C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

JAGTSLOTTET
och dricka behöfligt, samt hafva ett gladt samqväm. Han såg också
på hans kläder, som voro grofva, men hela, väl gjorda efter deras fason,
och starka, samt i synnerhet under vadmalsrocken en väst af
mycket finare slag, att hans värd ej måtte vara i så knappa vilkor;
men en man, som väl kunde utan svårighet bjuda en häst och karl
till sig. –
Jag kunde väl följa med . . Furumo, – ja det kunde jag visst göra –
men hästen – ja, för hästen vore det visst också godt, att komma till
. . Furumo, ty jag vet ej hur han skulle kunna komma hem, ända
hem nu i denna ställning – men –
”Ja,” afbröt den främmande, ”du vet kanhända ej en gång, huru
du skulle få hästen hem till mig. Men det skall nog gå. Se här i hast
ett förband, gjordt af denna rimsa, som jag alltid bär i min ficka, för
sina orsaker. Tag i denna ändan. Nu göra vi så här . . . så . . . det är
bra.”
Hvad de vidare yttrade till hvarann under botandet, eller rättare
förbindandet af hästen, var ganska vänligt och förståndigt. Hästen
fördes sedan i släptåg, och gick visserligen illa, men kom dock af
stället. Hela denna sak medförde många göromål, som fordrade omtanke,
och var i sig sjelf intressant. Julianus hade alltid älskat förrättningar
ute i fria luften, i synnerhet allt som angick hästar. Men
det, att läka dessa djur, hade aldrig händt honom: derföre gjorde
denna händelse honom mycket nöje, helst när han såg den skicklighet
och erfarenhet, hvarmed den främmande gick till väga i sina
handgrepp. Under förbandet skulle det söndriga köttet och den skadade
huden först läggas i god ordning; något linneskaf gjordes också
i hast af Furumos ena skjortärm, hvilken för detta ändamål drogs
fram under rocken, och strängt raspades med en knif. Julianus såg,
att hans skjorta jemförelsevis emot rocken var ganska fin. – ”Tag du
nu i betslet, sade Richard, och led hästen sakta dit framåt. Jag skall
gå ner och bese min skjutna varg; dess skinn är ett af de skönaste.
Min dräng skall gå hit och draga af det. Vi kunde väl göra det, men
vi hafva icke tid dertill för hästen, som behöfver hem.”
De började gå genom en trakt af skogen, som var motsatt den,
40