C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

JAGTSLOTTET
gjorde, att hvar och en drogs till honom med hjertligt förtroende och
fann honom värd att en gång kunna älskas.
Fruntimmerna gingo ofta i en grupp för sig sjelfva bort i de så
kallade Sjöalleerna, och sysselsatte sig, utan tvifvel för första gången,
med censuren af en mans gestalt; hvilket måhända kom deraf,
att han förklarat sig ej hafva funnit en enda qvinna särdeles älskvärd,
– och ingenting påstås för ett fruntimmer vara mer märkvärdigt
och förvånande, än en sådan man. Alla kommo öfverens om, att
intet drag i Richards fysiognomi var just vackert, undantagande
kanske de stora mörka ögonen. För öfrigt hade hvarje parti sitt särskilda
fel för sig, men tillsammanstagne bildade de alla, som man
tyckte, ett förträffligt uttryck. Munnen var begåfvad med för stora
läppar – men, Gud vet, sade fröken Ulrika åt Aurora, detta missklär
icke en karl – och denna mun, i sällskap med kinderna, och det lilla
af tänderna som syntes, var fängslande för åskådaren. Så sades äfven
om den låga pannan och det tjocka mörka håret åtskilligt, som slutade
sig dermed att hvardera, utan det andra, skulle vara till och
med klander underkastadt, men förenadt sade någonting, som ingen
kunde säga efter.
Slottets hufvudperson, Herr Hugo, upptogs ej af sådana småsaker,
han hade vigtigare öfverläggningar i sinnet, och ropade derföre
Frans och Henrik jemte den främmande till sig i en stor sluten löfsal.
Mina gossar, sade han, Ni känner våra sysselsättningar klockan
sex. Ni känner upphofvet, meningen, nöjet, beskaffenheten, storheten
af dem. Richard är den ende, som ej eger kunskap derom, och
han borde likväl mest göra det, efter jag har den föresattsen att bedja
honom deltaga med oss häruti.
”Min far, han känner det, sade Frans. Jag har redan en stund talat
med honom derom.”
Har du det? det var icke så väl gjordt; jag ville verkligen sjelf hafva
gjort honom bekant dermed – när skedde det? jag har ej sett Er
gå för Er sjelfve?
”Nej, min far; hvarföre skulle denna underrättelse lemnas ho-
60