C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

JAGTSLOTTET
FJERDE BOKEN.
45
Derföre bor jag på landet, och tänker
mig aldrig derifrån.
Herr Hugo Hamilcar satt vid middagstiden i stort sällskap på sitt
Jagtslott, solen sken genom fönsterrutorna in på det väl ordnade
bordets glimmande silfver, allas ansigten voro glada, och gubben
sjelf tyckte så mycket mera om denna stund, som det var middagsmåltid,
och han räknade den under fantasiens omfång. Hans bror
Andreas var endast något trumpen, eller rättare förundrad deröfver,
att hans son var borta. Han kände de icke goda fallenheter ungdom
understundom har, att vara borta om nätterna; men han hade alltid
förut haft skäl, att med sin son Julianus göra ett undantag: han var
således nu med rätta ledsen. – Rätterna voro redan ätna, utom den
sista, hvarföre Hugo befallde sin gamle förtrogne, kammartjenaren
Jacques, att taga fram en butelj dry madera, som borde förtäras med
bakelsen.
”Nå Jakob, hvarföre skyndar han sig icke, utan står med sjelfva
buteljen i hand både länge och väl vid fönstret, har han icke hört, att
Hans Nåd befallde honom, att han skulle skynda sig?” – sade fröken
Eleonora – Hugos trettiosju-åriga syster, som kunde räknas ibland
barnen, efter hon var vida yngre än sina begge bröder, Hugo och
Andreas, men dock ordentligtvis kallades Tante af allesammans.
Jacques vände sig icke en gång om vid hennes uppmaning, utan
fortfor ännu att stå vid fönstret bredvid skänken, ur hvilken han
hade framtagit dry maderan. Han hade den i venstra handen, och
fingrade flitigt lacket af buteljkorken, samt höll äfven en blank