda att utöka tidsramen till 

vår tid. 

När vi på Konserthuset är tryggt omgivna av 

likasinnade får vi en känsla av att alla älskar Mahler. 

Så är det inte, men för många av oss är Mahlers 

musik nästan lika oumbärlig som livets nödtorft. 

Så vad krävs för att riktigt uppskatta Mahler? Först 

och främst förmågan att lyssna, inte bara höra. Det 

går inte att samtidigt dammsuga, fixa kvällsdisken 

eller på konsert irritera sig över grannens hostningar. 

Lyssnar man koncentrerat blir de långa symfonierna 

plötsligt till intensiva upplevelser, inte olikt läsningen 

av Dostojevskij-romaner, en författare som Mahler 

säger sig ha lärt mer av än studiet av kontrapunkt. 

Med koncentrerad lyssning av Mahlers symfonier 

framträder plötsligt livet självt, ja, hela den värld vi 

lever i. Det kan röra sig om upplevelser av hela vår 

livscykel där vi känner igen vår ungdom och – om 

vi kommit upp i aktningsvärd ålder – även vårt livs 

sommar och höst. Inte för att Mahler ”beskriver” 

detta i stil med Richard Strauss som gärna blandade 

15 & 16 juni 

in sina familjeangelägenheter i komponerandet, 

utan för att Mahler skapat en musik som i sig är 

bärare av budskap, utan pekpinnar. Hur sker detta? 

Musikvetaren Ingmar Bengtsson (1920-1989) 

använde sig av begreppet ”vokabler” för att förklara 

hur utpräglade musikaliska motiv och fraser kan 

framkalla associationer till känslor som i sin tur kan 

leda till upplevelser av konkret slag. Dessa ”vokabler” 

är dels sådana som har en lång tradition bakåt i tiden 

och har använts av tonsättare alltsedan musiken 

började noteras, dels sådana som Mahler gav oss 

i sina sånger där de är knutna till texten med dess 

innehåll. Men det finns ytterligare något som förklarar 

att vi kan uppleva symfonierna som romaner. Bakom 

själva konstruktionen finns ett laborerande med den 

symfoniska formen mot en upplevelsehorisont som 

söker sig in i människans inre på samma sätt som 

August Strindberg gör i sina dramer och Sigmund 

Freud i sin psykologiska vetenskap. Mahler uppvisade 

den djupaste förtrogenhet med den symfoniska 

traditionen, där Beethoven naturligtvis spelar en 

central roll, liksom romantikerna Berlioz, Liszt och 

Bruckner för att bara nämna några namn. Ingenting 

av allt detta var dock så betydelsefullt som Richard 

Wagners mäktiga operor som hos Mahler i likhet 

med Richard Strauss och en hel generation tonsättare 

innebar en inspirerande utgångspunkt för 

29



1900-talets skapande och samtidigt något som man 

måste tränga igenom och övervinna. Mahlers symfonier 

blev episka, musikaliska berättelser. Det kommer 

inte heller som någon överraskning att Mahler liksom 

Berlioz och Liszt var väl bevandrad i den klassiska 

litteraturen och ägde en sagolik förmåga att uttrycka 

sig i skrift. 

Gustav Mahler var en komplicerad person. En 

fullblodsegoist nästan i klass med Richard Wagner, 

men betydligt mer sympatisk på alla plan. Hans 

hustru Alma Maria Schindler, 19 år när de möttes, 

var visserligen ingen duvunge, men hon fick underordna 

sina tonsättarambitioner för att bli mästarens 

sånggudinna. Hon såg Gustavs geni och kämpade 

sig igenom åren med honom, vilket vi kan läsa om i 

hennes något tillrättalagda biografi om tonsättaren. 

Att Mahler ställde väldiga krav på sina musiker och 

sångare är omvittnat. Så här berättar hans främste 

förespråkare och musikaliske uttolkare, dirigenten 

Bruno Walter, i sin minnes- och vänbok om Gustav 

Mahler: 

”Aldrig förr hade jag sett en så intensiv människa, 

aldrig hade jag anat hur ett kort, träffande yttrande, 

en befallande gest, en mot målet fast riktad vilja 

30 

kunde försätta andra människor i ångest och skräck 

och tvinga till blind lydnad.” 

Detta upplevde Walter när han stod och tryckte 

i kulissen under en av Mahlers operarepetitioner. 

När ackompanjatören inte motsvarade Mahlers krav 

avfärdades han med en vink och Bruno Walter fick 

inta hans plats. Walter ger även exempel på Mahlers 

omtanke om musikerna, men endast utanför scenen 

och orkesterpodiet. Vid själva instuderingsarbetet 

gällde enbart professionella regler. Mötet med tonsättaren 

i Hamburg blev livsavgörande för Bruno Walter, 

vars sätt ”att tolka Mahler” blev tradition. Förebilden 

var förstås Mahlers eget sätt att dirigera, men kanske 

utan de domptörsfasoner man kan ana sig till bakom 

Walters ord. 

Det dröjde lång tid innan dirigenten Mahler blev 

tonsättaren Mahler i allmänt medvetande. Dirigenten 

Michael Tilson Thomas berättar i en filmdokumentär 

hur han som ung student på 1970-talet vallfärdade till 

Mahlers grav. Den ansvarige för kyrkogården visste 

knappt var den döde mästaren låg, kände visserligen 

till att han varit en stor dirigent, men betraktade 

honom som en medioker tonsättare! 

Intresset för Mahlers symfonier har sedan 

1960-talet varit i ständigt växande. I dag har Mahler 

den centrala ställning i konsertlivet som han säkert 

önskade sig och hoppades på. Hans tid är inne. Hur 

kan detta förklaras? Kanske beror det på att konsertpubliken 

sökte sig till ett mer tillgängligt ”modernt” 

alternativ än 1960-talets seriella musik? Eller var det 

så att Mahlers musik var så stark att den förr eller 

senare skulle få sin rättmätiga plats? Mycket tyder på 

det senare. 

En av Gustav Mahlers mest långvariga och trogna 

vänner var Richard Strauss. också han kom att bli 

en stor tonsättare, men med andra konstnärliga 

förtecken. Både Mahler och Strauss hade ambitioner 

att skapa en ny musik för en ny 

tid. I denna strävan stödde de 

varandra genom att framföra 

eller lansera varandras verk. 

Som utövande dirigent och 

ordförande för det tyska tonsättarförbundet 

såg Strauss till att 

Mahlers symfonier framfördes, 

och Mahler i sin tur försökte 

som operachef i Hamburg och 

Wien att bana väg för Strauss operor. När censuren i 

Wien vägrade ge Mahler tillstånd att framföra Strauss 

Salome planerade han att göra det till en kabinettsfråga, 

det vill säga avgå från sin tjänst såvida inte 

censurens beslut upphävdes. 

Samtiden uppfattade Gustav Mahler och Richard 

Strauss som ett omaka par: talade man om den ene 

kom genast den andre på tapeten. De var på många 

sätt varandras motsatser och därför intressanta att 

ställa emot varandra. Deras personligheter framskymtar 

i brevväxlingen: Mahler är tveklöst mer spontan 

och dramatisk medan Strauss är eftertänksam och 

planerande. I verkliga livet var Strauss den mer 

försiktiga – för att klara sitt skinn – medan Mahler i 

sin konstnärliga hetta förtärde sig själv. Kanske hade 

deras uppväxt och bakgrund viss betydelse? Richard 

Strauss ungdom präglades av familjens omtanke. 

Pappan var en av dåtidens främsta valthornister och 

kunde med sina kontakter ge sonen musikutbildning 

av högsta klass. Mahlers far var från början en judisk 

gårdfarihandlare som avancerat till brännvinsförsäljare 

och krogägare i Kaliste, Böhmen. Av de tretton 

barnen överlevde fem och familjelivet präglades av 

våld och osämja. Pappan påstås ha misshandlat sin 

hustru så till den grad att hon blev handikappad. 

Redan efter några och tjugo år hade Gustav hunnit 

fatt Richard i karriären som tonsättare och dirigent. 

För Strauss var den småborgerliga säkerheten med 

god ekonomi viktig och han lyckades kombinera 

sin konstnärsaspiration med en kamrerarsjäl. De 

förblev vänner men kom aldrig riktig nära varann. 

Grundorsaken var sannolikt deras olika uppfattningar 

om musik som självständig konst respektive 

beskrivande konst. Inte så att 

någon av dem aspirerade på 

att ”skildra med musik”. Nej, de 

var båda i linje med Beethovens 

Pastoralsymfonin där det mer 

var fråga om att musikaliskt 

återge känsloupplevelser än 

att måla upp verklighetens 

scenarier. Men sedan kommer 

förhållandet till program där de 

två skiljer sig radikalt: Mahler vill med tiden inte ge 

några som helst anvisningar som kunde begränsa 

lyssnarens upplevelse medan Strauss gick den 

motsatta vägen och hamnade i musikdramatiken 

där musiken underställdes en handling och en text 

som ibland återspeglade hans privatliv. Här fanns en 

viktig estetisk skiljelinje som skapade distans mellan 

konstnärskapen. 

1933 blev Mahlers musik förbjuden i Nazityskland 

på grund av tonsättarens judiska härstamning. 

Samma år blev Strauss mer eller mindre mot sin 

vilja utsedd till president för det nationalsocialistiska 

rikskammarmusikämbetet. Så olika faller ödets lotter. 

Men Mahlers musik fick efter andra världskriget sin 

återupprättelse och en beundrarskara mer hängiven 

än de flesta. Kanske är det frågan om livsöden som 

gör att vi älskar Mahlers symfonier? För här finns 

sorg och glädje, det sublima och det banala - allt det 

som möter oss i livets olika skeden. 

jAn ling 

15 & 16 juni 

31



onsdAg 25 APril kl 19.30 

torsdAg 26 APril kl 19.30 

fredAg 27 APril kl 19.00 Abonnerad av Volvo 

beethoven LEoNoREUVERTYR NR 1 8 min 

PIANoKoNSERT NR 4 34 min 

paus 

beethoven SYMFoNI NR 7 40 min 


DIRIGENT & SoLIST 

CHRISTIAN ZACHARIAS piano 

Konsertmästare Sara Trobäck Hesselink 

Introduktion 25 april kl 18.30 av Ingrid Sturegård 

32 

ludwig vAn beethoven (1770-1827) 

LEoNoREUVERTYR NR 1 

Det finns många som tagit på sig uppgiften att 

förklara varför Beethovens enda opera Leonore, 

i bearbetad version med titeln Fidelio, blev ett 

misslyckande: dålig tajming (Napoleonkrigen), 

svaga melodier, hopplöst libretto, brist på skickliga 

sångare … Jag tror förklaringen är enklare än så: 

Beethoven saknade humor. Han hade helt enkelt 

inte rätt temperament eller kynne för att skriva den 

operadramatik som framförallt italienarna skapat och 

som utvecklades med Mozart och senare Rossini 

och de andra arvtagarna, både buffa och seria. Det 

var vad publiken i det krigsdrabbade Wien ville ha. 

Franska revolutions- och skräckoperor i Cherubinis 

anda kändes alltför tunga i denna tid. Den romantiska 

känslosamheten var Beethoven främmande, 

han var mer typen som revs upp av känslor när han 

och världen blev ”orättvist” behandlade eller kände 

sig förfördelade. och finns det spår av humor i 

Beethovens musik är den oftast av det groteska eller 

ofrivilliga slaget. 

När han väl accepterat att skriva en opera var 

det många inblandade som skulle ha ett ord med i 

laget. Teaterdirektören, regissören och dirigenten 

förväntade sig säkert en uvertyr som med originalitet 

och briljans inledde frihetsdramat om den politiske 

fången Fidelio och hustrun Leonore som räddar 

honom. Kanske var det därför Beethoven skrev hela 

tre uvertyrer till operan. Vid premiären på Theater 

an der Wien den 20 november 1805 spelades 

Leonoreuvertyr nr 2. Uvertyr nr 3 skrevs som ett 

andra försök 1806 och operan fick sin slutgiltiga 

och effektiva Fideliouvertyr i samband med bearbetningen 

och det ”nya” uruppförandet 1814. 

Leonoreuvertyr nr 1 troddes länge vara den allra 

första, därav numreringen, men på 1970-talet kunde 

musikvetaren Alan Tyson efter källforskning och 

undersökning av vattenstämplar påvisa att den med 

största säkerhet skrevs till en uppsättning i Prag 

1807 som aldrig blev av. Trist! För det är ett snillrikt 

stycke musik med värme, elegans och känslighet. 

och i slutdelen kan man rent av skönja den fartfyllda 

glädje som blev Rossinis kännetecken. 

stefAn nävermYr 

ChristiAn 

ZAChAriAs 

Det var bara två månader sedan Christian 

Zacharias senast gästade Göteborgs Symfoniker. 

Programmen vid dessa besök är bra exempel på 

bredden och mångsidigheten i hans repertoar . I 

mars dirigerade och spelade han musik av Carl 

Phillip Emmanuel Bach (1714-1788) och Bernd 

Alois Zimmermann (1918-1970), verk som framfördes 

för första gången i Göteborg: ”En mycket 

sympatisk egenskap är att Christian Zacharias 

pianospel är så otroligt elastiskt. Rörelseenergin 

från en fras gör liksom små luftsprång över till nästa. 

Därmed blir en klaverkonsert av C P E Bach, 

hur obestämbar den än är till sin karaktär, 

en liten pärla där man ivrigt söker 

trådar med 

olika 

stilistiska 

tidsaspekter.” 

(Håkan Dahl, 

Göteborgs-Posten) 

Den här gången ger han 

sig i kast med välkänd kärnrepertoar, 

ett Beethovenprogram med Leonoreuvertyr nr 1, 

Pianokonsert nr 4 och Symfoni nr 7. 

Christian Zacharias inledde sin karriär som pianist 

men är sedan många år lika mycket verksam som 

dirigent. Han utsågs till chefdirigent för Lausannes 

kammarorkester år 2000 och blev Förste gästdirigent 

för Göteborgs Symfoniker 2002. Sedan 2009 

är han också Artistic Partner hos St Paul Chamber 

Orchestra i Minnesota, USA. Han debuterade som 

dirigent med Orchestre de la Suisse Romande 

1992 och inbjuds sedan dess in till Europas 

ledande orkestrar. År 2000 dirigerade han första 

gången Los Angeles Philharmonic och han debuterade 

med New York Philharmonic 2006. Han har 

också ett långvarigt samarbete med Bambergs 

symfoniker och är konstnärlig ledare för den årliga 

Mozartfestivalen i Barcelona. 

Som pianist har han hyllats för sina tolkningar av 

Haydn, Mozart, Beethoven och Schubert liksom 

den romantiska repertoaren. Förra året debuterade 

hen med stor framgång i Carnegie Hall. Han 

25, 26 & 27 april 

är också en hängiven kammarmusiker som gärna 

spelar med musiker ur Göteborgs Symfoniker, Alban 

Berg-kvartetten, Leipzigkvartetten, cellisten Heinrich 

Schiff och violinisten Frank Peter Zimmermann. 

Bland hans många skivinspelningar finns 

Schuberts pianosonater komplett, samt Beethovens 

och Mozarts samtliga pianokoserter (EMI). 

Tillsammans med Lausannes kammarorkester har 

han spelat in symfonier och pianokonserter av 

Mozart, Chopin och Schumann (MDG). 

33




PIANoKoNSERT NR 4 G-DUR oP 58 

Allegro moderato 

Andante con moto 

Rondo: Vivace 

Låt oss vara uppriktiga. De båda yttersatserna i 

Beethovens fjärde pianokonsert har blivit styvmoderligt 

behandlade genom åren, åsidosatta av den 

något fåfänga mellansatsen. Men vem är egentligen 

förvånad? Detta märkligt dualistiska andante är i sig 

så laddat och uttrycksfullt att lyssnare alltid haft svårt 

att värja sig mot dess fängslande stämningar. Redan 

tidigt noterade kritiker och publik denna musiks 

märkliga dragningskraft. De barska stråkarna avbryter 

bryskt pianostämmans fria poetiska deklamation 

gång på gång, men pianot vägrar gå i svaromål utan 

fortsätter sin utläggning med beundransvärt tålamod. 

Efter en kulminerande solokadens med halvt vansinniga 

drillar möts de två i något slags hoppfull resignation. 

Ett underbart stycke musik. 

Vad gestaltar eller uttrycker denna musik? 

Beethovenexperten åke Holmquist håller en nykter 

linje i den 1000-sidiga biografi som gavs ut förra året. 

Han förkastar tolkningen om orfeus möte med furierna 

i dödsriket eller andra litterära kopplingar: ”Den 

dramatiska intensiteten och teatraliska gestaltningen 

har lett till många spekulationer om ett bakomliggande 

program. Men något sådant existerar inte och 

behövs inte heller. Det här är musik som bara är.” Men 

så enkelt är det inte. Det finns i Beethovens intervall 

och harmonik – tonfallet – en musikalisk gestik som 

gör den ”begriplig” för lyssnarna. Därför berör den! 

Redan tidigt jämförde man fjärde pianokonsertens 

mellansats med 1700-talsoperans ackompanjerade 

recitativ, dess arioso, där en berättande röst interfolieras 

med kommenterande continuo eller orkester- 

34 

ackompanjemang, i sig en variant av det grekiska 

dramats samspel mellan aktör och kör. Dialogen leder 

till nya insikter, nytt samförstånd. 

Beethoven själv gick aldrig in i liknande diskussioner 

utan lät musiken tala för sig själv. Den fjärde 

pianokonserten var den sista där han själv spelade 

solostämman, förmodligen i ett privat framförande 

hemma hos furst Lobkowitz i mars 1807 och sedan 

vid den offentliga premiären på Theater an der Wien 

den 22 december 1808. Konsertbesökarna måste ha 

skakat huvudena av förvåning när Beethoven inledde 

konserten utan orkesterexposition, rakt på med 

pianot och huvudtemat. Det hade aldrig tidigare skett. 

I första satsen sker flera finurliga övergångar mellan 

tonarterna vilket skapar en kittlande spänning och 

viss oro… följt av ljuva stråkmelodier och en ständigt 

omväxlande och oförutsägbar solostämma. 

Finalen? Jag låter åke Holmquist beskriva den: 

”Den är ett lekfullt, virtuost rondo med ett spänstigt 

och energiskt tema. I finalen, liksom i första satsen, 

rör sig pianot påtagligt ofta i de högre registren, vilket 

ger musiken en ljus framtoning och tydliggör det 

rikhaltiga, virtuosa passageverkets motiviska anknytningar 

till rondots teman. I en stor coda förs denna 

musik till ett strålande slut i G-dur.” 

Publiken jublade i Theater an der Wien, trots att en 

fyra timmar lång konsert som också omfattade både 

femte och sjätte symfonierna, delar ur C-durmässan 

och den för tillfället komponerade Körfantasin där 

Beethoven till stora delar improviserade pianostämman. 

Tonsättaren och författaren Johann Friedrich 

Reichardt var på plats och talade om ”en ny pianokonsert 

av djävulusisk svårighetsgrad som Beethoven 

framförde häpnadsväckande bra i snabbast tänkbara 

tempon.” 



SYMFoNI NR 7 A-DUR oP 92 

Poco sostenuto. Vivace 

Allegretto 

Presto. Assai meno presto 

Allegro con brio 

Hälften wienklassicist, hälften romantiker, men mest 

Beethoven. Så är vi vana att se honom, men han hade 

andra sidor också. I både sjätte och sjunde symfonierna 

träder folkloristen Beethoven fram. I den förra 

skildrar han dansande bönder (tredje satsen), och 

i sjunde symfonin levererar han en final uppbyggd 

kring en folkdans. Naturligtvis i Beethovens egen 

konstfulla och kraftfulla bearbetning – han är oerhört 

drivande och stöter med kraft in ackorden i ett 

accelererande tempo. Detta rastlösa, rytmiska rondo 

är en av hans mest explosiva skapelser. 

Symfonin inleds långsamt, med uppåtgående 

rörelser (snabba mot långsamma) som kontrasteras 

mot en nätt, dansant trio. Lägg märke till Beethovens 

orkestrala dramaturgi när han från full orkester klär 

av partituret tills bara en flöjt och en oboe återstår. 

Därefter tar huvudtemat vid, som förebådar nionde 

symfonins An die Freude. I det tematiska utvecklingsarbetet 

kan man ofta skönja den ensammes kamp 

mot de många, ett ständigt återkommande tema i 

Beethovens musik. 

Allegrettot är definitivt symfonins pièce de 

résistance. Denna variationssats måste ha framstått 

som ett mycket underligt djur på Beethovens tid: en 

suggestiv passacaglia vars ostinato är uppbyggt av 

en daktyl (– - -) och en spondé (– –), för att använda 

versmåttens termer. Denna rytmiska figur – en 

lång, två korta och två långa – pulserar genom hela 

satsen. Över detta väver och utvecklar Beethoven 

nya stämmor som ökar i styrka och omfattning för att 

25, 26 & 27 april 

mot slutet tonas ner. Svallningarna kröns av ett par 

rejäla kulminationer. Detta är Bach och framtiden på 

en och samma gång, den nyskapande flerstämmighet 

som skulle blomma ut för fullt i Beethovens sena 

stråkkvartetter. 

Tredje satsen är ett scherzo till allt utom namnet – 

aldrig har väl skratt från bullrande män (låga stråkar) 

och gäckande kvinnor (träblås) skildrats så levande 

som här. Beethoven uppnår också ovanliga harmoniska 

effekter när han låter trumpeterna ligga på 

pedaltoner över (omvänt!) melodiföringen i den övriga 

orkestern. 

Symfonin uruppfördes den 8 december 1813, 

tillsammans med det närmast farsartade beställningsverket 

Wellingtons seger, inklusive kanoner, krevader 

och ett fugato över God Save the King! Det råder 

ingen tvekan om vilket verk som är det bättre. 


35

BILJETTKONTORET 

BILJETTKONTORET 031-726 031-7265310 53 10 

BOKA 

BOKA 

PÅ 

PÅ 

NÄTET: 

NÄTET: 

WWW.GSO.SE 

WWW.GSO.SE 

1919 etablerades orkestern under sitt nuvarande 

namn men oslo filharmoniska orkester har anor 

från 1870-talet då man samarbetade med Edvard 

Grieg och Johan Svendsen. orkestern ger årligen 

60-70 konserter i oslo konserthus varav flera sänds 

av NRK, norska radion. Programmen har en hög 

konstnärlig profil och presenterar många av världens 

främsta dirigenter och solister. Under Mariss Jansons 

tid som chefdirigent (1979-2002) fick orkestern 

stort internationellt erkännande. Turnéverksamheten 

från 1982 och framåt innefattar besök i Europas 

största musikstäder, bland annat residensbesök i 

Musikverein i Wien och flera festivalbesök i London 

(BBC Proms), Edinburgh, Salzburg och Luzern samt 

stora städer i Nord- och Sydamerika och Östasien. 

