C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

JAGTSLOTTET
den – ur gräset skära Nymfers pannor höja sig – ur cypressernas
stammar någon ny Clorinda framstå att blöda för en Rinaldos obevekliga
svärd.
Talarens musikaliska röst förde emedlertid ämnena ej åt detta
håll: hastigt sänkte den sig till en djup, nästan hemsk ton. En viss
obegriplig förfäran intog de hörandes sinnen, men som snart försmältes
till en högtidlig skönhet, då den talande med milda målningar
ledde fantasien ifrån det förra Dystra in på en paradisisk äng.
Nu höjde Frans sakta sitt hufvud, tigande; det var likt en Paus i berättelsen.
Han började derefter åter tala, så tyst, men likväl tydligt,
att tonen knappt var hörbar, men ingenting likväl gick förloradt.
Huru bestörta blefvo alla, när det han nu nämnde, innehöll en beskrifning,
en ordentlig beskrifning på det Rum i Hugos hus, der
hans maka, Henriks, Francisci och Auroras moder, aflidit på ett förvånande
och förskräckligt sätt, nemligen, efter att hafva luktat på en
ört af utländskt slag, hvilken kommit till slottet såsom en kuriositet,
utan att någon viste det dess lukt var giftig.
Sonen, som i denna aftons fantasi firade sin moders skönhet vid
hennes slut, beskref rummet med de tre fönsterna, och utsigten öfver
holmarne i insjön kring slottet. Han glömde ej att teckna de vidlyftiga
och tunga, men prunkande mörkgula sidendraperierna, som i
långa veck betäckte fönsterposterna och sedan löpte öfver en stor
del af kammarens väggar. Han målade ock den ståtligt ornerade
massiva soffa, som stod i mörkaste hörnet af rummet, till största delen
beklädd med ett purpursammet, så mörkrödt, att det liknade
svart, när ej mycken dager var i rummet. – Fru Isabella Ulrika sjelf
. . . (med vördnadsfulla, och nästan af fruktan hastiga drag målade
Frans sin unga moders eget utseende) . . . rak, snarare något lång, ej
med fetlagdt men fylligt anlete, och den klara rödaktiga färg på kinderna,
som helsan gifver under ett strängt och ordentligt lefnadssätt.
Han beskref, huru hon gick om hvardagarna i en grå, rödkantad
fruntimmerskappa eller hel klädning från hufvud till fot, hvilket gaf
henne ett högtidligt utseende, i synnerhet under hennes gång, som
var värdig, men tillika snabb, så att ofta derunder stora flikar upp-
19