09.09.2013 Views

C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

SHOW MORE
SHOW LESS

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.

JAGTSLOTTET<br />

korkskruf i den högra, men hade alldeles förgätit hvad bruk han<br />

skulle göra af sitt instrument.<br />

”Men Jakob – hvad går det då åt honom, Jakob?” – sade ännu en<br />

gång fröken Eleonora (ty hon ville icke begynna äta sin mandelform,<br />

innan hennes glas var islaget, af angenäm vana att doppa den<br />

förra i det sednare). ”Det syns, att han är gammal här i huset, mon<br />

cher Jacques, det är också intet ondt deri, men . . . . .”<br />

Riktigt, riktigt, mumlade nu kammartjenaren för sig sjelf – jag<br />

tyckte genast att det var Herr Julianus. Jag torde väl nu få duka åt<br />

honom, han kommer hem och är redan på borggården, han har visst<br />

icke ätit middag.<br />

Frans, som haft mesta skäl att tänka på sin kusin och vara förundrad<br />

öfver hans bortovaro, steg upp, och gick hastigt till fönstret.<br />

– ”Han sitter ej på hästen? sade han. Hästen är i bandage, har Julianus<br />

råkat ut för vilddjur i skogen?”<br />

Vid detta ord sprungo alla upp från bordet såsom rörde af ett<br />

elektriskt slag. Till den grad äro alla menniskor intresserade af vilddjur.<br />

”Gud ske lof, han sjelf tycks dock vara ganska oskadd och gå<br />

med säkra steg, sade Herr Andreas. Men hvem är den långa, raka<br />

karlen, som håller i tygeln?”<br />

Den gamle kammartjenaren hade under tiden gått ut i köket, och<br />

med omsorg eftersett, om af de förflutna rätterna så mycket kunde<br />

samlas, att tillräckliga, smakliga och vackra portioner kunde uppläggas<br />

deraf åt Herr Julianus. Detta inträffade verkligen. – Ehuru<br />

icke son i huset, och ehuru han ej om qvällarna berättade något, ej<br />

heller var stort vänlig om dagarna, stod dock Julianus utomordentligt<br />

väl hos Jakob, och nästan hos allt husfolket.<br />

Emedlertid hade de begge resande gått upp för trappan, och Julianus<br />

med sin vän steg in i salen, der hela slägten var församlad. –<br />

”Min farbror och min far! sade han, jag för här med mig en hästdoktor,<br />

som botat min häst för en betydlig skada, och dessutom räddat<br />

mitt lif i en skog, dit jag ridit för nöje skull till, af kärlek till ensliga<br />

betraktelser.”<br />

Ditt lif, min Julianus? ropade Hugo och gick fram med öppna ar-<br />

46

Hooray! Your file is uploaded and ready to be published.

Saved successfully!

Ooh no, something went wrong!