C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

INLEDNING
när världshistorien avverkats skulle livet i himlen skildras. Törnrosens
bok är ett resultat av planerna på Jordens Blomma, där dock
imperialoktavupplagan i högre grad än duodesupplagan (där föreliggande
volym ingår) kom att motsvara Almqvists ursprungliga plan
på Jordens Blomma. Den romantiska drömmen om allkonstverket
som binder samman alla konstarter till en helhet låg till grund för
idén med ett samlingsverk, även om Almqvists strävan att samla sina
verk i Törnrosens bok inte gällde bara skönlitteratur utan även så
småningom exempelvis journalistik och läroböcker.
I Hinden lägger Herr Hugo en i vildmarken upphittad törnros –
bortkastad eller tappad av det förälskade paret Julianus och Aurora
under ett hemligt möte i skogen – på en manuskriptbunt för att dess
ångor ska spridas däröver (s. 385 f och 391; jfr Baron Julius K*,
SV 7, s. 149 f). Törnrosen dyker upp i verk av Almqvist redan på
1810-talet och då i flera av de tillfällesdikter han skrev under den
perioden och första gången i en namnsdagsdikt från 1810 (”Till A*
M* S*. På MargretaDagen 1810”). Törnrosen får då utgöra symbol
för den rena kärleken. Under senare delen av 1810-talet fäste Almqvist
en djupare symbolik vid törnrosen; den skildrades då inte som
en jordisk blomma utan som en knopp som inte nådde sin fulla
blomning förrän efter döden. Törnrosen kunde då också ses som en
symbol för diktningen och i planerna på Jordens Blomma skrev
Almqvist också om verket som en levande växt. Törnrosen är också
svensk och ett alternativ till utländska praktväxter. Den blir alltså
den svenska motsvarigheten till romantikens blå blomma och en
sinnebild av enkelhet och äkthet, liksom en fosterländsk symbol.
Törnrosen skulle också förena den blandning av tårar och skratt
som Almqvist eftersträvade.
Tanken var inte unik för honom utan fanns också hos exempelvis
Atterbom och Goethe och den är även färgad av herrnhutisk religiositet
– Almqvists mor kom från en familj präglad av herrnhutismen
– åskådliggjord exempelvis i brudpsalmerna i Sions nya sånger,
där Kristi blod och lidande utgör vägen till renhet. Inte minst i songen
”Hjertats Blomma” (tillkommen på 1820-talet eller början av
IX