C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

VARIANTER OCH KOMMENTARER
Vakten Er noga, 223 akten Er väl –
Min bleknade ros jag ej slitas låter,
Trasig må den se sitt barn som vill;
Men Er jag förbjuder, och Ve den ej lyder,
Röra får ingen min Annas kropp.”
Si 224 fadren geck, och en yxa tog han,
Högg så handen af Henriks arm.
Då släppte väl Dödmans 225 arm sin lilja 226 ,
Sakta föll hennes hvita hufvud
Dock emot käraste, goda bröstet 227 .
Hem gick Mor 228 att till Graföl laga. –
Svart kom Midnatt om 229 hus och fönster.
Fadren låg i sin säng än vaken,
Ganska 230 tyst var det inni hans kammare,
Hemskt han blickade upp – hvad såg han?
Hög stod en Hamn vid Sängens kant.
I taket pannan skimrade lockig,
Dunkelt brunno dess ögons källor 231 ,
Upp öfver Fadren en arm han höjde
Blodig och afhuggen utan Hand. – 232
Då hördes en röst 233 , som när Hjelmarn 234 hviner
Långt mot 235 fjärran dyster strand,
Men Rösten talade: ”Hör du, hör, du,
Gif mig tillbaka min hand, min hand!” – –
Om morgonen gingo de tidigt alla
Upp för att sköta sitt hus och hem.
I Sängen död låg Fadren – högra
Handen han lagt på sitt ansigte sjelf.
Försjunkna ljusblå stirrande stela
Ögonen öppna stodo i pannan,
Kinderna mörkblå – anden flyktad.
Modrens tårar de runno nu.
Nu togo de alla Henrik och Anna,
Tigande 236 lade bägge tillsammans,
Tigande 237 gräfde en Graf
I 238 Skogen,
Tårarna glänste vackra derunder,
Jorden sig öppnade mildt för Spaden; 239
Mullen sig slöt, men öfver dem grodde
Grönskande Gräsvall ömt och mjukt.
Lade man dem; förtroligt omkring dem
Der som de stupat, sköne i Döden,
– Der vagga nu susande Vindar Björkens
Lutande vackra fina hufvud,
Växande till 240 just vid Griftens kulle;
Stolt som en salig Vålnad vid sidan
Granen står – han i himmelska skyar
466