C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

JAGTSLOTTET
ANDRA BOKEN.
23
Vill du mörda mig? –
Vill du nedstörta mig här?
Af det föregående kan man inse på hvad sätt denne herre tillbringade
sina aftnar. Han var så beskaffad, att han kände sig lycksalig genom
att lefva i konstens rike, och allt det bristande i hans unga
skalders framställningar, såväl till åsigter som berättarförmåga, ersattes
genom åhörarnes kärlek och egna inbillningskraft. Men man
skall icke tro, att detta var det enda, som uträttades på slottet.
Hugo var en vitter man, som tillika tänkte på sina penningar, ej
för att öka dem, men för att hålla sina inkomster i stånd, så att han
kunde lefva godt och gifva stackare med sig. Han höll sina underhafvande
friskt i arbete under veckan, och lät sina anhörige resa ut
att noga efterse hvad folket gjorde i skogar, grufvor, på åker och äng.
Han trodde ej sina fogdar illa, men han trodde sina söner bättre.
En kall morgon längre fram på året satt Frans till häst, och på en
annan häst befann sig Julianus. De skulle jemte hvarann rida bort
till ett aflägset Vattenverk öfver obanade stigar, så att de sjelfve klädt
sig groft, och hästarnes remtyg och sadlar voro af svart läder utan all
prydnad. De hade redan kommit långt fram i en ödslig trakt: tallqvistarne
slogo dem hvasst och ovänligt i ansigtet på det sätt som
svenska gossar älska. De begge vännerna och slägtingarne genomträngde
ett landskap i en romantisk del af Nerike, tillhörande Herr
Löwenstjernas gods. Då i vår tid så mycken uppmuntran gifvits för
nya odlingar, borde man hafva väntat att se denna nejd mer begagnad
för åkerbrukets milda yrke; åtminstone kunde den hafva blifvit