C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

JAGTSLOTTET
Ja, och stark, Franciscus – ty vet, ej som ett drömspel blott, men
på skönt allvar skulle den verkligen föra oss öfver.
”Förträffligt! O min broder!”
Dock – sade Julianus – och hans ansigte mörknade ända ifrån
hårfästet ned till den ädelt rundade hakans slut – denna konst har
ett fel – ett enda förskräckligt fel.
”Ett fel? hur är det möjligt?” ropade Frans och trängde sig efter
Julianus, hvilken gick åt en annan sida till bakgrunden af grufvan.
Julianus stadnade och upphöjde ett finger, såsom med befallning,
att den andre skulle vika undan, och ej följa honom. Frans,
sade han, den segelfart jag nämnt, den äkta konst jag omtalat, och
som är lika skön som äkta – den har ett fel, den finns icke. Derföre
var det jag teg i alla edra samqväm, och jag skall aldrig upphöra att
tiga.
Frans stadnade under det hans frände försvann i de skuggrika
malmhvalfven, och han kände en bäfvan att följa honom. Med sörjande
lutad panna stod Hugos svärmiske son länge vid den polerade
skimrande sten vi förr omnämnt, och det är osäkert huru länge hans
tankar skulle hafva upptagit honom, om icke, efter en stunds förlopp,
en flock grufarbetare kommit i hans grannskap, och med
muntra hackor upplifvat det yttre sinnet hos honom, under det att
ett täcke stilla bredde sig öfver det inre. – Den, som påminner sig
den litterära stämningen i Sverige ifrån 1810 till 1832, skall icke
förundra sig öfver dessa tvenne unga personer, eller öfver den vigt
de lade på lifvets inre spel, och på bestämmandet af hvad konst
vore. De hade troligen i sina föreställningar orätt begge, och gjorde
andra orätt; men emedlertid sysselsatte de sig dermed. Nästan i alla
kretsar, der någon bildning fanns, voro under denna tid Litteraturpartier
och skärmytslingar dem emellan. Deraf hände, att i alla samqväm,
der lifliga menniskor funnos, uppstod hvarje individu på ett
sätt, som om han varit vald representant för ett helt särskildt tänkesätt
i Litteraturen. Partiernas strider voro ganska olika till sina ämnen.
Icke alltid var det frågan om företrädet mellan den fransyska
och nyare tyska Vitterheten, hvilka i Sverige hade sine förfäktare å
31