BMT genusutv. artikel - Britt-Marie Thurén

Insamlandet av konkret information om kvinnors förhållanden (punkt 2) pågick och pågår
kontinuerligt och är så omfattande att det är helt omöjligt att sammanfatta i en artikel. 6
Kritik av androcentrisk antropologi
Den första uppgiften för den feministiska antropologin blev att påpeka att vetenskaplig
skevhet faktiskt förelåg. För det första stod det över huvud taget inte särskilt mycket om
kvinnor i den antropologiska litteraturen. Jämfört med andra vetenskaper kanske man kan
säga att kvinnor var mer närvarande just i antropologin; de kunde till exempel inte helt
hoppas över när man gjorde upp släktskapsdiagram. Men vad gjorde kvinnorna? Vad sade de,
vad tyckte de, vad bidrog de med till försörjningen, vad kunde de besluta om, hur tolkade de
världen och så vidare. Om sådant sades nästan ingenting i de klassiska texterna.
För det andra var det lilla som stod ofta fördomsfullt. De flesta antropologer tog helt
enkelt för givet att samhället = männen. Men faktiskt var det en manlig antropolog, Edwin
Ardener, som i början på 70-talet påpekade att det var fullt möjligt för en antropolog att
komma hem från fältarbete och rapportera att "folket" X, det vill säga männen hos X, sade si
och så om kvinnorna, och uttrycka det som om man därmed visste något om kvinnorna. Men
vilken skandal skulle det inte bli om någon kom hem och påstod att hon visste något om både
män och kvinnor hos X fast hon inte talat med någon enda man! (E. Ardener 1972)
Till den traditionella antropologins försvar måste dock framhållas att det inte alltid är
lätt att få information om både kvinnor och män med antropologiska metoder. De kräver som
sagt närhet, bekantskap, deltagande i vardagliga sysslor, och i de flesta samhällen är sysslorna
uppdelade på manliga och kvinnliga. För en kvinna kan det vara svårt att intervjua män och
svårt att få tillträde till platser och aktiviteter som anses manliga, och för en man gäller förstås
det omvända. Och antropologen får inte bryta mot normer och göra sig omöjlig i de studerade
människornas ögon, för då undergräver man själva metoden. 7
Så av många skäl är det svårt att veta i vilken grad man kan lita på den klassiska
antropologiska litteraturen vad gäller genus. Men till att börja med fanns det ingen annan. Och
att döma av den såg det ut som om kvinnor hade det sämre än män överallt i världen. På
somliga ställen var det värre, på andra lite bättre; på somliga håll handlade det huvudsakligen
om ekonomiska orättvisor, eller att kvinnor inte hade tillträde till beslutsfattande, på andra
håll var orättvisorna mer rituella, på åter andra gällde det fysiska övergrepp och brist på makt
över den egna kroppen. Det stod inte så mycket om kvinnor, men det som stod var hemskt att
läsa, om man läste med feministisk blick.
6 En bra antologi, som ger översikter ordnade både efter teman och geografiska områden, och ger god uppfattning om de
empiriska resultaten fram till slutet av 80-talet, är Morgen 1989.
7 En lösning på detta problem är att göra fältarbete i par, en kvinna och en man, eller i större lag. Det har inte
varit någon vanlig lösning, kanske för att antropologer oftast föredrar att arbeta ensamma, men det har funnits ett
antal äkta par som gjort fältarbete tillsammans.
6