C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

JAGTSLOTTET
Julianus såg på honom. – Nå, sade han slutligen, om mitt lif är så
likgiltigt, hvarföre tog du dig mödan att tvätta mitt sår, än mer, att
skjuta vargen?
”Jag? hvarför icke? jag tyckte om Herrn.”
Nå, men himmelen, skulle den icke ock kunna få lof att tycka om
mig, och vilja se mitt lif räddadt?
”Som Herrn behagar. Förmodligen skall det vara en allegori, eller
sådant, som icke menar hvad som sägs. Det kan min herre väl
förstå, att himmelen med sitt regn och solsken icke tänker på min
herre.”
Julianus såg på den kallsinnige Skogsmannen, och teg. Han hade
först ansett honom för blott en bonde, utgången att jaga; men hans
uttryck gåfvo tillkänna en person, som gjorde distinktioner och hade
fallenhet för tankar.
Ja, sade Julianus, och kunde ej undvika att sjelf litet le öfver sin
himmel, som skulle regna välsignelse – ja, sade han, jag tror verkligen
som du, att himmelen icke frågar efter mig, och troligen skall
den icke göra dig något godt, för det att du räddat mig. Emedlertid
är det någonting hos dig, som behagar mig; hvad heter du?
”Jag heter Richard Furumo. Men, om Herrn tycker som jag, så
kunna vi lemna dessa narraktigheter, och se efter, om det är något
lif qvar i hästen; ty med Herrn sjelf är det nu ingen fara. Åjo, hästen
kan också hjelpas. Men största svårigheten är att få honom i stallet,
utan att han förblöder. Jag tror visst, att min Herre bor hos Löwenstjerna?”
Jag? huru vet herrn det? I sanning, Hugo Löwenstjerna är min
farbror, jag heter Julianus Löwenstjerna.
”Till herrarnes slott är en och en half mil, det är omöjligt att få
hästen dit, utan att han dör af blodförrinning. Det är bättre att föra
honom hem till mig; det är ett godt och vackert kreatur. Skulle ej
äfven Julianus kunna följa hem till mig på en dag?”
Julianus betraktade den främmande, hvars fylliga, något långa,
men unga och fria gestalt ingaf förtroende, och beviste, att hans hem
icke måtte vara något dåligt hem, utan att man der både kunde äta
39