C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

JAGTSLOTTET
mar. Hur heter den mannen, som bevisat oss alla en så god tjenst?
”Furumo”, sade den främmande, och böjde sitt hufvud till helsning
ganska vördnadsfullt.
Eleonora, Andreas, Sofia, Aurora, Henrik och Frans vände nästan
alla på en gång sina ögon på den inkomne gästen. De funno i
honom en högväxt man, vida smärtare om lifvet, än om axlarna, i en
svart snygg drägt; stora allvarsamma ögon under svarta ögonbryn;
icke just stor, men rak näsa; en mun med fylliga läppar, till sin skapnad
nästan leende; något låg panna under ett rikt hår; samt kinder,
som hvarken voro för röda eller bleka, hvarken för feta eller magra,
men fylliga och af den färg, som tillhör en stark helsa.
De skulle icke hafva haft tid till en så lång och noggrann undersökning
om den främmandes utseende, om icke en paus uppkommit
derigenom, att han, när han helsade, sade ingenting mer – och Herr
Hugo, som väntade på att få höra honom säga något, ville ej heller å
sin sida börja tala. Den gode Slottsherrn skulle åtminstone hafva
haft lust att stiga fram och trycka hans hand, såsom tack för brorsonens
räddning. Men det var något icke beskrifbart, som fängslade
honom, och som gjorde, att han oombedd nästan icke tordes taga
honom i handen.
Slutligen sade han litet platt, och, som det tycktes, utan att stort
tänka derpå: ”Är han då verkligen Hästdoktor, min hederliga vän? –
Men hörpå för Guds skull (fortfor Hugo och steg ett steg tillbaka)
han sade ju, att han heter Furumo? då är han visst den Furumo, som
jag har hört om – som –”
Vid Slottsherrns förvåning flög ett sken af klart, mildt leende hastigt
öfver Richards ögon: likväl blefvo de snart åter lika allvarsamma.
”Han har räddat min Julianus från döden? och han är för öfrigt
verkligen hästdoktor till professionen?” – upprepade Hugo frågande.
Jag vet icke annat, än att jag är min faders son, och eger ett hemman
vid namn Råbäcken, som ligger på tre sidor omgifvet af min
herres vackra skogar. Angående hästar, har jag aldrig haft mer än
47