C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

JAGTSLOTTET
anus, steg af, och bandt sin häst med tygeln vid början af brons ena
ledstång. Skulle ej här någon god flicka möta honom?
Om så var, satte sig Julianus likväl ganska lugn på en bred sten
utmed strömmen, och betraktade vattnets resa genom lifvet med ett
glänsande ögonkast, som tillkännagaf en stilla kontemplation, men
icke grubbel. – Ett slags hest och monotont skri hördes nu på afstånd
af vattenfåglar, och gaf tillkänna, att en insjö befann sig uppe i
skogen. Häftiga vingslag då och då af en hök bröto sig fram genom
luften med ett kraftigt ljud, och morkullornas rop fulländade slutligen
denna trakts vilda behag. Då afbrann ett skott på långt håll, och
gjorde i ett ögonblick alla fåglar tysta. Sex gånger upprepades skottets
ljud uti alla direktioner i den rena morgonluften – allt dofvare ju
mer i fjerran, allt underbarare, emedan man icke hörde eller såg något
spår af sjelfva Jägaren, som lossat skottet.
I den härefter uppkomna stora tystnad lyssnade Julianus skarpt
för att upptäcka hvarifrån skottet kom, eller om någon nalkades.
Men allt var så stilla, som om ingen enda af skogens nymfer vågade
andas; eller sätta ned sin redan lyftade fot. Ingen hund gläfste, ingen
vind seglade öfver tallarnes spetsar. Himmelen var skönt tom – den
klaraste, tystaste kristalldager sof på firmamentet. Då började sakta,
sakta en flöjt-ton höras.
Dervid höjde Julianus hastigt sitt hufvud. Melodien, som spelades,
var väl högst enkel, och flöt som en osynlig åder genom nejden;
men den var af en beskaffenhet, som djupt intog. Om tongångarne
voro med eller utan konst, kan icke sägas, men de böjde sig på ett
sådant sätt, att med all deras djupa melankoli, upplöste sig likväl
hvarje tonfall i en harmonisk och lefnadsfrisk brytning. Julianus
kände en magisk dragning af dessa ljud, den han icke oroade sig
med att förklara – men han öfverraskades allt mer och mer, emedan
han väl någongång hört spleenfull Musik, men aldrig dessa vändningar
deraf till svalka och en slags underbar helsa i sjelfva tonerna.
Alltför hastigt slutade flöjten: kanske fortfor Spelmannen sakta
ännu, men utan att mera hinna Julianus. Spelet upplöste sig för
hans själ i en sväfvande obestämd skönhet – likt färgernas darrning
36