C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

JAGTSLOTTET
forsen och drunkna, när du var henne så nära. Du sade också, att
näst innan hennes fall hade hon blifvit förvandlad eller förändrad
till sinnes – hvad menade du?
”Du vill höra huru det hände på Magdalenas klippa; jag skall
säga dig det. Jag träffade henne der i skogen, under det hon letade
efter sin faders bortlupna får. Stadna Magdalena, sade jag på afstånd.
Hon gjorde det. – Vackra Magdalena, kom hit närmare till mig, vi
äro nu ensamne i hela den stora skogen, ingen menniska finnes vidt
och bredt, som ser oss. Hon kom. Jag famntog henne och kyste henne
en gång. Hon förundrades deraf djupt, ty jag var icke känd för
sådant. Hon såg mig allvarsamt och länge i ögonens innersta hem.
Magdalena, sade jag, du är icke vacker i ditt bröst, hvarföre är du
icke lika ful i ditt ansigte? – Är jag icke vacker i mitt bröst? huruså
Richard, sade hon och bleknade något. – Jag nämnde för henne om
hennes fordna tid innan hon var fyllda femton år, och påminte henne
en gång, då hon just vid samma kulle under dess lummiga alar i
mitt sällskap hade plockat guldvifvor åt sin moder, dem hon sålt åt
herrskapet och fått mjölk derför åt sin sjuka goda moder, före dess
död. Då gret flickan bittert innerligt, och lutade sitt hufvud till mig.
– Ack det är nu förbi med mig, sade hon. – Nej Magdalena, det är
icke förbi, svarade jag. – Då såg hon i mitt ansigte med stora ögon.
Denna anblick var vacker. – Vill du åter vara ärlig och täck i din
själ? – – – Hennes sinne och håg syntes klarna vid mina ord: jag såg
en ren skönhet åter börja blomma på hennes kinder. Ack sade hon,
kan det vara möjligt, att det icke är slut med mig? – Nej, Magdalena,
det är icke, sade jag. Åter talade jag med henne, och sade: sjung en
af dina visor ifrån din fordna tid. Det gjorde hon. – Men jag tillsade
henne att fortfara ännu en stund. Så stod hon och sjöng tätt vid min
sida på klippan utmed forsen sina forntida goda visor – allt djupare
och innerligare blef hennes röst – småningom sjönk hennes panna i
himmelskt underbart mod – hennes ögon glimmade. Jag är viss, att
hon i det ögonblicket var åter förvandlad till sin håg.”
Men att hon kanske, afbröt Julianus, återkommen hem bland
sina vanliga omgifvelser, snart igen skulle blifvit ett rof . . . . såsom
50