C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

JAGTSLOTTET
branten af den spärrande afgrunden. Har den icke leende omgifningar?
Frans teg med skräck. Han visste så mycket mindre hvad han
skulle svara, som han kände, att Julianus ej var hvad man kallar
Pietist, ej hörde till antalet af tungsinta menniskor, som blott se lifvet
i spader, anse alla fröjder för förrädiskt lockande fällor, och sålunda
kunde kalla hvarje gladt företag, hvarje poesi och fantasi för
en lek, den blinde föra bredvid förderfvets brant. Tvertom var Julianus
sjelf på sitt sätt jovialisk, så att den nyssnämnde förklaringen ej
kunde passa. Emedlertid – meningen må hafva varit hvilken som
helst – så gjorde taflan, som Julianus framställt, ett så beskaffadt intryck
på Frans, att en genomgripande kall is lade sig öfver alla hans
föreställningar om konst: och han stod länge tyst och tveksam i en
besynnerlig konnexion af tankar, hvilka skapade sig, sväfvade likt
hvita skepnader förbi hans inbildning utan hans åtgärd, och snart
åter nedsjönko för att gifva rum åt andra. Som Julianus ej afbröt honom,
stod han länge drömmande. Än tyckte han Ariosto, Guarini,
Marino, Wieland, likt långa leende snöhvita skuggor med de odödliga
arbetena i handen sväfva på den förskräckliga branten i grufvan,
och, efter att hafva dansat en stund på kanten, muntert nedhoppa i
djupet. Straxt stodo der åter andre lika ifriga och skickliga att dansa
på den hvassa kanten – alla hvita, snabba om hvarandra, likt figurerna
på en arabesk. – Den inbildningsrike ynglingen läste i deras
ansigten sådana namn som Rousseau, Fouqué, Oelenschläger,
Spiess, Lafontaine, Walter Scott, Göthe, Schiller, Bellman . . . och –
Gud i himmelen! han, Frans sjelf, med sina dikter i handen, och alla
hans slägtingar på slottet af alla slag, somlige med Voltaire och Piron,
andre med Musenalmanachor, andre med Byron, Cowper, Irving,
Victor Hugo, Lamartine i handen, gjorde tillsammans en så
brokig samling, att endast imaginationen i ett sådant hufvud, som
Frans’s, hade kunnat skapa en dylik fantasi. Men, hastigt betagen af
leende vid denna inbillade syn, fattade han sig sjelf, blinkade två, tre
gånger, såsom man plär göra, när man från medvetslös åskådning
öfvergår till tanke: han var färdig att skratta öfver sin inre skaparför-
29