C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

JAGTSLOTTET
ehuru det syntes på honom, att han var något tvungen, då han nickade,
och söp sin fars gode Underhafvande till. Detta gjorde deremot
Julianus utan svårighet; och denna handling – att supa folk till – så
utan allt behag den är i sig sjelf, missklädde dock icke Julianus, fast
likväl hans gestalt, efter allas omdöme hemma på slottet, var den
vackraste i hela slägten, och hans långlockiga hufvud visade en antik
ungdomlig skönhet. Begge deltogo sedermera i bergsmännens
middag, emedan de voro ganska hungrige, och Frans anmärkte, att
kålrötter och ärtsoppa i sådana fall som detta, var rätt godt. Efter
måltiden gjorde de flere vandringar i grufvan, undersökte några
brott der man funnit kobolt, och sågo, att fyndet likväl var till ringa
mängd. Gamle Herr Löwenstjerna hade vid underrättelsen om, att
kobolt blifvit sedd i hans grufvor, gjort sig stora förhoppningar, i anseende
till denna metalls användbarhet för färgning och deraf dyrbarhet.
Men hans företag röjde ej, att han egde stor skicklighet i sådana
ämnen. Det syntes, att han mera älskade bergverk än förstod
dem. Ynglingarne sågo nu den svaga utgången af Kobolts-företaget;
och Frans log, med försäkran, att detta icke smärtade honom. Min
far skall renare lemna sin själ i den heliga Konstens makt, om detta
lappri försvinner, sade han. Men Julianus fann saken mera allvarsam.
Du har kanske aldrig sett den sköna blå färg, som Kobolt gifver,
yttrade han med en bitter ton, som åter började likna hans vanliga
sätt att tala uppe i dagern, och som ej hade hörts allt sedan han
kommit ned i grufvan. ”Nå, om jag ej har sett koboltens blåa färg, så
har jag sett annat blått, och får väl lefva,” svarade Frans. – Annat
blått? jo, jo. Det torde vara himmelsblå luft eller något poetiskt färgstoft.
Men om du slår detta i en kyper, så blir ej en gång din nagel
deraf blå, mycket mindre en aln fast kläde. Vid detta Juliani uttryck
steg bloden hastigt ur hjertat på Frans upp i hans ansigte, och ehuru
gnabbet om dylika ämnen var gammalt dem emellan, kunde han
dock ej hindra sig att utropa: ”Jag vet det, Julianus, jag vet, att du är
en fiende och föraktare af våra poetiska aftnar, jag vet att du hatar
Skaldelif och Konst.”
Håll Franciscus – ropade Julianus med ögon, som började gnistra
26