C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

JAGTSLOTTET
het, började hans bröst deremot vidgas, så fort de begge nedkommo
allt djupare i grufvans kantiga schakt. Julianus slog nu an en sång,
som af bergsmän älskas, kraftig, med få böjningar, lik en psalm, men
likväl af profan natur. Rösten och ljudet af sången förstärktes genom
grufvans vridna öppning, som sjelf ej var olik ett förfärligt stort blåsinstrument.
Man nedsteg i grufvan förmedelst ett hissverk: man satt
tre man högt – Julianus, Frans och en grufbrytare – i en tunna, som
hängde på en jernkedja; och hade en länk af kedjan brustit, så skulle
de tillsammans störtat i en mörk afgrund, krossade som stoft.
Granskapet af en stor fara upplifvade Julianus, han sjöng med en
skallande stämma genom de echorika hvalfven, och hans ämnen
voro icke döden eller evigheten. Hans visor, efter landtfolkets sed
gick i rask moll, han sjöng om sköna flickor, dansar och festliga lag.
Frans satt blek af den fara, hvari de verkligen sväfvade på resan
emellan himmel och afgrund, och kontrasten af Juliani visor verkade
icke på Frans så, att hans blekhet aftog. – Likväl var denna kontrast
visst icke af Julianus anlagd i någon hemsk mening. Det syntes
på hans upplifvade och nu verkligen något röda kinder, på hans eldiga
ögonkast och öfriga rörelser, att han sjöng sina muntra visor i
direkt och i glad mening. Så förstod honom också Grufbrytaren.
Han fylde Juliani röst med en djup och vacker bas. Schakterna och
hela underverlden vaknade till fröjd och lust. Malmbrotten tycktes
glimma starkare än vanligt vid skenet af torrvedsblossen, som afgrundsfararne
höllo i sina händer. De talrike bergsmännen, som arbetade
på bottnen, gåfvo genom starka utrop tillkänna sitt nöje öfver
de sjungande gästernes ankomst. Ingen öfvergaf sitt arbete för att
helsa på dem när de afstigit, men ett godt glam spridde sig högljudt
rundtomkring, under det hackorna och bergborrarne flitigt gingo.
Grufdrängen, som hade nedfarit med de tvenne herrarne, förde ett
godt förråd bränvin med sig; det led till middag. Småningom bortlade
man derföre nu verktygen, och samlades kring en stor koleld,
som var solen i detta underjordiska hem. Flere unga arbetare sällade
sig omkring Julianus, och han sjelf tycktes vara uti ett nytt element.
Han var vänlig, öppen, språksam. Frans hemtade sig också snart,
25