C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

JAGTSLOTTET
främmande – brukar herrskapet kaffe på eftermiddagen?”
Verkligen? utropade fröken Eleonora, dricker han kaffe? tycker
han om kaffe?
”Kaffe, mina goda vänner, skola vi genast hafva, sade Hugo
Löwenstjerna, det är ett fast bihang till hvarje eftermiddag.”
Richard Furumo fortfor: ”Icke blott kaffe, äfven thé förstår jag
dricka. Det händer väl sällan hemma, men att kunna dricka det, vågar
jag räkna till mina kunskaper. I godt, gladt och förnämt sällskap
gör jag det äfven gerna. Hvad thé beträffar, doppar jag villigt hvetbrödssmörgås
deruti.” – – De fortforo att tala än om ett, än om ett
annat, och sålunda skedde ingen berättelse om det gula kabinettet.
Mot aftonen samlades man i den vidsträckta trädgården emellan
slottet och den vackra sjön, hvaraf hela holmen var omfluten, som
slottet låg uppå. Vid holmens stränder var den delen af trädgården
belägen, som icke upptogs af sängar med köksväxter, utan af promenader.
Hela stranden var rikt bevuxen med höga träd, emellan hvilka
gångar slingrade sig: på vissa ställen funnos bersåer och grässoffor.
Under vandringarna i dessa angenäma gångar blef slägten småningom
mera bekant med den anlände gästen. Han hade i början
förekommit månge stötande, i synnerhet för fruntimmerna; ja, hans
natur syntes till och med understundom rå. Men ofta visade sig dock
i hans sätt att vara drag af finhet, hvilka öfverraskade; och stundom
ett stort behag, som förvånade, i synnerhet som det icke väntades af
en så beskaffad person. Hans charakter tycktes i visst fall vara alldeles
jemn och sig sjelf alltid lik, emedan ett väsende af oberoende och
frihet herrskade i rörelserna: men tillika framställde han sig beständigt
varierad, och aldrig sig sjelf fullt lik, så att han ofta emot förmodan
stod fram på ett nytt sätt. Han syntes djerf, när man kanske väntat
undseende och behag af honom: hastigt var han åter mild och fin
i sina rörelser, såsom gossen zefyr beskrifs gå öfver darrande gräs
om våren. Men det var ej att lita på, huru länge. Hvad som tycktes
vara en stående beskaffenhet hos honom, var en orubblig godhet i
grunden af hela väsendet, och hvilken äfven då, när han ibland kastade
höga, vilda ögonkast omkring sig, likväl alltid qvarblef: den
59