Mariss Jansons efterträddes av André Previn som 

36 

Foto Bo Mathisen 

oslo filhArmoniskA orkester 

var chefdirigent 2002-2005 och ledde orkestern på 

flera turnéer i Europa och USA. Jukka-Pekka Saraste 

är sedan 2006 chefdirigent med ett kontrakt som 

sträcker sig till 2013. 

oslo filharmoniker har sedan 1980-talet spelat in en 

rad internationellt uppmärksammade skivor, bland 

annat Tjajkovskijs sex symfonier (Chandos) och 

Rachmaninovs tre symfonier och fyra pianokonserter 

(EMI) med Mariss Jansons och pianisten Leif ove 

Andsnes. Hittills har det blivit över 70 inspelningar, 

inklusive symfonier av Brahms (1-4) och Mahler 

(1, 6, 7 & 9) på Simax och solistinspelningar med 

cellisten Daniel Müller-Schott, trombonisten Christian 

Lindberg samt violinisterna Hilary Hahn och Frank 

Peter Zimmermann. 

jukkA-PekkA sArAste 

Finske Jukka-Pekka 

Saraste är sedan 2006 

chefdirigent för Oslo 

filharmoniker och sedan 

2010 för WDR-orkestern 

i Köln. Han har tidigare 

varit chefdirigent för Finska 

Radions symfoniorkester 

(1987-2001) och Toronto 

Symphony Orchestra (1994- 

2001). Under åren 2002-2005 

var han förste gästdirigent för BBC 

Symphony Orchestra. I Finland har han 

etablerat sommarfestivalen Tammisaari tillsammans 

med Finska kammarorkestern. Han är också 

musikalisk rådgivare åt symfoniorkestern i Lahtis, 

där han föddes. Som gästdirigent har han bland 

annat lett de stora orkestrarna i Wien, Amsterdam, 

Boston och Chicago. Jukka-Pekka Saraste och 

Oslofilharmonin har under sina turnéer gästspelat 

på platser som Berlinfilharmonin, Barbican i London, 

Musikverein i Wien samt i Paris. Bland hans inspelningar 

med Oslofilharmonin finns Sibelius symfonier 

nr 1 & 5 på DVD samt Mahlers sjätte symfoni 

på CD. Han har också spelat in Mahlers nionde 

symfoni med WDR-orkestern. 

Foto George Lange 

nikolAj ZnAider 

28 april 

Foto Stina Gullander 

”För mig är Znaider en av de största artisterna i sin generation.” 

Så skrev Gramophone i recensionen av Korngolds violinkonsert. 

Med sin begåvning både som solist, kammarmusiker och 

dirigent framstår Nikolaj Znaider också som en av de mest 

mångsidiga musikerna i sin generation. Han har under senare 

år dirigerat en rad europeiska topporkestrar och blev 2008 

förste gästdirigent för Svenska kammarorkestern. Som solist 

bjuds han regelbundet in av dirigenter som Daniel Barenboim, 

Christoph von Dohnányi, Charles Dutoit, Valerij Gergijev, 

Mariss Jansons, Lorin Maazel och Zubin Mehta. Bland hans 

många skivinspelningar finns Brahms och Korngolds violinkonserter 

med Valerij Gergijev och Wienfilharmonikerna (RCA) 

samt Mendelssohns konsert med Israels filharmoniker och 

Zubin Mehta samt konserter av Prokofjev och Glazunov med 

Bayerska Radions symfoniorkester och Mariss Jansons. 

37



38 

lördAg 28 APril kl 15.00 

gästsPel 

ness SWAN’S FoETUS 14 min 

bArtók VIoLINKoNSERT NR 2 40 min 

paus 

brAhms SYMFoNI NR 3 35 min 

oSLo FILHARMoNISKA oRKESTER 

DIRIGENT JUKKA-PEKKA SARASTE 

NIKoLAJ ZNAIDER violin 

Konsertmästare Terje Tønnesen 

jon ØYvind ness (f 1968) 

SWAN’S FoETUS 

Jon Øyvind Ness föddes 1968 i Bærum och växte 

upp i Nord-Trøndelag. Han hör till de tonsättare som 

under sin ungdom tog starka intryck av rockmusiken 

och valde att spela gitarr för Jan Danielsson 

vid Norges musikhögskola. Vid en tidpunkt dyker 

det upp en teckning där Ness hoppar och trampar 

på gitarren – en symbol för en avgörande kursändring. 

Från denna stund blev det studier för kända 

norska tonsättare som Ragnar Söderlind, olav Anton 

Thommessen och Lasse Thoresen. Ness musik 

har stått på oslofilharmonins program flera gånger 

tidigare, bland annat Low Jive som också framförts i 

Göteborg vid ett gästspel 2009. oslo filharmonikers 

inspelning av Low Jive och andra Nessverk vann 

2009 Spellemanprisen (norsk Grammy). Tonsättaren 

skriver själv om Swan’s Foetus: 

Verket skrevs sedan oslofilharmonin frågat mig 

om jag hade något liggande som kunde spelas 

tillsammans med Bartóks andra violinkonsert. Jag 

svarade att jag kunde skriva något nytt, som ett slags 

övning för ett postpunkprojekt jag gått och ruvat 

på. Vintern 2010-2011 upptäckte jag Swans som 

jag under alla år avvisat som något jag inte gillade 

(på grund av att jag köpt fel CD…). Jag såg dem 

när de framträdde på Rockefeller i oslo förra våren 

och blev fullkomligt trollbunden, även om det rent 

fysiskt var en av de mest obehagliga konserter jag 

varit på. Ljudnivån var så hög att jag närapå kräktes. 

I kölvattnet av denna upplevelse började jag gräva 

lite djupare i katalogen hos en närbesläktad musiker 

som jag alltid gillat, Foetus. Swan’s Foetus utgår från 

The Beautiful Days, Minus Something och I Love 

You This Much från Swans album Soundtracks samt 

For the Blind och Anything av Foetus. Mot slutet 

kommer också ett parti med två olika genomgångar 

av tolvtonstemat från Bartóks violinkonsert. Detta har 

jag blandat med öppningsackorden från andra delen 

av Våroffer (d-moll, ciss-moll och diss-moll) och en 

god portion eget material. Man måste vara en nörd 

för att känna igen Stravinsky eller Bartók i sammanhanget, 

men alla delar från Swans och Foetus är fullt 

identifierbara. 

Varför Swans? En slående sak med dem, särskilt 

vid konsert, är deras förmåga att upprätthålla en 

intensiv musikalisk situation under längre tid, ofta 

i 10-15 och ibland upp till 20 minuter. I bästa fall 

kunde konserten i Rockefeller jämföras med en 

förlängd Bruckner-kulmination som aldrig tar slut, 

något som handlar om ens egen förmåga att ta emot 

information, i den måtto att man orkar höra på mer 

eller mindre samma sak i 15 minuter. Rockmusiken 

har förmodligen aldrig varit mäktigare för mig, som 

om Bruckner hade återuppstått som postpunk- 

Messias. Upplevelsen har varit en inspiration för 

flera längre stycken jag skrivit sedan dess, bland 

annat Yacky Gut Four (sour Beehives), Grinzing 

och Girascope. Swan’s Foetus är inte särskilt långt, 

bara 14 minuter, så jag har egentligen inte berört 

det problemet i detta stycke. Här rör det sig om att 

använda material från Swans och Foetus världar i ett 

annat sammanhang. 

bélA bArtók (1881–1945) 

VIoLINKoNSERT NR 2 

Allegro non troppo 

Andante tranquillo 

Allegro molto 

Bartók skrev en violinkonsert redan 1907, dock 

opublicerad under hans livstid. 30 år därefter bad 

violinisten Zoltán Székely honom om en ny konsert. 

Den blev en av hans tyngst vägande kompositioner, 

präglad av några ord han skrev i en fransk musiktidskrift: 

”Med all vår förmåga måste vi söka något 

som kunde kallas genial enkelhet.” Men målet var inte 

lätt att nå. Det visades av det långa kompositionsarbetet 

– från augusti 1937 till nyårsafton 1938 

– fast stycket planerats för Baden-Badenfestivalen 

1937. Först var Bartók också ovillig att skriva en 

konsert. Själv tänkte han sig ett större variationsverk. 

Han hade dock börjat arbeta redan i maj 1937, innan 

han stack emellan med sonaten för två pianon och 

slagverk. Likaså avbröt han arbetet hösten 1938 

för de av Benny Goodman beställda Contrasts för 

klarinett, violin och piano. Bartók var vid denna tid inte 

okontroversiell. Han förbjöd sina radiokonserter att 

återutsändas i Italien och Tyskland. I privatbrev hävdade 

han att Ungern närmade sig dessa staters ”rövar- 

och mördarsystem”. Han planerade att utvandra, ”bort 

från detta förpestade lands grannskap”. Musiken 

saknar dock alla spår av hans missmod. Som de stora 

klassikerna, Beethoven och Mozart, förmådde han 

höja sig över det alldagliga, som i de båda ungdomligt 

friska yttersatserna, i den tredje rentav i 3/4-takt med 

ett par folksångspräglade variationer. Variationerna 

präglar också den utsökta mellansatsen, i den första 

rentav med pukan som melodiinstrument, i nästa 

med desto större klangrikedom i harpa, träblås och 

celesta, varpå solisten får allt större plats – i slutet 

av fjärde variationen i kanon med stråkarna – och 

musiken blir till sist nästan dansant. Som så ofta i 

svåra tider fyllde musiken den större uppgiften att 

skänka motståndskraft, hopp och livsmod. Vid uruppförandet 

i Amsterdam 23 mars 1939 med Székely, 

Concertgebouworkestern och Willem Mengelberg 

var Bartók redan på väg utomlands för att förbereda 

utvandringen till USA som skedde i oktober 1940. 

johAnnes brAhms (1833-1897) 

SYMFoNI NR 3 F-DUR oP 90 

Allegro con brio 

Andante 

Poco allegretto 

Allegro 

rolf hAglund 

Det sägs att Sixten Ehrling provade varje nytt partitur 

genom att kika på de sista sidorna: ett forte, en 

kulmination. Bra! Då var applåderna säkrade. Brahms 

tredje symfoni platsade inte i hans repertoar, den 

hör till det fåtal symfonier som slutar med en rofylld 

utandning, en symfoni som inte behöver fira sin egen 

avslutning. Därför spelas den inte lika ofta som sina 

syskon. I Göteborgs Konserthus har den framförts 74 

gånger medan de tre andra ligger kring 100-strecket 

(den första i ledningen med 108 framföranden). 

Det är talande att Wilhelm Stenhammar dirigerade 

symfonin sex gånger åren 1913-1921 – han hade det 

rätta temperamentet och känsla för musikens lyriska 

kvalitéer. 

28 april 

Brahms tredje symfoni kan ståta med ett av de 

vackraste romantiska teman som skrivits: allegrettot 

i c-moll som med sin lätta tretakt får strängar 

att resonera hos de flesta kännande människor. I 

modern tid blev det känt som tema i Ingrid Bergmanfilmen 

Tycker ni om Brahms… (1961) efter Françoise 

Sagans novell Aimez-vous Brahms? som den mer 

kärleksfullt heter i original. 

Brahms tredje symfoni var naturinspirerad, han 

skapade bäst med grönskan inpå knutarna. Han hade 

ärvt strategin av Beethoven och andra föregångare: 

arbeta som pianist, musiker och lärare höst till vår, 

komponera på sommaren. För Brahms blev det en 

livsstil. Mahler följde samma modell. Egentligen hade 

Brahms tänkt tillbringa sommaren i Bad Ischl men 

planerna ändrades när han fann avskildhet och inspiration 

i tyska Wiesbaden, en gammal kurort, dit han 

anlänt efter en resa längs Rhen. Det är uppenbart 

att Brahms skrev symfonin under lyckliga omständigheter 

denna sommar 1883. Var han förälskad? 

Alltid i Clara Schumann. När hon spelat igenom 

symfonin i versionen för två pianon skrev hon till 

Brahms: ”Alla satser tycks bilda en enhet, som ett 

hjärtslag.” Symfonin är en hälsning till henne och en 

hyllning till hennes avlidne make Robert Schumann, 

Brahms mentor och vän. Själva inledningen till 

symfonin – som öppnar sig likt en vidunderlig utsikt 

när man efter en lång vandring bland tallar och 

granar når en hög höjd – påminner inte så lite om 

inledningen till Schumanns ”Rhensymfoni” (den 

tredje). Det nämnda allegrettot har också likheter 

med romansen i Schumanns fjärde symfoni som 

Brahms utgav i originalversion på egen bekostnad 

efter tonsättarens död. Brahms kostar också på sig 

en ironisk kommentar till den fortfarande pågående 

fejden mellan Brahmsanhängare (traditionalister) 

och wagnerianer (nytyska skolan) – tre toner i horn 

och oboe i förstasatsens avslutning. Känner ni igen 

det? Just det, Tristan och Isolde. Wagner hade dött i 

februari samma år… 


39



40 

söndAg 29 APr kl 18.00 

kAmmArkonsert Stenhammarsalen 

berio LINEA 14 min 

rAvel GåSMoRS SAGoR, SVIT 15 min 

lidström TRIUMFMARSCH 12 min 

uruppförande, Göteborgs Symfonikers beställningsverk 

paus 

bArtòk SoNAT FÖR TVå PIANoN 

oCH SLAGVERK 27 min 

BENGT FoRSBERG & ERIK RISBERG piano 

HANS HERNqVIST & MARTIN ÖDLUND slagverk 

luCiAno berio (1925-2003) 

LINEA 

Luciano Berio hör till 1900-talets främsta nyskapare, 

och definitivt till de mest uppmärksammade 

från Italien. Med sin långa serie verk under titeln 

Sequenza utforskade han de allra flesta instruments 

klangliga möjligheter, även på de mest okonventionella 

sätt. I sina tidiga verk följde han gärna linjen 

från Schönberg och Webern men han kom alltmer 

att snegla på den stora musikaliska traditionen och 

bearbetade många verk av Boccherini, Schubert, 

Brahms och Mahler. 

1973 komponerade han Linea för två pianon, vibrafon 

och marimba. I det här verket låter han en mycket 

enkel melodi anta allt mer komplexa och varierade 

former. En melodi rymmer i sig element som kan 

utvecklas åt många olika håll. Ibland återkommer 

melodin lätt igenkännlig, men kanske ändå sedd med 

nya ögon – som en vän man inte sett på länge. Ibland 

möts de fyra musikerna i samma linje (linea) med 

samma melodi, ibland fjärmar de sig från varandra 

och spelar helt olika motiv, vilka ändå genererats ur 

samma grundmotiv. 

mAuriCe rAvel (1875-1937) 

GåSMoRS SAGoR, SVIT 

Törnrosas pavane 

Tummeliten 

Lilla fröken ful, Nickedockornas kejsarinna 

Samtalen mellan skönheten och odjuret 

Den förtrollade trädgården 

stig jACobsson 

Ravel skrev Gåsmors sagor 1908-1910 för sin konstnärsvän 

Cyprien ”Cipa” Godebskis två barn Mimmi 

och Jean, sex respektive sju år gamla. Musiken 

skulle gestalta sagorna sådana de upplevdes av ett 

barns öppna, oskuldsfulla sinne och levande fantasi. 

Förtrollade världar med vackra prinsessor, sällsamma 

varelser och hemska djur. Ravel ägde förmågan att 

som konstnär bortse från sitt eget livs bemödanden, 

lyckostunder och sorger (att bli vuxen, erfaren) när 

han återskapade barnets känslor och upplevelser i 

denna virtuost enkla musik. 

Den inledande satsen komponerades 1908, de 

övriga fyra i april 1910 på önskemål av vännen och 

förläggaren Jacques Durand. Denne insåg också att 

styckena skulle göra sig utmärkt på scen och övertalade 

sedermera Ravel att göra en orkesterversion. 

Den tyske slagverkaren och professorn Peter 

Sadlo (f 1962) har utgått från originalet för fyrhändigt 

piano och inspirerats av Ravels orkesterversion när 

han gjort sitt finstämda arrangemang för två pianister 

och två slagverkare. 

Ravels sublima musik har en märkvärdigt suggestiv 

kraft, när finalen klingat ut har man varit med om en 

resa som bjudit på en rad nya upplevelser. Detta är 

sentimentalitet av det sällsynt äkta slaget. Passa på 

att ta den tillvara! 

mAts lidström (f 1959) 

TRIUMFMARSCH 


Kompositionstitlar kan vara klurigt att finna på. Ej 

så med fallet Triumfmarsch – den kom till mig på 

direkten. Jag kände att jag ville skriva någonting… 

ja, positivt. Något som gläder eller beskriver någons 

glädje. I ett historiskt perspektiv associerar en 

triumfmarsch, Marche Triomphale, Marcia Trionfale, 

ofta till politik eller en armés härjningar. Ett exempel 

är Brahms euforiska hyllning av Preussens krigföring 

mot Frankrike 1870-1871, den efter 1900-talets 

två världskrig undanstoppade och sällan framförda 

Triumphlied op 55. 

I mitt fall har triumfmarschen en helt annan 

utgångspunkt: den söker beskriva en ung moders 

glädje över sin nyfödda. Stycket är en välkomsthälsning 

till My. Instrumenteringen var också snabbt klar 

i mitt huvud efter det jag fått förfrågan att skriva. 

Slagverksarsenalen är ju enorm och representerar 

många länder och traditioner, men för mig förelåg 

inga ambitioner att ösa ur den meditativa eller mystiska 

klangvärlden med dess oändliga variation och 

fascination. Jag ville ha mycket puka, för det är både 

vackert att lyssna och se på, samt tuffa virveltrummor 

alltsedan jag hört min son Leif dra igång på konsert. 

Jag ville ha melodiinstrument som kunde matcha 

pianots omfång och uttryck samt ge exekutörerna 

tillräckligt med tid på varje instrument. 

Hur beskriver man sin egen musik? Svårt. För en 

kompositör idag handlar det om att följa hjärtat eller 

trenderna. ofta också om att uppfylla uttalade och 

outtalade krav från etablissemanget. I mitt fall? Gissa. 

belA bArtók (1881-1945) 

SoNAT FÖR TVå PIANoN oCH SLAGVERK 

Assai lento. Allegro molto 

Lento, ma non troppo 

Allegro non troppo 

Bartóks Sonat för två pianon och slagverk beställdes 

av ISCM (Internationella sällskapet för samtida 

musik), förmedlat av eldsjälen Paul Sacher i Basel. 

Den uruppfördes på ISCM-festen i Basel den 16 

januari 1938 med Bartók själv och blivande hustrun 

Ditta som pianister. Det var första gången hon 

framträdde utomlands. Bartók sade sig i åratal ha 

planerat ett stycke för piano och slagverk men 

hade skyggat för balansproblemen, tills han kom 

på att använda två pianon jämte ett rätt omfattande 

slagverk med tre pukor, xylofon, cymbaler, trummor, 

tamtam och triangel, framförda av två spelare. 

ensemblen 

mAts lidström 

Vid kvällens kammarkonsert medverkar tre musiker 

ur Göteborgs Symfoniker. Från slagverket kommer 

pukornas erfarne stämledare Hans Hernqvist och 

hans nyblivne kollega Martin Ödlund, alternerande 

stämledare. Erik Risberg är sedan många år orkes- 

29 april 

Slagverket skulle vara jämbördigt med pianostämmorna, 

ofta som en extra färgnyans, annars för att 

förstärka nyanserna eller att föra in kontrapunktiska 

motiv. Det skulle också bära fram tematiken, särskilt 

pukor och xylofon. Sådana klangmixturer med pianot 

hade fängslat Bartók redan i de tidiga pianokonserterna. 

I sonaten skulle dock alla hans tidigare 

experiment överträffas med aldrig skådad akustisk 

djärvhet och ytterst noggrant föreskriven anslagsteknik 

(i något fall rentav med klingan på en matkniv). 

Slagverket ville Bartók ha uppställt mellan respektive 

piano. 

En långsam sats inramas av två snabba. 

Öppningssatsen rör sig mellan effekterna av ett 

vulkanutbrott och en livlig jaktscen. Mellansatsen är 

ett utsökt prov på hans naturnära ”nattmusik”, med 

en melankolisk pianomonolog medan finalen har 

utpräglad dansatmosfär av folkligt slag. Bartók tänkte 

sig satsen som en sammanflätning av rondo och 

sonatform. Under uruppförandet av violinkonserten 

hade Bartók i Paris passat på att byta förläggare 

från det nazibehärskade Universal till Londonförlaget 

Boosey & Hawkes som utgav sonaten 1942. När 

Bartók kommit till USA omarbetade han för samma 

förlag sonaten till konsert för två pianon, slagverk och 

orkester. Uruppförandet av denna version i New York 

1943 var sista gången han framträdde offentligt som 

solist. 

rolf hAglund 

terns pianist och han har sällskap av pianisten och 

mångårige duopartnern Bengt Forsberg, välkänd som 

solist och kammarmusiker och sitt samarbete med 

Anne Sofie von otter. 

41



42 



sibelius ANDANTE FESTIVo 7 min 

sjostAkovitj SYMFoNI NR 7 

”LENINGRADSYMFoNIN” 75 min 


DIRIGENT LEIF SEGERSTAM 

Konsertmästare Per Enoksson 

Konserten ges utan paus 

Introduktion 10 maj kl 18.30 av Jan Alm 

jeAn sibelius (1865-1957) 

ANDANTE FESTIVo 

Hur kom det sig att Sibelius, firad tonsättare i stora 

delar av världen med fem symfonier bakom sig och 

en sjätte på gång, skrev musik till ett sågverk? Det 

är inte märkligt. I slutet av 1800-talet och framåt var 

det vanligt att institutioner, industrier och fabriker 

beställde musik till invigningar och jubiléer. Alfvén 

skrev kantater till Världspostunionens halvsekeljubileum 

1924 och Röda korsets 500-årsfest 1935 

och Wilhelm Stenhammar till Allmänna konst- och 

industriutställningen 1897. Det kunde ha blivit en 

kantat av Sibelius också, i alla fall var det vad Walter 

Parviainen ville ha när familjens träindustri firade 25 

år. Han hade en hållhake på tonsättaren: Walters 

kusin oscar, känd konstnär, hade Sibelius haft 

mången glad kväll med i Paris i början av 1900-talet. 

En väntjänst slingrade man sig inte ur hur som helst. 

