C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

VARIANTER OCH KOMMENTARER
– ”Glad är himmelen af sina stjernor, sade han, och glad är Patrik af Sophia. –
den klara forsen strör perlor på sina stränder, på mig strör S. perlor af hopp,
skönhet och behag genom lifvet.
Grefvinnan kom åter, satte sig på litet afstånd och lyssnade så lugn och förnöjd
– att S. P. fortsatte utan fruktan och L. S. var säll och förundrad.
Vi skola ej uppräkna dagarnes tal, eller Qvällarnes vackra stunder.
En dag vid en källa i trägården på en aflägsen trakt stod Sophia lutad mot
Patrik – hög, från en berceau, kom Grottornas Dam – hon geck fram till dem,
upplyfte sin slöja – de stego tillbaka, hon geck midt emellan. Fridens klara
strålar öfver Er, mina barn sade hon. – De föllo af vördnad på knä på hvar sin
sida om henne, hennes händer hvilade på deras hufvuden.
Jag har sett – fortfor hon – jag vet nu bestämdt att vacker kärlek lefver emellan
Er båda. Jag kommer, att skilja Er åt, här der jag står emellan Er, skiljer jag
Er åt, min Själs vingar omsväfva Er, I skolen ej komma tillsammans.
Hos Er är förmåga till evig ovansklig kärlek – derför skolen I ej komma tillsammans.
I skolen ej hålla något bröllop på jorden. Jag står som en låga mitt
emellan Er, en sval välsignande låga.
Sluten väl, emedan I hafven börjat så. – Patrik, du skall bygga två kloster, ett
för unge män, till liknelse efter dig; ett för Sophia och kraftfulla Själsköna
Quinnor, som likt henne ej vilja ett halft eländigt äktenskap, sådant som jorden
erbjuder – utan vilja binda sig till ett helt fullkomligt – och anse ej jordiska lifvet
för långt att beredas till himmelsk förlofning.
Meningen häraf ingeck i Patrik och Sophias tankar. – När de uppstego, tog
Damen deras händer och lade i hvarandra. De tryckte hvarandras händer himmelskt
förtroligt, de kystes som bror och syster. Om tvänne år derefter, voro de
bägge klosterna färdigbygda. De lågo på tvänne höga berg i Raubinhays skog.
Midt emellan dem ligger en 163 dal, som af alla ställen i detta land varit Grefvinnans
käraste hem. Hon dröjde der ofta under sina Vandringar – hon arbetade
med egen hand på detta ställe, hon sade det liknade ett Ställe i Sverige, det
enda som var henne kärt i Norden, det var det Hermitage der hon med sin syster
planterat och vattnat.
Efter hennes död blef hon begrafven här, och en sten lagd på platsen – det
var ungefär midt emellan dessa bägge Munk och Nunnekloster, som under
Skottlands katolska tid mycket besöktes, och kallades Patriks och Sophiæ
kloster.
En Författare från denna tid, som begagnat sig af Patriks ord under en [af]
hans Taflor har skrifvit på J. grafsten: Skönhetens Spöke 164 stälde sig emellan
Man och Quinna på jorden att skilja dem här. I ett himmelskt land, der Skönheten
ej är ett Spöke der vill hon förena dem.
Interna varianter till manuskriptfragment till Hermitaget.
1 ä. fr. en underbar Saga, otrolig, men ej så lätt att glömma
1 ä. fr. Men Waldemar, den kalle, förhatlige, sluge
2 ä. fr. Min kära Inga, om
3 ä. fr. så tag denna
455