BMT genusutv. artikel - Britt-Marie Thurén

Genusantropologins inflytande på den tvärvetenskapliga feministiska forskningen är inte lika
tydligt idag som på 70-talet, men jag vill nämna några antropologiska insikter som relaterar
till aktuella feministiska debatter.
Perspektiv. Mänskligt liv, inklusive genusförhållanden, kan vara annorlunda än det är
här hos "oss". När man tagit till sig den insikten på allvar, inser man att vi och vårt också är
en variant i mängden. Då blir det intressant att beskriva vad som är det specifika med "vårt",
sett i ljuset av andra sätt att tänka och handla. Det är visserligen så att de flesta antropologer
är västerlänningar och att många av dem (kanske inte längre de flesta) studerar samhällen på
andra kontinenter. Men det finns andra kombinationer: en indier gjorde fältarbete i Danmark
för några år sedan; kineser, spanjorer och andra har studerat nordamerikanska företeelser,
etcetera. Idealet vore naturligtvis ett världsomspännande nät av studier i alla riktningar, att
alla studerar alla. Det är verkligen synd att mycket få utländska antropologer studerat Sverige!
Anti-etnocentrism. Att utgå ifrån att det egna folket eller den egna kulturen på något
sätt har mer rätt än andra, eller att anta att de egna tankekategorierna kan omfatta och
analysera främmande idéer, men inte vice versa, kallas för etnocentrism. Att sätta de egna
värderingarna och för-givet-tagandena inom parentes, för att bättre förstå något främmande,
har alltid varit grunden för det antropologiska arbetet. I dagens samhälle är det nödvändigt
även för andra forskare. Inget samhälle är monolitiskt. Inom de tvärvetenskapliga feministiska
debatterna hörs allt oftare ord som mångfald, perspektivbyte, att undvika marginalisering av
"andra" och dylikt. Av sådana känsliga balansakter har antropologer lång erfarenhet.
Reflektion kring relativismens gränser och problem. Motsatsen till etnocentrism är
relativism. Men relativism är ett tveeggat svärd. Den kan leda till förlamning. Enkelt uttryckt:
Om det alla andra gör är lika bra, då är allt bra som det är, och då kan man egentligen inte
kritisera det egna heller. Detta är också frågor som antropologer brottats med långt före
postmodernismens intåg, och som feministiska antropologer tvingats skärskåda extra noga.
Någon enkel lösning finns inte. Men minimalt bör man skilja på metodologisk relativism och
värderelativism. En sak är att sätta sina egna uppfattningar om världens beskaffenhet, och om
gott och ont, inom parentes, för att förstå andra uppfattningar. En helt annan är att överge sina
egna uppfattningar eller anse att de inte är tillämpliga i andra samhällen än det egna. Det går
att göra det förra utan att göra det senare.
Kunskap om andra samhällen. Teorier om vad genus är för slags fenomen i mänskligt
liv, och när och varför genusdifferentiering medför hierarkisering kan vara specifika och
lokala. Men feministisk teori har ofta haft universella ambitioner, och har man det måste man
ta hänsyn till den kunskap som finns om alla slags samhällen. Ingen generell teori är hållbar
om den bara tar hänsyn till förhållandena vid en viss tid och på en viss plats.
Förfrämligande (med en term som jag lite fritt lånar in från Brecht). Kunskap om det
annorlunda gör det lättare att bryta med tankevanor, och bända upp för-givet-taganden.
Visserligen tycker de flesta antropologer nog att man skall problematisera användandet av det
främmande för vår egen skull. Det handlar inte bara om att spegla oss själva, att utnyttja
18