Men en festkantat? Sibelius tvekade: han hade fullt 

upp med sjätte symfonin och var knappast benägen 

att slösa sina bästa idéer på tillfällighetsmusik. I 

stället plockade han fram några skisser som möjligen 

härrörde från början av 1900-talet och skrev ett 

stycke för stråkkvartett. Det var detta stycke som en 

kall decemberdag 1922 under titeln Andante festivo 

fick förgylla firandet av det sågverk som honorärkonsuln 

Johan Parviainen 1897 anlagt på ön Säynätsalo 

i sjön Päijänne i mellersta Finland och som 1914 

byggts ut med en plywoodfabrik. 

Versionen för stråkorkester och pukor har sin egen 

historia. New York skulle vara värd för världsutställningen 

1939-1940 och New York Times musikkriti- 

ker olin Downes föreslog att Sibelius i radio skulle 

dirigera ett stycke som ”Finlands hälsning till mänskligheten” 

på nyåret 1939. Sibelius var en trogen 

radiolyssnare och accepterade förslaget. återigen föll 

valet på Andante festivo som han den här gången 

arrangerade för stråkorkester och pukor med tanken 

att det skulle ”gå igenom” den tidens begränsade 

sändar- och mottagarkvalitet. Efter en repetition 

med Finska radions orkester sändes Andante festivo 

av finsk radio och vidare via världsutställningen. 

Sändningen spelades in och är den enda orkesterinspelning 

med Sibelius som existerar. 


dimitrij sjostAkovitj (1906-1975) 

SYMFoNI NR 7 C-DUR oP 60 ”LENINGRADSYMFoNIN” 

Leningrad år 1942, mitt under andra världskriget. 

Tyskarna har belägrat staden och efter misslyckandet 

med att erövra den militärt är nu strategin att 

svälta invånarna till underkastelse. 

Miljoner civila dör under kriget av matbrist och 

sjukdomar i kombination med extrem kyla. Under de 

värsta perioderna mister närmare 4000 människor 

livet varje dag. På gatorna i Leningrad driver grupper 

omkring i jakt på människor att äta för att mätta sina 

svultna magar. Folket är förkrossat av personliga 

förluster, sorg och frustration råder överallt. 

Det var i den miljön den då 35-årige tonsättaren 

Sjostakovitj skrev sin sjunde symfoni. Han sägs ha 

varit en man som ständigt var rädd, något han säkert 

delade med de flesta invånarna under belägringen. 

Till det kom den systematiska hetsjakt på konstnärer 

som pågick i Stalins Ryssland både före och efter 

kriget. En känsla av att alltid vara förföljd. 

Konsten förväntades stå i folkets tjänst, den var 

inte ämnad för individen att uttrycka sig. En konstnär 

kunde pendla från att vara regimens fiende till att 

bli dess förebild, egentligen oavsett bakomliggande 

mening eller politiska sympatier. 

Detta drabbade även Sjostakovitj. Han skrev det 

ena efter det andra regimvänliga verket i nyklassisk 

stil, som av många betraktades som mindre konstnärligt 

intressant. Samtidigt växte en hög med mer 

modernistiska verk upp i byrålådan i en förhoppning 

om att dessa skulle kunna plockas fram i en annan 

tid. 

I Sjostakovitjs produktion finns såväl sådant som 

förts in på kommunistpartiets lista över förbjudna 

verk som andra, av samma parti, högt prisade verk. 

Leningradsymfonin belönades med Stalinpriset. 

Få verk har ett så tydligt tema, en så direkt avsikt 

som detta, tillägnat det ryska folkets kamp mot nazismen. 

I det fallet gjorde Sjostakovitj ingen besviken. 

Leningradsymfonin fick en stor politisk betydelse och 

själva framförandet arrangerades som en ideologisk 

och krigsstrategisk manifestation. Efter uruppförandet 

i Sovjetunionen i mars 1942 skickades partituret 

som mikrofilm till de allierade och framfördes både i 

England och USA under sommaren samma år. Men 

det mest spektakulära framförandet skedde mitt i 

Leningrad av en tillfälligt sammansatt orkester bestående 

av ett 50-tal överlevande musiker. Konserten 

sändes via högtalare till de tyska trupper som låg vid 

frontlinjen. 

När man lyssnar till sjunde symfonin och har en bild 

leif 

segerstAm 

Den finske dirigenten Leif Segerstam gjorde sin 

första konsert med Göteborgs Symfoniker redan 

1968. På programmet stod bland annat Pohjolas 

dotter av Sibelius: ”Han förmådde locka fram en 

frapperande orkestral kultur… men än ovanligare 

var den fantasi varmed han fick det trolska i detta 

nordiska partitur att tala.” 

Nyligen utsågs Leif Segerstam till chefdirigent 

för Malmöoperan och åbo stadsorkester. 

Han gjorde sig tidigt känd som operadirigent i 

Helsingfors, Stockholm och Berlin med gästspel vid 

Metropolitan, La Scala, Covent Garden och andra 

9 & 10 maj 

av den situation som verket komponerades i slås man 

av att den inte främst handlar om sorg och lidande, 

utan om hopp. Musik har ju i många sammanhang 

genom historien använts både för att vara karaktärsdanande 

och som ren krigsföring. Leningradsymfonin 

väckte starka patriotiska känslor hos det ryska 

folket, vilket påverkade kraften att orka stå emot. 

Det var nog helt andra känslor som väcktes bland 

de tyska soldaterna vid fronten när symfonin dånade 

ut över slätterna runt det belägrade Leningrad den 

där augustidagen år 1942. Nazisterna var militärt 

överlägsna men kunde ändå inte inta Leningrad. 

Röda armén stod emot och Hitlers planer på en stor 

segerparad innan staden skulle jämnas med marken 

gick om intet. 

YlvA bentAnCor 

internationella scener. Han har varit chefdirigent för 

Danska Radions symfoniorkester, Statsfilharmonin 

i Rheinland-Pfalz, Finska Radions symfoniorkester, 

Kungliga operan i Stockholm och är chefdirigent 

emeritus för Helsingfors stadsorkester som 

han ledde 1995-2007. Som gästdirigent har Leif 

Segerstam bland annat samarbetat med Los Angeles 

Philharmonic, Detroit Symphony och Chicago 

Symphony. Bland hans många skivinspelningar finns 

Mahlers, Sibelius och Nielsens samtliga symfonier. 

Leif Segerstam är också verksam som tonsättare 

med över 250 symfonier i sin verkförteckning. 

43



44 

vokAlkvArtetten vox 

Personlig charm och god publikkontakt är Vokalkvartetten VOX signum. Oavsett om musiken är från 

1400-talet eller nutida, om det är ett visprogram eller en barnopera, om publiken är ung eller gammal 

så hittar Vokalkvartetten VOX ständigt nya infallsvinklar. Med lust och mod skapar Vara Konserthus 

och Västra Götalandsregionens egen vokalkvartett alltid känslorika och uttrycksfulla program. 

13 maj 

bArbArA bonneY 

Barbara Bonney är en av de främsta lyriska sopranerna i världen. Med över 100 skivinspelningar har hon 

dokumenterat sitt artisteri för kommande sångargenerationer. Hennes egna tolkningar av Mozartrollerna 

Pamina och Susanna har blivit legendariska över hela världen. Nu har hon lämnat operascenerna för att ägna 

sig åt romanssång, undervisning och regiuppdrag. Hon är professor på Mozarteum i Salzburg samt innehar en 

gästprofessur på Royal Academy of Music i London. Hon är dessutom Vox konstnärliga coach. 

mAgnus riCklund 

Magnus Ricklund är född och uppvuxen i Norrköping. Efter högre 

organist- och kantorsexamina vid Musikhögskolan i Göteborg följde 

studier i romansinterpretation och kammarmusik och en inriktning 

mot samspel i olika former och genrer. Denna specialisering har 

gjort honom till en efterfrågad ackompanjatör till olika artister. Han 

har undervisat och givit konserter i Sydafrika, Italien, Tyskland och 

samtliga nordiska länder. 

Sedan 1980 är han anställd som lärare i musikalisk instudering, 

partiturspel och kammarmusik vid Musikhögskolan i Göteborg, 

numera HSM (Högskolan för Scen och Musik). 2011 utnämndes han 

till professor i musikalisk gestaltning. 

45



46 

söndAg 13 mAj kl 18.00 

kAmmArkonsert Stenhammarsalen 

grieg EN DRÖM 

MED EN VANDLILJE 

ZUR RoSENZEIT 

stenhAmmAr FYLGIA 

I SKoGEN 

sibelius FLICKAN KoM IFRåN SIN äLSKLINGS MÖTE 

DEMANTEN På MARSSNÖN 

Alfvén SKoGEN SoVER 

paus 

Peterson-berger STEMNING 

I FURUSKoGEN 

SKoGSSåNG 

”DANS” RoPTE FELEN 

VåRSåNG 

wikAnder SKYN, BLoMMAN oCH EN LäRKA 

stenhAmmAr TILL SKoGSSTJäRNAN 

lindblAd UR DRÖMMARNE 

edlund ANT HAN DANSA MED MIG 

trAd FEMToN FINNAR 

BARBARA BoNNEY sopran 

VoKALKVARTETTEN Vox 

MAGNUS RICKLUND piano 

edvArd grieg (1843-1907) skrev omkring 130 

sånger mellan 1859 och 1905. För det mesta knöt 

han an till norsk folkton, men i sången Med en 

vandlilje (Henrik Ibsen, op 25:4) visar han sig vara en 

fullblodsromantiker i Schumanns efterföljd. Det är en 

underfundig sång där också pianoackompanjemanget 

är väl utformat. I Sex sånger op 48 använder han 

sig för ovanlighetens skull av tyskspråkiga dikter, och 

även här avstår han i huvudsak från norska tonfall. En 

dröm (Friedrich von Bodenstedt, op 48:6) hör ändå till 

hans mest lyckade och älskade sånger, liksom Zur 

Rosenzeit (I rosentiden, Johann Wolfgang von 

Goethe, op 48:5) även om den inte blivit lika känd. 

wilhelm stenhAmmAr (1871-1927) komponerade 

ett drygt 100-tal solosånger och valde sina texter 

med stor omsorg. Albert Theodor Gellerstedt hör 

kanske inte till de namnkunnigaste poeterna, men 

han blev medlem av Svenska akademin och var en 

skicklig akvarellmålare, och som arkitekt kollega 

med Stenhammars far. Hans dikt I skogen hör till 

Stenhammars allra tidigaste tonsättningar, skriven 

av en 16-åring som gav följande kommentar: ”En av 

mina bästa visor.” Fylgia (Gustaf Fröding, op 16:4) 

ingår i samlingen Fyra svenska visor från 1893. 

Den blickar upp mot konstens högsta ideal och har 

blivit en av svensk musiks mästerligaste och mest 

inspirerade sånger. även den har en ovanligt väl 

utarbetad pianostämma. A T Gellerstedt inspirerade 

den tolvårige Wilhelm Stenhammar till den lysande 

vokalkompositionen Till skogsstjärnan, ursprungligen 

tänkt som vokalkvartett. I en långt senare kommentar 

nämner tonsättaren att den var skriven för en nybildad 

kvartett ” bestående av mina båda systrar, min 

bror Ernst och arkitekten Boberg”. Detta är verkligen 

en överraskande insats av en så ung person. ändå 

var detta långt ifrån hans första komposition – den 

skrev han som nioåring. 

jeAn sibelius (1865-1957) komponerade 93 

sånger och nådde i sina opus 36 och 37 kanske 

höjden av sin förmåga. Flickan kom ifrån sin älsklings 

möte (Johan Ludvig Runeberg, op 37:4) är en kraftfull 

dikt som har sina rötter i nordisk folklore. Sibelius 

bygger konsekvent upp en dramatisk stegring för 

varje vers, vartefter flickan undviker moderns alltmer 

närgångna frågor. När sanningen uppdagas bidrar 

ett nytt musikaliskt innehåll till en storartad verkan. 

olycklig kärlek var ett älskat tema hos tidens diktare, 

och även Josef Julius Wecksell har i Demanten på 

marssnön (op 36:6) tangerat ämnet. Själv var han 

en finsk-svensk tragisk motsvarighet till Stagnelius, 

och redan på 1860-talet utvecklade Wecksell en svår 

sinnessjukdom. Dikten berättar om snökristallen som 

smälter när den bleka marssolen kysser den. 

hugo Alfvén (1872-1960) var en mångsidig begåvning, 

en känslig akvarellist, en frodig memoarberättare 

och en gedigen dirigent. Han komponerade ett 

50-tal sånger och valde till Skogen sover en text av 

amatördiktaren Ernst Thiel, vars konstsamlingar blev 

Thielska galleriet på Djurgården i Stockholm. I denna 

nationalromantiska samling av Sju dikter op 28 från 

1908 lyfter Alfvén dikterna till angelägna mästerstycken 

– mest lyckad blev just Skogen sover. 

wilhelm Peterson-berger (1867-1942) ägnade 

den blandade kören stort intresse. I samlingen 

åtta körvisor op 11 (1890-1894) ingår Jens 

Peter Jacobsens dikt Stemning (även tonsatt av 

såväl Stenhammar som Alfvén). Här får sopranen 

lyfta melodin genom nästan hela stycket. I 

denna samling finns också I Fyrreskoven med 

text av Uppsalaprofessorskan Helena Nyblom, en 

kvinna med författarambitioner som skrev på sitt 

modersmål, danska. Hon målar upp skogen med en 

ystert dansande bäck, kontrasterad av den allvarligt 

drömmande och stilla framflytande älven. Ur 

Björnstjerne Björnsons skådespel En glad gut är 

13 maj 

texten till Dans! ropte felen hämtad. Torparpojken 

vinner till slut sin älskade storbondedotter genom 

hårt och enträget arbete. A T Gellerstedts text till 

Skogssång resulterade i en fristående sång som inte 

gavs ut i tryck förrän 1950. I samlingen Sex sånger 

för blandad kör, utgiven 1905, men skriven redan 

1894, hittar man två verk med titeln Vårsång. Här får 

vi höra den andra av dessa, Det ljusnar i rymden den 

klara, till tonsättarens egen text. 

dAvid wikAnder (1885-1955) var tonsättare, 

pedagog och 1920-1952 organist i Storkyrkan i 

Stockholm. Han har framförallt gjort sig känd för sina 

förnämliga körkompositioner, av vilka emellertid Skyn, 

blomman och en lärka (Hjalmar Gullberg), publicerad 

1951, förblivit förvånansvärt okänd. 

Adolf fredrik lindblAd (1801-1878) var nära vän 

till Felix Mendelssohn och deras brevväxling bjuder 

på många spännande upplysningar. Till Thekla Knös 

diktsvit Drömmarne skrev Lindblad en omväxlande 

och roande musik som kom ut i tryck första gången 

1859 – texten gränsar till pekoralen, men ger en 

charmfull och levande bild av tidens stil. 

lArs edlund (f 1922) från Gotland har liksom 

många svenska körkomponister låtit sig inspireras 

av folkmusiken. För att ha trevliga ”krumeluriga 

extranummer” att ta till när han gav konserter med 

sin egen vokalensemble Camerata Holmiae arrangerade 

han ett par gamla texter. Ant han dansa med 

mig har en tydligt folklig karaktär och härstammar 

från Finland (Ernst V Knape), medan texten till 

Femton finnar de segla till en ö har gotländskt folkligt 

ursprung. 


47



Per ivArsson 

Trumpetaren Per Ivarsson är sedan 2011 stämledare 

för trumpetarna i Göteborgs Symfoniker. Han kom 

närmast från Malmö symfoniorkester dit han värvats 

redan innan han tog examen vid musikhögskolan 

i Karlsruhe där han studerat i sex år. Per Ivarsson 

48 

är född och uppvuxen i Malmö och började spela 

trumpet när han var sex år gammal. Han studerade 

senare för Björn Lovén som han sedermera blev 

kollega med i Malmö symfoniorkester. Per Ivarsson 

är också en hängiven kammarmusiker. 


miguel hArth-bedoYA 

Den peruanske dirigenten Miguel Harth- 

Bedoya har varit chefdirigent för orkestrar i 

Nya Zeeland och Oregon, USA, och är sedan 

tolv säsonger Music Director för Fort Worth 

Symphony Orchestra i Texas. Han bjuds regelbundet 

in till ledande amerikanska orkestrar som 

Philadelphiaorkestern, Chicago Symphony, och 

New York Philharmonic. 1998-2004 var han 

biträdande dirigent hos Los Angeles Philharmonic 

dit han återvänder varje säsong. I Europa arbetar 

han regelbundet med Residentieorkestern i Haag 

och Helsingfors stadsorkester. Han har också 

16 maj 

dirigerat orkestrar som London Philharmonic, 

BBC Symphony, Münchens filharmoniker samt 

Kungliga filharmonikerna. Miguel Harth-Bedoyas 

intresse för inkakulturen har resulterat i multimediaföreställningen 

Caminos del Inka som bland 

annat framförts av symfoniorkestrarna i Chicago 

och Boston samt Residentieorkestern och 

MDR-orkestern i Leipzig. Miguel Harth-Bedoya 

arbetar också med operor som English National 

Opera, Canadian Opera Company, Minnesota 

Opera, Santa Fe Opera och Cincinnati Opera. 

Foto Fabiana Van Lente 

49




vårkonsert 

rAvel LA VALSE 12 min 

desenClos INCANTATIoN, THRèNE ET DANSE 16 min 

loPeZ FIESTA! 10 min 

r strAuss SVIT UR RoSENKAVALJEREN 21 min 


DIRIGENT MIGUEL HARTH-BEDoYA 

PER IVARSSoN trumpet 

Konsertmästare Sara Trobäck Hesselink 

mAuriCe rAvel (1875-1937) 

LA VALSE 

Wienervalsens glansdagar i slutet av 1800-talet 

var rena vansinnet – helt jämförbart med dagens 

klubbdansande. Att virvla runt i jättelika balsalar 

med tusentals andra par var dagens stora nöje och 

njutning. De unga älskade att svepas med i wienervalsen 

medan motståndarsidan hävdade att den var 

skadlig och osedlig. Men den gick inte att stoppa – 

familjen Strauss och deras efterföljare spred modet 

till övriga Europa, Ryssland och USA. 

Ravel var född tillräckligt tidigt för att känna till 

wienervalsens härjningar. Förmodligen inspirerade 

denna kännedom honom när han påbörjade 

orkesterstycket som var påtänkt för Djagilevs ryska 

balett. Denne tackade dock nej. Den ”koreografiska 

dikten” som var klar 1920 blev balett först 1929 när 

dansösen Ida Rubinstein satte upp La valse. Verkets 

arbetsnamn var Wien, en stad Ravel för övrigt kände 

väl, men fick till slut en än mer avskalad och koncentrerad 

titel: La Valse, valsen. Ravel skrev i partituret: 

”I gliporna mellan virvlande moln skymtar dansande 

par. Molnen skingras efter hand och man kan urskilja 

en enorm balsal med en virvlande folksamling. 

Scenen blir gradvis allt klarare. Kandelabrarnas 

lågor flammar upp vid fortissimot. Ett kejserligt hov, 

omkring 1855.” 

Liksom Straussvalserna har La valse en långsam 

inledning, varefter den finner sin rytm och melodi och 

dansar iväg i gammal god tretakt. Men där straussarna 

håller musiken i mjuka tyglar och försiktigt 

bromsar in i slutet för att släppa av sina resenärer 

gör Ravel tvärtom: valsen sväller över alla bräddar 

och spränger både takt och melodi. Ravel skildrar 

helt enkelt wienervalsens essens – hänförelsen och 

utlevelsen. En emotionell urladdning, eller för teoretikern: 

musik som kommenterar sig själv. Ironikern 

Ravel förnekade sig icke – vad är det för fel i att 

tillfredsställa olika smaker samtidigt? 

50 


Alfred desenClos (1912 - 1971) 

INCANTATIoN, THRèNE ET DANSE FÖR TRUMPET oCH 

oRKESTER 

Incantation 

Thrène 

Danse 

Alfred Desenclos föddes 1912 i Pontel nära 

Pas-de-Calais som det sjunde av tio barn. Han blev 

industridesigner för att bidra till familjens försörjning, 

studerade därpå piano på konservatoriet i Roubaix, 

blev kyrkomusiker i Paris och vann det ansedda 

Rompriset 1942. Mest ryktbart blev hans Requiem, 

särskilt efter en skandal 1999, 28 år efter Desenclos 

död och helt utan hans förskyllan. En ung amerikansk 

komponist, Tristan Foison, lät trycka verket som 

sitt eget och gjorde succé med det vid en Capitol 

Hill-konsert. Men en sångare i publiken kände igen 

verket som Foison visade sig ha kopierat not för not. 

Alfred Desenclos må vara okänd för många 

lyssnare men hans verk är succéer inom ett något 

begränsat segment av musiklivet – i de musiktävlingar 

som praktiskt taget varje ny stjärnsolist måste 

passera i karriären. Just detta verk, Incantation, 

thrène et danse, är ett bra exempel. ofta gör det 

tjänst som tävlingsstycke för trumpetare, särskilt den 

nästan åtta minuter långa danssatsen. Vid Maurice 

André-tävlingen i Paris, världens största trumpettävling, 

samlades 2006 hela 51 tävlande från 24 länder. 

Efter första omgången, där de flesta valde Jolivets 

Trumpetconcertino, återstod 18 tävlande. I nästa 

omgång valde 12-13 Desenclos stycke. även solister 

på kontrabas, flöjt, harpa, trombone, horn och altsax 

har mött Desenclos tävlingsmusik. 

Trumpetstycket tar ut det yttersta av instrumentets 

och trumpetarens resurser: i de låga och höga registren, 

i förmågan att spela starkt och svagt, i lyrisk och 

teknisk briljans samt musikalitet. 

jimmY loPeZ (f 1978) 

FIESTA! 

Trance 1 

Countertime 

Trance 2 

Techno 

rolf hAglund 

Den peruanske tonsättaren Jimmy Lopez har vunnit 

ett flertal internationella kompositionspris, bland 

annat i Berkeley, Darmstadt och New York. Flera 

av hans orkesterverk har fått stor uppmärksamhet, 

däribland baletten Los Magos del Silencio som gavs 

15 gånger i Lima, Konserten för koto och orkester 

som uruppfördes i Holland samt América Salvaje 

som beställdes av utbildningsdepartementet i Peru 

och uruppfördes av Perus Nationalorkester. Jimmy 

Lopez har precis färdigställt ett orkesterverk beställt 

av franska radion som kommer att uruppföras och 

spelas in av Franska Radions nationalorkester. 

