C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

JAGTSLOTTET
fortfor han efter ett ögonblick åter med sina målningar på följande
sätt. ”Denna utländska skänk” hade Fru Isabella en dag derefter
sagt – ”denna skänk var egentligen kommen till min heder, jag måste
bese den igen.” Men hon stadnade af förvåning tvert på tre stegs
afstånd ifrån fönstret, . . . en violett rand syntes på knoppen, som
förut aldrig varit utslagen. Gud, hon gick fram – bakom ett af de stora
mörkgröna bladen upptäckte hon hvad som der varit bortskymdt,
hela blomman var utsprucken. Isabella häpnade för dess djupa behag,
det öfvergick allt hvad af menniskor förut om Blommor blifvit
hördt eller sett. Hon kunde ej hålla sin höga gestalt rak, hon nedlutade
sig vid denna anblick att närmare betrakta en sådan underbar
fägring – hvilken lukt ifrån blomman? . . . paradisisk var ångan –
min Moder drog sig ej tillbaka. Andedrägten darrade, hon insög ångan
ur den utspruckna örtens famn, rosorna flydde ifrån hennes egna
kinder, hastigt skyndade vi alla att hålla den svimmande – hvitt som
en himmelsk sky var hela hennes ansigte – de slutna ögonen visade
ännu en leende ställning. Döden och Behaget herrskade öfver hennes
tinningar.
Af skräck och sorg såg jag ut genom fönstret. Dagens sken låg
som ett darrande flor för mina ögon öfver de tysta och lugna vikarna.
Så var Francisci berättelse. Naturligtvis skulle Hugo och de öfrige
känna enthusiasm och rörelse dervid, då det angick ett väsende,
sorgligt och kärt för deras hjertan. Den ädle och gode Hugo hade
under sin Makas lifstid brukat kalla henne sin Delegarinna af gruset,
och dermed förenat en åsigt, som är gemensam för de flesta verkligen
Christne, nemligen den, att anse menniskan ega en själ. De föreställa
sig då menniskan till sin egentliga halt vara en ande, hvilken
blott här lånar sig åt stoftet, eller deltager i dess jordiska natur, för
att ega nödvändiga organer under sin resa öfver vår planet i sällskap
med någon Älskling, som hjerta och aktning valt till Följeslagare. –
Hugo, som läst så många böcker, hade väl om andar, eller menniskans
inre sätt att vara till, andra begrepp kanske än allmänheten;
men hans gladlynta charakter, hans tycke för det trefliga och för väl-
21