C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

JAGTSLOTTET
i det mörka grufhvalfvet der de stodo – det är Skaldekonst jag älskar
– jag just älskar den – och derföre föraktar jag edert . . . .
Frans hade många gånger förut njutit den smärtsamma erfarenheten
af Juliani köld och hat emot de angenäma konstföretagen på
slottet. Han häpnade således icke nu af ovana vid sjelfva ämnet;
men han hade aldrig sett Julianus i en så förfärlig och likväl tillika
på ett eget sätt intagande gestalt. Hela den svarta grufvans hvalfbågar
hvilade öfver honom och Frans, vidsträckt och gigantiskt, såsom
en hel himmel af jern. Julianus sjelf, lång, men smärt som en vinranka
och af mörkt slag, stod midt emot honom, vårdslöst lutad
emot en hög spetsig sten, som sköt ut från bergets inre, och som för
dess malmrikhets skull blifvit polerad blank, antingen för nöje, eller
för att med sin spegel öka skenet af blossen i detta dunkla hem.
Straxt på andra sidan om den blanka stenen befann sig ett gammalt
grufschakt, så djupt, att ingen botten deri kunde upptäckas, äfven
om man höll deröfver det starkaste eldsken. Med det häftiga uttryck
Julianus svarade Frans, hade hans kropp tillika fått en rörelse, alldeles
som om han i detsamma uppstigit ur det bredvidliggande djupet,
men ännu dröjde ett ögonblick vid stenens spegel, och sålunda i
dubbel gestalt syntes beredd att göra anfall –
”Du säger, att du älskar Konsten! du säger . . . . ” svarade Frans,
sedan han hemtat sig från den fruktansvärda betraktelse han nyss
gjort här ofvanföre – ”du säger, att det är den du älskar. Nåväl! efter
allt, hvad jag och våre öfrige anhörige kunna alstra, af dig så djupt
föraktas, hvarför har du då aldrig lydt den uppmaning, du så ofta af
oss fått höra, att sjelf i din tur försköna en qväll ibland oss med en
berättelse af ditt slag. Då vore din seger vunnen.”
Juliani stora glänsande ögon sjönko djupt, men likväl långsamt.
”Nej, jag teg, broder Frans, ty jag hade intet att berätta Er. Jag kunde
känna, att ert kram var ett Intet – men jag kunde ej skänka Er någon
skönare dröm ur mig sjelf. Derföre teg jag. Jag kunde blott förakta
och tiga.”
”Ett Intet? en Dröm?” sade Frans. ”Ett Spel? ett Joller? en Lek,
ädel genom ljuft förtrollande behag? Hvad är då konsten, om icke
27