C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

JAGTSLOTTET
TREDJE BOKEN.
35
Hon var åter förvandlad.
Borta uti en annan trakt se vi Julianus stilla och ledigt trafva på sin
häst genom en skog, som med sin friska morgonluft var högst angenäm.
Utan att gissa ändamålet för hans ridt – ifall han hade något –
se vi blott i hans ansigte, huru glad den kringliggande nejden förekom
honom, ehuru ingen mensklig varelse syntes. Att någon släng
af Menniskoledsnad bodde hos denna unga herre, såsom ett arf af
hans fader Andreas, kan vara misstänkt, då han nu befann sig i sin
ensamhet med ett utseende af lätthet, såsom när man är befriad från
någonting förargligt; och, efter han på sin ridt ifrån Grufvan hade
tagit en alldeles motsatt kosa emot den, hvilken förde hem till Herr
Hugos slott, så ser det ut som han hvarken nu ville komma dit hem,
eller träffa sin vän, den unge sångaren Frans på vägen. Men hvar
hade han tillbragt natten?
Hastigt öppnade sig scenen, men skogen var derföre icke slut.
Det var en vild plats, afröjd midt ibland höga åldriga branter och
unga trän. Stället var jemnt och gräsbevuxet, liksom efter ett Svedjeland,
hvilket för längesedan der kanske varit brändt, och förorsakat
den öppna platsen. Öfver ett vidsträckt berg till venster brusade ett
vattenfall, och dess friska skummande svall emot ett antal kullriga
gråstenar, vid bergets fot bestänkte hela planen vidt omkring med
perlor. Vattnet ledde sig sedan i en bred men grund å förbi några
himmelshöga tallar, smög sig bakom den gröna mossomvirade kullen
vid sidan om dem, och sjönk derefter i behagligt sus under en
bro, hvaröfver skogsvägen gick vidare. Men just här stadnade Juli-