C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

JAGTSLOTTET
Och du kunde icke hjelpa henne?
”Ställ dig här bredvid mig på klippans kant, och se ned i vattnet,
så skall du i korthet (ty hästen bör ej vänta för länge) få höra hela
händelsen. Magdalena – det är skada, att du aldrig såg henne – Magdalena
var vacker. Hon var vid sin död nitton år, och hon hade i tre
år varit ett rof för skumhet. Huru hon ifrån början blef det, det hör
icke hit att berätta, det tillhör egentligen bofven Anders Eriksons
historia. Nog, hon var nu nitton år. Men efter du frågade mig, om jag
icke hade kunnat hjelpa henne, efter vi stodo hvarann nära; så skall
jag säga dig min enfaldiga tanke, att hon var hjelpt, när hon stupade
ner i vattnet – ty, innan det skedde, var hon till sitt sinne, sitt ansigte,
och sina ögons djupa uttryck helt förändrad. Hon var åter förvandlad.”
Störtade hon då sig sjelf ned af ånger eller förtviflan?
”Nej.”
Hm. Jag trodde verkligen af dina uttryck, sade Julianus, att du
hade tyckt om Magdalena: men då skulle du väl på något sätt hafva
kunnat förhindra, på något sätt hafva kunnat fatta uti henne, så att
hon ej fallit i forsen.
”Tyckt om henne? – Du menar, att jag varit kär i Magdalena?”
Ja –
”Icke så. Kär i någon vågar jag icke säga att jag någonsin varit. Vi
äro här ensamne i skogen, det ökar uppriktigheten. Derföre skall jag
säga dig det, som torde förvåna dig, att jag aldrig har sett någon rätt
älskvärd flicka.”
Då är du mycket lik mig. Jag har dock icke ännu rest mycket och
sett mig omkring: det kan således hända att jag förändras.
”Jag har rest. Men vi äro ändock i det nämnda fallet lika. – Låt
oss nu äta och dricka, denna källa är i hela trakten den klaraste. Jag
har härifrån blott några stenkast hem till mig; och om du ser dig
omkring, skall du finna en nejd, som ej eftergifver Herr Löwenstjernas,
fast här icke står något slott. I stället har jag här en källa, hvarur
jag dricker hvar morgon såsom nu – mindre för att sysselsätta mig
med magens stärkande, än för att se vattnet, och smaka dess behag.
42