C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

JAGTSLOTTET
enskommelse; men de kunna stå framför en med himmelsk vänskap
och ädelt goda blickar, den stund man minst räknat derpå. Derföre,
Herr Hugo, för att återkomma till mig sjelf, så kan jag icke afsluta
något kontrakt att vara förnuftig, eller att regelbundet följa med
verldens gång, tid, och ordning, så att det bildar hvad min herre kallar
ett helt. Emellanåt, midt ibland berättelserna, kunde jag vilja yttra
en slags filosofisk, en måhända religiös tanke; ty sådant händer
mig. Om då de härvarande i stället beredt sig att höra en anekdot, en
historia, som skulle följa i ordning på hvad förut blifvit berättadt, så
vore det förargligt för dem. Jag säger derföre på förhand – ty det är
bättre förut, än efteråt – att, i händelse jag blir Berättarvarelsen på
slottet, så måste alla här rätta sig efter mitt humör, jag deremot aldrig
efter deras. Visserligen tycks detta vara för mycket begärdt af en
sådan man, som jag; men det är icke farligt, ty vi kunna alldeles låta
blifva, att hafva tidsfördrif ifrån min mun. Jag rider hem, och –”
Nej ingalunda, det skall du visst icke göra.
”Ja, skall åter det ske, som Herr Hugo omtalat, då måste det ske
med det vilkor jag sist sagt.”
Att vi i allt skola rätta oss efter ditt humör? ja, utan tvifvel, ty annars
är du ej en fri ”Sagoman,” hvilket vi just önska oss. Men ordningen!
om du blott kunde få allt i en ordning! Jag kan icke uppgifva
min kärlek för den. Emellanåt kommande filosofiska och religiösa
framställningar – ja sådana äro visst kärkomna här, vi hafva ofta
haft dylika ibland oss, och du kan bäst finna vårt intresse derför, då
jag kort säger dig, att ingen medlem är af mitt hus, som icke varmt
och uppriktigt älskar Gud. Vi tro på den heliga Skrift och på Guds
Son: och om vår religion ej i allt skulle vara så dogmatisk, som andres,
så erkänna vi oss dock vara lika stora syndare, som andre, omfatta
derföre alla med kärlek, inbördes förlåtelse och hjelp. Så förhåller
det sig. – Men kunde du blott framställa allt såsom ett organiskt
Helt!
”Ett lefvande och sammanhängande helt kan det icke undvika
att blifva, Herr Hugo, då det flyter utur en enda menniskas väsende.
Detta är således hvad jag kan lofva, emedan det är omöjligt annor-
66