BMT genusutv. artikel - Britt-Marie Thurén

strukturer. Hur kan vi forma våra verktyg så att vi inte bygger in våra förförståelser i dem, och
så att vi kan ta ställning samtidigt som vi tar hänsyn till varierande förhållanden?
Genusantropologin efter 1990
För att periodisera genusantropologin på ett ungefär, kan vi säga att efter 70-talets svepande
generaliseringsförsök kom 80-talets debatter om dem, kritik av dem, och ivrigt insamlande av
mer empiri, så småningom parallellt med debatterna kring postmodernismen.
På sätt och vis befinner vi oss fortfarande i den fasen, samla material är det de flesta
de facto håller på med, och postmodernismens utmaning kvarstår. Men under 90-talet har den
teoretiska utvecklingen fortsatt längs olika spår. Låt mig nämna några av dem.
Intresset för hur idéer kring genus återskapas socialt och kulturellt är fortsatt centralt
men det har ändrat fokus. Istället för att huvudsakligen beskriva hur genus konstrueras och
reproduceras, ställer man numera gärna frågor om hur genus undergrävs, om hur
gränsdragningar oftare är suddiga än klara, vilket manöverutrymme som finns för individer
inom givna normer, etcetera (Morris 1995, 574-582). Queer-teorin har givit nya impulser till
antropologisk forskning om genus och sexualitet, om kategorisering som aktivitet och
förhandling, om normaliseringsprocesser och stigmatisering. De tvärvetenskapligt så viktiga
genustemana mångfald och skillnad kommer in här. Likaså har influenserna från
performance-teori lett till många studier av hur genus görs i olika slags iscensättningar
(Visweswaran 1997, 612).
Begreppsdiskussionen fortsätter. Vad är genus? "Kön" i meningen sorter för
reproduktiva syften är också en kulturell kategorisering. Kan vi säga att "kön" är ett särskilt
slags "genus"?
Över huvud taget har alla begrepp blivit mer flytande och mycket av den kritiska
energin sätts in på att lösa upp inte bara för-givet-taganden utan även provisoriska
antaganden. Intresset för både kollektiva och individuella identiteter är också stort. Vad är en
person? Är in-divider en universell företeelse eller kan vi tala om dividuella personer
(Strathern 1993)? Vad är motsatsen till identitet - "disidentification" (Visweswaran 1997,
612)?
Maktförhållanden undersöks men det görs knappast några försök att bygga hypoteser
om deras styrka eller former. Istället beskrivs lokala omständigheter så att säga inifrån, så som
de studerade människorna själva upplever dem eller talar om dem. Målet är att komma nära
idéerna bakom det som sker, och skildra det som sker på olika medvetandeplan. Många
feministiska antropologer vill ge röst åt dem som inte brukar höras i de "stora"
sammanhangen och översätta deras idéer så att de blir begripliga utanför de sammanhang där
de skapas. Det är ett gammalt antropologiskt ideal; idag tar det sig uttryck i experiment med
den etnografiska framställningen, till exempel som drama, dialog, livsberättelser, berättelser
om berättande, fältdagböcker, med mera.
16