BMT genusutv. artikel - Britt-Marie Thurén

Frågor om makt ställdes i alla dessa studier, men de kom mer i skymundan än tidigare.
Det feministiska syftet fanns kvar, som en målsättning på sikt, men mer empirisk forskning
ansågs behövas innan nya hypoteser kunde formuleras (Mukhopadhyay och Higgins, 1988:
485-6).
Genusordningen började nu verkligen beskrivas som Rubin föreslagit, som en aspekt
av samhällslivet jämförbar med klass eller etnicitet, det vill säga som ett analytiskt urskiljbart
fenomen, vars samband med allehanda andra företeelser måste beskrivas för att bli gripbart
och förståeligt.
I och med att genusordningen på detta sätt blev mer lik mer traditionella
antropologiska studieobjekt, så blev genusforskning någorlunda legitim på de flesta
antropologiska institutioner. Det berodde nog också på att forskningen om genus fått en sådan
omfattning inom ämnet att det inte gick att blunda för den längre. Den lockade fler studenter
och doktorander än ämnets gamla säkra kort. Vid de fyra antropologiska institutionerna i
Sverige infördes delkurser om genus under 80-talet, och det kom många uppsatser och
avhandlingar med genusfokus. Under 90-talet kom ännu fler avhandlingar; däremot försvann
då många delkurser.
Från mitten av 80-talet kan man säga att genusantropologin hade vuxit så mycket, och
förgrenat sig så starkt, att det blev omöjligt att identifiera enstaka forskare eller antologier
eller artiklar som haft inflytande på genusantropologin som helhet. Det är svårt att ens
beskriva centrala debatter. Det som däremot kom i fokus var postmodernismen. 12
Postmodernism och relativism
Postmodernismen blev den kontroversiella företeelse som de flesta genusantropologer måste
förhålla sig till från mitten eller slutet av 80-talet. Här finns inte utrymme att diskutera den
grundligt. Låt mig bara lista några av dess framträdande kännetecken och kommentera vad de
fått för konsekvenser för genusantropologin.
Postmodernismen i allmänhet betonar: att det inte finns några meta-berättelser
(allmängiltiga teorier); ur varje perspektiv uppstår olika tolkningar, "lokala berättelser";
forskningen bör bygga på dialog, reflexivitet och självreflektion; allt är representation och
därför är experimentellt skrivande centralt.
På sätt och vis var detta något antropologer länge sagt: Det finns inga universellt
giltiga tankesystem. Varje försök till teoretisk generalisering måste prövas mot lokala data
och lokala berättelser. Om detta och bara detta är postmodernism, innebär den kanske faktiskt
att en relativiserande inställning till egna uppfattningar spritt sig utanför antropologin och
påverkat allt västerländskt tänkande. Det vore välkommet.
12 Eftersom utrymmet är begränsat använder jag postmodernism som en övergripande term och betraktar den
som ungefärligen synonym med poststrukturalism.
14