Han skriver själv om kvällens verk: 

”Fiesta! har hämtat inspiration från europeisk 

akademisk kompositionsteknik, latinamerikansk 

musik, afroperuansk musik samt vår tids popmusik. 

Detta är det första stycke där jag använt rena 

element från populärmusiken, men det är sannerligen 

inte första gången det har gjorts. Tonsättare från förr, 

särskilt från barocken, skrev sviter som bestod av en 

serie danser av typen allemande, gigue och sarabande. 

Dessa danser var populära vid de europeiska 

hoven. Senare bestämde sig några tonsättare för att 

ge dessa danser en mer sofistikerad utformning. Det 

var också min avsikt när jag plockade upp de genrer 

jag tidigare nämnt. Jag tror de har tillräcklig potential 

för att berättiga vidare bearbetning, men man måste 

alltid se till att bibehålla deras ursprungliga kraft.” 

Fiesta! komponerades för kammarorkester på 

beställning av Miguel Harth-Bedoya till 100-årsfirandet 

av Limas filharmoniska sällskap 2007. Versionen 

för symfoniorkester uruppfördes i maj 2008 av 

Miguel Harth-Bedoya och Baltimore Symphony. 

riChArd strAuss (1864-1949) 

SVIT UR RoSENKAVALJEREN 

Con moto agitato 

Allegro molto 

Tempo di valse, assai comodo da primo 

Moderato molto sostenuto 

Schneller Walzer: Molto con moto 


När det blev uppenbart att den unge Richard Strauss 

hade en ovanligt stor musikbegåvning var karriären 

utstakad i minsta detalj. Fadern, som var hornist, 

utsåg lärarna och valde idealen. Wagner var bannlyst 

i huset. Richard fann sig i det hela, förmodligen för att 

han inte visste annat. Till den dag han som 17-åring 

kom över partituret till Tristan och Isolde av just 

Wagner, tog det med hem och satte sig vid pianot. 

Där förändrades allt, revolten mot fadern var ett 

faktum och han utsåg Wagner till sin stora förebild. 

Richard Strauss musikaliska språk har beskrivits på 

många sätt. å ena sidan hade han talang för ”galen” 

musik med starka inslag av ironisk humor och å 

andra sidan för realism och mer eller mindre naiv 

16 maj 

programmusik; han kunde skildra ”en tesked i toner”. 

och allt där emellan. 

Ett bra exempel på det dubbla i Strauss karaktär är 

att han ett par år före Rosenkavaljeren hade premiär 

på operan Elektra. Det har berättats att folk i publiken 

kräktes, skrek, svimmade och omtöcknade försökte 

ta sig ut ur konsertsalen. Musiken smittade lyssnarna 

med något slags vansinne, som ett klingande virus. 

Det var modigt komponerat i början på 1900-talet 

och frågan är hur man går vidare efter en sådan 

bedrift. Vad kunde publiken förvänta sig? 

Två år senare var det dags för Rosenkavaljerens 

uruppförande; inga chocker, inget blod, ingen galenskap. 

I alla fall inte på ytan. 

Mozart ska ha varit en viktig inspirationskälla. 

Librettot – som skrevs av den tyske poeten Hugo von 

Hofmannsthal – var också precis den typ av berättelse 

man ofta finner hos Mozart. En förvecklingshistoria 

där ämnen som otrohet, förhållande till åldrandet 

samt ungdomens naivitet och styrka är bärande 

element. och allt utspelar sig i en borgerlig miljö. 

Det är verkligen icke-provokativt – samtidigt 

som galenskapen ligger och lurar i det fördolda. 

Framförallt när Strauss ger sig hän åt wienervalsen 

och med ett anslag av tillbakahållet, rusigt vansinne 

ringar in de intriger som utspelar sig på scenen – då 

anar man en underton av ironi och lust att förvränga. 

Det kunde ha varit mycket mer påtagligt, men 

själva aningen väcker just i sin otydlighet så många 

målande associationer. 

Gemensamt i de allra flesta beskrivningarna av 

Richard Strauss som person är bilden av en intelligent 

och ganska kylig man med mycket humor. En 

man som gärna raljerade med samtiden, både när 

han skrev utmanande verk som Elektra eller mindre 

provocerande verk som Rosenkavaljeren. 

Vad kan vara mer passande som beskrivning 

av denna dubbelbottnade personlighet och hans 

musikaliska produktion än hans egen formulering: 

”Det värsta är att det är jag som har satt igång hela 

eländet”. 

Det finns flera orkesterutdrag ur Rosenkavaljeren. 

Strauss och hans förlag Boosey & Hawkes låg 

bakom ett av dessa som förmodligen gjordes i 

samarbete med den polskamerikanske dirigenten 

Artur Rodzinski år 1945. Sviten spelas oftast i ett 

svep men vissa av satserna har naturliga pauser. 

YlvA bentAnCor 

51



nikitA boriso-glebskY 

Den ryske violinisten Nikita Boriso-Glebsky utbildades 

vid Tjajkovskijkonservatoriet i Moskva . Han är 

Artist in Residence hos Drottning Elisabeths Kapell 

under ledning av Augustin Dumay i Belgien och 

”exklusiv artist” hos Moskvas filharmoniska sällskap. 

Han fick sitt stora internationella genombrott 2010 

då han vann både Sibeliustävlingen i Helsingsfors 

och Fritz Kreisler-tävlingen i Wien. Nikita Boriso- 

Glebsky har bland annat samarbetat med dirigenter- 

52 

AlexAnder vedernikov 

Ryske Alexander Vedernikov var konstnärlig ledare 

och chefdirigent för Bolsjojteatern 2001-2009 och 

lyfte under denna period operasällskapet till hög 

konstnärlig nivå. Under hans tid som chef turnerade 

Bolsjojteatern regelbundet i Europa och gästspelade 

bland annat i Paris, Covent Garden i London 

och La Scala i Milano. Alexander Vedernikov är 

Foto IMG Artists 

chefdirigent för Odense symfoniorkester och operan 

i Trondheim. Som gästdirigent har han de senaste 

säsongerna bland annat samarbetat med London 

Philharmonic Orchestra, Danska Radions symfoniorkester, 

BBC Symphony, National Symphony 

Orchestra of Washington och Bayerska Radions 

symfoniorkester. 

na Valerij Gergijev, Christoph Poppen, Jurij Simonov 

och Maxim Vengerov och framträtt med orkestrar 

som Mariinskijteaterns orkester, Ryska statliga 

symfoniorkestern och Nordtyska Radions filharmoniker 

i Hannover. Han inbjuds också regelbundet till 

festivaler som Salzburgs festspel, Decembernätter 

i Moskva, Beethovenfestivalen i Bonn och Stars of 

the White Nights i St Petersburg. 

Foto IMG Artists 

23 maj 

53



54 


hillborg CoLD HEAT 13 min 

tjAjkovskij VIoLINKoNSERT 35 min 

paus 

rAChmAninov SYMFoNISKA DANSER 36 min 


DIRIGENT ALExANDER VEDERNIKoV 

NIKITA BoRISo-GLEBSKY violin 


Introduktion kl 18.30 av Erik Risberg 

Anders hillborg (f 1954) 

CoLD HEAT 

Cold Heat beställdes gemensamt av Berlins filharmoniker, 

Tonhalleorkestern i Zürich och Finska Radions 

symfoniorkester och uruppfördes i Berlinfilharmonin 

den 12 januari 2011 av Berlins filharmoniker under 

ledning av David Zinman som tillägnats verket. Det 

är Anders Hillborgs första verk för Berlins filharmoniker 

och den första gång en svensk tonsättare fått 

en beställning av orkestern under dess 130-åriga 

existens. När Anders Hillborg frågade David Zinman 

vilket slags stycke han hade tänkt sig fick han 

följande svar: ”Det vore toppen om det blev ett riktigt 

rock’n’roll-stycke utan någon långsam musik alls!” 

Han använder ofta material från tidigare verk 

som utgångspunkt för ett nytt stycke, i det här fallet 

Exquisite Corpse (2002). Inledningens virvlande 

träblåsfigurer över uthållna stråkackord förklarar 

varför man ibland sätter etiketten ”postminimalist” på 

hans musik. Effekten är däremot långtifrån minimalistisk, 

i stället väcker den naturbilder som man så 

ofta finner i musik av tonsättare från länderna kring 

Östersjön – i det här fallet fågelflockar som seglar 

över vattnet. Träblåset lugnar sig så småningom 

och gör halt, tre oboer återgår för en stund till en 

mer konventionell, harmonisk omgivning innan det 

virvlande träblåset återvänder. Stora bleckblåsackord 

smyger genom lager av stråkar, med fri stråkföring, 

och en minerad krasch från slagverket ger en indikation 

om vad som komma ska. 

En dans i stora steg startar i stråkarna, våldsamt 

energisk men med fel fot före och med en viss amerikansk 

touch, som en manisk Copland. Slagverket tar 

snabbt upp dansen och skjuter stråkarna åt sidan 

i ett våldsam trummande (här måste Zinman ha 

gnuggat händerna av förtjusning när han först såg 

partituret). Det avslutas snabbare än det börjat med 

bibehållen fart i flöjter och klarinetter, ekande av 

inledningens fågelsång. När det avtar före basarnas 

djupa ackord återigen de höga, stråkarnas extatiska 

lager medan bleckblåset målar upp tunga figurer 

mot horisontlinjen. Stråkarna, med anvisningen 

molto espressivo, antar nu en elegisk karaktär med 

basar som faller av och reducerar det storskaliga 

intrycket varpå en solocello plötsligt introducerar en 

kammarmusikalisk intimitet. En soloviolin stiger upp 

från stråkarna och delar deras klagan varpå stycket 

snabbt försvinner ur synfältet. 

Pjotr tjAjkovskij (1840-1893) 

VIoLINKoNSERT D-DUR oP 35 


Canzonetta: Andante 

Finale: Allegro vivacissimo 

(satserna två och tre spelas i en följd) 

mArtin Anderson 

Hösten och vintern 1877-1878 tillbringade Tjajkovskij 

utanför Ryssland efter en genomgripande livskris. 

Han hade i djup depression ”flytt” från sin nyblivna 

hustru Antonina efter en månads äktenskap. 

och åtminstone för sig själv och sina närmaste 

antydde han, i nyligen funna ocensurerade brev, sin 

homosexualitet. Dessa månader i exil fullbordade 

han operan Eugen onegin, fjärde symfonin och sin 

enda violinkonsert. ”Inte förrän nu, och särskilt efter 

historien med mitt äktenskap, har jag börjat förstå att 

ingenting är värre för mig än att låtsas vara det jag 

inte är av naturen” skriver han till brodern Anatol från 

Florens i februari 1878. året innan hade han också 

börjat brevväxla med den äldre, rika änkan Nadesjda 

von Meck som beundrade honom och stöttade 

honom, även med ett årligt underhåll. De träffades 

aldrig, men deras brevväxling varade i 14 år. Tack vare 

hennes understöd kunde han resa och komponera. 

Violinkonserten i D-dur skrevs i Clarens vid 

Genèvesjön mars-april 1878. Tjajkovskij var där med 

brodern Modest och sin violinelev, Josif Kotek, som 

hjälpte honom med synpunkter på de tre satserna. 

Ingen av dem var nöjd med den långsamma, andra 

satsen. Den kändes inte logisk i förhållande till de 

båda andra. Så Tjajkovskij skrev snabbt en ny och 

använde senare ursprungsvarianten som första 

satsen i Souvenir d’un lieu cher för violin och piano. 

Det skulle ta tre år innan Violinkonserten framfördes. 

Den ryske favoritviolinisten Leopold Auer, som 

Tjajkovskij främst hade i åtanke inför uruppförandet, 

tyckte den var för svår att spela, men den unge Adolf 

Brodskij kände för en utmaning. Först i december 

1881 hade han lärt sig solopartiet och uruppförde 

konserten i Wien med Hans Richter som dirigent. 

Den ökände Wienkritikern Eduard Hanslick (som 

Wagner karikerade i sin rollgestalt Beckmesser i 

Mästersångarna) menade att ”det spelas inte längre 

på violinen, den misshandlas, den slits sönder, den 

slås gul och blå”. Andra satsen fick dock nåd för hans 

skarpa penna och flera andra av stadens musikkritiker 

hade mycket positivt att säga om konserten. Det 

dröjde heller inte länge innan Leopold Auer förstod 

dess storhet och införlivade den i sin repertoar. 

I dag betraktas Tjajkovskijs violinkonsert med 

samma vördnad som hans första pianokonsert. 

Här finns alla viktiga framgångsdelar: en hisnande 

virtuositet, medryckande melodier, noggrann formell 

konstruktion och glänsande orkestersats. 

Som alltid väver Tjajkovskij in sina personliga 

känslor och sin ryska folkmusiksjäl i den wienklassiska 

musikens formschema. I första satsen presenterar 

violinen sitt stolta, glädjefyllda och samtidigt lyriska 

huvudtema, som också återkommer med hela orkestern. 

Den ekvilibristiska solokadensen i mitten är 

skriven av tonsättaren själv. I andra satsen, canzonetta, 

finns samma slags vemodiga, folksångsliknande 

melodi som i Lenskijs avskedsaria i Eugen onegin. 

Den leder direkt över till finalsatsens medryckande 

ryska folkdansteman från tidens populära zigenska 

stråkensembler, även här avbrutna av korta 

oneginliknande motiv. Tjajkovskijs Violinkonsert har 

betytt oerhört mycket för fiolspelets tekniska utveckling. 

I dag är den inte ”för svår”, men andlöst krävande 

och härligt häftig. 

gunillA Petersén 

sergej rAChmAninov (1873-1943) 

SYMFoNISKA DANSER oP 45 

Non allegro 

Andante con moto, tempo di valse 

Lento assai. Allegro vivace 

”Jag är starkt influerad av Tjajkovskij och Rimskij- 

Korsakov; men jag har aldrig – vad jag vet – imiterat 

någon. När jag skriver min musik försöker jag helt 

enkelt uttrycka vad som finns i mitt hjärta. om där 

finns kärlek eller bitterhet eller sorg eller religiositet, 

blir dessa stämningar en del av min musik.” 

Detta skrev Sergej Rachmaninov kort före sin 

död 1943, tre år efter fullbordandet av Symfoniska 

danser, hans sista verk överhuvudtaget efter flera års 

”tystnad”. Egentligen hade Rachmaninov inte komponerat 

mer än fem viktiga verk sedan han lämnade 

Ryssland revolutionsåret 1917 för en ambulerande 

tillvaro som pianist och dirigent i Europa och USA. 

Han var tvungen att försörja sin familj och det 

23 maj 

gjorde man inte som rysk tonsättare i USA där de 

flesta av hans tidigare – och nya – verk fick ett tamt 

mottagande. ”Kanske känner jag att den musiken jag 

skriver inte accepteras i dag. och kanske det verkliga 

skälet till att jag väljer att tolka och inte skapa musik 

längre är någonting annat… För när jag lämnade 

Ryssland, lämnade jag bakom mig min längtan att 

komponera: när jag förlorade mitt land förlorade jag 

även mig själv.” 

Symfoniska danser hade funnits i Rachmaninovs 

medvetande redan 1915 när han skissade musik till 

en balett kallad Skyterna för gode vännen Michail 

Fokin. Men Fokin ville inte koreografera den. 25 år 

senare använde Rachmaninov några av sina äldre 

idéer i första satsen till Symfoniska danser. även 

denna gång fanns Fokin med i bilden, de var grannar 

på Long Island utanför New York och Rachmaninov 

hade spelat de tre satserna för honom på piano. Men 

Fokin hann avlida innan koreografin påbörjades. 

Rachmaninov ville först kalla verket Fantastiska 

danser och det fanns även mera programmusikaliska 

titlar på de tre satserna: Morgon, Skymning 

och Midnatt. Men dessa togs bort inför uruppförandet 

1941 med Eugene ormandy på dirigentpulten 

framför Philadelphiaorkestern. 

I första satsen inleder fiolerna med jazzig 

marschrytm följd av träblåsarnas livliga huvudtema. 

Redan här har Rachmaninov smugit in sin ständigt 

återkommande Dies irae-musik från den medeltida 

dödsmässan. Satsens verkliga ”pärla” är den melodi 

som spelas av altsaxofonen och som stråkarna 

bygger ut till en härligt rysk folksång. Den korta 

avslutningens tema har Rachmaninov hämtat från sin 

första symfoni 1897 som helt sågades av kritikerna, 

ett förfärligt trauma för en ung tonsättare. Här får 

melodin sin revansch och lugnet är återställt. 

Andra satsen är en märklig symfonisk vals som 

introduceras av mässingsblåsare. Dessa återkommer 

för att ”störa” varje försök till ett musikaliskt flöde, 

valsrytmen bryts av långsamma, intensiva stråkavsnitt. 

Man kan inte låta bli att tänka på Ravels smågalna 

La valse. 

Tredje satsen har liknats vid en riktig ”häxsabbat” 

men i den tunga inledningen finns reminiscenser 

av Dies irae-temat. Lugnare avsnitt bryts upp 

av inledningstemat i konflikt med två hymner ur 

Rachmaninovs Vesper från 1915 till en allt snabbare 

och starkare avslutning. 

Sist i partituret skrev Rachmaninov: ”Jag tackar 

dig, Herre”. Som om han visste att detta var slutet på 

hans tonsättargärning. 

gunillA Petersén 

55



Foto Simon van Boxtel 

56 


neeme järvi 

Estländaren Neeme Järvi började sina musikstudier 

i Tallinn där han tog examen som slagverkare 

och körledare. Han fortsatte studera dirigering vid 

Leningrads konservatorium, bland annat för Jevgenij 

Mravinskij och Nikolaj Rabinovitj. Under sin tidiga 

karriär var han dirigent för radio- och TV-orkestern 

i Estland, samt för Estlands Nationalorkester och 

operan i Tallinn. 1973 vann han dirigeringstävlingen 

vid Santa Ceciliaakademin i Rom och 1980 

emigrerade han med familjen till USA. 1982 blev 

han chefdirigent för Göteborgs Symfoniker och de 

kommande 22 åren nådde han och orkestern stora 

framgångar efter internationella turnéer och stora 

skivprojekt för BIS och Deutsche Grammophon. 

Neeme Järvi har varit chefdirigent för Royal 

Scottish National orchestra, Detroit Symphony och 

New Jersey Symphony. Han är chefdirigent för 

Residentieorkestern i Haag och konstnärlig chef 

för Estlands Nationalorkester. Hösten 2012 blir 

han konstnärlig ledare för orchestre de la Suisse 

Romande. Neeme Järvi har spelat in över 450 skivor, 

varav ett 100-tal med Göteborgs Symfoniker. 

Per högberg 

Altviolinisten Per Högberg är sedan 1992 stämledare 

i Göteborgs Symfoniker. Han är också medlem 

i Stockholms nya kammarorkester (SNYKo) 

sedan 1981. Per Högberg var stämledare hos 

Kungliga hovkapellet i januari-februari 2009 samt 

vid Göteborgsoperan våren 2007. Tidigare var han 

medlem i Radiosymfonikerna 1983-1990, i Danska 

Radions symfoniorkester i Köpenhamn 1990-1992 

samt i Briokvartetten 1980-1991. Han tog diplom i 

kammarmusik vid Kungliga musikaliska akademin 

i Stockholm 1985 och är lärare vid Högskolan för 

scen och musik här i Göteborg. Vid sidan av orkesterarbetet 

spelar Per Högberg ofta kammarmusik 

både i Sverige och utomlands. 

sArA trobäCk hesselink 

Violinisten Sara Trobäck Hesselink utsågs 2002 till 

konsertmästare i Göteborgs Symfoniker och 2009 

till förste konsertmästare. Efter studier i Göteborg 

och London tog hon sin examen vid the Royal 

Academy of Music 2001. Sara Trobäck Hesselink 

har varit solist med ett flertal svenska och utländska 

orkestrar och har vunnit flera violintävlingar. Hon 

erhöll förstapriset vid Ljunggrenska tävlingen 2000 

samt förstapris och publikens pris vid den internationella 

Julio Cardona-tävlingen i Portugal 2001. 

År 2002 utsågs hon till årets artist av Svenska 

31 maj & 1 juni 

musikfestivaler. 

Sara Trobäck Hesselink är också verksam som 

kammarmusiker och solist med andra orkestrar. I Trio 

Poseidon spelar hon tillsammans med orkesterns 

solocellist Claes Gunnarsson och pianisten Per 

Lundberg. De har spelat in Beethovens trippelkonsert 

samt Brahms dubbelkonsert med Neeme 

Järvi och Göteborgs Symfoniker (Chandos). 2008 

valdes Sara Trobäck Hesselink in som ledamot i 

Kungliga Musikaliska Akademien. 


57



58 



Atterberg SVIT NR 3 FÖR VIoLIN, VIoLA 

oCH oRKESTER 12 min 

sibelius SYMFoNI NR 3 30 min 

paus 

Atterberg SYMFoNI NR 6 

”DoLLARSYMFoNIN 31 min 


DIRIGENT NEEME JäRVI 

SARA TRoBäCK HESSELINK violin 

PER HÖGBERG viola 

Konsertmästare Vlad Stanculeasa & Sara Trobäck Hesselink 

kurt Atterberg (1887-1974) 

SVIT NR 3 oP 19:1 

Prélude: Adagio 

Pantomim: Moderato 

Vision: Allegro moderato 

Kurt Atterberg var en person med många järn i elden. 

1912 anställdes han som ingenjör vid Patentverket, 

och han skulle 1968 sluta där efter att ha avancerat 

till byrådirektör. Han arbetade intensivt som musikadministratör 

och kan ta åt sig äran av att STIM och 

Föreningen svenska tonsättare grundades. Han var 

ordförande för båda institutionerna. Som tonsättare 

hör han till våra mest produktiva och mångsidiga. 

Dessutom var han cellist och musikkritiker och 1916 

fick han kontrakt som dirigent och tonsättare vid 

Kungliga dramatiska teatern – en anställning som 

gav honom stor musikalisk rutin. På Intima teatern 

vid Engelbrektsplan skulle man den 18 januari 1918 

framföra nobelpristagaren Maurice Maeterlincks 

mysteriespel Syster Beatrice. Atterberg skrev 

musiken för violin, viola och orgel eftersom det inte 

fanns plats för någon orkester i den lilla teaterlokalen. 

Dramat utspelas i ett kloster där en nunna enleveras 

av sin älskade medan hon tillber en staty föreställande 

jungfru Maria. För att undvika skandal intar 

Maria själv nunnans plats som genom ett mirakel – 

och ingen i klostret märker något. Mot slutet av sitt liv 

återvänder nunnan till klostret, ångerfull och döende. 

