C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

JAGTSLOTTET
het Hugos åsigter innehöllo, är ej visst: men han brukade i dessa
frågor med allvar yttra sig, att han var gudfruktig på sitt samvetes
sätt. Hans uttryck hade Jakob nu användt rörande den obekantes
gudsfruktan, och detta verkade särdeles på Hugo: ty, i följd af Furumos
lärdomshat, hade slottets herre varit nära att fördöma honom;
men då den förre, det hatet oaktadt, befanns vara en vän af sagor,
förvånades Hugo – och att Richard kunde vara gudfruktig, fast måhända
i en annan mening, än både Allmänheten och Hugo sjelf, det
fann han icke omöjligt. Mest undrade han, att han icke redan kände
en så intressant varelse; men Hugo hade tillbragt större delen af sin
förra tid på andra ställen långt skilda härifrån, så att både Bibliotekarien,
fadren, och sonen Richard aldrig för honom blifvit bekanta.
Nu utropade han lifligt vid ett af afbrotten i kammartjenarens framställningar:
”hit skall han – just han!”
Undersökningarne kunde hafva räckt länge, om icke hastigt
Frans inträdt genom dörren, just då hans fader, i samtal med Jakob,
var sysselsatt att spänna ett skärp kring lifvet om sidennattrocken,
på det att icke skörten, under de lifliga rörelserne måtte fara upp
och blifva för mycket vidlyftiga. Frans hade en begäran, som han
framstälde på följande sätt. Jemte tillkännagifvandet af fröken Ulrika
Sofias feber, som han hoppades ej vara farlig, fast den hindrade
henne att i afton komma in, utbad han sig, att i hennes ställe denna
gång ”få upphemta vattnet ur den purpurröda källan.” Leende
skänkte Herr Hugo sin son en vänlig bifallsblick öfver hans fras, en
allusion på Aganippe, derur Diktaren hemtar sin sälla förmåga att
sjunga eller tala; ehuru Grekerne ej säga, att deras apollinariska källa
var röd. Men i Herr Hugos sal hade Frans mången gång gifvit sina
framställningar en kolorit, som icke illa passade mot det han antydt.
”Det är ett särskildt ämne, som föranledt mig i afton,” fortfor ynglingen
– ”men jag önskar att ej nämna det på förhand.” Slottsherrens
lätt retade nyfikenhet spändes häraf; och, fastän han föresatt
sig att meddela i synnerhet Frans underrättelsen om Richard och de
planer han hade med honom, glömdes likväl snart hela den saken.
”Kom, kom, jag tror de vänta redan”, sade han, och gick hurtigt
17