C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

JAGTSLOTTET
rig något af de omtalade slagen, var deremot Andreas’s son Julianus
det icke af något parti alls. Såsom vi sett, var striden dem emellan
icke till sin charakter någon af de uppräknade partiernas respektiva
strid. Frans kunde således kallas representant af något bland dessa
partier, – men Julianus var ej representant af något sådant, om icke
af liknöjdheten för alla samtlige, såsom han sjelf yttrat. Detta hade
aldrig förekommit Frans så tydligt, och tillika så gåtlikt, som vid
uppträdet i grufvan. ”Hvad vill då min goda vän Julianus?” upprepade
Frans för sig sjelf, der han stod utmed den spegelklara klyftan.
”Hvad vill han, som beskyller mig att vara svärmare, och är det icke
mindre sjelf? Han är icke en man af fasta Landets vitterhet, ej heller
af Öns – och icke heller är han en ultramarin. Hvad är han? hvad
vill han? Han är en dunkel Nej-sägare till allt i verlden: ja, en Nejsägare
emot sig sjelf; ty när han förklarat omsider hvad han erkänner
för godt och äkta, är han genast snabb, att i denna sin vän stöta
sin blixtrande dolk, och ropa: Se broder, äfven hon finns icke!”
Då grufvans vindspel var färdigt, att åter börja sitt arbete och till
öfverjorden återföra de resande, skyndade Frans att laga sig i ordning
härtill, och gladde sig vid tanken på en ljufvare omgifning uppe
på det land, solen beglänser. Sålunda glömde han alla litterära omständigheter.
Men när han kom fram till den jernbandade korgen
eller tunnan, som hängde under kedjan, och grufdrängen påminte
honom att stiga i, saknade han sin slägtinge och reskamrat, samt frågade
hvarest han dröjde? ”Å, sade Petter i det han ristade torrvedsblosset
emot en häll, för att göra det klarare – ”Herr Julianus hade
icke lust, tror jag, att stå länge på ett ställe utmed den slipade stenen,
utan har längesedan gått genom det nya brottet vesterut bort ur denna
grufva, gått öfver spången vid varggapet in åt Prins-schaktet, och
tänker väl på stegarne komma derifrån upp i dagen. Men om Herr
Frans ej är lika van som han, att göra en så farlig resa, så är det bättre,
att följa med mig här.” Frans gjorde det stillatigande, men ej utan
förundran öfver att hans vän lemnat honom.
Med angenämare behag log aldrig naturen emot någon menniska,
än emot Frans, när han åter befann sig uppe på jorden. Så täck
33