Hon har insett vilken förbrytelse hon gjort sig skyldig 

till och vilken gudomlig kärlek som offrats på henne. 

Musiken levde kvar i Atterbergs minne och 1921 

bearbetade han den på så sätt att orgeln byttes ut 

mot stråkorkester och i denna form, som Svit nr 3, 

har musiken blivit en av Atterbergs mest spelade 

kompositioner. Det är inte så konstigt, för här har 

han skapat ett mästerverk som är fyllt av lidelse 

och skönhet. Prélude är en långsam sats hållen i 

”någon sorts sakral stil” och liksom Pantomim (från 

pjäsens andra akt, där de båda solisterna ska skildra 

nunnans och hennes älskades kärlek) är musiken 

starkt dominerad av solisternas uttrycksfulla stämmor 

mot stråkarnas tämligen återhållsamma och delvis 

sordinerade bakgrund. Vision spelades som tredje 

aktens förspel, och är en drömvals med minnen från 

nunnans syndfulla leverne: vemodig, beslöjad och inte 

långt från Sibelius Valse triste. 

jeAn sibelius (1865–1957) 

SYMFoNI NR 3 C-DUR oP 52 


Andantino con moto, quasi allegretto 

Moderato. Allegro ma non tanto 


Att något händer när Jean Sibelius når fram till sin 

tredje symfoni är alla överens om. Det märkliga är att 

svaren på vad som händer är så olikartade. Ett förslag 

är att han nu lämnar den paradoxalt nog både national- 

romantiska och ryskanknutna symfoniken med 

Tjajkovskij som förebild. Här tänks han helt enkelt bli 

en universell tonsättare som anammar de klassiska 

formerna och lämnar det exotiskt finska bakom sig. 

Det man då tänker på är att Sibelius reagerar på 

den gigantomani som präglade stora delar av den 

europeiska musiken under tillkomstperioden 

1903–1907. Mahler höll på att skriva sin åttonde 

symfoni, ”De tusendes symfoni”. Richard Strauss och 

Arnold Schönberg hade frossat i orkestereffekter där 

klangen nästan blev ett självständigt element. 

Sibelius tänkte sig istället en wienklassisk storlek på 

orkestern, och det var bara ett av många tecken på 

neddragning: här rådde ekonomi med temana, 

klangerna och längden. 

Första satsen är skriven i tydlig sonatform med en 

rytmiskt attraktiv inledning som möts av ett borrande 

andratema i moll, men samtidigt pågår en rad temat- 

iska processer som löser upp de klassiska enheterna. 

Genomföringen är begränsad, men innebär att en rad 

överraskande harmoniska kliv tas. Reprisen andas ut i 

stillhet. 

Enkelhet präglar också det följande andantet (det 

får inte gå för sakta: Sibelius skriver uttryckligen att 

det nästan ska vara allegretto). Men här är det ändå 

en utpräglad Sibelius: ett grubblande drag. Enkelhet 

är inte enfald. Det finns olika förslag på hur satsen är 

uppbyggd. Erik Tawaststjerna föreslår att det helt 

enkelt är ett rondo, och det resonemang har mycket 

som talar för sig. 

Den avslutande satsen kan lika gärna uppfattas 

som en sammanlänkning av två korta satser, ett 

scherzo i vilket den rytmiska grodden till finalsektion 

växer fram och slutar som en jublande sång. 

även om detta inte är en rent klassisk symfoni har 

den sagts föregripa den kommande neoklassicismen 

hos Stravinsky och Prokofjev. Det är en övertolkning, 

men en sak är riktig: det är till Ryssland vi bör gå för 

att förstå symfonins utformning. I Ryssland hade 

nämligen tonsättare som Glazunov, jämngammal med 

Sibelius, gått i samma riktning. I Glenda Dawn Goss 

nya Sibeliusbiografi hävdas att symfonin mycket väl 

skulle kunna vara skriven för Sant Petersburg och de 

ideal som rådde där. 

Det som kan utläsas av symfonin är att Sibelius 

trea inte samsas speciellt väl med den tysk-österrikiska 

traditionen: det må vara så att de mest grundläggande 

delarna finns på plats men Sibelius håller på 

att bryta upp strukturerna inifrån. Häri ligger det 

riktigt originella i Sibelius formtänkande – och det 

utmynnar i en säregen musik. 

erik wAllruP, musikkritiker svd 

kurt Atterberg (1887-1974) 

SYMFoNI NR 6 C-DUR oP 31 ”DoLLARSYMFoNIN” 

Moderato. Piu vivo 

Adagio 

Vivace 

För att 1928 högtidlighålla hundraårsminnet av Franz 

Schuberts död utlyste det amerikanska skivbolaget 

Columbia en internationell kompositionstävling där 

det gällde att fullborda “den ofullbordade”. Men eftersom 

uppgiften mötte massiva protester ändrades 

uppgiften till att helt enkelt skriva ett orkesterverk i 

Schuberts anda. 

Kurt Atterberg fick höra talas om tävlingen så sent 

som den 24 november 1927 och deadline var utsatt 

till 31 december. Atterberg hade den här vintern ovan- 

ligt mycket att göra med konferenser inom den inter- 

nationella copyrightorganisationen CISAC (vars 

nuvarande ordförande är Robin Gibb från The Bee 

Gees) och hade dessutom flera dirigentuppdrag på 

gång. Som tur var innebar tävlingens förändrade 

uppgifter också att Columbia tvingades utsträcka 

tävlingstiden. Det var en världsomspännande tävling 

och den skulle först avgöras regionvis. Atterbergs 

symfoni var klar i början av april. 

Den 1 maj kallades han till Köpenhamn för att 

övervara utdelandet av den skandinaviska etap- 

pens priser – han bjöds in i egenskap av ordförande 

för STIM – men valde att inte resa då han inte kände 

någon längtan att “lyssna till applåder avsedda för 

någon annan”. Dagen efter kunde han i morgontid- 

31 maj & 1 juni 

ningarna emellertid läsa att han själv vunnit första 

priset: 750 dollar. 35 tävlingsbidrag hade lämnats in, 

och på andra plats placerades norrmannen Ludwig 

Irgens Jensens Passacaglia. även Peterson-Berger 

hade deltagit med sin fjärde symfoni, Holmia, och han 

ägnade därefter många ord till att hacka på 

Atterbergs symfoni. 

Så småningom ägde den internationella finalen 

rum. Juryn (i vilken bland andra Carl Nielsen ingick) 

valde slutligen mellan Franz Schmidts tredje symfoni, 

en symfoni av polacken Czeslaw Marek och Kurt 

Atterbergs sjätte symfoni – och de enades om att ge 

Atterberg checken på 10 000 dollar; förstapriset. Det 

är skälet till att symfonin snabbt fick tillnamnet Dollar- 

symfonin. För vinstpengarna köpte han en ny Ford 

och satte sig för första gången i sitt liv bakom ratten. 

500 verk från 26 länder hade skickats in till tävlingen. 

Segern förde med sig en enorm uppmärksamhet. 

Han intervjuades i internationella tidskrifter och fick 

utstå både utskällningar och ironiska anmärkningar. 

Han bjöds in att övervara framföranden av symfonin 

över snart sagt hela världen. Uruppförandet ägde rum 

den 15 oktober 1928 i Gürzenichsalen i Köln, men 

redan dessförinnan hade Sir Thomas Beecham i hem- 

lighet gjort en grammofoninspelning av symfonin. 

Tonsättaren dirigerade en inspelning samma år och 

1943 gav Toscanini verket, som också getts ut på skiva. 

Det är en färgrann och livfull symfoni, där de för 

Atterberg så typiska folkliga motiven bara återfinns i 

den gripande mellansatsen. Det talades en del om att 

skratta sist och bäst i samband med den här sym- 

fonin, men i ett brev till Carl Nielsen hävdar tonsättaren 

att han skrev första och andra satsen i djupaste 

allvar, men “i sista satsen, som är i sträng rondoform, 

är emellertid förhållandet annorlunda! Den börjar med 

ett tema, avsiktligt trivialt – vilket jag själv redan i 

satsens början är den förste att ställa i humoristisk 

dager… Alltnog, mitt banala motiv försöker sig strax 

på något så lärt som en fuga, efter sju mödor och åtta 

besvär kommer fugan igång, men blir bara till det 

yttre skenet en fuga – ett bedrägligt sken av 

kunnighet och lärdom. Så långt hade jag skrivit på 

denna sats, innan jag fick reda på Columbias pris- 

tävling och jag fann då, att detta skämtsamma hug- 

skott, som skisserats utan bestämda avsikter, var just 

vad jag behövde som scherzofinal för en symfoni om 

jag överhuvudtaget skulle deltaga i tävlingen. Jag 

tänkte nämligen på den braskande amerikanska 

reklamen… och på den för en skapande konstnärs 

självkänsla tämligen motbjudande invit till reaktionärt 

musicerande som tävlingsbestämmelserna inneburo.” 


59

BILJETTKONTORET 

BILJETTKONTORET 031-726 

031-7265310 

53 10 



gustAvo dudAmel 

Tidigare i vår var Gustavo Dudamel upptagen av ett 

projekt som saknar motstycke: han dirigerade Mahlers 

samtliga symfonier i både Los Angeles och Caracas 

med Los Angeles Philharmonic och Simón Bolívarorkestern, 

samt en kombination av de båda. Bedriften 

blev inte mindre av att Gustavo Dudamel dirigerade 

utantill. Vid kulminationen med Mahlers åttonde 

symfoni, ”De tusendes symfoni”, torde ett rekord ha 

slagits med en orkester på närmare 200 personer 

och en kör som uppgick till över 1200 medverkande! 

De som var på plats vid finalen i Caracas vittnar om 

en storslagen upplevelse. Gustavo Dudamel har 

därmed ett unikt perspektiv på Mahler och hans 

symfonier när han nu leder Göteborgs Symfoniker i 

den andra symfonin, ”Uppståndelsesymfonin”. Det var 

för övrigt med Mahler och den femte symfonin han 

vid en extrainsatt konsert presenterades som 

Göteborgs Symfonikers blivande chefdirigent vid sin 

första konsert i Göteborg den 12 april 2006. 

Efter den intensiva och framgångsrika turnén i 

Portugal och Spanien med Göteborgs Symfoniker i 

mars har Gustavo Dudamel också lett konserter med 

Franska Radions filharmoniker, Berlins filharmoniker 

och Los Angeles Philharmonic (Mozarts Don Giovanni). 

I juni dirigerar han Wiens filharmoniker i 

parken vid Schloss Schönbrunn. 

Gustavo Dudamel är vår tids mest 

uppmärksammade dirigent. Efter sin 

utbildning i Venezuelas berömda musik- 

utbildning El Sistema blev han chefdirigent 

för Simón Bolívar-orkestern i Caracas och fick 


60 

sitt internationella genombrott när han 2004 vann 

Mahlertävlingen i dirigering i Bamberg. år 2007 blev 

han chefdirigent för Göteborgs Symfoniker och 2009 

för Los Angeles Philharmonic. Samma år utsågs han 

till en av världens 100 mest inflytelserika personer av 

Time Magazine och 2010 blev han årets göteborgare. 

2011 valdes han in som ledamot av Kungliga 

Musikaliska Akademien för sina ”framstående meriter 

inom den musikaliska konsten” och han utsågs till 

Artist of the Year av musiktidskriften Gramophones 

läsare. 

Gustavo Dudamel har spelat in ett flertal CD med 

Simón Bolívarorkestern och Los Angeles Philharmonic 

och förra året kom den första skivutgåvan med Göte- 

borgs Symfoniker: en box på Deutsche Grammophon 

med Bruckners nionde symfoni, Nielsens 

symfonier nr 4 & 5 samt 

Sibelius andra symfoni. För 

en kort tid sedan gav DG ut 

samlings-CDn Discoveries 

med klassiska favoriter där 

han bland annat dirigerar Simón 

Bolívar-orkestern, Berlins 

filharmoniker, Wiens filharmoniker 

och Göteborgs Symfoniker. 

CAmillA tilling 

Sopranen Camilla Tilling fick 

sitt internationella genombrott 

i Rossinis Resan till Reims på 

New York City opera. Snart 

hade hon debuterat även 

på Covent Garden, festivalerna 

i Aix-en-Provence 

och Glyndebourne samt på 

La Monnaie i Bryssel och 

Metropolitan i New York. Sedan 

dess har hon haft stora engagemang i Europa 

och USA och spelat de stora rollerna i operor av 

Mozart, Verdi, Richard Strauss och andra tonsättare. 

Bland dirigenter hon samarbetat med finns 

Antonio Pappano, James Levine, Sir Simon Rattle, 

AnnA lArsson 

Alten och hovsångerskan 

Anna Larsson har bland annat 

framträtt på Kungliga operan, 

Staatsoper Berlin, Bayerische 

Staatsoper, Wiener Staatsoper 

samt vid festspelen i Salzburg 

och Aix-en-Provence. Bland 

dirigenter hon samarbetat 

med finns Claudio Abbado, 

Esa-Pekka Salonen, Daniel 

Barenboim, Zubin Mehta, Sir Simon Rattle och Kent 

Nagano. Anna Larsson har blivit hyllad för sina 

Wagnerroller, inte minst Erda i Nibelungens ring, och 

för sina Mahlertolkningar. Som konsertsångerska 

har hon samarbetat med världens ledande orkestrar: 

Berlins filharmoniker, Los Angeles Philharmonic, 

ChristinA hörnell 

2010 utsågs Christina Hörnell 

till kormästare för Göteborgs 

Symfoniska Kör. Hon är också 

kormästare vid Kungliga operan 

i Stockholm sedan 1994. Hon 

utbildades vid Musikhögskolan i 

Stockholm med Eric Ericson och 

Kjell Ingebretsen som lärare och 

har varit verksam som sångare, 

15 & 16 juni 

Seiji ozawa och Sir John Eliot Gardiner. Innevarande 

säsong framträder Camilla Tilling i Debussys Pelléas 

och Mélisande på Teatro Real i Madrid, i Mozarts Così 

fan tutte på Théâtre des Champs-Elysées i Paris och 

i Strauss Rosenkavaljeren på Bayerische Staatsoper. 

Hon turnerar också med Emmanuelle Haïm och Le 

Concert d’Astrée i Haydns Skapelsen. Camilla Tilling 

har medverkat vid ett flertal skivinspelningar, bland 

annat Cherubinis Mässa i d-moll med Riccardo Muti 

(EMI), Mahlers fjärde symfoni med Benjamin Zander 

(Telarc), Griegs Peer Gynt med Paavo Järvi (Virgin) 

och Mozarts Mässa i c-moll och Beethovens Ah! 

Perfido med Paul McCreesh (DG Archiv). Hennes 

solo-CD med sånger av Richard Strauss (BIS) har 

hyllats av kritikerna. 

London Philharmonic, Chicago Symphony orchestra 

och Wiens filharmoniker. Anna Larsson debuterade 

med Göteborgs Symfoniker 1996 och har framträtt 

22 gånger med orkestern, senast i september 

2009 tillsammans med Gustavo Dudamel på turné i 

Europa. Anna Larsson var också solist när Gustavo 

Dudamel tidigare i år gjorde Mahlers alla symfonier 

i Los Angeles och Caracas. Bland hennes många 

skivinspelningar finns Mahlers Symfoni nr 2 med 

Valerij Gergijev (LSo), Mahlers Symfoni 3 med David 

Zinman (RCA), Richard Strauss opera Daphne med 

Semyon Bychkov (Decca), Händels Messias med 

Nikolaus Harnoncourt och Concentus Musicus 

(Deutsche Harmonia Mundi) samt Mahlers symfonier 

nr 2 & 3 med Claudio Abbado (DG). 

bland annat i Eric Ericsons Kammarkör. Christina 

Hörnell arbetar som lärare vid dirigent- och kyrkomusikutbildningar 

i såväl Sverige som utomlands 

och har även dirigentuppdrag hos ensembler som 

Radiokören, Dalasinfoniettan och Vadstenaakademin. 

1991-2007 var hon dirigent för Akademiska kören 

i Stockholm och 2005 assisterande kormästare vid 

festspelen i Bayreuth. 

61



62 


lördAg 16 juni kl 15.00 

mAhler SYMFoNI NR 2 

”UPPSTåNDELSESYMFoNIN” 77 min 


DIRIGENT GUSTAVo DUDAMEL 

GÖTEBoRGS SYMFoNISKA KÖR 

KoRMäSTARE CHRISTINA HÖRNELL 

CAMILLA TILLING sopran 

ANNA LARSSoN alt 


gustAv mAhler (1860–1911) 

SYMFoNI NR 2 C-MoLL ”UPPSTåNDELSESYMFoNIN” 

Allegro maestoso 

Andante moderato 

In ruhig fliessender Bewegung 

Urlicht: Sehr feierlich, aber schlicht 

Scherzo 

Gustav Mahler komponerade gärna sina symfonier 

i tvåårscykler. Under det första årets två sommarmånader, 

då han var ledig från sina dirigentuppdrag, 

gjorde han en utförlig skiss över symfonins 

hela förlopp. Det följande årets sommarmånader 

ägnades åt orkestrering och utarbetning till partitur. 

Kompositionsprocessen verkar därför ytterst snabb 

med tanke på hur omfattande verken är. 

Detta gällde inte de två första symfonierna, 

och då rakt inte den andra symfonin, 

”Uppståndelsesymfonin”. Faktum är att inledningssatsen 

tillkom redan 1888 medan symfonin i sin helhet 

blev färdig först 1894. I ett brev beskriver Mahler 

inledningen som en ”symfonisk dikt” och den bär 

då titeln Totenfeier (ungefär ”begravningsrit”), men 

den bevarade skissen visar att han redan tänkte sig 

musiken som en del av en symfoni. 

Totenfeier var också den till tyska översatta titeln 

på ett epos av den polske diktaren Adam Mickiewicz, 

som berättar en Werther-historia och därför också 

tar upp den belägenhet Mahler befann sig i under 

senare delen av 1880-talet, nämligen att vara 

förälskad i en kvinna som tillhörde en annan man. 

Eller kanske har Mahler velat anspela på den gamla 

slaviska rit där de avlidnas själar åkallas för att de ska 

uthärda skärselden. 

Det var just Totenfeier Mahler hade med sig när 

han sökte upp Hans von Bülow, den store dirigenten, 

för att förevisa honom sin musik. Bülows 

kommentar var att Tristan och Isolde verkar som en 

Haydnsymfoni i jämförelse. Det var inte menat som 

beröm. Den avvisande hållningen gjorde att Mahler 

inte kunde få den hjälp han behövde för att etablera 

sig som tonsättare, och han blev dömd att bedriva 

sitt växelbruk mellan dirigering och komposition. Men 

Bülow blev ändå viktig för den kommande symfonins 

tillkomst ty det var under dennes begravning 

Mahler fick höra en koral byggande på Klopstocks 

dikt Aufersteh’n (ungefär ”att återuppstå”), och ur 

den dikten hämtade Mahler två strofer för att sedan 

tillfoga sex egna som underlag för den andra symfonins 

final. 

Vid den här tiden formulerade Mahler sitt stora 

projekt för framtiden. Han sysslade inte med symfoniska 

dikter, utan symfonier, om än sådana som 

inneslöt hela Mahlers egen existens. Nyligen har den 

tyske musikvetaren Hermann Danuser givit sådan 

musik ett namn, nämligen världsåskådningsmusik. 

Som lyssnare får man inte ett snävt musikaliskt 

perspektiv, utan en hel syn på världen. 

Temat för den andra symfonin är just uppståndelsen, 

inte Kristi uppståndelse, utan den som följer 

på de yttersta dagarna. Nu står det redan klart att 

det inte handlar om ett musikaliskt snapshot, utan 

det handlar om mycket, mycket mer. Från början: en 

begravningsmarsch. På slutet: himmelsk lycka. Men 

däremellan både musikaliska idyller och narrspeglar. 

Hur kan det hänga samman? Det vore helt felaktigt 

att försöka hitta en berättelse, däremot går det att 

se de olika satserna som olika element i en åskådning 

(också satta i relation till de delvis motstridiga 

programmatiska kommentar Mahler lämnat efter sig). 

Den inledande satsen kan beskrivas som skriven 

i utvidgad sonatform. Begravningsmarschen inleder, 

sedan följer ett lyriskt sidotema och därpå ett 

komplex som inleds med en musikalisk korssymbol 

och även innehåller en anspelning på Dies iræ 

(föregripande finalen). I andra halvan kommer inte 

bara en utan två genomföringar som dessutom 

presenterar nytt material. återtagning och coda avslutar 

en sats som sänker sitt lod genom den mänskliga 

existensens mörker och slutpunkt. 

även om Bülow överdrev i sin kommentar är den 

första satsen högdramatisk. Mahler föreslog därför 

att klivet över till den följande satsens lantliga idyll 

15 & 16 juni 

borde göras mindre flagrant genom inte mindre än 

fem minuters paus. Här får vi ett slags minnesbild av 

lyckliga dagar. Det är en bekväm ländler som utkomponerats 

i en ABABA-form och som i den andra 

B-sektionen stegras till ett utbrott. 

I den tredje satsen finner vi ironikern, kanske också 

cynikern Mahler. Han faller tillbaka på St Antonius 

predikan för fiskarna ur Wunderhornsångerna, men 

driver humorn där till en satir över mänsklig fåfänglighet. 

Scherzot innehåller flera skikt, men slutar ändå 

kusligt: människans liv tycks vara intet värt. 

Svaret på det existentiella gyckelspelet i scherzot 

kommer i den följande satsen, den relativt korta 

sången Urlicht (hämtad ur den folkliga diktsamlingen 

Des Knaben Wunderhorn). Här ställs koralelement 

och innerligt altsolo samman till ett slags enhet med 

Gud, även om mittdelen innebär att en ängel dyker 

upp som spärrar vägen till himlen. 

Efter den kraftfulla inledningssatsen har mellansatserna 

pekat framåt mot finalen som är en av de 

mest omfattande Mahler komponerade. Liksom i 

inledningssatsen kan man återfinna ett utvidgat 

sonatschema i botten, men nu går Mahler än längre i 

sin utvidgning av formen. Det går att finna en exposition, 

en genomföring och en återtagning, men de 

många skiftande stillägena och tillbakablickarna på 

tidigare satser sätter en sådan uppläggning ur spel. 

En ”skräckfanfar” inleder (och det går alldeles 

utmärkt att höra en parallell till finalen i Beethovens 

nionde symfoni) men följs av evighetsmusik. 

