C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

JAGTSLOTTET
förr. I det fallet synes det verkligen, som gumman sade då hon här
berättade händelsen, för flickans och andres förderf bäst, att hon
icke mera kom hem. Hon dog i sin skönhets ögonblick; hvilken
menniska är lyckligare? Slant hon ned i forsen?
”Låt oss dricka ännu ett halft glas; nej hon halkade icke, Julianus.
Detta smakar förträffligt, det är djupt angenämt, att äta tillsammans
med dig. Jag håller af dig – säg, huru kom jag först att kalla
dig Du?”
Jag tror det var i går vid något tillfälle, då du blef ond på mig, sedan
jag sagt att himmelen skulle regna välsignelse öfver dig, men du
anmärkte att den vore liknöjd antingen jag lefde eller dog. Kanske
jag mins galet, att det var något sednare. Det vet jag, att från den
stunden begynte jag kalla dig Herre, ehuru jag förut rätt och slätt
sagt Du, emedan jag ansåg dig för en karl, som gick och jagade. Men
när jag hörde dig yttra sådana tankar, och förnam att du hade efternamn,
ingaf mig känslan att jag måste säga herre. Sedan, när jag lärde
bättre känna dig, fann jag, att du ändock på ditt vis blott var en
bonde, då kom förtroligheten åter öfver mig, så att jag kallade dig
Du. Hvilka besattheter!
”Emedlertid äro vi nu bröder, och det är icke så rasande.”
Jag är också viss på, att vi aldrig mer skola blifva herrar för hvarandra.
Vill du hafva mer af köttbullarna? annars gå vi nu till andra
rätten. Spenatsoppa, afredd med ägg, full af spritärter och morötter,
hvad säger du?
”Tack.”
Jag ser derborta hos Jakob, att sedermera tjäder står oss i vägen.
”Bra.”
Oss emellan, Richard, ser du der framme? hvad det är roligt att
betrakta mina anhöriga – ser du huru de samlats långt bort i ett
hörn af salongen, men skicka likväl så giriga blickar hit på dig och
mig, som om de ville äta oss. Jag försäkrar, att de icke våga sätta sig
här vid deras eget bord utmed oss, ehuru jag märker att de ännu
hafva en rätt oafgjord; de blefvo afbrutna genom vår ankomst. Men
om vi en gång hinna så långt som till mandelformarna, få se om de
51