C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

JAGTSLOTTET
va vi Jakob här med carolinan, det var galant, det är åtminstone en
menniska med svenskt namn; Jakob, låt se, nej det är visst icke
svenska, Jakob är ren hebräiska, och vill säga så mycket som en Bedragare,
– eller ännu rättare en, som tar en annan i foten för att hindra
honom komma dit han vill, hvilket patriarken Jakob gjorde med
sin broder Esau, innan han var född. Jag kallar det att vara tidig
skälm, då man bedrager före sin födelse, hvilket ej kan räknas till
hån att säga om patriarken Jakob, ty Skriften sjelf berättar såväl detta,
som huru han sedan bedrog sin far och sin morbroder. Kom nu
hit Jakob kammartjenare, du är någonting helt annat än en Stamfader
för Judafolket, du har alltid varit rättskaffens, åtminstone sedan
du blifvit född, sätt fram glas för oss allesammans. Kom broder Andreas!
stå icke längre derborta mina barn; kom lilla Eleonora, vi
skola sätta oss alla vid bordet igen, vi hafva ännu Mandeltortan
oäten, densamma hafva ej heller Julianus och Furuskog ätit, således
återstår den. Vi voro just i begrepp att börja den, då ni begge kommo,
mina vänner, och Jakob kammartjenare var i mening att gifva
oss madeira, då han blef afbruten. – Men carolina är en lika så god
dryck, ja bättre än dry madera; se så, sätten Er. Ja, det är icke noga
om platserna. Jag sätter mig midt emot Furuskog, emedan jag vill
tala vid honom, och vill se på honom derunder. Riktigt, det är rätt,
laga dig till att bära omkring, Jakob.
Alla satte sig, fattade sina fyllda glas och drucko hvarandra till.
Frans Löwenstjerna hade tagit plats bredvid Richard Furumo. De
flesta voro tystlåtna, och äfven gubben tycktes nu vilja hemta sig efter
allt det han talat. Fröknarna Eleonora och Ulrika Sofia voro de,
som djupast och angenämast doppade sina bakelser i sina carolinaglas,
men undveko icke derföre att se på den främmande med hastiga
ögonkast. Fröken Eleonora brukade ljusa lockar: fröken Ulrika,
Andreas Löwenstjernas dotter och Juliani syster, hade kastaniebrunt
hår men hon var likväl ej vacker, emedan hennes ögonbryn voro för
täta och mörka för ett fruntimmer, samt hennes näsa af snufvor röd.
– Henrik och Frans hörde ofta Julianus och Richard kalla hvarann
du; det dröjde icke heller länge, förrän de, förledde af sin anför-
55