Expositionen har av Mahler själv kallats Roparen i 

öknen och skulle då motsvara profetiorna om att den 

yttersta domen närmar sig. När apokalypsen kommer 

sker det först som en domens dag (genomföringen), 

med tillhörande skräck och ångest. Men i återtagningen, 

då kör och solister träder in, växlar musiken 

till det som får sägas vara Mahlers egensyn på livet 

efter detta: efter döden samlas alla själar i Guds 

kärlek. 

erik wAllruP, musikkritiker svd 

63



Tidigare framföranden 

64 

Atterberg 

Svit nr 3 för violin, viola och 

orkester har spelats 16 gånger. 

Symfoni nr 6 ”Dollarsymfonin” har 

spelats nio gånger, senast med 

Neeme Järvi (1990) som dirigent 

och första gången med Kurt 

Atterberg på Lorensbergsteatern 

(1929). 

bArtók 

Violinkonsert nr 2 har spelats 20 gånger. Bland 

solisterna: Symfonikernas konsertmästare Endre 

Wolf (första gången 1950 samt 1952, 1953, 1955, 

1962 & 1964), Tossy Spivakovsky (1960), György 

Pauk (1965 & 1981), Manoug Parikian (1970), Silvia 

Marcovici (1976) och Christian Tetzlaff (2006). Sonat 

för två pianon och slagverk har spelats tre gånger. 

beethoven 

Leonoreuvertyr nr 1 har spelats 

19 gånger. Pianokonsert nr 4 

har spelats 65 gånger. Bland de 

senaste årens solister: Christian 

Zacharias (1993 & 1999 då han 

spelade Beethovens samtliga 

pianokonserter), Justus Frantz 

(1994), Hélène Grimaud (1995), 

Per Tengstrand (1998), Christian 

Zacharias, Bengt-åke Lundin 

(med Estlands statliga symfoniorkester 2001) och 

John Lill (2009). 

Symfoni nr 7 har spelats 120 gånger. Bland 

dirigenterna: Carl Nielsen (1918), Hermann 

Scherchen (1922), Paul Sacher (1930), oswald 

Kabasta (1936 & 1938), Issay Dobrowen (sju gånger 

1939-1948), Erich Kleiber (1950), Sir John Barbirolli 

(1957), Rafael Kubelik (1960), Pierre Monteux 

(1961), Sir Charles Mackerras (1964), Georg Ludwig 

Jochum (1965), Zubin Mehta (med Israels filharmoniker 

1975), Charles Dutoit (1977), Kurt Masur (med 

Gewandhausorkestern 1988), Daniel Barenboim 

(med Berlins filharmoniker 1991), Esa-Pekka 

Salonen (med Radiosymfonikerna 1994) och Kent 

Nagano 2003. 

Listan över dirigenter som gjort Beethovens sjunde 

symfoni med Göteborgs Symfoniker innehåller en 

rad berömda namn, men också några som inte är så 

kända för dagens publik. Issay Dobrowen var en rysk 

dirigent av judisk härkomst som flydde från Tyskland 

och var verksam i Norge och Sverige under andra 

världskriget. Han var Symfonikernas chefdirigent 

1941-1953. oswald Kabasta var en internationellt 

uppmärksammad österrikisk dirigent men också en 

nazianhängare som efter krigsslutet blev avskedad 

som chefdirigent för Münchens filharmoniker och 

1946 begick självmord. 

berio 

Linea framförs för första gången. 

brAhms 

Symfoni nr 3 har spelats 78 gånger, senast 2007 

med Herbert Blomstedt som dirigent. 

desenClos 

Incantation, thrène et danse spelas för första gången. 

hillborg 

Cold Heat spelas för första gången. 

lidström 

Triumfmarsch får härmed sitt uruppförande. 

loPeZ 

Fiesta! spelas för första gången. 

mAhler 

Symfoni nr 2 ”Uppståndelsesymfonin” 

har framförts sju 

gånger. Dirigenter: Tor Mann 

(1925); Sergiu Comissiona 

(1970), otmar Suitner (två 

gånger 1988), Myung-Whun 

Chung (1997), Jin Wang (med 

Musikhögskolans symfoniorkester 

1998) och Manfred 

Honeck (1999). 

ness 

Swan’s Foetus får härmed sin Sverigepremiär. 

rAChmAninov 

Symfoniska danser har spelats 

15 gånger inklusive en turné 

till Tyskland med Neeme Järvi 

1993. 

rAvel 

Gåsmors sagor i version för två 

pianon och slagverk framförs för 

första gången. La valse har spelats 

43 gånger. 

sibelius 

Andante festivo har spelats åtta 

gånger. 

sjostAkovitj 

Symfoni nr sju ”Leningradsymfonin” har spelats sex 

gånger. Dirigenter: Carl von Garaguly (1948), Kari 

Tikka (1976), Jevgenij Svetlanov (med Sveriges 

Radios symfoniorkester1978), Jurij Aronovitj (med 

Kungliga filharmonikerna 1987) och Dmitrij Kitajenko 

(två gånger 1993). 

r strAuss 

Svit ur Rosenkavaljeren har spelats tolv gånger. 

tjAjkovskij 

Violinkonserten har spelats 65 

gånger, första gången 1907 med 

den blott 17-årige amerikanske 

violinisten Florizel von Reuter 

som också bidrog med tondikten 

Atala vid konserten. Florizel von 

Reuter var på 1930-talet professor 

vid akademin i Wien och senare 

spiritist som hade ”kontakt” med avlidna musiker och 

skrev flera böcker i ämnet. Det adliga ”von” lade hans 

föräldrar från Iowa till för att ge extra glans åt hans 

europeiska framträdanden. 

Hallå där, 

Christian 

Zacharias 

Du gör ett helt Beethovenprogram 25, 26 & 27 

april? 

– Ja, vi inleder med den första Leonoreuvertyren, 

den svåraste. Den skiljer sig markant från de två 

andra i upplägget. Ett härligt stycke med sina 

skiftande linjer och växlingar mellan orkesterns 

olika register. 

Hur är det att både spela och dirigera fjärde 

pianokonserten? 

– Det är väldigt knepigt. Speciellt den andra satsen 

som utgör två skilda världar. Tekniskt sett är det inte 

svårt att både spela och dirigera, bara orkestern får 

sina insatser, men filosofiskt är det svårt att gå in i 

den poetiska solostämman och sedan plötsligt leda 

orkesterns abrupta infall. Det blir nästan absurt. 

Var ligger utmaningarna i sjunde symfonin? 

– För det första är den ju så välkänd att det är en 

utmaning att bortse från de tolkningsideal som följt 

med traditionen. Sedan är den svår att balansera. 

Hornen är väldigt framträdande, liksom trumpeterna, 

och de kan ofta skymma de andra stämmorna. 

För övrigt är det bara att studera partituret och följa 

Beethovens tempomarkeringar, de stämmer väldigt 

bra.

Fråga Stefan 

Skicka dina frågor om musik, Konserthuset, orkestern och Symfonikernas verksamhet i allmänhet 

till vår redaktör Stefan Nävermyr så letar han fram svaren: stefan@gso.se 

Som gammal abonnent läste jag med 

intresse Året var 1936 i Podiet nr 3 som 

handlade om Symfonikernas mästerlige 

konsertmästare Endre Wolf. Finns det 

några inspelningar med honom? 

anne-Marie, Göteborg 

Kort svar: inte många. Jag talade med vår 

förre konsertmästare Christer Thorvaldsson 

som hänvisade till en gammal stenkaka 

med Paganinis femte Caprice i a-moll som 

nämns i Shepherds och Axelrods Paganinibiografi 

från 1979. Svår att få tag i. Men 

Endre Wolfs stereoinspelning av Brahms 

violinkonsert med dirigenten Anthony 

Collins som gavs ut på LP av World Record 

Club 1958 finns återutgiven på det engelska 

skivbolaget Beulah. Ett mycket fint 

dokument av hans konst, även om orkestern 

inte fått all den repetitionstid som hade 

behövts. Danacord har också givit ut en 

dubbel-CD med alla inspelningar han 

gjorde för danska etiketten Tono 1949-1951, 

inklusive violinkonserter av Mozart och 

Tjajkovskij. Samt Paganinis femte Caprice 

med pianoackompanjemang av dåvarande 

hustrun Antoinette. Förmodligen den 

gamla 78-varvaren nämnd ovan! 

När jag var på konsert nyligen applåderade 

publiken mellan satserna, vilket jag 

upplevde som väldigt positivt! Skönt att 

äntligen få uttrycka sin spontana glädje 

och tacksamhet. När har denna nya 

sedvänja uppstått? 

Stig-Magnus, Göteborg 

Carlsson som menar att det är svårt att 

fastslå när en sedvänja överges och en ny 

tar vid. För länge sedan var det inget 

etikettsbrott att applådera mellan satserna 

men sedan ändrades vanorna och man 

skulle vänta med applåderna tills verket 

var slut, ”vilket rent allmänt har varit ett 

bruk som kommit mer och mer sedan den 

”klassiska” konsertform vi har i dag 

formades och ”stelnade” under andra 

hälften av 1800-talet”, säger Anders 

Carlsson. Nu verkar reglerna luckras upp. 

Att visa sin uppskattning är ju aldrig fel, 

men många tycker också att man ska visa 

respekt för tonsättaren och dem i publiken 

som vill ha en odelad upplevelse. Vad säger 

ni läsare? Skicka era åsikter till oss. 

Parfym kan ju vara förförisk men när 

den uppträder alltför starkt i fel 

sammanhang kan den bli rena plågan. 

Varför inför ni inte ett parfymförbud i 

Konserthuset? 

Pär, Mölndal 

Respekt och omtanke är den bästa 

lösningen. Tänker man bara på att många 

är allergiska eller upplever besvär är det 

inte så svårt att avstå från parfym och 

rakvatten i offentliga lokaler. Så vi passar 

på att skicka en liten påminnelse till alla 

som är svaga för väldoft – spara den till 

privata tillfällen. 

Laddad fråga som brukar dela publiken i 

två läger: älskar eller avskyr. Jag bollade 

den vidare till musikvetaren Anders 


66 67

Neeme Järvi 75 år 

TEXT sTEfan nävErmyr foTo frEdErick sTuckEr 

När Neeme Järvi första gången 

mötte Göteborgs Symfoniker 

i april 1980 var han en erfaren 

men i västvärlden relativt okänd dirigent 

som nyss fyllt 42 år. Det slog gnistor 

direkt. 

Några månader senare skulle 

Symfonikerna debutera i Royal 

Albert Hall med litauiske Mariss 

Jansons – sedermera världsberömd 

chefdirigent för Pittsburgh 

Symphony, Oslofilharmonin, 

Bayerska Radions symfoniorkester och 

Concertgebouworkestern – när de 

sovjetiska myndigheterna plötsligt 

stoppade hans utresetillstånd. 

Förfrågan gick omedelbart 

till Neeme Järvi som inte var 

svårövertalad… Det blev stor 

succé i England och Irland och 

resten är historia. Göteborgs 

Symfoniker upplevde en 

framgångssaga med skivinspelningar 

och internationella 

turnéer som lade grunden 

till orkesterns nuvarande 

tätposition i svenskt och internationellt 

musikliv. 

Neeme Järvi har blivit äldre och har 

stundtals haft en vacklande hälsa men när 

jag når honom på telefon i Florida är han 

precis lika entusiastisk som vanligt. 

– Jag får hela tiden inbjudningar till 

intressanta projekt men jag måsta tacka 

nej till mycket, tiden räcker inte till. Jag är 

chefdirigent för Residentieorkestern i Haag 

och Estlands Nationalorkester och börjar 

till hösten som chefdirigent for Orchestre 

de la Suisse Romande. Det är fullt upp. 

Men han hinner med ett och annat 

gästspel, bland annat hos Los Angeles 

Philharmonic där Symfonikernas nuvarande 

chefdirigent Gustavo Dudamel är Music 

Director. 

– De har en stor Piatigorsky-festival 

där jag ger konserter med tre av världens 

finaste cellister: Mischa Maisky, Ralph 

Kirshbaum och Alisa Weilerstein. 

Neeme Järvi månar starkt om sina 

”gamla” orkestrar. Under våren har han 

konserter inbokade med Royal Scottish 

National Orchestra, New Jersey Symphony 

och givetvis Göteborgs Symfoniker, orkestrar 

han varit chefdirigent för. Dessutom 

gästspel hos BBC Symphony och Spanska 

Nationalorkestern. Det ser alltså inte ut 

som om han dragit ner på tempot även om 

hustrun Liilia säkert vaktar dörren så att han 

får tid att umgås med barn och barnbarn. 

Han är omåttligt stolt över dottern Maarika, 

flöjtist, och dirigentsönerna Paavo och 

Kristjan som byggt egna karriärer på 

internationell nivå. Familjen och musiken 

är definitivt det viktigaste i hans liv. Och 

för övrigt? 

Jag frågar vad han gör vid sidan av 

musiken: 

– … 

Tystnaden kan skäras med kniv och 

jag märker att han blir fullkomligt ställd. 

Floridas varma väder, härliga stränder och 

kylda drinkar kan ju locka, men de verkar 

inte ligga högst på Neeme Järvis lista. Efter 

några sekunder blir han talför igen: 

– När jag inte repeterar, ger konserter 

eller reser… då lyssnar jag på musik och 

läser partitur. Det finns så mycket musik 

att upptäcka, det tröttnar jag aldrig på. 

Som Atterberg, hans fjärde och åttonde 

symfonier med folkmusikinfluenser till 

exempel, väldigt bra musik. 

Kurt Atterberg, nationalromantikern 

från Göteborg och en av de främsta svenska 

symfonikerna i början av 1900-talet, har 

blivit ett gemensamt projekt för Göteborgs 

Symfoniker och Neeme Järvi. Samtliga nio 

symfonier ska spelas in för Chandos och 

publiken får möjlighet att höra de flesta 

på konsert de närmsta åren. I juni inleds 

serien med nr 6, ”Dollarsymfonin”. Kanske 

blir det också något Atterberg-nummer i 

Slottsskogen där Neeme Järvi var med vid 

den första konserten 1984 och många år 

framöver, en plats han minns med glädje 

när vi avslutar samtalet. 

– Hälsa alla mina gamla vänner i 

Göteborg, och publiken, det ska bli 

väldigt roligt att ge konserter i Göteborgs 

Konserthus och Slottsskogen igen där vi 

delat så många fina stunder. Det kommer 

att bli underbart. Vi ses! 

68 69

sveriges 

mästerkock? 


Den här gången hälsar vi på hemma hos orkesterchefen Johan Nordin 

i Onsala. Hit flyttade han nyligen med hustrun Koja till en ombyggd 

före detta sommarstuga från 1950-talet. 200 m till vattnet och en 

härlig utsikt. Så vad passar bättre än en fisksoppa? 

Johan Nordin är sedan 2011 chef för orkesterns 109 medlemmar, ett arbete 

med ansvar för såväl stort som smått. 

– I mitt ledarskap ser jag mig främst som en ”möjliggörare” och ”hinderröjare”. 

Jag ska som chef se till att orkestern och medlemmarna får de bästa förutsättningarna 

för att kunna utföra sitt arbete. 

Det handlar om långsiktig strategi och planering, men lika ofta om varje veckas 

projekt – det vill säga konserterna – som ska förberedas, repeteras och genomföras. 

Här samarbetar Johan Nordin tätt med biträdande orkesterchefen Martin 

Söderlund. 

En chefs viktigaste uppgift? Att rekrytera rätt folk. Det anser Johan Nordin som 

också är med när orkestern har provspelningar. Nyligen kom 33 högkvalificerade 

musiker från hela världen för att provspela till en tjänst i violastämman. 

– Det är ett mycket krävande arbete där 16 medlemmar i orkestern var med 

och i två omgångar sållade antalet sökande till tio och sedan sex finalister. Det 

var jag som fick ge beskeden till de provspelande och det blev både lyckotårar och 

förtvivlan. 

En lycklig altviolinist gick segrande ur finalen och kommer att få ett par 

provveckor i vår, och ett provår om allt går väl. 

Och hur gick det med Johan Nordins fisksoppa? Höga poäng av samtliga 

domare. Men om han platsar i Sveriges mästerkock är en annan femma. ”Fryst 

vit fisk”? 

johans fisksoppa 

Lägg buljongtärningen i vatten och koka upp. Börja med lite vatten så att 

soppan blir mustig, späd vid behov. 

Skär purjolöken i skivor och lägg i grytan. 

Moroten därefter i skivor. Låt det puttra några minuter. 

Skär den knappt tinade fisken i lagom stora tärningar och lägg i grytan. 

Rör ned crème fraiche och låt puttra. 

Hälften av tomaterna skärs itu och resten läggs i hela för att få både klot 

och ”ögon”. 

Champinjonerna läggs i hela eller i bitar om de är stora. 

Sist i med räkorna som bara ska värmas upp så de inte blir sega. 

Musslor kan också tas med. 

Smaka av med salt och vitpeppar. 

1 paket fryst vit fisk 400 g 

3-4 laxbitar 

1 fiskbuljongtärning 

1 purjolök 

champinjoner, rikligt 

1 ask körsbärstomater 

1 stor morot 

2 burkar smaksatt crème fraiche t ex saffran/tomat 

och franska örter 

räkor 

salt och vitpeppar 

70 71

Viola, altfiol, Bratsche – 

kärt barn har många namn 


Violan är ett instrument med en underbar 

ton, lite dov och beslöjad, med violinens 

tre lägre strängar och en fjärde ytterligare 

ett trappsteg ned. 

– En av anledningarna till att jag föll för 

instrumentet är dess speciella klang. Jag tycker 

om soundet, det har jag alltid gjort. Det ligger 

mycket nära den talade rösten, säger Per 

Högberg som är stämledare för violasektionen i 

Göteborgs Symfoniker. I maj och juni framträder 

han som solist med orkestern. 

Violan kommer från en annan instrumentfamilj 

än violinen, och en med äldre anor. Det var 

på den tiden när stråkinstrument som spelades 

upprätt och mot benet fick tillnamnet ”gamba” 

(ben), och de som hölls i armen ”braccia” (arm). 

Det senare namnet har violan behållit på tyska 

där den kallas Bratsche, och görs så även i andra 

språk kolleger emellan. I början av 1600-talet 

kunde violan vara orkesterns centrala stråkinstrument, 

”violino ordinario”, medan violinen 

betecknades ”violino piccolo”. Det mindre 

instrumentets briljans gjorde att det efter hand 

tog över rollen som melodiförande instrument 

medan violan fick nya uppgifter. Speltekniken 

skiljer också. 

– Det kräver en delvis annan teknik, framförallt 

med stråken. 

Violan har en viktig funktion i orkestern. 

Tillsammans med andraviolinerna drar altvioli- 

nerna ett tungt harmoniskt lass med sina mellanstämmor 

som idogt och målmedvetet bygger det 

musikaliska verkets bärande struktur. 

– Man kan säga att vi är ett slags harmoniskt 

skelett. 

Per Högberg trivs utmärkt som orkestermusiker. 

Han älskar att spela verk som Stravinskys 

Petrusjka, Messiaens Turangalîlasymfoni eller 

John Adams Kammarsymfoni. Och Nielsens och 

Sibelius symfonier. Musik som ställer krav och 

erbjuder utmaningar, och kanske skänker en och 

annan skön belöning. Men då måste man satsa 

allt. 

– För mig är yrket egentligen en fråga om liv 

och död. Jag måste ha det engagemanget annars 

kan jag inte prestera. Tekniken är nödvändig 

men uttrycket är det viktigaste i vår konst. 

Per Högberg minns än i dag när han som ung 

musiker satt i Radiosymfonikerna och hörde Ida 

Haendel spela den långsamma satsen i Sibelius 

violinkonsert. 

– Det var så fantastiskt att jag inte kunde hålla 

tillbaks tårarna. Jag tyckte det var lite genant 

och försökte vända mig bort, men sedan såg jag 

att min ärrade kollega också grät. Det är dom 

fantastiska ögonblicken man ser fram emot som 

musiker, och man vet aldrig när dom kommer. 

Kammarmusik skattar han högt: att spela 

kvartett är något speciellt. Han och kamraterna i 

Briokvartetten var den första ensemble som tog 

72 73

diplom i kammarmusik på musikaliska akademin 

i Stockholm och de spelade tillsammans i 

tolv år. Något han ibland kan sakna. 

– Det är en fantastisk musikform, jag tycker 

fortfarande det är den ultimata ensemblen. 

Där har violan sin givna roll, men som soloinstrument 

är den mer anonym. För tonsättarna 

har det alltid varit enklare att skriva violinkonserter 

än violakonserter: en violin skär igenom 

orkesterväven lättare än violan. Men det finns 

trots allt en rad fina violakonserter som exponerar 

instrumentets mystiska och diskreta kvaliteter: 

Berlioz Harold i Italien, Hindemiths Der 

Schwanendreher (den musikaliska gestaltningen 

av en svan som steks på spett) och Waltons 

violakonsert. Instrumentet förekommer också i 

många parfigurationer: som ena halvan i Mozarts 

musikaliska kärleksduett i Sinfonia concertante 

för violin och viola, som Sancho Panza till 

cellons Don Quixote i Richard Strauss symfoniska 

dikt, eller som älskaren mot nunnan Beatrice 

i Kurt Atterbergs Svit för violin, viola och stråkar 

(se sid 58). Per Högberg spelade i Don Quixote 

2010 och kommer nu att spela Atterbergs svit. 

– Den stötte jag första gången på när jag 

gick på ackis i Stockholm. Den har en speciell 

charm. Jag ser mycket fram emot att få göra den 

med Sara Trobäck Hesselink och Neeme Järvi. 

Med honom blir det alltid spännande, säger Per 

Högberg. 

Viola är det instrument i orkestern som kan 

variera mest i storlek – från en något större violin 

till en rejäl sak som kräver långa armar och stora 

händer. 

– Spelar man i orkester är det mer bekvämt 

och praktiskt med ett inte alltför stort 

instrument. 

Klangskillnaden mellan instrumenten är också 

större än övriga stråkinstrument, från ljus till en 

mycket dov och mörk klangfärg. 

Att hitta en fin viola kan vara svårare än att 

hitta en fin violin, de gamla instrumentmakarna 

byggde helt enkelt fler violiner än övriga 

stråkinstrument. Per Högberg hade världens tur. 

Han har en gammal italienare han fick tag i hos 

en skånsk musiklärare som förvärvat den från en 

granne som fått den från en samlare. 

Det är en Pietro Palotta från 1808 som klingar 

mycket fint. 

Ett instrument att behålla för livet? 

– Jag är väldigt nöjd, det har en ljus och fin 

klang som jag trivs med. 

För att få ljud i en viola behövs också en stråke. 

– Den har stor betydelse för klangen, det kan 

skilja enormt mellan olika stråkar. 

