C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

JAGTSLOTTET
afröjd till hyggliga beteshagar, till leende blomrika ängar. Men Herr
Hugo ökade aldrig sina åkerfält; dånet af stångjernshammare vid sidan
af en fradgande forss behagade honom mera, än den jemna fyrtakten
af drängars tröskning.
Under det Frans och Julianus många gånger böjde sina hufvuden
ända ned till hästarnes halsar för att undvika qvistarne, hade de
länge fortsatt ridten, utan att säga hvarann ett ord. De voro begge
stora vänner af fågelqvitter, och ett sådant hördes verkligen nu på
afstånd. Ej en stark, men likväl hörbar blåst – snarare detta djupa,
entoniga, friska, men tillika hemska sus, som mot hösten genomtränger
skogarna – en sådan grundton herrskade öfver hela den vilda
nejden. Tonen sjönk emellanåt, sakta aftynande, så att den
knappt hördes. Då fick det tusenfaldt omvexlande ljudet af skogsfåglarne
öfverhand, och bildade ofvanpå den djupa, sakta, hemska
tonen af vinden en underbar musik. Småningom steg åter det entoniga
suset i styrka: då sjönk fåglarnes qvitter, men hördes likväl sakta
emellan den mäktiga grundtonen. Så omvexlade denna naturconcert,
och ryttarne ville ej afbryta den genom samtal.
Efterhand gick vägen åt ett håll, der lundarna aftogo och musiken
med dem. Ett förfärligt buller af Stampverk skingrade de känslor,
hvari ynglingarne försjunkit. Med en ovilkorlig suck gaf sig hjertat
luft; med denna suck bortflög det inre sinnet på luftens ljusa vågor,
och själen vaknade till yttre verksamhet. Julianus, som var nära
bekant med Mekaniken, hörde genast på stampverkets haltande
gång, hvari det fel befann sig, till hvars besigtigande och afhjelpande
de blifvit utsände hemifrån af Herr Hugo. Sedan de framkommit
och lemnat sina hästar åt den förnämste drängen på stället, skyndade
de sig begge att taga i ögnasigte de hjul och inrättningar, som
voro målet för hela resan, men hvilket ej så mycket roade dem. I
stället hade de beslutit att göra ett besök i den närbelägna Drottninggrufvan,
der de ej på länge sett sig om. Julianus var son till Herr
Hugos broder Andreas, och hade i hög grad denne dystre mans passionerade
tycke för mörka ämnen. Sluten och tyst, då han red på sin
muntra häst vid sidan af Frans, som också ej var en ovän af munter-
24