C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

JAGTSLOTTET
larna omvexla. Är du nu nöjd? Vill du berätta för oss Stycken af sådant
innehåll ungefär, som jag sagt? vill du intressera och roa medlemmarne
af detta sällskap?
”– – Nej.”
Så-å, nå ja, du har fritt val, naturligtvis, dock trodde jag –
Här vågade Frans afbryta sin far med ett litet leende. Richard
Furumo, sade han, tillåt mig en förklaring. Min gode far är en gammal
och öfvad talare. Det oaktadt har det händt honom, att han för
en person, som ej närmare känner honom, torde hafva afmålat oss
på ett sätt, att vi mera likna löjligt än allvarsamt folk. Om så vore, så
hade du intet skäl, att vilja offra några timmar på att försöka roa oss.
Men tro icke det: vi älska mera det förståndiga och djupsinniga i alla
ämnen, än du kanske af det föregående anar.
”Frans har misstagit sig om mig, sade Richard. Mitt nekande kom
för ingen del af ett förakt, som jag skulle understå mig att hysa för
detta i många afseenden aktningsvärda och älskvärda sällskap. Visst
icke. Jag rättar mig också ej så uteslutande efter hvad Herr Hugo
har talat. Jag har under de förflutna timmarna haft tid nog att skåda
innevånarne här, och sett drag, hvilka djupt roa mig. Men när jag
sade Nej, så var det icke för deras, utan för min skull, emedan jag
med mina berättelser alldeles icke kan eller ens vill söka intressera
någon, mindre så många. Får jag ej tala så, att det är mitt frivilliga
oberoende infall för ögonblicket, utan allt afseende på, om det intar
eller stöter någon, hvilket sednare oftast torde ske, – då kan jag icke
tala ett ord. Jag är Richard på Råbäcken, – såsom de kalla mig – och
duger ej till något annat.”
Godt, sade Herr Hugo med stor fägnad, då förstår jag dig, då äro
vi alldeles ense. Detta vilkor går jag fullkomligt in på. Jag tycker
mycket om charakterer, som äro noll, såvida de ej fritt få vara sig
sjelfva. Kameleonter, hvilka likna hvar menniska annars, men aldrig
äro Sig – sådana hatar jag till döds. Derföre, Furumo, är härom ingen
strid. Men att jag uppräknade medlemmarne för dig, bör du ej
misstycka, ty det är i alla fall angenämt att veta de personers lynnen,
man har omkring sig. Det är åtminstone ett vetande, och hvarje så-
64