Äldre franska stråkar står högt i kurs men är 

svåra att få tag i. För fem år sedan lånade han en 

stråke av en vän i Danmark. Efter fem minuter 

vände han sig till kollegan: 

– ”Om du någonsin funderar på att sälja den så 

köper jag!” Nyligen fick jag chansen vilket gjorde 

mig lycklig. Det är en stråke tillverkad omkring 

1910 av Victor Fetique och det är en fröjd att 

spela med den. Den ger en bra klang och har en 

härlig balans som hjälper spelet! 

Vill man höra en viola i all sin prakt blir 

det alltså tillfälle när Per Högberg spelar Kurt 

Atterbergs Svit för violin, viola och orkester 

tillsammans med orkesterns konsertmästare Sara 

Trobäck Hesselink den 31 maj och 1 juni. Och 

har ni inte möjlighet att gå på konserten finns det 

fler chanser: musiken spelas in för utgivning på 

skivbolaget Chandos. 

TOMORROW’S WORLD 

On land, at sea and in the air, the demands of global commercial 

transportation will continue to challenge both business and society. 

You can be sure one company with a long-term commitment to 

quality, safety and environmental care has the vision to deliver 

– Volvo Group. 

Find out more on www.volvogroup.com 

Volvo Trucks 

Renault Trucks 

Mack Trucks 

74 75 

UD Trucks 

Buses 

Construction 

Equipment 

Volvo Penta 

Volvo Aero 

Financial Services

Yvonne Qwarnström, 99 år 

TEXT kaTarina a karlsson foTo lina iksE 

Yvonne Qwarnströms systerdotter öppnar 

dörren när jag och fotografen Lina Ikse 

ringer på. Kaffekopparna är framdukade 

på det runda, vita bordet och Yvonne väntar 

på oss. Hon är lite tveksam först. Vem är vem? 

Med vem ska hon prata? Och fotografering får 

det absolut inte bli. Men det tar inte lång stund 

förrän vi är inne i ett samtal där Yvonne minns 

längre tillbaks än någon av oss kan, kanske 

någonsin kommer att kunna? För 1935 var 

Yvonne en av dem som sjöng vid invigningen 

av det nya Konserthuset. Hon minns tillfället 

mycket väl. 

– Det var underbart roligt! Vi skulle ha vita 

klänningar, annars var det alltid svart. Mamma 

hade sytt min, den var utsökt. Innan vi gick in 

på scenen hörde vi sorlet från salongen och då 

kändes det allt lite fladdrigt. Men sen, när vi gick 

in i ordentliga rader, ordentligt skulle det vara, då 

var det bara roligt. Hela salen var full av honoratiores, 

det var vita skjortbröst så långt man kunde 

se. De flesta hade ju frack. Vi sjöng Sången av 

Stenhammar. Om det gick bra? Inte gick det åt 

helsike i alla fall. Det gjorde det aldrig. Inte en 

enda gång. Efteråt var det middag på Börsen för 

de finare besökarna, vi som var lite lägre stående 

fick supé och dans på Valand. Jag blev uppvaktad 

av en trevlig kontrabasist hela kvällen. 

I fem år sjöng Yvonne i konserthuskören och 

hon minns tiden med glädje. 

– Tor Mann, han var jättetrevlig, han skojade 

på alla repetitioner. Sen var det en holländare 

som hette Mengelberg, han pratade sig igenom 

alla repetitioner. Men det gick bra ändå. Och så 

var det den här underbare dirigenten, vad hette 

han nu? Vi sjöng Brahms Ein deutsches Requiem 

och det liksom lyste om honom. Jag har börjat 

glömma lite. Det retar mig! säger Yvonne och 

bankar försiktigt en ådrad knytnäve i bordet. 

För Yvonne har det alltid varit självklart att 

hålla på med musik, det gjorde hela familjen. 

Morbror Oscar spelade i symfoniorkestern, 

Yvonne började sjunga i kyrkan redan när 

hon var sex-sju år. Hon kan inte peka ut några 

höjdpunkter, det verkar som om allt som 

hade med musik att göra var en enda räcka av 

höjdpunkter. 

– Det bästa var att man fick vara med, blev 

antagen! Musiken har varit det bästa i mitt liv, 

den klassiska musiken. Inte pop, det har jag 

aldrig tyckt om. 

Antagningsprovet bestod i att sjunga skalor 

och sjunga från bladet. En sopran, som Yvonne, 

behövde inte ha något högt c, det räckte med a. 

– Min röst var rak och klar, inga biljud, säger 

Yvonne. 

Vid flera tillfällen fick hon uppleva att stå på 

samma scen som de riktigt stora sångarna; Jussi 

Björling, Birgit Nilsson, Hjördis Schymberg och 

Einar Beyron. 

Den sistnämnde var rätt pigg på flickor, får vi 

veta, men han prioriterade inte körens damer. 

– Nej, vi var nog för lågt stående, det var inte 

oss han var ute efter. 

76 77

Apropå flörtande kommer vi in på Sigurd 

Björling som förstärkte kören ibland. 

– Han var en riktig flörtis, ja till den milda 

grad! Men å vad han var duktig! Han ställde sig 

inpå en. Kanske var jag hans typ? 

Yvonne var dock inte lika lockad av honom. 

– Jag stack! 

När vi pratar om vilken musik Yvonne tyckte 

bäst om att sjunga räknar hon upp Bachs 

h-mollmässa, Beethovens Missa Solemnis, 

Brahms och Mozarts rekvier. Minnena är många. 

Två romanskonserter minns hon också med 

särskild glädje. 

– En var med Elisabeth Schwarzkopf och den 

andra med Dietrich Fischer-Diskau. I två timmar 

sjöng dom för ett fullsatt konserthus. Dom stod 

precis blickstilla, det var inget hejsan. Men när de 

öppnade munnen... 

Yvonne går fortfarande på konserthuset 

ibland, när systerdottern kan följa med. 

– Det verkar vara större krav på kören idag, 

tycker hon. Och musikerna också. Man måste 

vara så jäkla begåvad för att komma nånstans! 

Som Dudamel, han är en käck kille och väldigt 

duktig dirigent, tar sig an barn. 

Är publiken annorlunda idag? 

– Kanske att man är mera klädd i jeans och 

ulltröjor. Så var det inte förr, då var det ju något 

att gå på konsert! Och jag tycker att de skulle 

göra fler körverk. 

När Yvonne hade sjungit fem år i konserthuskören 

flyttade hon till Stockholm för att jobba på 

bank. Men även där gick hon med i konserthusets 

kör där hon fick sina bästa vänner, vänner 

för livet. 

Någon hade sagt att en sopran bör pensionera 

sig vid 53, så då slutade Yvonne. Men på banken 

fortsatte sjungandet och numera blir det kanske 

en och annan snapsvisa och så sjunger hon i 

badrummet förstås. 

– Jag har haft ett bra liv, ett trevligt liv med 

mycket roligt. En bra man fick jag också efter 

tio års jagande. Ja, egentligen var det väl så att vi 

väntade med att gifta oss tills vi fick en bostad 

och det var ju så ont om bostäder under kriget. 

Han var nio år yngre än jag var, men han dog 

före mig ändå. 

I sommar fyller Yvonne 100 år. 

– Tror du jag kan önska mig ett kort i födelsedagspresent, 

till orkesterns konserter? 

Jag säger att det tror jag säkert, och förfrågan 

till Konserthusets ledning är härmed framförd. 

Lina plockar fram sin kamera och det går 

bra trots tidigare protester. Vi är så betagna av 

Yvonne och hennes minnen att vi nästan inte kan 

slita oss, och hon verkar lika förtjust hon, över att 

återuppleva äldre tider. 

När jag står i tamburen och snör på mig 

kängorna knackar Yvonne mig på ryggen. 

– Bruno Walter! Det var Bruno Walter han 

hette, den underbare dirigenten. Hans ansikte 

lyste som förklarat, det sken om honom! Och det 

var Brahms Ein deutsches Requiem vi sjöng! 

Vännerna väntar på dig 

Här är Götaplatsens egen hejarklack, 

Göteborgs Symfonikers trofasta 

supporterklubb som följer sitt favoritlag 

i vått och torrt. Vill du få ytterligare inblickar i 

orkesterns och musikens underbara värld och 

samtidigt lära känna några av ortens trevligaste 

och mest musikintresserade människor – gå med 

i Göteborgs Symfonikers vänner. 

– Vår huvuduppgift är att stödja orkesterns 

arbete både när det gäller publik och konserttillfällen. 

Det märks bland annat de lördagsförmiddagar 

när vi arrangerar Fikastråket, kaffe, 

smörgås och kammarmusik med musiker ur 

Göteborgs Symfoniker, och när vi delar ut våra 

årliga stipendier till musiker i orkestern, säger 

styrelseledamoten Peter Schéle. 

Vänföreningen bildades 1985 och har under 

åren varit en aktiv stödorganisation som månar 

både om orkestern och sina medlemmar. En stor 

insats gjordes av föreningsmedlemmen Gunnel 

Kahlefeldt som guidat tusentals människor i 

Konserthuset och arrangerat träffar där vänföreningens 

medlemmar mött berömda solister 

och dirigenter. Hon har numera trappat ned 

och överlåtit en del av det publika arbetet till 

Peter Schéle som har erfarenhet från liknande 

uppdrag hos Kungliga Filharmonikerna där han 

arbetade under många år (och dessförinnan hos 

Göteborgs Symfoniker som marknadschef). 

– Vi anordnar flera träffar per säsong med 

föredrag av orkesterns kontrabasist Jan Alm, 

en inspirerande och oerhört musikkunnig 

föredragshållare, samt forskaren och författaren 

Jan Ling som gärna delar med sig av sin rika 

kunskap. Vi arrangerar även årliga resor. I augusti 

går färden till operafestspelen i Glyndebourne 

söder om London, säger Peter Schéle. 

Stämningen är kamratlig och avspänd på 

träffarna som ofta ger upphov till spännande 

diskussioner om musik och artister. Inte sällan 

råder det delade meningar! 

Enligt stadgarna ska föreningen ” stödja 

Göteborgs Symfoniker i deras verksamhet 

såväl ekonomiskt som opinionsmässigt”. 

Vänföreningens bidrag har under åren möjliggjort 

flera prominenta artistbesök och vissa 

inspelningsprojekt. En stor del av medlen 

kommer från föreningens generösa företagsmedlemmar. 

Men kärnan i föreningen är alla 

enskilda, musikälskande medlemmar som sätter 

Göteborgs Symfoniker före det mesta, klubbens 

tvättäkta supporters. 

www.gsvanner.se 

78 79

7 frågor 

En snabbpresentation av medarbetare på podiet eller 

kontoret som alla arbetar för att du ska få en så bra 

konsertupplevelse som möjligt. Den här gången tar vi 

pulsen på Pontus Westman, podietekniker som ser till 

att violinerna inte sitter för långt bak och att dirigenten 

har rätt partitur på notstället. 

Hemlig last 

Om jag är på ett antikvariat och ser en roman om 

kommissarie Maigret av Georges 

Simenon som jag inte har, så köper 

jag den. Helst ska den vara i 

Delfinserien. Jag slukar den 

innan helgen är slut 

och avrundar gärna 

med 200 gram 

Marabou schweizernöt. 

PAusfikA för två 

eller middAg för 

1200 Personer 

Kaffe och kaka? Inga problem. Trerätters till festkvällen? Det fixar vi. 

Middagsbokning till abonnemangets alla konserter? Då får du vara 

ute i god tid för antalet platser är begränsat! Kontakta oss så ordnar 

vi lösningen just för dig, från en till 1200 personer. 

Hobby 

Mitt band Lady Banana. Vi skriver musik, spelar 

själva in den och försöker göra en video till varje låt. 

I sommar åker vi förhoppningsvis till Frankrike och 

spelar. 

Min oas 

Dirty Records på Andra Långgatan går jag till så 

fort jag får chansen. Jag samlar lite på vinylsinglar 

och på ”Dirty” kan jag även dricka fantastiskt kaffe. 

Favoritmusik 

Just nu, så är det fransk garagerock, Bo Diddley, 

och Sjostakovitj som gäller. Gärna elfte och tolfte 

symfonierna. 

Mitt livs överraskning 

När min bror ringde i somras och frågade om jag ville 

segla runt Spetsbergen blev jag faktiskt stum. En veckas 

betänketid fick jag. Jag är inte mycket för naturen 

annars, men kunde inte låta bli. Det var en fantastisk 

resa. 

Mitt tips 

Vara Konserthus är definitivt värt ett besök. Klangen är 

lite annorlunda och det ligger ju faktiskt bara en timme 

bort. Man hinner tillbaka till Göteborg före kl 23. 

Äter helst 

Hasselbackspotatis, pistagenötter och råbiff på 

Restaurang Stearin. 

Ibland är det bra om det inte hörs 

Foto: Anna Hult 

Maskindelar ska inte höras. 

Förutom energieffektiva kullager, tätningar och 

smörjsystem har SKF ett stort sortiment av 

instrument för att bland annat upptäcka maskinljud 

och vibrationer. Så idag bidrar våra tusentals 

produkter och tjänster till en bättre miljö, inte bara 

genom bättre hushållning med naturens resurser, 

utan även genom minskat buller. 

Att minska friktion har varit vårt mål ända sedan 

starten 1907. Att det sen i sin tur minskar oljud, 

det bjuder vi på. 

The Power of Knowledge Engineering 

Läs mer om vårt arbete på 

www.skf.com

VÄLKOMMEN TILL RÖRELSEFRIHETEN. 

Nya Volvo V60 Sportswagon. Nu även med DRIVe. 

NYA VOLVO V60 KOSTAR FRÅN CA 234900:- (T3) - 397000:- (T6 AWD) EXKL LOKAL UTRUSTNING. BRÄNSLEFÖRBRUKNING BLANDAD KÖRNING 4,5 L - 10,2 L/100 KM. 

KOLDIOXIDUTSLÄPP CO2 G/KM 119 G (DRIV-E) - 237G (T6 AWD). MILJÖKLASS EURO5. BILEN PÅ BILDEN ÄR EXTRAUTRUSTAD. NÄR DU KÖPER EN NY VOLVO INGÅR 

VALLTID VOLVO ASSISTANS SAMT VAGNSKAE- OCH ROSTSKYDDSGARANTI. WWW.VOLVOCARS.SE 

Säg farväl till begränsningarna och välkommen till 

rörelsefriheten. Med nya Volvo V60 Sportswagon 

kommer du förmodligen hitta på lite mer, lite oftare. 

Symfonikrysset 4 

VINN EN HELKVÄLL På KONSErTHUSET! 

1. Kommande Artist in Residence i Göteborg 

2. Här firas helgdag med musik 

3. Klopstock skrev om den, Mahler komponerade 

4. Han har snart tre orkestrar 

5. Räddade Fidelio ur fängelset 

6. Barbara 

7. All heder åt honom 

8. Gillar surkål 

9. Har fått en ny stråke 

Ledtrådar hittar du i detta magasin. 

Skicka in rätt ord (den grå lodräta raden) senast den 25 juni till podiet@gso.se eller 

till Podiet, Göteborgs Konserthus, 412 56 Göteborg. 

Vinnaren får två biljetter till en valfri konsert med Göteborgs Symfoniker och en 

trerätters middag för två i restaurangen. 

82 Volvo. for life 

83 

5 

7 

I Symfonikrysset nr 2 var Bronfman den rätta lösningen. Det kunde Mona Sandqvist i Göteborg som 

härmed får biljetter och middag som pris. Grattis! 

KLART FÖR SÄNDNING 

Nu är allting riggat: tre fasta kameror i Stora salen, 

fem mobila, samt ljud- och bild-mixer med stora 

bildskärmar i det nybyggda kontrollrummet. Omkring 

sex konserter kommer att läggas ut på webben säsongen 

2012-2013 och tre-fyra konserter sänds live 

på biografer i Göteborg, Västra Götaland och övriga 

Sverige. Se www.gso.se under hösten! 

Håll dig uppdaterad: 

www.facebook.com/GothenburgSymphony 

www.youtube.com/Nationalorkestern 

Eller gå in på vår hemsida www.gso.se 

och klicka dig vidare. 

www.twitter.com/gbgsymfoniker 

www.blogg.gso.se 

www.spotify.com 

3 

2 

8 

1 

9 

4 

6

orkesterns uppdrag från regionen 

Göteborgs Symfoniker, Sveriges Nationalorkester, 

bidrar till regionens attraktivitet och spelar 

en viktig roll i den regionala utvecklingen. 

Orkestern har stark internationell lyskraft och 

har som ambition att inom tio år positionera sig 

som en av världens främsta. Kvalitetsutveckling 

och fördjupad kunskap inom området ska 

uppnås i internationell konkurrens och genom 

medvetna satsningar ska nya scener erövras som 

regelbundet återkommande spelplatser. 

Som en av regionens framgångsrika musikinstitutioner 

ska Göteborgs Symfoniker under 

uppdragsperioden särskilt utveckla barn- och 

ungdomsverksamheten samt genom nya 

konsertformer möjliggöra för fler människor att 

möta den klassiska musiken. Under uppdragsperioden 

ska nya kontaktytor utvecklas regionalt, 

nationellt och internationellt. 

Symfonikerna har till sitt förfogande ett unikt 

hus med många möjligheter till möten och 

upplevelser och ska under uppdragsperioden ta 

initiativ till nyskapande samarbetsprojekt och 

partnerskap på musikområdet. Målgrupper för 

samverkan är kultur- och musikskolor, konsertarrangörer 

och det fria musiklivet. Arbetet med 

jämställdhet och mångfald inom scenkonstområdet 

är fortsatt prioriterat. 

Vägen till toppen 

TEXT sTEfan nävErmyr foTo michaEl larsson 

Göteborgs Symfoniker AB drivs med utgångspunkt från ett uppdrag av 

verksamhetens ägare och huvudman, Västra Götalandsregionen. Här intill 

kan du läsa uppdraget för 2012-2014. 

ett mål är att nå nya publikgrupper. Hur 

gör vi det, Helena Wessman, vD och 

konstnärlig chef? 

– På många olika sätt. Våra After Work- 

konserter med musik och mat lockar människor 

som aldrig har varit i Konserthuset tidigare. 

Jag gick runt senast och talade med folk som 

tycker det är ett perfekt koncept – lagom 

lång konsert och avslappad stämning. Våra 

Popicalkonserter där musiker ur Göteborgs 

Symfoniker möter aktuella popartister drar en 

ny publik som också letar sig in till våra vanliga 

konserter. Utomhuskonserterna i Slottsskogen 

och på Götaplatsen är också väldigt viktiga. På 

sportlovet nästa år kommer orkestern att bilda 

ensembler som åker ut och spelar på nya ställen 

i regionen. Här får alla människor chansen att 

uppleva Göteborgs Symfoniker och vi välkomnar 

dem till nya upplevelser i Göteborgs Konserthus. 

Vår ambassadörsverksamhet har även den blivit 

en stor framgång – nybörjare får möjlighet att 

testa vårt provabonnemang och se verksamheten 

bakom kulisserna. 

Du började själv spela tidigt och månar om de 

yngre? 

– Vår barn- och ungdomsverksamhet är en 

dörröppnare för de unga. Särskilt samarbetet 

med El Sistema Göteborg som vi gav konserter 

med nyligen i Konserthuset. Våra musiker 

åker ut till Hammarkullen och Hisingen varje 

månad och träffar och spelar med barnen. 

Sedan har vi konstnärliga residens för barn och 

ungdom, tonsättaren Paula af Malmborg Ward 

och regissören Svante Grogarn som skapar nya 

konsertproduktioner där de unga är involverade, 

och står i begrepp att starta ett mentorprogram 

som vänder sig till ungdomsorkestrar inom 

kulturskolan. 

Göteborgs symfoniker ska också bli tillgängliga 

för alla som inte har möjlighet att ta sig till 

konserthuset? 

– Det digitala Konserthuset kommer förhoppningsvis 

att nå många nya grupper! Vi har med 

hjälp av en donation från Stena byggt en helt ny 

TV-studio och kommer framöver att sända våra 

konserter på nätet och digitala biografer. De som 

är ute och surfar kommer förhoppningsvis att 

hitta Göteborgs Symfoniker och kanske få en 

musikalisk kick: ”Oj vad häftigt, det vill jag höra 

live!” 

I uppdraget liksom i företagets vision är 

ambitionen att Göteborgs symfoniker fram till 

2020 ska positionera sig som en av världens 

främsta orkestrar. kan du utveckla det? 

– Att ha en världsorkester i en region som 

Västra Götaland sätter oss på kartan. Där 

handlar det om attraktionskraft och vår ambition 

att ge publiken den absolut högsta kvalitén. För 

vår egen del gäller det att ha högt ställda mål för 

att orkestern ska känna sig motiverad i utvecklingen. 

Om vi slår oss till ro börjar vi genast 

backa, man måste alltid försöka bli bättre. Vägen 

dit är att samarbeta med de bästa dirigenterna 

och solisterna i slagkraftiga program, det är 

kärnan. Turnéverksamheten är också viktig, att 

vi syns och hörs på de viktiga internationella 

scenerna. Liksom skivinspelningsprojekt som ger 

eko i världen. Allt detta tillsammans kan få oss 

att förverkliga vårt mål. 

84 85

Det var en gång… Göteborgs Symfonikers 

moderna framgångssaga började för omkring 

30 år sedan med en ambitiös orkester, en 

initiativrik chef och en entusiastisk chefdirigent. 

Sponsorpengar från Volvo, 20 nya musiker, skivinspelningar 

för BIS, utlandsturnéer och – Slottsskogen! 

Vilken genial idé, att ge konsert i stans gröna oas. 

Dåvarande chefen Björn Simensen har berättat hur han 

ruvat på idén och på söndagarna 

letade efter en lämplig plats. 

Trädgårdsföreningen bedömdes 

som för liten men Slottsskogen, ja 

Slottsskogen borde räcka till. 

Meteorologer menade att risken för 

regn var minst i början av juni så då 

siktade man in sig på den veckan. 

Till konserten behövdes en 

konferencier, en presentatör som var välkänd och 

kunde skapa god kontakt med publiken. Diskussionens 

vågor gick säkert höga när man pratade namn: 

göteborgare eller göteborgska, populär, käck – och inte 

minst musikalisk. Vem kan passa? Valet föll på Stefan 

Ljungqvist. Den fryntlige trubaduren och operasångaren 

med sonor stämma och brett register var som 

klippt och skuren för uppgiften. Han glänste vid denna 

tid som ”komiskt ankare” i Hagge Geigerts revyer på 

Lisebergsteatern och blev i samma veva rikskänd som 

den tafflige polisen Evald Larsson i de omåttligt 

populära TV-serierna Polisen i Strömstad. 

