C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

JAGTSLOTTET
något af allt detta?”
Nej – den är allvar – den måste vara så – hördes med sakta, djup,
nästan hemsk röst Julianus svara. Se dig omkring, Frans, i detta
hvalf, och förskräcks för konstens allvar!
”Nå, i sanning, en Grufva är en ganska allvarsam konstprodukt;
men jag trodde du skulle veta, att vi under de milda glada aftnarne
på Jagtslottet utöfva en konst, som kallas den poetiska.”
J veten ej hvad J utöfven, sade Julianus åter med sakta dyster
röst, men med upplyftade klara ögon. I detsamma pekade han med
ena handen på det förfärliga djupet bredvid dem, och fattade med
den andra Francisci arm så starkt, att denne med möda kunde hålla
sig tillbaka för att ej nedstörta i den gamla gruföppningens svalg.
Nästan stel af fasa slet Frans sig lös från sin slägtinge och ropade:
”Är du ursinnig, vill du mörda mig? vill du nedstörta mig här?”
Nej, min älskade vän, sade Julianus stilla, och släppte hans arm.
Detta var verkligen ingenting annat, än en fantasi, en poetisk lek.
Men jag ber, att för dig få framställa någonting, som just nu, likt ett
blått blixtrande stjernfall, gick igenom min själ. Tänk – min gode
Frans – tänk, om vi begge skulle befinna oss inneslutna här nere i
denna grufva – just här – och vara spärrade ifrån all utgång, all väg
härifrån genom svalget, som du ser framför oss: med andra ord, att
Vägen ej mera funnes, hvarpå vi vid sidan af afgrunden kommit hit
på platsen, der vi stå; men att vi i stället på andra sidan om djupet
såge denna väg, och sålunda derifrån vore förfärligt afstängde . . .
”En högst fasansfull föreställning,” sade Frans.
Det är blott en fantasi, fortfor Julianus. Men hör mig vidare. Tänk
om vi nu ej blott på detta sätt befunne oss här inspärrade, men tillika
vore blinde? Du kan lätt imaginera dig detta, om du blundar, och
jag på det här sättet nu med detsamma drar dig fram till Djupets
kant . . .
”Hu! Gud!” utropade Frans, liksom redan färdig att utan syn
nedrulla från branten i den omätliga bottnen.
Nå, det är blott en lek, fortfor Julianus; men hör nu min tanke.
Det du och Ni kallar konst, är en sådan lek, som blinde föra här på
28