Vädrets makter höll i sig när orkestern äntrade 

podiet framför Björngårdsvillan söndagen den 3 juni. 

Året var 

1984 

På programmet stod bland annat musik ur Sound of 

Music, eller ”sund av musik” som Stefan Ljungqvist 

vitsade till det. Efter allsången tillade han: ”Nu kan ni 

gå hem och skryta med att ni debuterat med Göteborgs 

Symfoniker!” 

GP var på plats liksom GT, och i kvällstidningen 

intervjuade Tore Lund en av alla besökare i det stora 

folkhavet. Mats Annelund var där med familjen: 

”Vi brukar inte ha tid att se 

Symfonikerna i Konserthuset men 

när de spelar här tog vi tillfället i 

akt. Och så gick det ju lätt att ta 

med sig barnen.” 

När Stefan Ljungqvist frågade 

publiken om inte Slottsskogskonserten 

kunde bli en tradition 

kom en varm, spontan applåd. 

Han fick rätt. Göteborgs Symfoniker har gjort sammanlagt 

26 konserter i Slottsskogen. 2008 blev Slottsskogskonserten 

en del av nationaldagsfirandet vilket betyder 

att den sedan dess äger rum den 6 juni varje år. Bara tre 

gånger har konserterna ställts in: 1985, 1992 och 1993. 

Neeme Järvi har dirigerat tio av konserterna, inklusive 

premiären 1984. Då ledde han Göteborgs Symfoniker i 

ledmotivet från TV-serien Onedinlinjen och Duke 

Ellingtons Solitude, och ackompanjerade publiken i 

Den blomstertid nu kommer. ”Slottsskogen är den 

bästa konsertsal jag vet” har Neeme Järvi sagt. Och om 

vädrets makter står bi kan han och orkestern säkert 

räkna med mångdubbelt fler besökare än de 6000 

personer som var med första gången 1984. 

musik i det grönA! 

slottsskogen 

6 juni kl 14.00 

86 87

”Med passionerad övertygelse och kärleksfullt handlag” 

Det är konsert. Ljuset i salongen dämpas och publiksorlet 

tystnar. Alla väntar spänt på en dirigents entré. 

Applåder, dirigenten hälsar i hand med konsertmästaren 

som om de aldrig träffats förut… 

Så långt är de flesta konsertupplevelser sig ganska 

lika, men sedan, när lungor fylls och läppar formas, 

tagel stryker sträng, metaller och exotiska träslag 

förenas i en filharmonisk svängning, skiljer sig konserterna 

åt. För vem bestämmer vilka noter som står på 

notställen? Göteborgs Symfonikers repertoar bestäms 

till stor del av programutskottet. Att sammanställa 

orkesterns val av dirigenter, solister och repertoar är 

en oerhört fascinerande uppgift och kan liknas vid ett 

enormt pussel, där varje bit ska passa ur en rad olika 

perspektiv. Vår publik ska först och främst bjudas på 

en formidabel konsertupplevelse. Sedan ska orkestern 

hållas i trim med en konstnärligt utmanande repertoar. 

Abonnemangsserier skall vara omfångsrika oavsett om 

de är stora eller små. Vi ska ha tonvikt på den nordiska 

repertoaren, göra nyskapande produktioner för barn 

och unga och aktivt leta efter framstående kvinnliga 

tonsättare och dirigenter. Nya verk ska beställas, 

inspelningar och turnéprogram planeras. Våra mest 

eftertraktade solister och dirigenter måste bokas med 

tre års framförhållning om ens det räcker. Ibland krävs 

snabba beslut där magkänslan säger att vi måste våga 

chansa, som 2005, då en okänd Gustavo Dudamel 

ersatte Neeme Järvi på Symfonikernas Promskonsert i 

Royal Albert Hall. 

Men vad gör ett bra konsertprogram? Som metafor 

kan man använda en utsökt middag för våra öron. Det 

krävs fina råvaror, variation och spännande kombinationer. 

Allt omsorgsfullt serverat med en passionerad 

övertygelse och ett kärleksfullt handlag. Vilka verkkombinationer 

som passar är förstås högst personligt men 

det får inte vara grädde i allt: senromantiker som 

Rachmaninov, Wagner, Strauss, Elgar, Alfvén mår bäst 

i samspel med något syrligt, kryddstarkt eller renande; 

varför inte Saariaho, Haydn, Stravinsky eller Adès? 

Några få tonsättare, bland dem Mozart, klarar sig i 

sällskap med vem som helst. Den engelske dirigenten 

Andrew Manzes första besök hos Symfonikerna fokuserade 

på Johannes Brahms utan att vi spelade något 

originalverk av honom! Konserten inleddes med Elegy 

for Brahms av Hubert Parry, fortsatte med Mozarts 

Pianokonsert nr 17 med Brahms egna solokadenser. 

Huvudnummer var Schönbergs färgrika orkestrering 

av Brahms pianokvartett i g-moll som även spelades i 

original som bonus efter orkesterkonsertens slut. Ett 

genialt program, både originellt och variationsrikt med 

enastående verk. 

Allt som oftast bestäms programmet utifrån en rad 

pragmatiska förutsättningar. Vi kanske tänker oss en 

sångsolist med barockarior före paus och ber dirigenten 

X att göra ett neoklassiskt verk, till exempel Mathis 

der Maler av Hindemith. 

– Nej, jag vill absolut göra Tjajkovskijs fjärde, det gör 

jag alltid första gången jag gästar en ny orkester, säger 

dirigenten. 

Eller en stjärnsolist som den aktuella säsongen bara 

spelar Brahms violinkonsert. Ibland finns utommusikaliska 

argument: en konsert kan ha ett speciellt tema 

såsom en stad, ett år, randiga djur eller ett transportmedel 

och ibland hamnar diskussionen på det som inte är 

musiken: pausen. Hur viktig är den? Ska vi ha ett kort 

stycke på 10-15 minuter och sedan paus före Mahlers 

sjätte symfoni eller Brahms Ein deutsches Requiem? 

Ska vi uppmärksamma födelse- eller dödsår? ”Jag ser 

att Gesualdo varit död i 400 år, borde vi inte spela 

något?” ”Nej, låt oss vänta tills vi gör en temakonsert 

om passionsmördare…” 

Turnéprogrammen ska representera vår konstnärliga 

särart och kvalité. Vi vill gärna vid sidan av den ofta 

efterfrågade internationella repertoaren resa med något 

nordiskt verk och gärna en svensk solist. Repertoaren 

är oerhört rik. Den rymmer flera gyllene tidsåldrar och 

man upptäcker ständigt fantastisk musik att programsätta 

bortom standardrepertoarens mest spelade verk. 

Om man själv vill botanisera i Göteborgs Symfonikers 

arkiv www.gso.se/historik finner man att djärva blandningar 

var vanligare i orkesterns tidigaste period. Man 

började ofta med symfonin, till exempel Sibelius tvåa 

och slutade med ett par uvertyrer eller en stärkande 

marsch och däremellan kunde det vara flera solister i 

kortare soloverk. I dag skulle ett sådant programförslag 

generera åtskilliga mejl och telefonsamtal. Samtidigt lär 

det oss att konsertformen hela tiden ska utvecklas. 

En vän till mig argumenterade för att solokonserten 

alltid borde komma sist. 

Anledningen var något udda. Han var en hårt 

arbetande man som älskade att gå på konsert men 

somnade nästan ofelbart någonstans i uvertyrens 

sidotema och vaknade upp först efter att solisten fick 

stående ovationer och blommor… Vid våra livliga 

sammanträden har det någon gång diskuterats om att 

kunna erbjuda sovkonserter med kudde (!) för trötta 

åhörare. En tidigare VD var oerhört fäst vid idén om 

en doftkonsert. Tänk er en svavelosande häxsabbat i 

Berlioz Symphonie fantastique eller söta, orientaliska 

dofter i Rimskij-Korsakovs Scheherazade! Som tur är 

kan ju våra öron registrera allt detta; det må vara en 

soluppgångs värmande strålar i Strauss Alpsymfoni 

eller ett stilla sommarregn ur Alfvéns Bergakungen. 

Det är faktiskt helt i sin ordning att någon gång slumra 

in också för att vila intrycken. Men om man har 

problem med snarkning kanske man bör undvika ett 

framförande av John Cages klassiska 4’33* – om man 

inte vill debutera som solist förstås! 

Johan Stern 

Programsättningens riktlinjer stakas ut av programkollegiet 

(ett 30-tal medlemmar från orkester och 

administration) och orkesterns konstnärliga råd. 

Detaljplaneringsarbetet görs i stor utsträckning av 

programutskottet som består av Helena Wessman, 

VD och konstnärlig chef, Sten Cranner, planeringschef, 

Karin tufvesson Hjörne, konstnärlig rådgivare, 

tuula Fleivik, altviolinist, Johan Stern, cellist, Charles 

DeRamus, kontrabasist och Stefan Nävermyr, redaktör. 

Chefdirigenten har också ett betydande inflytande, 

särskilt när det gäller de egna programmen. 

*4’33 är ett smått legendariskt stycke av John Cage där 

musikern enligt instruktionerna ska sitta overksam 

under styckets tre satser. tanken är att omgivande miljöljud 

ska bilda stycket, även om många uppfattar det som 

fyra och en halv minuts tystnad. 

88 89

skivbiblioteket klappat och klart 

1984 kunde en 

fullpris-CD kosta 

199 kr eller mer. 

Idag kan man få en 

box med 50 CD för 

700-800 kr. Snacka 

om prisvärt. Jag kan 

inte tänka mig en 

bättre introduktion 

till klassisk musik än 

The Decca Sound, det 

engelska skivbolagets 

tjocka box med mer 

än 55 års högklassiga 

inspelningar. Redan 

när Decca gjorde sina 

första kommersiella 

stereoinspelningar 1954 

låg man i främsta ledet 

vad klang och ljudkvalitet 

beträffar. En av de 

första som hoppade på stereotåget var dirigenten 

Ernest Ansermet, schweizaren som var vän 

med och i flera fall uruppförde verk av Debussy, 

Stravinsky, de Falla och Ravel. Hans legendariska 

inspelningar av Debussys La mer finns med, 

liksom orkesterverk av de Falla. Andra berömda 

Decca-artister som Vladimir Ashkenazy 

(Rachmaninovs tredje pianokonsert), Charles 

Dutoit (orkestermusik av Ravel), Herbert von 

Karajan (Holsts Planeterna med Wiens filharmoniker) 

är självklart med. Det bästa med en sådan 

här box är inte alla legendariska inspelningar 

man känner igen, utan upptäckterna man får på 

köpet. Boxen innehåller musik från barocken – 

Bach med Münchinger – till modernister som 

Ives och Varèse med Zubin Mehta. Sångarna 

går inte av för hackor: Renée Fleming, Dame 

Joan Sutherland, Cecilia Bartoli, José Carreras, 

Placido Domingo och Luciano Pavarotti. Allt i 

Deccas berömda sound, kanske bäst representerat 

i Mahlers åttonde symfoni med Sir Georg 

Solti och Chicago Symphony inspelad av Deccas 

dåvarande chefstekniker, ljudgeniet Kenneth 

Wilkinson. Dra upp volymen på stereoanläggningen 

och njut! 

Ett utmärkt komplement till Decca-boxen är 

Mercury Living Presence, också det en rejäl låda 

med 50 CD från det amerikanska skivbolaget 

som med producenten Wilma Cozart Fine och 

äkta maken och inspelningsteknikern Robert 

Fine skapade några av de mest häpnadsväckande 

och kraftfulla inspelningarna av orkestermusik 

under 1950- och 1960-talen. Inte alltid lika 

kända orkestrar och dirigenter som Decca men 

profiler som gjorde några av epokens finaste LP: 

Rachmaninovs tredje pianokonsert med Byron 

Janis, Tjajkovskijs Nötknäpparen och Stravinskys 

Eldfågeln med Antal Doráti och London 

Symphony, samme dirigent och Minneapolis 

Symphony i Tjajkovskijs 1812-uvertyr komplett 

med kyrkklockor och kanoner (!) samt 

Henryk Szeryng i Brahms, Mendelssohns och 

Schumanns violinkonserter. Ej att förglömma: 

Osipovs statliga ryska balalajkaorkester i ett 

knippe folksånger inklusive Natt i Moskva 

där knäppta balalajkor i alla storlekar får hela 

rummet att vibrera. Här kan man verkligen tala 

om närvarokänsla, den kvalitet som fick Mercury 

att kalla sin klassikerserie Living Presence. 

STEFAN NÄVErMyr 

ny samlingsskiva med dudamel 

På Gustavo Dudamels nya CD Discoveries medverkar några av världens 

finaste orkestrar: Wiens filharmoniker, Berlins filharmoniker… och 

Göteborgs Symfoniker. Gustavo har valt scherzot ur Bruckners nionde 

symfoni – tio minuter rå energi – som hämtats från den trippelbox 

med Göteborgs Symfoniker som Deutsche Grammophon gav ut förra 

året. Discoveries innehåller även klassiska highlights som Beethovens 

femma, Saint-Saëns backanal ur Simson och Delila, Tjajkovskijs trepak 

ur Nötknäpparen samt adagiettot ur Mahlers femte symfoni. 

NYTT & BLANDAT 

kulturnämndens nye 

ordföranden 

Västra Götalandsregionens 

kulturnämnd har fått en ny 

ordförande: Alex Bergström 

(S) från Falköping. Han ersätter 

Anneli Stark (intervjuad 

i Podiet nr 1) som avgick i 

januari då hennes arvoden för 

politiska uppdrag var för höga 

för att tillåta den visstidspension 

hon erhöll. Hon valde då 

att avsäga sig uppdraget som 

ordförande för kulturnämnden. 

Alex Bergström har tidigare 

suttit i styrelsen för Film i Väst 

och har bland annat uppdrag 

i kollektivtrafiknämnden och 

styrgrupper för IT-verksamhet. 

Han är också ledamot i 

regionstyrelsen. 

Ett klick så är det klart 

I Podiet nr 1 tipsade vi om 

sajter där man kan köpa och 

ladda ner klassiska inspelningar 

av högsta kvalitet. Vi missade en 

av de viktigare: 

www.eclassical.com 

Det är en svensk hemsida, 

ja, närmare än så: göteborgsk. 

Företagets VD George Olvik 

hälsar att eclassical kan erbjuda 

ett stort antal 24-bitsinspelningar, 

studiokvalitet med 

väsentligt högre upplösning 

än CD-formatet. Här finns 

utgåvor från skivbolag som 

BBC Legends, BIS, Chandos, 

Collins Classics, cpo, Delos, 

Glossa, Intim musik, Naxos och 

Pentatone (nya flerkanalsinspelningar 

samt klassiska Philipsutgåvor 

i surround sound). 

Göteborgs Symfoniker finns 

representerade på 57 inspelningar. 

Villkoren är generösa: är 

man inte nöjd med sitt köp får 

man pengarna tillbaka. 

Vi gick ändå till finalen 

Som vi berättade i förra Podiet 

nominerades skivbolaget Chandos 

och ljudteknikern Torbjörn 

Samuelsson till en Grammy i 

kategorin ”Best Engineered Album” 

för sin inspelning av Weinbergs 

tredje symfoni och fjärde sviten 

ur baletten Guldnyckeln med 

Göteborgs Symfoniker. Grammytrofén 

gick inte till Göteborg utan 

till den amerikanska inspelningen 

av Robert Aldridges opera Elmer 

Gantry som också vann pris för 

bästa operainspelning. Grammy 

är ju en i grunden amerikansk 

utmärkelse så valet är föga överraskande. 

Men all heder till Torbjörn 

Samuelsson vars inspelning valdes 

ut som en av de fem bästa i världen! 

Ett givet köp för 

alla som ännu inte 

skaffat CD:n. Finns 

på biljettkontoret. 

En flytande orkester 

Den 3 juni kommer London 

Philharmonic Orchestra att spela 

på en pråm i Themsen. Konserten 

ges med anledning av drottningens 

diamantjubileum – hon har suttit 

60 år vid rodret. Man räknar med 

att upp till 1000 båtar kommer att 

ansluta till festligheterna. 

90 91

göteborgs sYmfoniker 

sveriges nAtionAlorkester 

chefdirigenT 

GUSTAVO DUDAMEL 

försTe 

gäsTdirigenT 

CHRISTIAN ZACHARIAS 

chefdirigenT 

emeriTus 

NEEME JäRVI 

försTe 

konserTmäsTare 

PER ENOKSSON 

SARA TROBäCK HESSELINK 

alTernerande 

försTe konserTmäsTare 

VLAD STANCULEASA 

andre 

konserTmäsTare 

VAKANT 

tredje 

konsertmästAre 

VAKANT 

violin 1 

NICOLA BORUVKA 

YURY EFIMOV 

MATS ENOKSSON 

HELENA FRANKMAR 

BENGT GUSTAFSSON 

ANNIKA HJELM 

CECILIA HULTKRANTZ 

MICHAEL KARLSSON 

HELENA KOLLBACK HEUMAN 

BERTIL LINDH 

LOTTE LYBECK PEHRSSON 

HANS MALM 

ANN-CHRISTIN RASCHDORF 

KRISTINA RYBERG 

INGRID SJöNNEMO 

violin 2 

MARJA INKINEN ENGSTRöM* 

TERJE SKOMEDAL* 

ÅSA RUDNER** 

LARS ALEXANDERSSON 

MARIA ANDERSSON 

PER-OLOF APPELIN 

PERNILLA CARLZON 

CATHERINE CLAESSON 

JAN ENGDAHL 

LEONARD HAIGHT 

ANNICA KROON 

JAN LINDAHL 

ELIN STJäRNA 

INGRID STUREGÅRD 

THORD SVEDLUND 

VAKANT 

VAKANT 

viola 

PER HöGBERG* 

LARS MÅRTENSSON* 

TUULA FLEIVIK** 

SUSANNE BRUNSTRöM 

KARIN CLAESSON 

NILS EDIN 

HENRIK EDSTRöM 

BJöRN JOHANNESSON 

MAGNUS LUNDéN 

KEJO MILLHOLM 

BO OLSSON 

ELLINOR ROSSING 

VAKANT 

cello 

ERNST SIMON 

GLASER solocellist 

CLAES GUNNARSSON 

solocellist 

JOHAN STERN* 

PIA ENBLOM 

PAULA GUSTAFSSON APOLA 

ERIK HAMMARBERG 

OSCAR KLEVäNG 

KARIN KNUTSON 

PETRA LUNDIN 

ANDERS ROBERTSON 

GREGOR WYBRANIEC 

VAKANT 

konTrabas 

HANS ADLER* 

BO EKLUND* 

JAN ALM** 

CHARLES DeRAMUS 

JENNIFER DOWNING OLSSON 

MARC GRUE 

ERIK MOFJELL 

IDA ROSTRUP 

JENNY RYDERBERG 

flöjT 

ANDERS JONHäLL* 

HÅVARD LYSEBO** 

TINA LJUNGKVIST 

KENNETH WIHLBORG 

(även piccolaflöjt) 

oboe 

MÅRTEN LARSSON* 

CAROLINA GRINNE** 

NIKLAS WALLIN** 

engelskT horn 

BJöRN BOHLIN (även oboe) 

klarineTT 

URBAN CLAESSON* 

SELENA MARKSON ADLER** 

(även essklarinett) 

HENRIK NORDqVIST 

RAGNAR ARNBERG 

(även basklarinett) 

fagoTT 

ARNE NILSSON* 

ANDERS ENGSTRöM** 

EMILY HULTMARK 

CHRISTER NYSTRöM 

(även kontrafagott) 

horn 

LISA FORD* 

VAKANT** 

KRISTINA BORG 

DICK GUSTAVSSON 

INGRID KORNFäLT WALLIN 

KRISTER PETERSSON 

TrumpeT 

BENGT DANIELSSON* 

PER IVARSSON* 

PAUL SPJUTH** 

BöRJE WESTERLUND** 

Trombone 

LARS -GöRAN DIMLE* 

INGEMAR ROOS** 

VAKANT 

basTrombone 

JENS KRISTIAN SøGAARD 

Tuba 

MORTEN AGERUP 

harpa 

MASAYO MATSUO 

piano/celesTa 

ERIK RISBERG 

pukor 

HANS HERNqVIST* 

MARTIN öDLUND** 

slagverk 

ROGER CARLSSON* 

FREDRIK BJöRLIN** 

KENNETH FRANZéN 

*stämledare 

**alternerande stämledare 

Göteborgs Symfoniker tillämpar 

rotation inom stråkstämmorna 

92 93

nästa nummer av Podiet 

kommer i augusti. 

ravel På franska 

Pianisten Hélène Grimaud återvänder 

till Göteborg med ett specialnummer 

ur repertoaren: ravels Pianokonsert i G-dur. 

DIrIGent ocH solIst: nIkolaj znaIDer 

Den danske musikern dirigerar Mahlers första symfoni 

och är solist i Nielsens violinkonsert. 

ett flammanDe sken 

Vi samtalar med orkesterns solocellist Ernst Simon Glaser 

inför framförandet av Tommie Haglunds cellokonsert Flaminis Aura. 

back to back 

Pianisterna Jan Lundgren och Bengt Hallberg 

inleder säsongens jazzserie. 

94 

tack till alla 

som gör det möjligt: 

förste huvudsponsor 

förste donator 

huvudsponsorer 

sponsorer 

fortissimo 

Concordia Maritime AB · Göteborgs Hamn AB · Göteborg & Co 

forte 

AB Gullringsbo Egendomar · Castellum AB · Higabgruppen · Prové AB · Salinity Holding AB 

mezzo forte 

Mannheimer Swartling Advokatbyrå AB · Elite Park Avenue Hotel · Handelsbanken · Älvstranden Utveckling AB 

Erséus Arkitekter AB · Billes Tryckeri AB · Akzo Nobel · White Arkitekter AB · Sjätte AP-fonden · Lanark AB 

Göteborgs Symfoniker – en del av

DEN SOM SER FRAMÅT MÅSTE OCKSÅ BLICKA BAKÅT 

96 

I Västra Götaland har ett gott liv många uttryck. Vår uppgift är både hälso- och sjukvård 

och hållbar regional utveckling. Men också att bygga broar. Idag är Västra Götaland en 

stark tillväxtregion. Vi bygger framtiden både på historiska arv och på nutidens kreativa 

gestaltning. Genom såväl bronsålderns hällristningar som audiovisuell spetskompetens. 

Därför är vi lika stolta över världsarvet i Tanum som världsstjärnorna i Trollhättan. 

Tillsammans bidrar de till det goda livet. 

www.vgregion.se

Solotrumpet: Per Ivarsson - Göteborgs Symfoniker

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?